Saga och Sed KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ARSBOK LENNART ELMEVIK BAND Almqvist & Wiksell International, Stockholm UTGIVEN AV

Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS

0

AKADEMIENS ARSBOK

UTGIVEN AV

LENNART ELMEVIK

BAND9 1981-1984

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI

Almqvist & Wiksell International, Stockholm

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

ISSN 0586-5360

Almqvist & Wiksell, Uppsala 1986

Innehåll

Ahlbäck, Olav: Måndagsager

Andrre, Carl Göran: Karl XI:s exercisreglemente. Om lydnad, likfor- mighet och envälde . . . , . . . . Barnes, Michael: The new runic finds from Illerup and the question of the twenty-second rune . . . . Berg, Gösta: Kungl. Gustav Adolfs Akademien 50 år . . . . [Berg, Gösta:] Gösta Bergs tryckta skrifter 1919-1983. Med en inled-

ning av Nils-Arvid Bringeus . . . . Berg, Jonas och Myrdal, Janken: Bondedagböcker . . . . Bergfors, Erik Olof: Några dialektala ord och uttryck för egenskaper

och beteenden . . . . Carlsson, Sten: Minnesord den 6 november 1980 . - Minnesord den 6 november 1981 . . . . - Hälsnings- och minnesord den 6 november 1982 - Minnesord den 7 november 1983 . . . .

Edsman, Carl-Martin: De lapska björnceremonierna. En översikt av källmaterial och problem . . . . Ek, Sven B.: Tunnbindaren och det föråldrade samhället. Om klass-

kamp 1887 och kulturmönster på 1980-talet . . . . Elmevik, Lennart: Fisl. einherjar 'krigare i Valhall' och några andra

fornnord. sammansättningar med ein- . . . . Fenton, Alexander: Net-drying, pot-drying and graddaning: Small-

scale grain drying and processing techniques . . . . Fjellström, Phebe: Nordsvensk etnologi under fem sekler. Från Olaus Magnus till J. A. Nensen . . . . Foote, Peter: Latin rhetoric and Icelandic poetry. Some contacts . . Halvorsen, Eyvind Fjeld: Ble det lest litteratur i Norge i middelal-

deren? . . . . Haugen, Einar: Rölvaag and Moberg. Some Reflections Hulden, Lars: Svenska språkminnen i Satakunta . . . . Kolsrud, Knut: Båt og fiske . . . .

Kretzenbacher, Leopold: Volkskundliche Feldforschung im europä- ischen Siidosten

1982 34 1981 16 1984 59 1982 5 1983 161 1981 49 1981 34 1981 5 1982 22 1983 7 1984 5 1982 38 1983 79 1982 75 1982 85 1984 27 1982 107 1982 128 1982 141 1983 63 1983 49 1983 33

En bibliografi . . . 1982 262 Moberg, Lennart: Ur Östgötalagens kvarnrätt 1982 156 - Konungastyrelsen - en medeltida handledning i statskonst och

goda seder . . . 1983 21 Odenstedt, Bengt: Om ursprunget till den äldre futharken. En gransk-

ning av några teorier om runskriftens ursprung, speciellt E.

Moltkes (1976) och E. H. Antonsens (1982), jämte ett förslag till ny

teori . . . 1984 77 Reinhammar, Vidar: Om Ordbok över Sveriges dialekter . . . 1984 117 Rosander, Göran: "Industriens vaktparad". Varuexpositioner i Sve-

rige före första världskriget . . . 1983 105 Ränk, Gustav: Fåglar som sjukdomsförmedlare i folktron . . . 1982 178 Sköld, Tryggve: Pehr Fjellström och det svensksamiska skriftspråket 1984 15 Steensberg, Axel: Skorstenens forgrengere. Et bidrag til ildstedets

historie med udgangspunkt i en arkreologisk unders!l)gelse af lands-

byen Borup ca. 700--1200 e.Kr. . . 1982 202 Wiegelmann, Giinter: Wirtschaftslagen und kulturelles Verhalten. Die

schwedische "Kulturfixierungstheorie" in der internationalen Dis- kussion

Wilson, David M.: The Vikings and their use of wealth in the ninth and tenth centuries

1982 225 1982 252

Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS

0

AKADEMIENS ARSBOK

1984

UTGIVEN AV

LENNART ELMEVIK

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI MCMLXXXIV

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

ISSN 0586-5360

Grafisk form Jerk-Olof Werkmäster Almqvist & Wiksell, Uppsala 1986

Innehåll

Sten Carlsson: Minnesord den 7 november 1983 . . . 5 Tryggve Sköld: Pehr Fjellström och det svensksamiska skriftspråket 15 Phebe Fjellström: Nordsvensk etnologi under fem sekler. Från

Olaus Magnus till J. A. Nensen . . . 27 Michael Barnes: The new runic finds from Illerup and the question

of the twenty-second rune . . . 59 Bengt Odenstedt: Om ursprunget till den äldre futharken. En

granskning av några teorier om runskriftens ursprung, speciellt E.

Moltkes (1976) och E. H. Antonsens (1982), jämte ett förslag till ny teori . . . .

Vidar Reinhammar: Om Ordbok över Sveriges dialekter Akademiens verksamhet 1984

Akademiens ledamöter . . . .

77 117 125 131

Minnesord

DEN 7 NOVEMBER 1983

Av Sten Carlsson

Under sitt femtioförsta verksamhetsår, det första efter fjolårets halvse- kelsjubileum, har Kungl. Gustav Adolfs Akademien genom döden för- lorat fem ledamöter, tre svenskar, en finländare och en norrman.

Den 11 februari 1983 avled akademiens utländske arbetande ledamot professor Niilo Valonen, drygt två månader före sin 70-årsdag. Han var född 1913 i Urjala socken i Satakunta, son till en skogstjänsteman. Från barndomen var han väl förtrogen med den finska lantbefolkningens villkor. Sina akademiska studier bedrev han i Helsingfors, med etnologi som huvudämne. Hans examina försenades emellertid allvarligt genom krigshändelserna. Under vinterkriget 1939-40 tjänstgjorde han som löjt- nant och plutonchef i skogarna uppåt Suomussalmi. Efter freden i Moskva 1940 var han med om att bygga upp ett lantbruksmuseum vid Vik utanför Helsingfors, biträdd av en samling straffångar från ett närbe- läget fängelse. Han fick frågan, om inte detta var ruskigt, och svarade:

»Jo, men nog var det snälla mördare».

Samma år dök Valonen upp i Uppsala som Gästrike-Hälsinge nations förste s. k. rusthållsstipendiat med bostad i själva nationshuset. Han knöt där en livslång vänskap med vår akademis blivande sekreterare Folke Hedblom, som har givit mig några glimtar ur Valonens liv. Genom studier i Landsmålsarkivets samlingar vidgade han sitt etnologiska ve- tande. 1941 kallades han åter under fanorna, nu som kapten och kompa- nichef. Han deltog i framryckningen på Karelska näset, där samtliga kuratorer i Satakunta nation stupade. Sedan stannade han i de främsta ställningarna strax innanför lngermanlands gräns ända till 1944, då han var med om det bittra återtåget. Han fick då en del skottskador men blev inom kort friskskriven och erhöll i uppdrag att i spetsen för sina lojala soldater driva ut tyskarna ur norra Finland. Lidandena under kriget säges ha satt varaktiga spår hos honom.

Krigsdeltagandet medförde inte något totalt avbrott i Valonens etnolo- giska forskning. Under permissioner, som ibland blev flera månader

långa, besökte han arkiven i Helsingfors i deras underjordiska förvar.

Han tjänstgjorde sedan som museiman och akademisk lärare i Helsing- fors och tidvis i Åbo. Hans 1952 framlagda doktorsavhandling, skriven på tyska, gällde tillverkningen av korgar, tofflor och skor gjorda av björknäver. Efter att 1961 ha utnämnts till professor i finsk-ugrisk etnologi vid Helsingfors universitet framlade han 1963 sitt på omfattande fältstudier grundade magnum opus, Zur Geschichte der finnischen Wohnstuben, med ett rikligt bild- och skissmaterial från skilda delar av Finland. Hans stora byggnadshistoriska kunskaper förenades här med ett starkt intresse för de olika termernas språkliga innebörd och geogra- fiska spridning.

Som akademisk lärare utvecklade Valonen en livlig pedagogisk, ve- tenskaplig och administrativ verksamhet. Han byggde upp Etnologiska institutionen vid universitetet och startade 1972 Ethnologia Fennica.

Som emeritus (1977) slog han sig ned i Esbo i Nyland. Hela tiden stod han i nära kontakt med sin hembygd. Som sekreterare i Finlands hem- bygdsförbund bidrog han till färdigställandet av ett museum - en bond- gård med alla hus på ursprunglig plats - som hade tillkommit på initiativ av hans far. I vår akademi invaldes han 1977. Hans många aktiviteter svarade utmärkt mot våra centrala ambitioner.

Den 18 februari 1983 avled en annan av våra arbetande utländska leda- möter, förstekonservator Aslak Liest(/Jl, ännu inte 63 år gammal. Han var född 1920 i Oslo och tillhörde en från Sörlandet utgången släkt, som har gjort sig bemärkt inom både politik och vetenskap, med målsträvet som en hjärtesak. Om Liest~ls farfars bror, gårdsbrukaren, venstrepolitikern och statsrådet Knut Larsson Liest~l, heter det att han var en »ihuga målmann» (Norsk Allkunnebok), medan det om fadern professor Knut Liest~l, namnkunnig landsmåls- och folkminnesforskare - kyrko- och undervisningsminister 1933-35, invald i vår akademi 1933 - förklaras att han aldrig var någon »purist i målsaka» (Norsk Biogr. Leks.). Aslak Liest~l avlade cand.philol.-examen 1948 och tjänstgjorde sedan som förstekonservator vid Oldsaksamlingen vid universitetet i Oslo, där han förestod runarkivet. Tillika var han, från 1954, medarbetare i verket Norges indskrifter med de yngre runer.

Ett vackert bevis på sin flerfaldigt dokumenterade runologiska skick- lighet gav Liest~l, då han 1979, självfallet på nynorsk, höll ett föredrag i vår akademi över ämnet »Runeringen i Forsa. Kva er han, og når vart han smidd?» (tr. i Saga och Sed 1979). Forsaringen har sitt namn efter Forsa kyrka i Hälsingland, riven 1840. Ringen var fäst vid vapenhusdör- ren i sakristian. Den har en runinskrift, som har sysselsatt en rad forskare från 1700- till 1900-talet: Olof Celsius, Sophus Bugge, Harald Hjärne, Adolf Noreen, Otto von Friesen, Elias Wessen, Gerhard Haf- ström m. fl. Liest~l låter sig inte imponera av den massiva lärdom som

möter i litteraturen. Efter en intensiv granskning av såväl ring som runtext kommer han fram till att ringen har ett profant, förkristet ur- sprung och från början inte har suttit i någon kyrkdörr. Han flyttar den från kristen tid, 1000- eller 1100-talet, till vikingatid, 800-talet eller tidigt 900-tal, och han utmönstrar de tolkningar av enskilda ord, som har att göra med kristen kult eller kyrkliga ämbeten. Det hela är lärt, skarpsin- nigt och koncist. I min dagbok har jag antecknat, att föredraget var

»utmärkt». I denna för min egen källkritik viktiga notis är jag helt oberoende av den överdrivna välvilja, som en minnestecknare ständigt måste värja sig emot. Jag kunde inte ana, att jag inom några få år skulle tvingas att författa minnesord över en forskare som var yngre än jag själv.

Genom Aslak Liest~ls tidiga bortgång har vår akademi mist en lärd och älskvärd ledamot som har visat ett påtagligt intresse för vår verk- samhet. Vi uppmärksammade honom inte bara genom invalet 1978 utan också genom att 1981 ge honom ett pris ur Erik och Dency Östhols donationsfond.

Den 20 maj 1983 avled akademiens hedersledamot professor Björn Col- linder, nära 89 år gammal. Han invaldes som arbetande ledamot redan 1936 och var vid sin bortgång en av våra till invalsåldern äldsta medlem- mar. Han deltog ofta i våra sammankomster och var en flitig medarbe- tare i vår tidskrift Saga och Sed.

Collinder var född i Sundsvall 1894 och växte upp i ett intellektuellt livaktigt hem. Fadern var läroverkslärare och yrkesskoleföreståndare, tillika botanist, allmänhumanistiskt orienterad, kommunalpolitiker och idrottsman. Collinder kom till Uppsala 1912. Hans huvudämne blev nordiska språk. Han tog starka intryck av Adolf Noreens undervisning och förblev livligt intresserad av sitt modersmål. Men efter avlagd licentiatexamen 1920 uppmanades han av Otto von Friesen att övergå till finsk-ugriska språk, tydligen under hänvisning till de goda möjligheter för akademisk karriär som denna disciplin erbjöd. Collinder följde rådet och genomgick 1926 efterprövning för licentiatexamen. Någon särskild tentamen i det nya ämnet underkastades han aldrig. Han har själv berättat, att hans lärare K. B. Wiklund efter ett antal lärda tedricknings- samtal i professorns hem upplyste honom om att han hade ådagalagt kunskaper som räckte för betyget Berömlig (Saga och Sed 1968). Stu- dierna fullföljdes genom disputation 1929. Under studietiden var Col- linder en kort period pressattache i Helsingfors.

Efter fyra års verksamhet som docent blev Collinder 1933 professor vid Uppsala universitet. Ämnet hette finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska. Lapskan kom att stå hans hjärta särskilt nära. I motsats till ett äldre synsätt, företrätt av t. ex. K. B. Wiklund, hyste han - såsom vår ledamot Israel Ruong har framhållit - en hög tanke om samernas förmåga

till kulturutveckling. Han intresserade sig särskilt för de samiska ortnam- nen och översatte samiska skönlitterära dokument. Hans tolkning av Isak Sabas dikt Same soga lavla (Samättens sång) vittnar om hans förmåga att utnyttja originalets allitteration, samtidigt som den speglar översättarens inlevelse i det lappländska landskapet:

Nordvart nedom Karlavagnen ser du Samelandet skymta:

sjöar sträcka sig vid sjöar, bergens branter, fjällens toppar höja sig mot själva himlen;

bäckar brusa, skogar susa, tvärbrant stupa stålgrå uddar stävande mot stormigt hav.

Som språkman var Collinder särskilt intresserad av fonetik och proso- dik, dvs. språkljudens kvantitet, intensitet och accentuering. Med hjälp av sina helt otroliga språkkunskaper blev han en framstående utövare av allmän och jämförande språkforskning. Han behärskade ett stort antal indoeuropeiska och finsk-ugriska språk samt dessutom uraliska och turkiska. Som emeritus (från 1961) gav han undervisning i allmän språk- vetenskap vid sitt gamla universitet och tjänstgjorde sedan i flera omgångar som professor i skandinaviska språk och germanistik vid universitetet i Wien.

Collinder var en språkkonstnär, en briljant översättare som rörde sig över de mest skilda språkområden. Till den redan berörda samiska skönlitteraturen är att lägga Kalevala, den poetiska Eddan, Snorres Edda, Beowulf samt dramer av Sofokles, Euripides och Shakespeare.

Som ännu ett prov på Collinders översättarstil kan anföras en strof ur Havamal, citerad av vår ledamot Einar Ölafur Sveinsson vid vår s. k.

gaffelfrukost 1978:

Om en god vän du har och tror gott om honom och vill ha hugnad av honom, skall du öppna din själ och utbyta gåvor

och söka upp honom ofta.

Collinder eftersträvade ett enkelt, okonstlat och från onödiga främ- mande inslag fritt språk. Det är värt att lägga märke till att det äkta nordiska ordet hugnad inte finns i förlagan, där det står: »ok vill

pu

Collinders verksamhet som språkrensare är värd särskild uppmärk- samhet. I flera uppsatser och skrifter, t. ex. Svensk ordnyckel (1977), gav han anvisningar om hur främmande ord med fördel kan utbytas mot ord tillhörande »talspråkets kärna av gamla arvord» eller, som han också

uttryckte sig, »det inhemska ordvirket» Gfr Saga och Sed 1969). Elit kunde ersättas med urval eller urvalsflock, spiral med skruvlinje. I de talrika ord, som innehåller den ursprungligen lågtyska förstavelsen be- - bebåda, bedåra, befrämja, bekläda etc. - kunde detta prefix ofta utan vidare tas bort. Beträffande ordet elektriker behöll Collinder den första stavelsen men föreslog termen elman; därmed blev han också av med det folkliga uttalet elektriker (Saga och Sed 1969).

Det var inte bara de främmande orden som Collinder bekämpade utan också allehanda slappa och vulgära modeord, oavsett ursprunget. Till varning och eftertanke skrev han 1956 stycket En reko svartfot, en översättning till dåtida slang av berättelsen om den barmhärtige samari- ten. Collinder var medveten om att de ord som just 1956 bars på popularitetens vågor inom kort skulle bli otidsenliga. Många av de ord som finns med i Collinders parodiska text, t. ex. svartfot (strejkbrytare), svid (kostym) och svull (mat) torde vara lika svårtillgängliga för 1980- talets ungdom som adjektivet barmhärtig, vilket enligt vad Collinder hade funnit var okänt för 1950-talets studenter.

Bland mycket annat var Collinder mångårig censor i studentexamen.

När jag själv debuterade som censor 1959, kom jag i samma grupp som han. Med sin spiritualitet och sitt glada sätt var han en utmärkt reskam- rat och tillika en värdefull rådgivare för en nybörjare. Vid något tillfälle kåserade han över temat, huruvida censorerna var får i ulvakläder eller ulvar i fårakläder. Jag vill minnas att han stannade för varianten får i fårakläder.

Collinder var en temperamentsfull och oförskräckt man, som gärna gick emot strömmen. I sin ungdom var han radikal under en tid av stark konservatism, och när det började blåsa vänstervindar blev han konser- vativare än de flesta men ändå ungdomlig, nästan pojkaktig. Han befann sig ofta på krigsfot mot allehanda i hans tycke skadliga företeelser inom vetenskap, undervisning och rättskipning. Han gav och tog hugg. Ibland brusade han upp, men ibland förblev han märkvärdigt lugn. Jag har sett honom i vredesmod lämna en sammanträdeslokal sedan han av ålders- skäl mot sin vilja gått miste om ett tämligen obetydligt uppdrag, men jag har också sett honom med iskallt lugn ta emot orättvisa personliga förolämpningar. I stridslarmet hade han en trogen bundsförvant i sin hustru Brita. Deras gästfria hem på Kåbo har kallats Uppsalas sista litterära salong (F. Rundgren). Där blomstrade musikaliteten och stu- dentspexet.

Björn Collinder var en lärdomsbjässe, kanske den siste i sitt slag i vårt land. Han ägde tillika en ovansklig personlig resning. Han fann mycken vederkvickelse både i kulturlivets olika yttringar och i den fria naturen.

Han var själv en underhållare av rang, en samtalspartner med glimten i ögat som arbetade med små och fina medel. Först och främst var han en riddersman utan fruktan och tadel.

Den 5 juni 1983 avled akademiens korresponderande ledamot fil. dr Ingemar Ingers, 81 år gammal. Han var född 1902 på Hvilans folkhög- skola i Tottarps församling söder om Lund. Morfadern Leonard Holm- ström var då rektor vid skolan, fadern Enoch Ingers var lärare och blivande rektor. Modern, Malin Holmström-lngers, blev namnkunnig genom insatser inom sång- och hushållsundervisningen samt genom musikaliska kompositioner. Ingemar Ingers växte upp på den svenska folkhögskolans mest klassiska mark och torde ha tagit särskilt starka intryck av fadern, en framstående skolman, vetenskapsman och popu- larisator. Jag kom på 1940-talet i nära kontakt med Enoch Ingers och minns honom med vördnad och tillgivenhet.

Ingemar Ingers blev vetenskapsman liksom fadern men inte skolman.

Redan 1925 fick han anställning vid Skånska landsmålsarkivet, som 1930 uppgick i det nybildade Landsmålsarkivet i Lund, där Ingers då blev amanuens och sedermera arkivarie (1939-68). Hans akademiska studier ledde 1939 fram till disputation på en avhandling om sydvästskånska dialekter. Vid sidan om sin tjänst var Ingers sekreterare i Sydsvenska ortnamnssällskapet (1942-69) samt sekreterare och museiföreståndare i Bara härads hembygdsförening. Hans vetenskapliga och populärveten- skapliga produktion blev med åren betydande. Den innefattade arbeten om folkminnen från sydvästra Skåne samt om språk och ortnamn i Lund och Malmö jämte socken- och bygdehistoriker. I Lund kände han varje gammal byggnad och varje kvarter, och han visste hur de hade fått sina namn, ofta i ganska sen tid. Hans ordlista över den lundensiska student- slangen har studentikosa drag. Någon enstaka gång ger han rekommen- dationer. Sålunda ogillade han det sentida namnet U.B.-parken på den gamla Helgonabacken, utan att anbefalla det äldre uttalet Hällnabacken, som var det vanliga före Tegners bekanta dikt och som dog ut först på 1920-talet. Ingers' stora bok om Burlövs kommun (1972) kan betecknas som hans magnum opus, vittnande om en bred och mångsidig kunskap, i stor utsträckning förvärvad ute på fältet. Så sent som 1978 utgav han en orienterande översikt över de tolv socknar, däribland födelsesocknen Tottarp, som hade sammanslagits till Staffanstorps storkommun.

Ingemar Ingers tillhörde inte de skåningar, som för att citera en bekant dikt av Anders Österling »kände hamnarna från Kap till Kalmar». Snara- re påminde han om »åbosonen Lars Kristoffer, vars värld begränsades av hembyns almar». Han skrev 1964 några korta texter till en skånsk bilderbok med titeln Från Båstad till Åhus, men detta var så vitt jag vet enda gången som han gick en bit utanför sitt trygga sydvästskånska revir, från vars horisont redan Eslöv representerar något avlägset och äventyrligt. På hemmaplan var han suverän. Han behärskade dialekter, ortnamn, byggnads skick, fromhetsliv, by- och personhistoria. Med en för honom ovanlig skärpa vände han sig mot föreställningen, att den skånska allmogen efter 1658 skulle ha övergått från »danska» till »svens-

ka», och han tyckte inte om att de skånska skolbarnen, när det gällde tiden före freden i Roskilde, huvudsakligen skulle hålla sig till Sveriges historia. När vi vid ett tillfälle diskuterade denna fråga, framhöll jag att många av de skånska eleverna åtminstone delvis härstammade från de gamla svenska landskapen, varemot Ingers med viss rätt genmälte, att denna blandning - som han troligen ogillade - inte var så vanlig i de breda folklagren. Hela bekymret är numera ur världen, sedan nutida skolpolitiker genom sin ringaktning för kunskaper i allmänhet och histo- riska kunskaper i synnerhet har fått det därhän, att de flesta skolbarn, de må vara skåningar eller uppsvenskar, i den skandinaviska jämlikhetens intresse är lika okunniga om Sveriges äldre historia som om Danmarks.

Ingemar Ingers, som sedan 1961 tillhörde vår akademi, var en vänlig, försynt och ganska särpräglad människa, som gick sina egna vägar utan att isolera sig. Hans gärning var ägnad hembygdens rika kulturarv.

Den 2 augusti 1983 avled akademiens korresponderande ledamot direk- tör Artur Lindqvist, 86 år gammal. Han var född 1897 i Grythyttan i Örebro län. Bägge föräldrarna kom från värmländska smedsfamiljer.

Fadern innehade en smidesfabrik (grundad 1895) med yxor och hästskor som främsta specialiteter. Efter att ha arbetat hos fadern genomgick Artur Lindqvist 1916-17 den tekniska avdelningen av Kristinehamns praktiska skola, som stod Svenska missionsförbundet nära. Den unge eleven tog starka intryck av väckelsefromheten och blev sedermera en förgrundsgestalt i Grythyttans missionsförsamling. Ett uttalande av honom 1972 går ut på att en djupgående religiös väckelse är den säk- raste, kanske enda räddningen för världen ur dess tillstånd av våld och anarki.

Icke-våldsinställningen fick praktisk betydelse för Lindqvist redan 1918, under första världskriget, då han skulle fullgöra värnplikt på Gotland men vägrade att bära vapen. De militära myndigheterna, som då inte var vana vid dylika attityder, tog saken lugnt och placerade Lind- qvist som hovmästare; det ansågs vara en fördel att han var absolutist och därmed ofarlig för officerarnas spritförråd. 1920 övertog han led- ningen av faderns smidesfabrik, ehuru han först 1942 blev dess ägare.

Tre år tidigare (1917) hade planer gjorts upp på en stor försäljning av yxor till Petrograd, ett projekt som hade omintetgjorts av den första ryska revolutionen. På 1920-talet hotades hästskotillverkningen genom konkurrens med en kartell, som satsade på maskinsmidda hästskor, medan Lindqvist ännu höll sig till handsmidda. Han red ut stormen ganska bra och moderniserade sin egen produktion. Nu kom emellertid ett nytt och allvarligare hot, nämligen från bilismen.

I detta läge gick Lindqvist 1930 beslutsamt över till tillverkning av fjädrande stålmöbler med hjälp av en konstruktion som var hans egen.

Inom kort vann han stor avsättning av trädgårdsmöbler och skolbänkar

dels på hemmamarknaden, dels på fjärran platser, såsom Capri, Mexico City, Addis Abbeba och Saudi-Arabien. 1950 ombildades familjebolaget till AB Grythyttans stålmöbler med Lindqvist som verkställande direk- tör; en yngre bror och två söner blev också engagerade. Stora investeringar gjordes. Under uppförandet av ett rörmagasin 1954 ankla- gades Lindqvist för att, visserligen i god tro, ha överskridit den honom tilldelade byggkvoten. Inför tinget i Nora förklarade han: »Antingen måste nog rätten bedöma mig som oskyldig eller också som en särdeles fräck förbrytare. Jag har nämligen några veckor innan bygget stoppades haft landshövding Olsson som gäst, varvid jag vid genomgången av fabriken visat honom 'svartbygget', och han är ju länsarbetsnämndens ordförande.» Domen blev fem dagsböter

a

Sin sista stora nysatsning gjorde Lindqvist 1957, då han introducerade det s. k. Combitainer-systemet, som tack vare specialgjorda papperspå- sar och skickliga mekaniska arrangemang ledde till sänkta transport- och lagringskostnader inom livsmedelshandeln.

Lindqvist verkade också som kommunalpolitiker. Dessutom var han med om att bilda Grythyttans arbetarekommun. Han samarbetade gärna med socialdemokraterna i lokala och sociala frågor men gillade inte deras ekonomiska politik. Framför allt var han en ivrig hembygdsvän.

Han startade 1937 Grythyttans hembygdsförening, som gav ut skriftse- rien Grythyttan i ord och bild, sedermera följd av Grythyttekrönika.

Grythyttans gamla ståtliga gästgivaregård liksom bergsmansgården Skräddartorp-Skafthöjden, båda från 1640-talet, räddades och omhän- dertogs tack vare honom och hans medhjälpare. Han författade flera större och mindre arbeten om Grythyttan, dess näringsliv, byggnader och människoöden, och han skrev också om sitt eget liv och om det Lindqvistska familjeföretaget. Så sent som 1981 utgav han boken Järnet från Grythyttan, med förord av förre landshövdingen Valter Åman, som konstaterar att den vittnar om en nästan osläcklig kärlek till Grythyttan.

Genom att 1975 kalla Artur Lindqvist till korresponderande ledamot visade vår akademi liksom flera gånger förr sin uppskattning av den i de mellansvenska bruksbygderna inte ovanliga kombinationen av kreativ företagsamhet och levande omsorg om den provinsiella kulturen.

Under arbetet med dessa minnesord har jag liksom vid tidigare tillfällen slagits av all den färgrikedom, som ryms inom vår akademi, där veten- skap och företagsamhet strålar samman. En grundläggande faktor är förankringen i det egna ursprunget. Denna gång är horisonten begränsad till Norden, men inom denna geografiska ram är variationsrikedomen stor. Grythyttan och dess bergslag representerar centrum. I väster har vi mött Norge och Sörlandet, i söder Söderslätt och lundabygden, i norr

Medelpad med utblickar mot de samiska fjällvidderna, och i öster Sata- kunta och andra finska landskap. Med en tyst minut hyllar vi minnet av fem bortgångna ledamöter, som har gjort oförtrutna, hängivna och var- aktiga insatser i den nordiska kulturens tjänst.

Pehr Fjellström och det

svensksamiska skriftspråket

Av Tryggve Sköld

Redan de första försöken att skriva samiska visade, hur svårt detta var, och diskussionen om hur samiskan bör skrivas pågår än.

Det finns huvudsakligen två samiska skriftspråkstraditioner: den norsksamiska och den svensksamiska Gfr Sköld 1961: 69-71). Vi skall här tillsvidare lämna den norsksamiska traditionen åt sidan (om denna t. ex. Bergsland 1951-52; Wickman 1984).

I samband med den svenska ishavspolitiken i början av 1600-talet blev samerna intressanta för de svenska myndigheterna, och man beslöt från den svenska regeringens sida, att något borde göras för deras kristnande och inlemmande i den svenska staten (Haller 1896: 6 f.; Wiklund 1922 a: 13 ff.). Det var därvid av vikt, att predikan hölls på samiska, för samerna kunde inte svenska. En som uppgav sig kunna samiska, och vad mera är, av samerna ansågs kunna det, var Nicolaus Andrere, som var kyrkoherde i Piteå (Wiklund 1922a: 14). År 1614 anmodades »herr Nils»

att på samiska trycka katekesen, handboken och några evangelier och i ett brev från Gustav Il Adolf av den 24 september 1617 till »herr Nils Kyrckoherde i Pijtho Sohn i Westerbottn» tillerkändes denne visst tion- de mot att han låter trycka ABC-boken och mässan med några gamla psalmer (Wiklund 1922a: 18). År 1619 föreligger så ABC Book på Lap- pesko Tungomål [faksimileutgåva i Stockholm 1922] och En lijten Sånge- book, huruledes Messan skal hållas, läsas, eller siungas, på Lappesko.

Stält och sammansatt Aff NICOLAO ANDREIE Pastore in Pitha.

Stockholm 1619.

Karl Bernhard Wiklund har studerat språket i dessa de första tryckta böckerna på samiska och är mycket kritisk (Qvigstad & Wiklund 1899: 11; Wiklund 1922 a: 24 ff.). Enligt hans mening kan Nicolaus An- drere knappast ha kunnat mycket samiska. ¹

Under 1600-talet utkommer en del andra tryckta skrifter på samiska i Sverige. En översikt över dessa finnes i Qvigstad och Wiklunds Biblio-

1 Kunde detta egendomliga språk vara en motsvarighet till senare tiders »borgarmål» (se t. ex. Högström 1747: 77) och alltså ha utgjort ett slags pidgin som birkarlarna använde vid affärer med samerna?

graphie der lappischen Litteratur av år 1899. Här skall endast de ur språklig synpunkt intressantaste nämnas.

En ABC-bok utkom 1638 i Uppsala med titeln Swenske och Lappeske ABC Book. Översättaren är obekant. Språket anges av Qvigstad och Wiklund (1899: 17) vara tornesamiska, men Bergsland har nyligen visat, att det snarare är fråga om en arkaisk form av lulesamiska, förmodligen talad av en grupp skogssamer (Bergsland 1982: 11 ff.; ds. 1984: 3 och B 4ff.)

Det Manuale Lapponicum som utgavs i Stockholm 1648 är översatt av Johannes Tornreus (Qvigstad & Wiklund 1899: 17ff.). Språket är huvud- sakligen tornesamiska (Qvigstad 1899: 12f.; ds. 1933: 336ff.; Bergsland 1984: 8ff. och B lOff.).

Ett annat Manuale Lapponicum utkom i Stockholm 1669. Översättare är Olaus Stephani Graan (Qvigstad & Wiklund 1899: 22f.). Språket är umesamiska (Qvigstad 1899: 13; ds. 1947: 18ff.; Bergsland 1984: 23ff.

och B 24).²

I början av 1700-talet arbetade Sorselesamen, sedermera kyrkoherden i Silbojokk, Lars Rangius på en samisk översättning av Nya Testamen- tet. Manuskriptet till detta Novum Testamentum Lapponicum förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala. Språket är enligt Qvigstad & Wiklund (1899: 24) »siidlappisch (zunächst vielleicht Umelappisch), nicht Pitelap- pisch, wie man nach dem geburtsorte <les iibersetzers vermuten könnte»

Gfr Bergsland 1984: 38 ff. och B 38 ff.)

År 1726 utgavs i Stockholm en samisk ABC-bok (utan titel). Översät- tare var åselesamen Simon Granmark-Angurdolf (se Qvigstad 1899: 19;

Qvigstad & Wiklund 1899:24f.; Bergsland 1947:40ff.; Bergsland 1984: 42f. och B 42). Densamme har även översatt D. Martini Lvtheri mindre Catechismus på Lappska Språket, som trycktes i Stockholm samma år (Qvigstad & Wiklund 1899: 24f.).

Vid början av 1700-talet uppstod både i Norge och i Sverige ett intresse för missionsarbetet bland samerna. En som ivrade för denna mission var den av pietismen påverkade teologiprofessorn i Uppsala, Daniel Djurberg (1659-1736).³ Han skickade den 18 oktober 1714 ett

2 I mitt föredrag inför Gustav Adolfs Akademien 15/2 1983, vilket utgör grundvalen för denna uppsats, nämnde jag inte Olof Sirmas båda visor i Schefferus' Lapponia av år 1674 (s. 282 ff.). De har nu blivit aktuella genom ett par arbeten av Tore Wretö. Denne har visat, vilken betydelse dessa visor fick för den europeiska litteraturen (Wretö 1983:49ff.; ds.

1984). Om Schefferus och hans Lapponia se även Sköld (1981: 19ff. och 1982: 16ff.).

Bergsland har publicerat Sirmas text med utförliga kommentarer (1984: 31 ff. och B 31 ff.).

Text med finsk övers. finns även i Aikio et al. (1974: 28ff.). Sirma försökte få en katekes- översättning tryckt men misslyckades därmed (se Wretö 1983: 56f. och 1984: 25 f.; jfr även Nordberg 1969: 36ff.). Text och kommentarer finns hos Bergsland (1984: 34ff. och B 34 ff.).

3 Om denne se t. ex. Haller (1896: 26f.); Svenskt biografiskt lexikon (11: 284ff.); Andrre (1936 passim). Djurberg uppmanade även Pehr Fjellström och hans bror Carl att verka för missionen i Lappmarken (Lindahl 1765: 12).

brev till dåvarande lektorn i Härnösand, Georg Wallin, med uppmaning till denne att göra något för samernas kristnande (Nordberg 1969: 11 f.).

Georg Wallin (1686-1760) var son till superintendenten Georg Wallin (den äldre) i Härnösand och slutade sina dagar som biskop i Göteborg (Andrre 1936; Nordberg a. st.)

Som vi sett ovan, hade Lars Rangius 1713 fullbordat en översättning av Nya Testamentet till samiska. Denna översättning har Wallin på okänt sätt kommit över (Nordberg a. st.). År 1715 lät han så trycka ett avsnitt av Rangius' manuskript under beteckningen Specimen Nov. Tes- tamenti Lapponici. En faksimileavbildning av detta med anteckningar av Wallin meddelas av Nordberg (1969: 7ff.).

Detta provtryck skickade Wallin ut till lappmarksprästerna och bad om deras kommentarer till språket (Nordberg 1969: 12f.). Dessa kom- mentarer var helt okända, tills Erik Nordberg återfann dem i den Wallen- stråhleska samlingen i Kalmar gymnasiebibliotek. Wallin hade bett dem inte bara kommentera ortografin utan även ge uppgifter om »conjuga- tiones, declinationes, pronomina & eorum flexiones, numeralia 1.2.3.4 etc. particulae», och ville också ha »ett kort ordaregister el. vocabula- rium» (Nordberg 1969: 12f.).

De svar som inkom är av olika värde; en del präster kunde inte samiska, men i ett par fall har vi här mycket värdefulla uppteckningar av paradigm och ord från en tid, från vilken vi annars vet rätt litet om hur samiskan böjdes i de olika lappmarkerna. Det är onödigt att gå in på detta här, eftersom det finns så väl dokumenterat i Nordbergs arbete.

Enligt Nordberg (1969: 39) tycks Wallin ha haft planer på att utarbeta en grammatik byggd på de samiska dialekterna och en latinsk-svensk- samisk ordbok. Den slutsatsen kommer han till av det förhållandet, att Wallin i sin 1727 i Acta Literaria Sveciae publicerade »Narratio de ortu et progressu Religionis Christianae in Lapponica Svethica, servata secu- lorum serie, ad nostra usque tempora» nämner dessa två arbeten som manuskript men inte upptar dem i sina »Gotländska Samlingar» av år 1747 (Nordberg 1969: 38f.).

Den som till slut kom att fullborda arbetet på ett gemensamt skrift- språk för de svenska lappmarkerna var skolmästaren i Lycksele, seder- mera prosten Pehr Fjellström (1697-1764). Han var född i Silbojokk i Arjeplogs socken som son till kyrkoherden där, Petrus Norreus Fjell- ström, och Agatha Lrestadia, och lärde sig redan som barn att tala samiska. Av den samiska han skriver att döma, var det den umesamiska, som skogssamerna i Arjeplog talar, som han lärde sig och inte det språk, som fjällsamerna i samma socken talar. K. B. Wiklund går så långt att han preciserar det till att vara Sorseledialekt (se Haller 1896: 90; jfr emellertid Wiklunds senare uttalande 1928: 328f.).

Som skolmästare i Lycksele arbetade han på en svensk-samisk ord- bok och en samisk grammatik till tjänst för svenska präster som ville lära

2-859055 Saga och Sed

sig samiska. Han hade inte något större hopp om att få sina arbeten tryckta, men så kom landshövdingen Gabriel Gyllengrip (1687-1753) på besök i Lycksele 1734 och visade intresse för saken. Gyllengrip uppma- nade Fjellström att uppsätta ett betänkande, och detta framlades sedan för följande riksdag. Följden härav blev att kanslikollegium gav Fjell- ström i uppdrag att fortsätta med ordboksarbetet och gav honom till- stånd att på allmän bekostnad företa en resa genom lappmarkerna för att jämföra de olika dialekterna. ⁴ Därefter gjorde han färdiga de skrifter han arbetat på, ordboken, grammatiken och en översättning av Svebelius' förklaring till Luthers lilla katekes.

Detta anmäldes till konsistoriet och landshövdingen. Den senare ut- verkade då en befallning till Fjellström från kanslikollegiet att våren 1738 resa till Stockholm och på allmän bekostnad låta trycka ovannämnda arbeten.

1738 utkom alltså de böcker han arbetat på, ordboken, grammatiken och Svebelius' katekesförklaringar.

Ordbokens titel är Dictionarium Sueco-Lapponicum, Eller en Orda- Bok, I hwilken The förnämste Swänska Ord efter Alphabetet upsökas kunna, och på Lapska gifne finnas. Uppsatt Af Petro Fiellström, Predag.

Lykselens. Med Kongl. Maj:ts Bekostnad. Stockholm ... 1738.

Grammatiken heter Grammatica Lapponica exhibens lingure hujus, peculiarem licet, et ab aliis linguis differentem, regulis tamen grammati- calibus adstrictam indolem in Linguarum studiosorum gratiam, potissi- mum vero illorum, quibus munera inter Lappones obeunda demandata sunt. Brevissima qua fieri potuit methodo conscripta, a Petra Fiellström, Predag. Lyckselens. lmpensis Sac. Reg. Majestatis. Holmite ... Anno 1738.

Det intressanta i detta sammanhang är att Fjellströms grammatik innehåller en rekommendation från Jöran Wallin, som börjar: »Det samma, som jag wälment arbetade uppå, och kostade både resor och correspondens i Lappmarkerna, then tiden mitt wistande war i Hernö- sand, finner jag nu af Herr Auctoren til thenna lilla Bok, wyrdige och wällärde Herr Petrus Fiellström, lyckeligen wara fullbordat.» Han avslu- tar sin rekommendation på följande sätt:

Stockholm under warande Riksdag, åhr 1738, den 31. Julii.

JÖRAN WALLIN. D.

En gammal redelig Norrlänning, nu Superintendent på Gothland.

Den dialekt som Fjellström lade till grund för sitt skriftspråk var umesamiskan, vilken som ovan antytts förmodligen var det språk han själv talade. Denna dialekt är säkerligen den krångligaste att lära för alla som skall lära samiska som vuxna. I umesamiskan möts nämligen de

4 Uppgifterna huvudsakligen från Svenskt biografiskt lexikon.

sydliga dialekternas besvärliga vokalväxlingar i första stavelsen, vilka beror på omljud, och de nordligare dialekternas »stadieväxling» i kon- sonanterna mellan första och andra stavelsen som ytterst beror på om andra stavelsen var öppen eller sluten i ursamiskan. Ett ord skiftar alltså

»gestalt» på ett mångfaldigt sätt i paradigmet i denna dialekt.

För att förenkla språket gör emellertid Fjellström helt enkelt så, att han bortser från vokalernas och konsonanternas växlingar, så att vi får ett språk utan de sydligare dialekternas vokalväxlingar och utan de nordligare dialekternas konsonantväxlingar.

Detta gjorde det lättare för samerna både i norr och söder att förstå och gjorde det lättare för de svenska prästerna att lära sig språket.

Det negativa omdöme som Wiklund fäller över Fjellströms språk måste nog ses mot bakgrunden av hans önskan att framhäva, hur mycket bättre det av honom skapade Julesamiska skriftspråket var (se Wiklund

1915: 301; ds. 1928: 328; jfr även Schlachter 1983: 214ff.).

Det talas i våra dagar mycket om kontrastiv grammatik, precis som om det skulle vara något nytt. Men det har naturligtvis funnits i tidigare språkbeskrivningar. Hos Fjellström finner vi detta grepp fullt utbildat. I sin på latin författade grammatik beskriver han samiskan inte bara för de språkintresserade lärda i allmänhet utan framförallt för de svenska präs- ter som skulle verka bland samerna (se dedikationen i hans grammatiks.

2). Det är därför naturligt att han jämför med det svenska uttalet. Vi kan på så vis få upplysningar även om den tidens svenska uttal. Något direkt revolutionerande nytt innebär detta dock inte - snarare en bekräftelse på vad vi redan vet.

Fjellström påpekar i sin grammatik § 1, att b och p, d och t, g och k uttalas ungefär likadant och att den nordligare dialekten huvudsakligen använder uttalet p, t, k och den sydligare b, d, g. Vi skulle väl säga, att det av gammalt inte finns någon opposition mellan p, t, k och b, d, g i de ställningar som Fjellström anger. Iakttagelsen om den nordligare och den sydligare dialekten stämmer. (Vi kommer in på detta senare.)

Fjellström bringar reda i stavningen av sje- och tje-ljuden. Tidigare hade denna stavning varit minst sagt brokig, kanske beroende på att det tidigare inte fanns någon exakt motsvarighet i det svenska uttalet till de samiska sje- och tje-ljuden.

I grammatiken skriver han (s. 5 f.) med hänvisning till Tornreus och Grans arbeten och Granmark-Angurdolfs ABC-bok och översättning av Luthers katekes 1726:

Ex his nonnulla vocabula proferre placuit ad ostendendam orthographire diver- sitatem:

TORNLEUS.

Atze.

schiaddet.

GRAN.

agge.

hiaddet.

CATECH.

ackie.

siaddet.

LUTH.

pater.

Fieri.

TORNJEUS. GRAN. CATECH. LUTH.

ulmuitz. ålmug. almaggie. homo.

oidzod. åggudh. åggiod. accipere.

ziatze. kiatze. giatze. aqua.

kotzot. kuggudh. gåckiot. vocare.

zoidzot. giåggudh. giåggiåd. stare.

zoidzolem. gyggelem. gueggelem. surrectio.

oidze. ågge. åggie. caro.

zialme. gialme. gialme. oculus.

suötte. giuete. guete. centum.

schipschie. hiephie. siepsie. miser.

Han föreslår att man i stället för zia, zie, zio, gia, kia, gie, gio, giu, giö, giå, etc. för tje-ljudet bör skriva tia, tie, tiu, tiue osv. (s. 6).

Fjellström skriver själv: attie 'fader', tiatze 'watn', tialme 'öga', tiuete 'hundrade' samt för tonande tje-ljud t. ex. ådtiot 'få' och ådgie 'kött' (dessa exempel från Dictionarium Sueco-Lapponicum). Därpå anför han något som väl närmast får kallas för »minimal pairs» för svenskans del:

»Sicut enim suecis, sättia, ponere, täckia, tegere, byggia, redificare, non ejusdem essent soni, si pro sättia, scriberetur säckia vel säggia. pro sittiande, sickiande vel siggiande. pro byggia, byckia, pro täckia, täg- gia. pro tiäll, tentorium giäll. pro tiock, crassus giock, pro giord, factus, tiord. pro tiuta, ejulare, giuta, fundere, et contra. »

I paragraf 2 behandlar han sje-ljudet (s. 7 f.): »Ske vulgo quidem legitur ut sie. e.g. siälm nequam. sier, fit. sied, coclear, siägg, barba. siänk, donum. pro skälm, sker, sked, skägg, skänk.»

Han föreslår nu, att man använder si (s1) för sje-ljudet, men nämner även möjligheten av att skriva det ski-.

För de ord, där sk(i) kunde komma i utljud och då skulle läsas sk, föreslår han i stället -sch, t. ex. i denesch, hwesch, tiåckasch. han tienar, kokar, sitter, etc. - Han har också förslag om hur tje-ljudet skall skrivas i utljud, men det är onödigt att gå in på här.

Var det då så här konstigt? Kunde han inte skriva -sj och -tj även i utljud? Som den uppmärksamme läsaren redan sett, skriver han emeller- tid inte sj- utan si-, och inte tj- utan ti-. Den s. k. ramuska principen, att i betecknar vokal ochj konsonant, var ännu inte införd i svenskan. Därför skulle alltså både -si och -sj kunna läsas som s-ljud plus i-ljud, och både -ti och -tj kunna läsas somt-ljud plus i-ljud, och detta har Fjellström velat undvika ( om Petrus Ramus' förslag att bruka i som vokal och j som konsonant och dess tillämpning i svenskan, se t. ex. Wessen 1969: 161).

Följden blev emellertid, att man i den svensksamiska traditionen sedan skriver sj, tj resp. dtj i dessa fall.

Vid sidan av grammatiken och ordboken utgav Fjellström som nämnts 1738 även en översättning av Olaus Swebelius' Förklaring Öfwer LU- THER/ Lilla CATECHISMUM (se Bergsland 1984: 44 och B 43 f.).

Den språkform, som Fjellström i dessa böcker föreslagit, genomgicks sedan av präster från andra lappmarker vid sammankomster i oktober 1743 och i april-maj 1744 (se härom Högström 1747: 75; Qvigstad 1899: 20f.; Qvigstad & Wiklund 1899: 26f.). Vad som beslöts vid dessa sammankomster är mig obekant. Det är möjligt att det är kritik från de övriga prästmännens sida som fått Fjellström att ändra skrivningen med hw-till w- före u (se härom Sköld 1977).

Fjellström fick av riksdagen i uppdrag att översätta de nödvändigaste böckerna för kristendomsundervisningen till samiska. Han tilldelades härför ett gratial på 100 daler silvermynt och fick för sin svaga hälsas skull en adjunkt på allmän bekostnad (Lindahl 1765: 17f.).

Fjellström arbetade nu med denna uppgift, och 1744 utkom inte mind- re än fyra böcker av hans hand:

En ABC-bok utan titel. Stockholm 1744.

Doctor Martini Lutheri Uttjeb Cathechismus Stokholmesn 1744.

Gät-Kirje Jukko Wuoseta Gokte Jubmelen deudnemes

galga Christelagie praudija Kyrkotapi mete adneteuet Dai Same Tjåggel- wasisn jukko Swerjen wuolen läh. Stockholmesn 1744.

Psalm-Kirje Dai bekkijukko <lassa kulluehja mubben belesn lokkotueh.

Stockholmesn 1744.

En av de prästmän, som var med och kritiserade Fjellströms förslag till skriftspråk, Henrik Ganander, var missnöjd med att man lade sydli- gare dialekter till grund för skriftspråket. Han talade själv tomesamiska, som skiljer sig mycket från umesamiskan. Tomesamiskan står nära den dialekt som talas i norska Finnmarken. Nu gjorde han en egen gramma- tik, som utkom i Stockholm år 1743 under följande titel:

Grammatica Lapponica, lingure Europearum prope antiquissimre soli- dam planamque viam genium LINGUJE LAPPONICJE addiscere desi- deranti monstrans, opera ac studio Henrici Ganandri. Holmire, Anno MDCCXLIII.

Ganander tecknar tje-ljudet med zj, t. ex. zjalam 'scribo', zjerruom 'fleo', zjorwuom 'clamo', ådzjuodt 'accipere'.

Wiklund talar om »die för ihre Zeit sehr gute Grammatica lapponica, Holmire 1743, von HENRIK GANANDER ... » (Wiklund 1928: 324).

Fjellström fortsatte oförtrutet att arbeta med sina översättningar till samiska, och 1755 var så Nya Testamentet på samiska färdigt Gfr Tiger- ström 1950-51: 68ff.). I företalet framhåller han, att han haft liten hjälp av Lars Rangius' ovan nämnda manuskript, men det är alltså tydligt att han har använt det. Till slut uttalar han en önskan om att även Gamla Testamentets böcker måtte bliva översatta.

Det dröjde emellertid länge, innan hela Bibeln kom ut på samiska.

Först 1811 var den färdig. Den har följande titel:

Tat AILES TJALOG, Kångalats Majestäten Armokumus Kåttjomen mete, Sami Kjälei Puoktetum ja Trukkai Mårråtum, Tan Aiwelåppelats Kångalats Kantslien-Tårjotemest. Hernösandesne 1811.

Det är så mycket mindre orsak att gå in på historien om denna översättning som den redan finns utförligt skildrad i Norrbotten 1950-51 av Harald Tigerström.

Det av Fjellström skapade skriftspråket blev sedan verkligen det språk som användes av prästerna i lappmarkerna. Arne Nordberg (1983: 83 ff.) har skildrat, hur lappmarksprästen Gustaf Westerlund lärde sig samiska på 1800-talet, och har även meddelat en predikan, som hållits på samiska tredje böndagen 1839 (s. 106). Westerlund predikade då både på svenska och samiska. Den samiska predikan är kortare och mera formelartad.

Man ser av Westerlunds predikan tydligt, vilken nytta han har haft av den samisk-svenska och svensk-samiska ordbok, med inledande gram- matisk översikt, som utkom redan 1780 Gfr Tigerström 1950-51: 75):

Lexicon Lapponicum, cum interpretatione vocabulorum Sveco-Latina et in- dice Svecano Lapponico; in usum tam illorum, quibus cura ecclesiarum in Lapponia committenda, aut jam commissa est, quam aliorum curiosorum et linguarum studiosorum, indigenarum et exterorum: illustratum pnefatione La- tino-Svecana Generossis. Dom. Equ. Aurat. de Stella Polari, Regis Regnique Cancell. Consil. et Profoss. Upsal. Johannis Ihre; nec non auctum grammatica Lapponica. a Dom. Erico Lindahl, Pnepos. et Past. Ecclesire Lyckselensis et Johanne Öhrling, Past. Eccles. Jockmockensis confectum. In lucem editum cura et impensis Illustriss. R:a: in Ecclesias Lapponicas Directionis, Anno MDCCLXXX. Holmire, ...

Detta Lindahl och Öhrlings samiska lexikon fick en stor betydelse inte bara för den praktiska verksamheten utan även för språkforskningen.

Den diskussion om lånorden som följde under de följande århundradena kan med viss rätt sägas ha tagit sin början med Johan Ihres företal till detta lexikon, där han hävdar, att finnar och samer är Skandinaviens urinnevånare (set. ex. Kylstra 1961: 17ff.).

Fram till omkring 1900 användes detta svensksamiska skriftspråk i undervisningen av samer.

Ett försök att lägga språket litet närmare de nordligare dialekterna gjordes av Lars Levi Lrestadius. Om det skriver K. B. Wiklund i sin Lärobok (Wiklund 1915: 129), att det är »egentligen en blandning af sydlapska och Julelapska element» Gfr även Tigerström 1950-51: 85).

Wiklund är kritisk mot Lrestadius' språk, men man kan inte gärna förneka, att det är svung över dennes sätt att skriva i de parafraserade bibelberättelser, som han återger i Tåluts Suptsasah, Jubmela pirra ja Almatji pirra Härnösand 1844. Det är något helt annat än det torra predikospråk som finns i de kyrkliga böckerna.

Det gamla svensksamiska skriftspråket förstods, om än med någon svårighet, av gamla samer i Norra Gällivare ännu när jag gjorde fältar-

bete där i slutet på 40-talet och början på 50-talet. Samerna i Arvidsjaur förstod det mycket bra, vilket ju också var att vänta, då språket bygger på deras dialekt.

Men det gamla skriftspråket blev inaktuellt i de sydligare lappmar- kerna, eftersom man där mer och mer övergick till att predika på svenska. Samerna i dessa trakter blev nämligen med tiden »väl hemma- stadda i svenska» (Wiklund 1915: 301). Redan Högström (1747: 75 f.) hade gjort litet försiktig propaganda för lulesamiskan men böjt sig för överenskommelsen att man skulle bruka Fjellströms språk (ib. s. 73).

I det läge som uppstod i och med att samiskan blivit mindre aktuell i de sydligare lappmarkerna skapade Wiklund ett nytt skriftspråk som helt var grundat på lulesamiskan (se Tigerström 1950-51: 84f.).

På detta språk utkom Nya Testamentet 1903, översatt av Wiklund, Gustaf Calleberg och Olof Bergqvist, samt några andra böcker (Wiklund 1915: 6).

Det är detta språk som ligger till grund för Harald Grundströms välkända lulesamiska ordbok, även om Grundström använder en nog- grannare transkription för att ange uttalet. Denna ligger mycket nära den ortografi som Wiklund använder i övningstexterna i Lärobok i lapska språket (Wiklund 1915: 132ff.).

Vi skall nu nämna något om den norsksamiska skriftspråkstraditionen.

Vi kan snabbt gå förbi den ortografi som användes i Norge på 1700-talet (se härom Nielsen 1926: VII; Bergsland 1951-52: 28; ds. 1984: 50ff. och B 50ff.; Wickman 1984: 586). En reform av sättet att skriva samiska genomfördes av den kände danske språkforskaren Rasmus Rask (1787-1832) i hans Rr,esonneret Lappisk-Sprog/r,ere efter den Sprogart, som bruges af Fjr,eldlapperne i Porsangerfjorden i Finmarken. Köben- havn 1832. Han föreslog införandet av tecknens,

c

z

Det har funnits starka krafter igång för att förmå lulesamerna att acceptera det nordsamiska skriftspråk, som huvudsakligen bygger på dialekterna i norska Finnmarken, som sitt skriftspråk, men många lule- samer anser, att detta språk ligger för långt bort från deras eget. De vill att lulesamiskan fortfarande skall ha sitt eget skriftspråk.

Hur skall då detta skriftspråk skrivas, skall det fullfölja den svensksa- miska traditionen eller skall det närma sig den nordsamiska? I Wiklunds arbeten och i Grundströms ordbok används t. ex. p, t, k i början av ordet, där nordsamiskan har b, d, g.

I sin lulesamiska ordbok av 1979 har Olavi Korhonen efter nordsa- miskt mönster infört b, d, g. Även Nils Eric Spiik använder b, d, g i sin

lulesamiska grammatik av 1977. Samma är fallet i Susanna Kuoljok- Angeus Samij tunna (1978), där hon ändrat Wiklunds p, t, k till b, d, g.

Wiklund och Grundström använder i enlighet med den svensksamiska traditionen sj för sje-ljudet och tj resp. dtj för tje-ljudet. I sin ordbok har Korhonen infört de nordsamiska beteckningarna

s, c,

Jfr följande ord hos Korhonen och Kuoljok-Angeus:

KORHONEN KUOLJOK-ANGEUS

sad'dat 'växa (upp)' ac'ce 'far'

cacce 'vatten' cal'me 'öga' oai'iot 'få'

sjaddat 'växa' ahttje 'far' tjahtje 'vatten' tjal'me 'öga' oadtjot 'få'

Egentligen är det två principer som strider mot varandra här, den språkvetenskapliga, att varje ljud skall skrivas med ett, och endast ett tecken, och den tryckeritekniska, att man inte skall ha alltför »konstiga»

tecken som inte finns i en vanlig tryckerikast eller på en vanlig skrivma- skin.

Språkmän är benägna att enbart ta språkvetenskapliga hänsyn och bortse från de praktiska. Men den som har suttit och skrivit ut nordsa- miska på en skrivmaskin och varit tvungen att ideligen slå valsen tillbaka för att få till

s, {;

z,

Vi ser, att de problem som sysselsatte Pehr Fjellström alltjämt är problem för dem som skall avgöra, hur den samiska ortografin skall vara utformad. Hans sätt att lösa den förelagda uppgiften att skapa ett skrift- språk för alla samer i Sverige är ägnat att väcka beundran. Uppgiften var visserligen i sig omöjlig, eftersom dialektskillnaderna är för stora, men han skapade ett språk som förstods över ett mycket stort område, och han gav det en tämligen konsekvent ortografi utan att för den skull ty sig till ovanliga tecken. Den kritik som har framförts mot hans språk av Wiklund verkar på något sätt både anakronistisk och präglad av besser- wissermentalitet.

LITTERATUR

Verk som anges med tydliga bibliografiska uppgifter i texten anföres inte här.

Aikio, Samuli et al. 1974. Skabmatolak. Sabmelas kirijalasvuooa antologiija. / Tulia kaamoksessa. Saamelaisen kirjallisuuden antologia. Helsinki (Pieksä- mäki). ISBN 951-1-00308-9.

Andrre, Tor. 1936. Georg Wallin. Resor, forskningar och öden. Stockholm.

Bergsland, Knut. 1947. »Om språket i den svensk-samiske ABC fra 1726».

Studia Septentrionalia 111. Oslo.

- 1951-52. »Hvordan den nye samiske rettskrivningen ble til». Sameliv. Sa- misk Selskaps Årbok. Oslo.

- 1982. »Den svensk-samiske ABC fra 1638 som sproghistorisk dokument».

Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägnade Tryggve Sköld (=Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 26).

Umeå (Stockholm). ISBN 91-86438-00-X.

- 1984. Eldre samiske tekster i utvalg til forelesninger. Tromsö. ISBN 82- 90423-03-9.

Grundström, Harald. 1946-54. Lulelapsk ordbok (=Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. C: 1). 1-4. Uppsala.

Haller, Elof. 1896. Svenska kyrkans mission i Lappmarken under frihetstiden.

Stockholm.

Högström, Pehr. 1747. Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lap- marker. Stockholm. (Faksimileutgåva: Norrländska skrifter 3, Umeå 1980, ISBN 91-85920-02-9.)

Korhonen, Olavi. 1979. Lulesamisk-svensk, svensk-lulesamisk ordbok. Luleå (Uppsala).

Kuoljok-Angeus, Susanna. 1978. Samij /unna. Luleå.

Kylstra, Andries Dirk. 1961. Geschichte der germanisch-finnischen Lehnwort- forschung. Assen.

Lindahl, I. 1765. Prostens Herr Pehr Fjellströms lefnads-lopp, upläst wid des jordefärd i Lyksele kyrka d. 26. aug. 1764. Stockholm.

Nielsen, Konrad. 1926. Lt:erebok i lappisk I. Grammatikk. Oslo.

Nordberg, Arne. 1983. »Gustaf Westerlund och de fattiga, hans ömtåliga sköte- barn». Tre kulturer 1. Umeå (Kalix). ISSN 0348-6664.

Nordberg, Erik. 1969. Specimen Novi Testamenti lapponici. Provtryck år 1715 av Lars Rangius' översättning av Nya Testamentet till lapska samt skriftväx- lingen mellan Georg Wallin i Härnösand och lappmarksprästerna om lapsk ortografi. Grammatikprov. Ordlistor. Svenska landsmål och svenskt folkliv.

B. 66. Stockholm (Uppsala 1970).

Qvigstad, J. 1899. »Ubersicht der geschichte der lappischen sprachforschung».

Journal de la Societe Finno-Ougrienne XVI. Helsinki.

- 1933. »Die Sprache in Tormeus' Manuale Lapponicum». Memoires de la Societe Finno-ougrienne LXVII. Helsinki.

- 1947. »Sproget i Graans Manuale Lapponicum». Studia Septentrionalia 111.

Oslo.

Qvigstad, J. & Wiklund, K. B. 1899. Bibliographie der lappischen Litteratur (=Memoires de la Societe Finno-Ougrienne XIII). Helsingfors.

Schefferus, Johannes. 1674. Lapponia. Francofurti.

Schlachter, Wolfgang. 1983. Recension av G. Hasselbrink, Siidlappisches Wör- terbuch I. Ural-Aliaische Jahrbucher, Neue Folge, Band 3. Wiesbaden.

Sköld, Tryggve. 1961. Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappi- schen I (=Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 8). Uppsala.

- 1977. »En uppgift om bortfallet av svenskans h i hw från 1700-talet och om stavningen hw för wu i samiskan». Dialectology and Sociolinguistics. Essays in honor of Karl-Hampus Dahlstedt 19 April 1977. (=Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities. 12). Umeå.

- 1981. »Johannes Schefferus». Oknytt. Medlemsblad för Johan Nordlander- sällskapet, 3-4. Umeå. ISSN 0349-1706.

- 1982. »Schefferus' 'Lapponia'». Oknytt. Medlemsblad för Johan Nordlander- sällskapet, 1-2. Umeå.

Spiik, Nils Eric. 1977. Lulesamisk grammatik. Luleå.

Stockfleth, Nils Vibe. 1852. Norsk-lap'pisk Ordbog. Christiania.

Svenskt biografiskt lexikon. 1918-. Stockholm.

Tigerström, Harald. 1950-51. »Bibeln på lapska». Norrbotten. Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok. Luleå.

Wessen, Elias. 1969. Svensk språkhistoria I. Ljudlära och ordböjningslära. 8 uppl. Stockholm (Lund).

Wickman, Bo. 1984. »Entwicklungslinien der lappischen Rechtschreibung». Lin- guistica et Philologica. Gedenkschrift för Björn Collinder ( =Philologica Ger- manica 6). Wien. ISBN 3-7003-0505-2.

Wiklund, K. B. 1915. Lärobok i lapska språket. 2 reviderade uppl. Uppsala.

- 1922 a. »De första lapska böckerna». Nordisk tidskrift för bok- och biblioteks- väsen IX. Uppsala & Stockholm.

- 1922 b. »Efterskrift». ABC-bok på lapska Stockholm 1619 med en efterskrift om de svenska lapparnas skolundervisning i äldsta tid. Stockholm.

- 1928. »Das lappische Verbaladverbium und einige andere Kasus des Verbal- stammes». Festskrift til rektor J. Qvigstad (=Troms!,1 Museums Skrifter Vol.

Il). Troms!,1 (Oslo).

Wretö, Tore. 1983. »Olof Sirma, lappmarkspräst och samelyriker». Tre kulturer 1. Umeå (Kalix). ISSN 0348-6664.

- 1984. Folkvisans upptäckare. Receptionsstudier från Montaigne och Schef- ferus till Herder. ( =Acta Universitatis Upsaliensis. Historia litterarum 14).

Uppsala (Norrtälje). ISBN 91-554-1590-3.

SUMMARY

Tryggve Sköld: Pehr Fjellström and the Principles Applied when Writing Lappish in Sweden

There is a discussion going on today about the principles of Lappish (Saamish) orthography. The author shows that this discussion is not of recent date. In the 18th century, the Swedish authorities tried to find an orthography anda written language that could be understood by all the Lapps in the Sweden ofthose days.

The clergyman Pehr Fjellström, who was bom in Swedish Lappland, worked out a written language, which was founded principally on the Ume dialect. This language was used in the translations of the New Testament (1755) and of the whole Bible (1811). It came out of use as late as about 1900, when the Lappish books in Sweden were written according to the Lule dialect, using an ortho- graphy, invented by K. B. Wiklund. The author defends Fjellström against the criticism directed against his language by Wiklund.

Nordsvensk etnologi under fem sekler

FRÅN OLAVS MAGNUS TILL J. A. NENSEN

Av Phebe Fjellström

OLAUS MAGNUS

Den nordsvensk-nordskandinaviska landsdelen har under århundradens lopp varit av största intresse för Europas lärde. Då de stora geografiska upptäckterna ägde rum och renässansens önskan att få kunskap om främmande folk blev allt mer utbredd, fångade Olaus Magnus upp dessa strömningar för Nordskandinaviens del.

Här längst upp mot Ishavet, där arktisk kyla och mörker råder, trodde man att monster och allsköns farligheter gömdes. Om land, folk och djurliv behövdes därför faktisk kunskap. Olaus Magnus, en borgarson från södra Sverige, Linköping, blev den som åtog sig uppgiften. Han studerade under sju år i Tyskland. Han mötte där bl. a. Romerska rikets Ärkekansler, Kurfursten av Westfalen och Engern, herr Adolph af Schauenberg. Denne frågade honom om de nordiska länderna. »Du sporde mig», skriver Olaus Magnus i sin dedikation till denne, »om den otroliga och undransvärda mångfald af folkslag och förhållanden, som, okänd för främmande folk där förekommer». Olaus Magnus tog fasta på kurfurstens frågor och »alltifrån den dagen har jag haft min håg riktad mot det målet att i ett sammanhängande arbete framställa allt, som kunde tjäna till att tillfredsställa Din åstundan». ¹

Så vidtar för Olaus Magnus ett stort insamlingsarbete under många år.

Han arbetar målmedvetet för att kunna ge en så heltäckande skildring som möjligt av de nordiska folken. Han företar resor för att själv iakttaga

»seder och bruk, ovanliga stridsarter, ... olika skapade varelsers livs- villkor». Särskilt intresserade honom de nordliga folk som bodde i »de kallaste trakterna af jorden» (Företalet). Hans verk Historia de gentibus

Föreliggande uppsats utgör en utvidgad version av ett föredrag som förf. höll inför Kungl.

Gustav Adolfs Akademien den 20 februari 1984. (Red:s anm.)

1 Olaus Magnus, Historia ... , 1976, I, s. I (Dedikationen).