svensksamiska skriftspråket
JÖRAN WALLIN. D
En gammal redelig Norrlänning, nu Superintendent på Gothland.
Den dialekt som Fjellström lade till grund för sitt skriftspråk var umesamiskan, vilken som ovan antytts förmodligen var det språk han själv talade. Denna dialekt är säkerligen den krångligaste att lära för alla som skall lära samiska som vuxna. I umesamiskan möts nämligen de
4 Uppgifterna huvudsakligen från Svenskt biografiskt lexikon.
sydliga dialekternas besvärliga vokalväxlingar i första stavelsen, vilka beror på omljud, och de nordligare dialekternas »stadieväxling» i kon-sonanterna mellan första och andra stavelsen som ytterst beror på om andra stavelsen var öppen eller sluten i ursamiskan. Ett ord skiftar alltså
»gestalt» på ett mångfaldigt sätt i paradigmet i denna dialekt.
För att förenkla språket gör emellertid Fjellström helt enkelt så, att han bortser från vokalernas och konsonanternas växlingar, så att vi får ett språk utan de sydligare dialekternas vokalväxlingar och utan de nordligare dialekternas konsonantväxlingar.
Detta gjorde det lättare för samerna både i norr och söder att förstå och gjorde det lättare för de svenska prästerna att lära sig språket.
Det negativa omdöme som Wiklund fäller över Fjellströms språk måste nog ses mot bakgrunden av hans önskan att framhäva, hur mycket bättre det av honom skapade Julesamiska skriftspråket var (se Wiklund
1915: 301; ds. 1928: 328; jfr även Schlachter 1983: 214ff.).
Det talas i våra dagar mycket om kontrastiv grammatik, precis som om det skulle vara något nytt. Men det har naturligtvis funnits i tidigare språkbeskrivningar. Hos Fjellström finner vi detta grepp fullt utbildat. I sin på latin författade grammatik beskriver han samiskan inte bara för de språkintresserade lärda i allmänhet utan framförallt för de svenska präs-ter som skulle verka bland samerna (se dedikationen i hans grammatiks.
2). Det är därför naturligt att han jämför med det svenska uttalet. Vi kan på så vis få upplysningar även om den tidens svenska uttal. Något direkt revolutionerande nytt innebär detta dock inte - snarare en bekräftelse på vad vi redan vet.
Fjellström påpekar i sin grammatik § 1, att b och p, d och t, g och k uttalas ungefär likadant och att den nordligare dialekten huvudsakligen använder uttalet p, t, k och den sydligare b, d, g. Vi skulle väl säga, att det av gammalt inte finns någon opposition mellan p, t, k och b, d, g i de ställningar som Fjellström anger. Iakttagelsen om den nordligare och den sydligare dialekten stämmer. (Vi kommer in på detta senare.)
Fjellström bringar reda i stavningen av sje- och tje-ljuden. Tidigare hade denna stavning varit minst sagt brokig, kanske beroende på att det tidigare inte fanns någon exakt motsvarighet i det svenska uttalet till de samiska sje- och tje-ljuden.
I grammatiken skriver han (s. 5 f.) med hänvisning till Tornreus och Grans arbeten och Granmark-Angurdolfs ABC-bok och översättning av Luthers katekes 1726:
Ex his nonnulla vocabula proferre placuit ad ostendendam orthographire diver-sitatem:
TORNJEUS. GRAN. CATECH. LUTH.
ulmuitz. ålmug. almaggie. homo.
oidzod. åggudh. åggiod. accipere.
ziatze. kiatze. giatze. aqua.
kotzot. kuggudh. gåckiot. vocare.
zoidzot. giåggudh. giåggiåd. stare.
zoidzolem. gyggelem. gueggelem. surrectio.
oidze. ågge. åggie. caro.
zialme. gialme. gialme. oculus.
suötte. giuete. guete. centum.
schipschie. hiephie. siepsie. miser.
Han föreslår att man i stället för zia, zie, zio, gia, kia, gie, gio, giu, giö, giå, etc. för tje-ljudet bör skriva tia, tie, tiu, tiue osv. (s. 6).
Fjellström skriver själv: attie 'fader', tiatze 'watn', tialme 'öga', tiuete 'hundrade' samt för tonande tje-ljud t. ex. ådtiot 'få' och ådgie 'kött' (dessa exempel från Dictionarium Sueco-Lapponicum). Därpå anför han något som väl närmast får kallas för »minimal pairs» för svenskans del:
»Sicut enim suecis, sättia, ponere, täckia, tegere, byggia, redificare, non ejusdem essent soni, si pro sättia, scriberetur säckia vel säggia. pro sittiande, sickiande vel siggiande. pro byggia, byckia, pro täckia, täg-gia. pro tiäll, tentorium giäll. pro tiock, crassus giock, pro giord, factus, tiord. pro tiuta, ejulare, giuta, fundere, et contra. »
I paragraf 2 behandlar han sje-ljudet (s. 7 f.): »Ske vulgo quidem legitur ut sie. e.g. siälm nequam. sier, fit. sied, coclear, siägg, barba. siänk, donum. pro skälm, sker, sked, skägg, skänk.»
Han föreslår nu, att man använder si (s1) för sje-ljudet, men nämner även möjligheten av att skriva det ski-.
För de ord, där sk(i) kunde komma i utljud och då skulle läsas sk, föreslår han i stället -sch, t. ex. i denesch, hwesch, tiåckasch. han tienar, kokar, sitter, etc. - Han har också förslag om hur tje-ljudet skall skrivas i utljud, men det är onödigt att gå in på här.
Var det då så här konstigt? Kunde han inte skriva -sj och -tj även i utljud? Som den uppmärksamme läsaren redan sett, skriver han emeller-tid inte sj- utan si-, och inte tj- utan ti-. Den s. k. ramuska principen, att i betecknar vokal ochj konsonant, var ännu inte införd i svenskan. Därför skulle alltså både -si och -sj kunna läsas som s-ljud plus i-ljud, och både -ti och -tj kunna läsas somt-ljud plus i-ljud, och detta har Fjellström velat undvika ( om Petrus Ramus' förslag att bruka i som vokal och j som konsonant och dess tillämpning i svenskan, se t. ex. Wessen 1969: 161).
Följden blev emellertid, att man i den svensksamiska traditionen sedan skriver sj, tj resp. dtj i dessa fall.
Vid sidan av grammatiken och ordboken utgav Fjellström som nämnts 1738 även en översättning av Olaus Swebelius' Förklaring Öfwer LU-THER/ Lilla CATECHISMUM (se Bergsland 1984: 44 och B 43 f.).
Den språkform, som Fjellström i dessa böcker föreslagit, genomgicks sedan av präster från andra lappmarker vid sammankomster i oktober 1743 och i april-maj 1744 (se härom Högström 1747: 75; Qvigstad 1899: 20f.; Qvigstad & Wiklund 1899: 26f.). Vad som beslöts vid dessa sammankomster är mig obekant. Det är möjligt att det är kritik från de övriga prästmännens sida som fått Fjellström att ändra skrivningen med hw-till w- före u (se härom Sköld 1977).
Fjellström fick av riksdagen i uppdrag att översätta de nödvändigaste böckerna för kristendomsundervisningen till samiska. Han tilldelades härför ett gratial på 100 daler silvermynt och fick för sin svaga hälsas skull en adjunkt på allmän bekostnad (Lindahl 1765: 17f.).
Fjellström arbetade nu med denna uppgift, och 1744 utkom inte mind-re än fyra böcker av hans hand:
En ABC-bok utan titel. Stockholm 1744.
Doctor Martini Lutheri Uttjeb Cathechismus Stokholmesn 1744.
Gät-Kirje Jukko Wuoseta Gokte Jubmelen deudnemes
galga Christelagie praudija Kyrkotapi mete adneteuet Dai Same Tjåggel-wasisn jukko Swerjen wuolen läh. Stockholmesn 1744.
Psalm-Kirje Dai bekkijukko <lassa kulluehja mubben belesn lokkotueh.
Stockholmesn 1744.
En av de prästmän, som var med och kritiserade Fjellströms förslag till skriftspråk, Henrik Ganander, var missnöjd med att man lade sydli-gare dialekter till grund för skriftspråket. Han talade själv tomesamiska, som skiljer sig mycket från umesamiskan. Tomesamiskan står nära den dialekt som talas i norska Finnmarken. Nu gjorde han en egen gramma-tik, som utkom i Stockholm år 1743 under följande titel:
Grammatica Lapponica, lingure Europearum prope antiquissimre soli-dam planamque viam genium LINGUJE LAPPONICJE addiscere desi-deranti monstrans, opera ac studio Henrici Ganandri. Holmire, Anno MDCCXLIII.
Ganander tecknar tje-ljudet med zj, t. ex. zjalam 'scribo', zjerruom 'fleo', zjorwuom 'clamo', ådzjuodt 'accipere'.
Wiklund talar om »die för ihre Zeit sehr gute Grammatica lapponica, Holmire 1743, von HENRIK GANANDER ... » (Wiklund 1928: 324).
Fjellström fortsatte oförtrutet att arbeta med sina översättningar till samiska, och 1755 var så Nya Testamentet på samiska färdigt Gfr Tiger-ström 1950-51: 68ff.). I företalet framhåller han, att han haft liten hjälp av Lars Rangius' ovan nämnda manuskript, men det är alltså tydligt att han har använt det. Till slut uttalar han en önskan om att även Gamla Testamentets böcker måtte bliva översatta.
Det dröjde emellertid länge, innan hela Bibeln kom ut på samiska.
Först 1811 var den färdig. Den har följande titel:
Tat AILES TJALOG, Kångalats Majestäten Armokumus Kåttjomen mete, Sami Kjälei Puoktetum ja Trukkai Mårråtum, Tan Aiwelåppelats Kångalats Kantslien-Tårjotemest. Hernösandesne 1811.
Det är så mycket mindre orsak att gå in på historien om denna översättning som den redan finns utförligt skildrad i Norrbotten 1950-51 av Harald Tigerström.
Det av Fjellström skapade skriftspråket blev sedan verkligen det språk som användes av prästerna i lappmarkerna. Arne Nordberg (1983: 83 ff.) har skildrat, hur lappmarksprästen Gustaf Westerlund lärde sig samiska på 1800-talet, och har även meddelat en predikan, som hållits på samiska tredje böndagen 1839 (s. 106). Westerlund predikade då både på svenska och samiska. Den samiska predikan är kortare och mera formelartad.
Man ser av Westerlunds predikan tydligt, vilken nytta han har haft av den samisk-svenska och svensk-samiska ordbok, med inledande gram-matisk översikt, som utkom redan 1780 Gfr Tigerström 1950-51: 75):
Lexicon Lapponicum, cum interpretatione vocabulorum Sveco-Latina et in-dice Svecano Lapponico; in usum tam illorum, quibus cura ecclesiarum in Lapponia committenda, aut jam commissa est, quam aliorum curiosorum et linguarum studiosorum, indigenarum et exterorum: illustratum pnefatione La-tino-Svecana Generossis. Dom. Equ. Aurat. de Stella Polari, Regis Regnique Cancell. Consil. et Profoss. Upsal. Johannis Ihre; nec non auctum grammatica Lapponica. a Dom. Erico Lindahl, Pnepos. et Past. Ecclesire Lyckselensis et Johanne Öhrling, Past. Eccles. Jockmockensis confectum. In lucem editum cura et impensis Illustriss. R:a: in Ecclesias Lapponicas Directionis, Anno MDCCLXXX. Holmire, ...
Detta Lindahl och Öhrlings samiska lexikon fick en stor betydelse inte bara för den praktiska verksamheten utan även för språkforskningen.
Den diskussion om lånorden som följde under de följande århundradena kan med viss rätt sägas ha tagit sin början med Johan Ihres företal till detta lexikon, där han hävdar, att finnar och samer är Skandinaviens urinnevånare (set. ex. Kylstra 1961: 17ff.).
Fram till omkring 1900 användes detta svensksamiska skriftspråk i undervisningen av samer.
Ett försök att lägga språket litet närmare de nordligare dialekterna gjordes av Lars Levi Lrestadius. Om det skriver K. B. Wiklund i sin Lärobok (Wiklund 1915: 129), att det är »egentligen en blandning af sydlapska och Julelapska element» Gfr även Tigerström 1950-51: 85).
Wiklund är kritisk mot Lrestadius' språk, men man kan inte gärna förneka, att det är svung över dennes sätt att skriva i de parafraserade bibelberättelser, som han återger i Tåluts Suptsasah, Jubmela pirra ja Almatji pirra Härnösand 1844. Det är något helt annat än det torra predikospråk som finns i de kyrkliga böckerna.
Det gamla svensksamiska skriftspråket förstods, om än med någon svårighet, av gamla samer i Norra Gällivare ännu när jag gjorde
fältar-bete där i slutet på 40-talet och början på 50-talet. Samerna i Arvidsjaur förstod det mycket bra, vilket ju också var att vänta, då språket bygger på deras dialekt.
Men det gamla skriftspråket blev inaktuellt i de sydligare lappmar-kerna, eftersom man där mer och mer övergick till att predika på svenska. Samerna i dessa trakter blev nämligen med tiden »väl hemma-stadda i svenska» (Wiklund 1915: 301). Redan Högström (1747: 75 f.) hade gjort litet försiktig propaganda för lulesamiskan men böjt sig för överenskommelsen att man skulle bruka Fjellströms språk (ib. s. 73).
I det läge som uppstod i och med att samiskan blivit mindre aktuell i de sydligare lappmarkerna skapade Wiklund ett nytt skriftspråk som helt var grundat på lulesamiskan (se Tigerström 1950-51: 84f.).
På detta språk utkom Nya Testamentet 1903, översatt av Wiklund, Gustaf Calleberg och Olof Bergqvist, samt några andra böcker (Wiklund 1915: 6).
Det är detta språk som ligger till grund för Harald Grundströms välkända lulesamiska ordbok, även om Grundström använder en nog-grannare transkription för att ange uttalet. Denna ligger mycket nära den ortografi som Wiklund använder i övningstexterna i Lärobok i lapska språket (Wiklund 1915: 132ff.).
Vi skall nu nämna något om den norsksamiska skriftspråkstraditionen.
Vi kan snabbt gå förbi den ortografi som användes i Norge på 1700-talet (se härom Nielsen 1926: VII; Bergsland 1951-52: 28; ds. 1984: 50ff. och B 50ff.; Wickman 1984: 586). En reform av sättet att skriva samiska genomfördes av den kände danske språkforskaren Rasmus Rask (1787-1832) i hans Rr,esonneret Lappisk-Sprog/r,ere efter den Sprogart, som bruges af Fjr,eldlapperne i Porsangerfjorden i Finmarken. Köben-havn 1832. Han föreslog införandet av tecknens,
c
ochz
för sje- och tje-ljuden, men de infördes först av Stockfleth. Dessa tecken används fortfarande i nordsamiskan Gfr Bergsland 1951-52: 29ff.; ds. 1984: 84 och B 60ff.; Wickman 1984: 586). Stockfleth skriver t. ex. saddat 'voxe' (Stockfleth 1852: 866), acce 'Fader' (ib. s. 144), cacce 'Vand' (ib. s. 839), calbme 'Öje' (ib. s. 882), oaii.ot 'faa' (ib. s. 143).Det har funnits starka krafter igång för att förmå lulesamerna att acceptera det nordsamiska skriftspråk, som huvudsakligen bygger på dialekterna i norska Finnmarken, som sitt skriftspråk, men många lule-samer anser, att detta språk ligger för långt bort från deras eget. De vill att lulesamiskan fortfarande skall ha sitt eget skriftspråk.
Hur skall då detta skriftspråk skrivas, skall det fullfölja den svensksa-miska traditionen eller skall det närma sig den nordsasvensksa-miska? I Wiklunds arbeten och i Grundströms ordbok används t. ex. p, t, k i början av ordet, där nordsamiskan har b, d, g.
I sin lulesamiska ordbok av 1979 har Olavi Korhonen efter nordsa-miskt mönster infört b, d, g. Även Nils Eric Spiik använder b, d, g i sin
lulesamiska grammatik av 1977. Samma är fallet i Susanna Kuoljok-Angeus Samij tunna (1978), där hon ändrat Wiklunds p, t, k till b, d, g.
Wiklund och Grundström använder i enlighet med den svensksamiska traditionen sj för sje-ljudet och tj resp. dtj för tje-ljudet. I sin ordbok har Korhonen infört de nordsamiska beteckningarna
s, c,
resp. i, medan Spiik och Kuoljok-Angeus här skriver sj, tj och dtj.Jfr följande ord hos Korhonen och Kuoljok-Angeus:
KORHONEN KUOLJOK-ANGEUS
sad'dat 'växa (upp)' ac'ce 'far'
cacce 'vatten' cal'me 'öga' oai'iot 'få'
sjaddat 'växa' ahttje 'far' tjahtje 'vatten' tjal'me 'öga' oadtjot 'få'
Egentligen är det två principer som strider mot varandra här, den språkvetenskapliga, att varje ljud skall skrivas med ett, och endast ett tecken, och den tryckeritekniska, att man inte skall ha alltför »konstiga»
tecken som inte finns i en vanlig tryckerikast eller på en vanlig skrivma-skin.
Språkmän är benägna att enbart ta språkvetenskapliga hänsyn och bortse från de praktiska. Men den som har suttit och skrivit ut nordsa-miska på en skrivmaskin och varit tvungen att ideligen slå valsen tillbaka för att få till
s, {;
ochz,
ger kanske inte så mycket för språkmännens principer.Vi ser, att de problem som sysselsatte Pehr Fjellström alltjämt är problem för dem som skall avgöra, hur den samiska ortografin skall vara utformad. Hans sätt att lösa den förelagda uppgiften att skapa ett skrift-språk för alla samer i Sverige är ägnat att väcka beundran. Uppgiften var visserligen i sig omöjlig, eftersom dialektskillnaderna är för stora, men han skapade ett språk som förstods över ett mycket stort område, och han gav det en tämligen konsekvent ortografi utan att för den skull ty sig till ovanliga tecken. Den kritik som har framförts mot hans språk av Wiklund verkar på något sätt både anakronistisk och präglad av besser-wissermentalitet.
LITTERATUR
Verk som anges med tydliga bibliografiska uppgifter i texten anföres inte här.
Aikio, Samuli et al. 1974. Skabmatolak. Sabmelas kirijalasvuooa antologiija. / Tulia kaamoksessa. Saamelaisen kirjallisuuden antologia. Helsinki (Pieksä-mäki). ISBN 951-1-00308-9.
Andrre, Tor. 1936. Georg Wallin. Resor, forskningar och öden. Stockholm.
Bergsland, Knut. 1947. »Om språket i den svensk-samiske ABC fra 1726».
Studia Septentrionalia 111. Oslo.
- 1951-52. »Hvordan den nye samiske rettskrivningen ble til». Sameliv. Sa-misk Selskaps Årbok. Oslo.
- 1982. »Den svensk-samiske ABC fra 1638 som sproghistorisk dokument».
Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägnade Tryggve Sköld (=Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 26).
Umeå (Stockholm). ISBN 91-86438-00-X.
- 1984. Eldre samiske tekster i utvalg til forelesninger. Tromsö. ISBN 82-90423-03-9.
Grundström, Harald. 1946-54. Lulelapsk ordbok (=Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. C: 1). 1-4. Uppsala.
Haller, Elof. 1896. Svenska kyrkans mission i Lappmarken under frihetstiden.
Stockholm.
Högström, Pehr. 1747. Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lap-marker. Stockholm. (Faksimileutgåva: Norrländska skrifter 3, Umeå 1980, ISBN 91-85920-02-9.)
Korhonen, Olavi. 1979. Lulesamisk-svensk, svensk-lulesamisk ordbok. Luleå (Uppsala).
Kuoljok-Angeus, Susanna. 1978. Samij /unna. Luleå.
Kylstra, Andries Dirk. 1961. Geschichte der germanisch-finnischen Lehnwort-forschung. Assen.
Lindahl, I. 1765. Prostens Herr Pehr Fjellströms lefnads-lopp, upläst wid des jordefärd i Lyksele kyrka d. 26. aug. 1764. Stockholm.
Nielsen, Konrad. 1926. Lt:erebok i lappisk I. Grammatikk. Oslo.
Nordberg, Arne. 1983. »Gustaf Westerlund och de fattiga, hans ömtåliga sköte-barn». Tre kulturer 1. Umeå (Kalix). ISSN 0348-6664.
Nordberg, Erik. 1969. Specimen Novi Testamenti lapponici. Provtryck år 1715 av Lars Rangius' översättning av Nya Testamentet till lapska samt skriftväx-lingen mellan Georg Wallin i Härnösand och lappmarksprästerna om lapsk ortografi. Grammatikprov. Ordlistor. Svenska landsmål och svenskt folkliv.
B. 66. Stockholm (Uppsala 1970).
Qvigstad, J. 1899. »Ubersicht der geschichte der lappischen sprachforschung».
Journal de la Societe Finno-Ougrienne XVI. Helsinki.
- 1933. »Die Sprache in Tormeus' Manuale Lapponicum». Memoires de la Societe Finno-ougrienne LXVII. Helsinki.
- 1947. »Sproget i Graans Manuale Lapponicum». Studia Septentrionalia 111.
Oslo.
Qvigstad, J. & Wiklund, K. B. 1899. Bibliographie der lappischen Litteratur (=Memoires de la Societe Finno-Ougrienne XIII). Helsingfors.
Schefferus, Johannes. 1674. Lapponia. Francofurti.
Schlachter, Wolfgang. 1983. Recension av G. Hasselbrink, Siidlappisches Wör-terbuch I. Ural-Aliaische Jahrbucher, Neue Folge, Band 3. Wiesbaden.
Sköld, Tryggve. 1961. Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappi-schen I (=Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 8). Uppsala.
- 1977. »En uppgift om bortfallet av svenskans h i hw från 1700-talet och om stavningen hw för wu i samiskan». Dialectology and Sociolinguistics. Essays in honor of Karl-Hampus Dahlstedt 19 April 1977. (=Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities. 12). Umeå.
- 1981. »Johannes Schefferus». Oknytt. Medlemsblad för Johan Nordlander-sällskapet, 3-4. Umeå. ISSN 0349-1706.
- 1982. »Schefferus' 'Lapponia'». Oknytt. Medlemsblad för Johan Nordlander-sällskapet, 1-2. Umeå.
Spiik, Nils Eric. 1977. Lulesamisk grammatik. Luleå.
Stockfleth, Nils Vibe. 1852. Norsk-lap'pisk Ordbog. Christiania.
Svenskt biografiskt lexikon. 1918-. Stockholm.
Tigerström, Harald. 1950-51. »Bibeln på lapska». Norrbotten. Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok. Luleå.
Wessen, Elias. 1969. Svensk språkhistoria I. Ljudlära och ordböjningslära. 8 uppl. Stockholm (Lund).
Wickman, Bo. 1984. »Entwicklungslinien der lappischen Rechtschreibung». Lin-guistica et Philologica. Gedenkschrift för Björn Collinder ( =Philologica Ger-manica 6). Wien. ISBN 3-7003-0505-2.
Wiklund, K. B. 1915. Lärobok i lapska språket. 2 reviderade uppl. Uppsala.
- 1922 a. »De första lapska böckerna». Nordisk tidskrift för bok- och biblioteks-väsen IX. Uppsala & Stockholm.
- 1922 b. »Efterskrift». ABC-bok på lapska Stockholm 1619 med en efterskrift om de svenska lapparnas skolundervisning i äldsta tid. Stockholm.
- 1928. »Das lappische Verbaladverbium und einige andere Kasus des Verbal-stammes». Festskrift til rektor J. Qvigstad (=Troms!,1 Museums Skrifter Vol.
Il). Troms!,1 (Oslo).
Wretö, Tore. 1983. »Olof Sirma, lappmarkspräst och samelyriker». Tre kulturer 1. Umeå (Kalix). ISSN 0348-6664.
- 1984. Folkvisans upptäckare. Receptionsstudier från Montaigne och Schef-ferus till Herder. ( =Acta Universitatis Upsaliensis. Historia litterarum 14).
Uppsala (Norrtälje). ISBN 91-554-1590-3.
SUMMARY
Tryggve Sköld: Pehr Fjellström and the Principles Applied when Writing Lappish in Sweden
There is a discussion going on today about the principles of Lappish (Saamish) orthography. The author shows that this discussion is not of recent date. In the 18th century, the Swedish authorities tried to find an orthography anda written language that could be understood by all the Lapps in the Sweden ofthose days.
The clergyman Pehr Fjellström, who was bom in Swedish Lappland, worked out a written language, which was founded principally on the Ume dialect. This language was used in the translations of the New Testament (1755) and of the whole Bible (1811). It came out of use as late as about 1900, when the Lappish books in Sweden were written according to the Lule dialect, using an ortho-graphy, invented by K. B. Wiklund. The author defends Fjellström against the criticism directed against his language by Wiklund.