Tillgång till resurser

I tidigare avsnitt har den retoriska översättningen diskuterats, detta avsnitt kommer att fokusera på tjänstepersonernas förutsättningar och tillgång till resurser, alltifrån ekonomiska, tidsmässiga, personella till material och vilken påverkan det har på idéresan. I de flesta intervjuer framgår det att den tänkta implementeringen satts på paus, på grund av de rådande omständigheterna med Covid-19. Förvaltningssamordnaren menar att arbetet fortsätter men att implementering av det nya materialet kommer dröja:

Vi skjuter inte på arbetet, men implementeringen, och det gäller ett av de arbetena som hade kommit längst. Det är ett stödmaterial till handläggare inom ekonomiskt bistånd som blev klart här i början av mars tror jag det var. Där man hade tänkt implementera då under våren men med anledning av att situationen är väldigt ansträngd i verksamheten så känner man att sätta igång och implementera ett nytt stödmaterial kanske inte är riktigt läge. Med det sagt så är det ju fortfarande sagt att vi ska arbeta utifrån barnets rättigheter även inom ekonomiskt bistånd. (Respondent 1 2020)

Förvaltningssamordnaren menar att detta inte bör vara något problem att utföra arbetet, då tjänstepersonerna redan ska jobba enligt befintliga regelverk där barnens rättigheter beaktas. En förutsättning för genomförande av implementering är kunna, vilket i detta fall innebär att tjänstepersonerna ska ha tillgång till tid och rätt kompetenser (Lundquist 1992:77). Saknas

gällande barnkonventionen. Utifrån intervjun med samordnaren klarläggs det att det finns både brist på resurser i form av materiella, ekonomiska och tid.

Uppifrån, från SKR, tydligare vad deras tolkning hade varit och sen våra politiker vad avsätter dom för medel till detta, handlar det ju om också. I vår förvaltning är det en person som jobbar med detta heltid, (namn), resten av oss jobbar ju med delar av tjänster av det här. Handläggaren har ju ärenden som alla andra samtidigt som de har det här uppdraget. Jag tror att hade man avsatt mer resurser till det hade det kunnat ge mer effekt på en gång. (Respondent 2 2020)

Denna uppfattning som framförs av samordnare delas dock inte av alla socialsekreterare, hen menar att de är fria i sitt arbetssätt och upplever att arbetsplatsen är bra på att förse dem med nödvändiga kunskaper:

Vi på (sektion) plockade fram, jobbade fram materialet, och sen så har det lagts vidare, jag vet inte exakt var processen är där men det är utdelat till förvaltningsövergripande. Vi har ju ganska fritt handlingsutrymme utifrån hur individuellt vi jobbar i våra ärenden och har utifrån att vi inte har något färdigt hur allting faktiskt ska gå till så är vi ganska fria. Ser jag att det finns ett behov hos ett barn så försöker vi hitta en lösning utifrån det. Sen så måste jag säga att min arbetsplats är nog, jämfört med andra arbetsplatser jag varit på tidigare, är nog min nuvarande arbetsplats ganska bra på att förse oss allmän kunskapspåfyllnad och det har de varit bra på hela tiden. Jag kanske inte märker någon jättestor skillnad för att, det här med exempelvis utbildningar och det har alltid funnits väldigt mycket vid behov. (Respondent 4 2020)

Lundquist menar att en lösning till implementeringsproblem är att det finns en tillit till de styrande (Lundquist 1992:77), i detta fall blir det socialsekreterarna som har tillit till sina förvaltningar och chefer. En socialsekreterare svarar på frågan om förutsättningar såhär:

Såklart tänker jag att chef påverkar lika väl, det påverkar generellt. Jag har ju en chef, jag får ju utgå ifrån mitt arbete och hon är superengagerad och det är jättekul. (Respondent 3 2020)

Hen upplever att chefen påverkar vilka förutsättningar tjänstepersonerna har och att just deras chef gör ett bra arbete med detta. Dessutom verkar vissa socialsekreterare lägga kravet på vidareutbildning och rätt kompetens på sig själva snarare än att det bör komma från högre instanser:

Det är ju sånt som är upp till mig att leta reda på om jag vill veta mer. Man får alltid beslut, så här ser riktlinjerna ut nu, det brukar vi gå igenom arbetsplats och personalmöten. Sen är det upp till varje enskild anställd eller vi kollegor att gå vidare

med det om det när något mer vi vill fördjupa oss i, så det är på den nivån. (Respondent 6 2020) Sen tror jag att vissa har, tänker på mina kollegor, mer eller mindre intresse för det och då är det svårt att greppa vad man ska göra eller inte. Jag är väldigt noga med att informera mina kollegor om vad som händer och jag skulle snarare säga att de tycker att jag tjatar än informerar för lite. (Respondent 3 2020) Vi har ju fått info, sen vet jag inte hur mycket som förändras efter att vi fått det här underlaget men det finns ju där. Jag tror att det är rätt så mycket upp till en själv. (Respondent 5 2020)

En annan aspekt kan vara att tjänstepersonerna är gräsrotsbyråkrater. Enligt Lipsky (1969) är deras arbete ofta präglat med bristande resurser och ouppnåeliga förväntningar. De är vana att jobba efter dessa förutsättningar och lägger därför ansvaret på att fördjupa sin kunskap på sig själva. Juristen hävdar dock att hen tycker det är för stort ansvar att lägga på socialsekreterarna och menar att ansvaret ligger på hen själv.

Nej det ligger på oss, inte på socialsekreterarna det tycker jag inte de har för mycket att göra. Det krävs en jurist för att ha koll på det här och sprida informationen och det gör jag genom till exempel min utbildning jag tycker det är för mycket begärt att lägga det på den enskilda men sen om man är intresserad är det jättebra men det är så mycket man ska ha koll på det är inte så lätt. (Respondent 7 2020)

En annan socialsekreterare är mer ambivalent i frågan och menar att det ska bero på tjänstepersonernas erfarenhet och tidigare kompetens hur mycket ansvar som de förväntas ta:

Jag känner mig trygg i det. Sen tänker jag att det är väldigt individuellt. Beroende på hur erfaren man är i sitt jobb, jag tycker ju att det är ganska skönt med lite friare spelutrymme och känner mig trygg i att fatta beslut i det. Men jag kan tänka mig, vi är ju en verksamhet med stor personalomsättning och mycket nyexaminerade som kommer till oss och där tänker jag att det skulle vara en trygghet med lite snävare ramar. Vi har mycket kompetens skulle jag säga, väldigt mycket olika erfarenheter sen tidigare. (Respondent 4 2020)

Gräsrotsbyråkraterna är de som möter medborgarna på daglig basis och har därmed ett stort inflytande i deras liv. Lipsky (2010) hävdar att policyskapande sker ur ett bottom up perspektiv, där de dagliga rutinerna hos tjänstepersonerna är det som skapar politiken. Socialsekreterarna blir här bärare av demokratin, det är genom deras handlingar som politiken och besluten kommer föras vidare till medborgarna. Trots att socialsekreterarna är medvetna om bristen på resurser pratar de om det i termer av lösningar och en hoppfull framtid:

Jag tycker absolut det ska finnas mer. Jag tror ändå vi behöver utvecklas inom vissa områden sen tror jag att jag känner mig positiv till att saker faktiskt har skett, förändringar har skett. (Respondent 3 2020) Det är väldigt begränsat till vad vi kan köpa in, det gäller att vara uppfinningsrik man får ta mycket hjälp av varandra, kollegorna, och hitta alternativ. Både kunskap om barns utveckling behövs och samtalsteknik, hur motiverar man, och motiverar alla prata som finns omkring barnet, att få med sig alla på banen, en tydlighet där, var går gränserna rent rättsligt. (Respondent 6 2020)

De ser det som sitt ansvar att leverera bra samhällsservice och tar hjälp av varandra. Lipsky menar att detta kan ske då socialsekreterare har tämligen stor frihet i hur de ska arbeta (Lipsky 2010:13–15).