Av Bengt Odenstedt
3. ANTONSENS TEORI
I sin 1982 publicerade artikel polemiserar E. H. Antonsen mot Moltkes teori (om vilken se nedan 5.3, 6, 7). Han hävdar att eftersom vi inte vet var och när runalfabetet uppstått kan vi inte heller veta vilket
sydeuro-\ sydeuro-\) I \A
Fig. 1. Meldorfinskriften. Teckning efter foto i Odenstedt 1983 b: 27.
Skala: 2: 1.
peiskt alfabet som ligger till grund för futharken (Antonsen 1982: 4 f.).
Detta är att ställa problemet på huvudet. Det är som om en arkeolog skulle säga: »Eftersom vi inte vet var och när detta föremål tillverkats måste vi avstå från att typbestämma det.» Det är ju genom att med hjälp av typologiska jämförelser söka fastställa moderalfabetet och genom att studera de äldsta inskrifternas ålder och spridning som vi måste försöka få svaret på frågan om runskriftens proveniens och ålder; något annat sätt finns inte. Så går också Moltke tillväga när han kommer fram till sin mycket rimliga hypotes att runskriften skapats på basis av det latinska alfabetet norr om Rhen omkring år 0.
Utifrån ovan angivna, något defaitistiska ståndpunkt argumenterar Antonsen för att futharken lika gärna kan ha skapats på grundval av det grekiska alfabetet som det latinska. En jämförelse med v. Friesens teori visar att Antonsen i stor utsträckning gått sin egen väg. Jämförelsen utfaller inte till Antonsens fördel.
Till skillnad från v. Friesen ger Antonsen ingen anvisning om var och när germaner kunde tänkas ha kommit i kontakt med greker.
Först diskuterar Antonsen dock kortfattat runskriftens ålder (s. 5).
Han anser att denna fråga kommit i ett nytt läge efter upptäckten år 1979 av en inskrift på en till strax före 50 e.Kr. daterad fibula från Meldorf, Schleswig-Holstein (tig. 1).
Inskriften har av den tyske runologen Klaus DOwel lästs som runor:
hiwi, vilket skulle betyda 'till min maka' eller vara ett personnamn i dativ bildat till samma rot. Sedermera har Duwel (förmodligen p. g. a. bistavar-nas placering i den andra bokstaven) övergivit denna läsning; han läser nu it,ih eller iwih, vilka inte ger någon mening (DOwel 1981 a: 170ff. och 1981 b: 71 ff.). Som jag tidigare visat (Odenstedt 1983 a och 1983 b), finns det knappast något som talar för att det rör sig om en runinskrift.
Inskriften kan lika gäran läsas som romerska kapitäler: IDIN, och efter-som vi inte har någon runinskrift efter-som är tillnärmelsevis så gammal efter-som Meldorf, bjuder god metod att man läser bokstäverna som romerska kapitäler. Vad som också talar emot en runologisk tolkning är att
P-
och w-runor med utseendet ~ är belagda först på 500-talet och då högst sporadiskt.Eftersom inskriften inte kan tolkas som latin, och eftersom fibulan påträffats och med säkerhet tillverkats i Germania libera, anser jag att den skall tolkas som en på germanskt språk med romerska kapitäler
utförd ristning. Jag tolkar den som en dedikationsinskrift: ioin 'till Ida' (beträffande dativändelsen -in för väntat -ön hänvisar jag till diskussio-nen i mina uppsatser). Jag finner inget orimligt i antagandet att en german ca 50 e. Kr. kunde så pass mycket latin att han kunde använda romersk skrift för en enkel ristning. Det bör f. ö. ha varit en sådan german som, ungefär vid tiden för Meldorfinskriftens tillkomst, uppfann runskriften.
Även om Meldorfinskriften inte gärna kan dras in i diskussionen om runskriftens uppkomst, vill jag dock på en punkt hålla med Antonsen, nämligen när han säger (s. 5) att om Meldorfristningen är en runinskrift från ca 50 e.Kr. får detta betänkliga konsekvenser för Moltkes teori att runskriften uppfanns år 0. Moltke, som accepterat Meldorf som en runinskrift (Michigan Germanic Studies 7 (1981): 14 f.), säger i sin bok (1976: 54) att man måste räkna med en fyndtom period på 200 år mellan runskriftens uppfinnande och de första inskriftsfynden. Men därmed kommer vi tillbaka ända till 150 f.Kr., dvs. en tidpunkt då de germankon-takter med romarna som Moltke räknar med ännu inte förelåg.
Ur min synpunkt är saken inget problem. Dels anser jag som sagt att Meldorf inte är en runinskrift, dels anser jag (liksom Askeberg 1944: 74 ff.) att den bland många runologer nästan axiomatiska »fyndtomma perioden» på 100--200 år ingalunda är självklar och för runornas del i varje fall inte bevisad. Inget motsäger alltså att runorna uppfunnits omkring år 0 eller ännu senare.
I min kritik av Antonsen nedan åberopar jag viss statistik över före-komsten av olika runformer. Den härrör från en av mig författad, ännu oavslutad större typologisk studie över runformer i den äldre futharken.
Antonsen gör saken onödigt komplicerad för sig genom att i diskussio-nen dra in varianterna N
=
h, 1=
z,n =
e, Il=
r, W=
p, □ och tl=
d. Dessa är (utom möjligen
n,
varom mera nedan) uppenbarligen sekun-dära och utan betydelse i härkomstfrågan. N förekommer bara i konti-nentala inskrifter fr. o. m. 500-t. och i brittiska fr. o. m. 650, medan N är enda formen i Norden och bland goterna fr. o. m. 200-t. Att N är den äldsta formen torde framgå av utvecklingen i England. Här har på senare år framkommit en rad 500-talsinskrifter som har N (Loveden Hill, Wakerly, Sandwich och nyligen Watchfield). I inskrifter efter 650 domi-nerar däremot N . Förhållandet torde kunna ses så, att vi i de engelska inskrifterna bevittnar en utveckling som de kontinentala redan genom-gått, då vi för första gången möter dem på 500-t. Ett stöd för denna tanke är möjligen att de tidiga Unterweser-inskrifterna (som länge gällt för att vara falska men som nu förklarats vara otvetydigt äkta inskrifter från 300--500-t. och som är äldre än någon annan kontinental inskrift) har tre exempel på N .Formen
1
förf
förekommer bara en enda gång, i den relativt sena futharkinskriften från Breza (500-t.), att jämföra med ca 80 belägg påf
6-859055 Saga och Sed
och 15 på ,,k under perioden 175-650. Det är uppenbart att
f
är den ursprungliga formen och attX
bara en tillfällig dekorativ variant (kanske en blandning mellanr
och dess stupruna ,,k, som blir vanlig mot slutet av perioden). Icke desto mindre harX
länge spökat som den ursprungliga formen av z-runan i den runologiska diskussionen.17 är en mycket ovanlig variant av r-runan. Den förekommer bara två gånger, nämligen i futharkinskrifterna från Charnay och Aquincum.
Betydligt vanligare är varianterna
~.R,R.
Huvudvarianten är dock under hela periodenR ;
detta är otvivelaktigt den ursprungliga formen.W
för p förekommer en enda gång (Charnay), medan t::: är belagd inte bara i två futharkinskrifter (Kylver och Grumpan), utan också i engelska inskrifter. t::: är säkerligen den ursprungliga formen. Därmed faller Anton-sens härledning av p-runan från grekiskt IT.D
är en för Kowelspjutet unik runform. Den har vanligen betraktats som en individuell variant av txl=
d. v. Friesen ville seD
som den ursprungliga d-runan, som via t::] (Valsfjord) utvecklats till txJ. Vad emel-lertid först gäller Valsfjord är denna inskrift så vittrad att läsningen t::l är högst osäker - inskriften kan ursprungligen mycket väl ha hafttxl
(Wes-tergaard 1981: 247 ff.). Det är inte heller ens säkert attD
är en d-runa.Westergaard har givit goda skäl för uppfattningen att den är en y-runa i full storlek, att jämföra med Kylverinskriftens c:j (Westergaard 1981: 245 ff.). Att
O
skulle vara ursprungsformen av d-runan är under alla förhål-landen mycket osannolikt. Mot detta enda belägg (från ca 250) står 28 säkra belägg på txl, därav flera belägg från omkring år 200.<.> är inte en variant av A, som Antonsen antar utan huvudvarianten.
15 av 19 belägg under perioden 175-400 har denna form, som säkerligen är den ursprungliga. e-runans ursprungliga form kan däremot mycket väl ha varit
n .
200- och 300-talsinskrifterna har samtliga denna variant, medanM
ej är belagd förrän omkring år 400 (Tune, Valsfjord; se härom mera nedan under 5.2.2).Av Antonsens härledningar är den av ~ = w och
R
= r ur grek. P = r resp. f< = r (alltså ur två allografer av samma bokstav!) en av de märkligaste. Han säger (s. 9) om w-runan att den mycket väl kan härledas ur grek. P=
r »wenn man in Betracht zieht, dass durch den Gebrauch von IT als t::: =pund f< alsR =
r, das Zeichen ~ zu anderer Verwendung freistand. Wenn man dann weiter bedenkt, dass das ger-manische fri stark velar war, dann ist es vielleicht gar nicht so weit hergeholt, dass ein iiberfliissig gewordenes r-Zeichen zur w-Rune gewor-den ist».Frånsett att detta veterligen är första gången som germanskt r beteck-nas som »stark velar» i ett språkvetenskapligt arbete är det svårt att se hur förekomsten av ett dylikt supponerat velart r skulle kunna göra den osannolika härledningen av ~ = w ur grek. P = r mera trolig, i synner-het som enligt Antonsen P (låt vara i något annan form) redan tagits i
anspråk förr. Med sådana kombinationer kan man få vilket alfabetpussel som helst att gå ihop.
Att f
=
f skulle kunna gå tillbaka till grek. F uau (s. 6, 9) är inte sannolikt. F var en i grekiskan död bokstav, som visserligen stod kvar i alfabetet men aldrig användes för att skriva ord. Bruket av f=
f i den äldre futharken är ett av de starkaste stöden för Iatinteorin, då det romerska alfabetet är det enda sydeuropeiska alfabet som använder F med ljudvärdetf.
Att latinskt F är förebilden för f har tidigare erkänts både av anhängare till grekteorin och av anhängare till etruskerteorin (se v. Friesen 1933: 12, Marstrander 1928: 87, Hammarström 1930: 51). I beaktande härav framstår Antonsens i förbigående framkastade hypotes som en äventyrlig tanke som krävt utförlig motivering. För en fruktbar runologisk debatt krävs åtskilligt mera än dylika lösa påståenden.Antonsen härleder (s. 6) N = hur grek. H utan att bekymra sig om att denna bokstav under den klassiska perioden, då runalfabetet skapades, betecknade en vokal, slutet
e.
Antonsen antar (s. 9) att ~
= p
är en nyskapelse inom runalfabetet.Detta är förvånande av två skäl: dels hade grekiskan ett konsonant-tecken med exakt samma ljudvärde, nämligen 0 theta, dels är det inte vanligt att nya bokstäver skapas när ursprungsalfabetet innehåller fler bokstäver än det lånande alfabetet behöver för språkets ljuduppsättning (se nedan 5.1). Grekiskan hade 26 bokstäver, i runalfabetet behövdes 24 tecken.
Antonsens härledning av
r =
z ur I zeta vore måhända försvarbar om den ursprungliga runformen voreX ,
som Antonsen antar. Men som ovan visats, är utan minsta skymt av tvivel den ursprungliga formenf,
och då är Antonsens grekiska härledning inte försvarbar.
Antonsens härledning av d-runan (D >
0
> [j,N)
är ohållbar; jfr vad som ovan sagts om d-runans ursprungliga form.Antonsen pläderar (s. 10 ff.) för sin tidigare framförda, enbart på teoretiska överväganden baserade uppfattning att j'-runan ursprungligen stod för germ.
e
1• Härtill är endast att säga att runan ingenstans är belagd med detta ljudvärde.Antonsens påstående (s. 7) att k-runan »durch falsche Trennung aus Binderunen wie ['1 ek entstanden ist» är synnerligen långsökt. Däremot förklaras
<
lätt ur latinskt C under beaktande av att vinklar utan huvud-stav i runalfabetet får liten storlek: jfr <>=
j och se nedan 5 .2.1.Kritik hade även kunnat riktas mot andra punkter i Antonsens sentida grekteori, men det sagda må vara nog för att visa att den inte kan accepteras.
4. MARSTRANDERS, HAMMARSTRÖMS OCH HÖFLERS