Av Bengt Odenstedt
4. MARSTRANDERS, HAMMARSTRÖMS OCH HÖFLERS NORDITALISKA TEORIER
Enligt Marstrander (1928) och Hammarström (1930) återgår runskriften ytterst på något av de på den etruskiska skriften baserade norditaliska alfabet (Sondrio, Lugano m. fl.) som var i bruk århundradena f.Kr. Detta norditaliska alfabet måste dock, menar de, antas ha latiniserats avsevärt vid den tidpunkt då det skulle ha stått modell för runskriften. Mar-strander antar att den norditaliska skrivkonsten förmedlades till germa-nerna genom kelterna, medan Hammarström anser att ett sådant anta-gande inte är nödvändigt. Runskriften har enligt denna teori skapats på sydtyskt område århundradet f.Kr.
Marstranders och Hammarströms teori åtnjöt länge avsevärd populari-tet bland kontinentala runologer; även framstående forskare som H.
Arntz och W. Krause anslöt sig till den. Efter v. Friesens (1931) och Askebergs (1944) nedgörande kritik måste teorin i dag anses förvisad till runologins historia. Redan Pedersen (1923: 38 ff.) hade, före Mar-stranders och Hammarströms framträdande, övertygande avvisat den norditaliska teorin. Den måste avvisas redan av historiska skäl - tanken att några obskyra, kulturellt stagnerande norditaliska bergsfolk (av vilka flera inte ens talade ett indoeuropeiskt språk) skulle ha givit germanerna impulsen till deras skrift är absurd (se Askebergs skarpa kritik på denna punkt, s. 62 ff.). Och även om så skett, hur kan det komma sig att sydgermanerna (som enligt denna teori skulle ha skapat runskriften) inte kan uppvisa några runinskrifter som är äldre än från 500-talet?
Marstrander och Hammarström har som ett av de främsta stöden för sin teori sett, att en del av de äldsta runinskrifterna skrivs från höger till vänster. Detta skulle enligt dem bero på inflytande från de norditaliska alfabeten som konsekvent använder denna skriftriktning, medan latinet och den klassiska grekiskan alltid skrivs från vänster till höger. Erkännas skall att om de äldsta runinskrifterna konsekvent hade skrivits från höger till vänster, hade detta inneburit en betydande svårighet för grek- och latinteorierna. Men nu är ju förhållandet det, att skriftriktningen i de äldsta runinskrifterna är godtycklig. Av de 20 200-talsinskrifter vi i dag känner skrivs 12 från vänster till höger, 7 från höger till vänster, medan 1 (Vimose doppsko) använder båda skriftriktningarna. Skriftriktningen i dessa inskrifter kan alltså inte tas som bevis för vare sig den ena eller den andra teorin. Godtycklig skriftriktning är i själva verket utmärkande för många primitiva alfabet. Som exempel kan nämnas att den var godtyck-lig i de äldsta grekiska inskrifterna (Wimmer 1874: 126 ff.).
Teorin uppvisar stora inre brister. Askeberg visar i sin lärda och skarpsinniga utredning att de flesta runor förklaras bättre om man antar att romerska kapitäler varit förebilden; för att få teorin att gå ihop måste man anta att modellen var ett (hypotetiskt) blandalfabet som var så
latiniserat att det var praktiskt taget identiskt med det romerska. Endast runorna r,/\,P,
I'
har norditaliska motsvarigheter som något mera liknar runorna än de romerska kapitälerna. Men av dessa kan, som Askeberg visar i ett briljant avsnitt (s. 60 f.), bara två av prototyperna för f/\ ~ förekomma samtidigt i samma norditaliska alfabet; dessutom kan ~ /\I'
lätt förklaras som naturliga utvecklingar av latinskt AV L enligt run-skriftens principer att huvudstavarna skall vara lodräta och bistavarna ansättas upptill på huvudstaven ( se härom 5. 2 .1 nedan).
Slutligen måste framhållas att Marstrander och Hammarström, till skillnad från förespråkarna för latin- och grekteorierna, gjort det otillåtet lätt för sig - de postulerar som modell för futharken ett norditaliskt alfabet som befann sig på ett icke belagt utvecklingsstadium och som upptagit exakt så många latinska bokstäver som Marstrander och Ham-marström behöver för att deras teori skall gå ihop. En teori som labo-rerar med så många okända storheter är inte ägnad att vinna tilltro.
Wimmer (1874: 19) säger kärvt om detta sätt att arbeta: » ... man forvir-rer kun sagen ved, ... uden nogen som helst methode i ftreng at sammen-ligne tegn snart fra et, snart fra et annet alfabet med runerne. »
Innan jag lämnar etruskteorin skall jag kort kommentera en lärd men spekulativ artikel av 0. Höfter (1971 : 134-156). Enligt Höfter var uppfin-naren av futharken en herul i romersk tjänst som i alptrakterna gjorde bekantskap med de norditaliska alfabeten och lade dem till grund för runalfabetet. I sin argumentering härför nämner Höfter den s. k. Negau-hjälmen A från 1 :a århundradet f.Kr., som har en norditalisk inskrift som
enligt en läsning (av H. Eggers) lyder JERVJ, vilket skulle betyda 'centurionen Erul(us)' (enligt Marstrander och Kretschmer skall inskrif-ten dock läsas kerup!). På denna tämligen bräckliga grund bygger Höfter sin etruskteori (på s. 156 får vi dock det intressanta och värdefulla beskedet att det inte var denne specielle hjälmbärare som uppfann runskriften utan en obekant stamfrände - eller snarare kultbroder;
Höfter vill i herulerna se ett över hela Europa spritt Kultverband).
Jag vill härtill endast göra två anmärkningar. Om den av Höfter antagne heruliske runmästaren var i romersk tjänst, hade det då inte varit naturligare om han lagt det latinska alfabetet till grund för runorna i stället för några obetydliga alfabet i alptrakterna? Vidare måste Höfters påstående (s. 152) att inte mindre än nio runor »unabweislich» härstam-mar från norditaliska bokstäver bestämt avvisas. Enligt Höfter skulle det gälla u, a, k, h, z, s, t, l, o. Härledningen av dessa runor från det latinska alfabetet erbjuder, som vi skall se nedan, inga större svårigheter. Beträf-fande härledningen av/\, f,
r,
f,I'
ur lat. V, A (/\), Y, S, L hänvisas till avd. 5.4 nedan. Att Höfter i !-runant
vill se en norditalisk förebild är obegripligt, eftersom t i dessa alfabet hade formenX-
Är denna form mera sannolik som förebild än lat. T? Varför norditaliskt1 ,
J skulle vara att föredra framför lat. C som förebild för k-runan<
är likaledessvårt att inse. 0 var (till skillnad från lat. 0) i de norditaliska språken en död bokstav som bara förekom i alfabetet. När Höfler säger att h-runan skall härledas ur norditaliskt H, ~ förutsätter han tydligen att den sent belagda kontinentala varianten H är den ursprungliga h-runan. Så är inte fallet (se avd. 3 ovan), och härledningen av
N
ur latinskt H är i själva verket ett av de starkaste stöden för latinteorin.5. LATINTEORIN
Både grekteorin och den norditaliska teorin visar sig alltså ohållbara.
Kvar står då latinteorin, som ju av flera skäl är den a priori sannolikaste.
Redan den omständigheten att runorna f,
R , N
måste gå tillbaka på latinskt F, R, H (något som erkännes även av de flesta anhängare av de båda alternativa teorierna) ger en tydlig fingervisning om var vi har att söka ursprunget till futharken. I flertalet fall bereder inte härledningen av runtecknen ur romerska kapitäler något större problem. Dock kvarstår åtskilliga dunkla punkter. De svar som lämnats av Pedersen och Aske-berg skiljer sig en hel del i detaljerna, och det senaste bidraget, Moltkes, avviker avsevärt från föregångarnas.Alla är överens om att svaret på frågan om runskriftens ursprung måste stå i överensstämmelse med alfabethistoriens lagar. Framför allt har man betonat att det måste föreligga överensstämmelse både i fråga om bokstavsformer och ljudvärden på åtskilliga (om ej alla) punkter (så t. ex. Wimmer 1874: 110, Moltke 1976: 32 f.). Detta är egentligen en självklarhet som knappast behöver särskilt betonas, och för anhängarna av latinteorin är det, som vi skall se, inte svårt att påvisa sådan överens-stämmelse mellan de flesta runor och romerska kapitäler.
Vad som däremot mycket litet diskuterats är hur avvikelserna (i former och ljudvärden) skall uppfattas och förklaras. Wimmer (ibid.) säger härom att när avvikelser förekommer måste man »aldeles evident»
kunna påvisa orsakerna, Moltke (ibid.) att för att kunna förklara dem måste »andre forhold» dras in i diskussionen. Några anvisningar hur detta skall gå till lämnas vare sig av Wimmer eller av Moltke.
Att svaren på frågan om futharkens uppkomst kommit att divergera så mycket (trots att vi med det latinska alfabetet av allt att döma har facit i vår hand) beror sannolikt på att de implicita antaganden som gjorts vid bedömningen av avvikelserna varit mycket olika. Några exempel: Peder-sen härleder P = w ur Q, Askeberg ur P. Pedersen ser i
t::
= p en utveckling ur P, medan Askeberg ser denna runa som en nybildning.Pedersen härleder
r
= z ur Z och ,j' = i" ur Y, medan Askeberg gör tvärtom. Moltke betraktari-
=n,
,j' = i",f
=z
som nybildningar, medan Askeberg härleder dem ur resp. N, Z och Y.För att söka komma fram till en något säkrare bedömning av de
diskutabla punkterna i fråga om runskriftens uppkomst avser jag att nedan studera vår västerländska alfabethistoria (utvecklingen från feni-ciskan via grekiskan och etruskiskan till latin) för att söka fastställa vilka principer som i allmänhet kommit till uttryck då ett folk övertagit ett annat folks alfabet. Om sådana principer låter sig fastställas, förefaller det rimligt att de tillämpats även vid futharkens tillkomst - runalfabetet tillhör ju samma skrifttradition som de ovannämnda alfabeten. På detta sätt borde det vara möjligt att något säkrare avgöra vilka förklaringar av de diskutabla tecknen som är rimliga och vilka som inte är rimliga.
De frågor som synes angelägna att besvara är bl. a. följande:
1. Förändringar i bokstavstecknens antal och former i mottagarspråket a) Under vilka betingelser skapas nya bokstäver i mottagarspråket?
b) I vilken utsträckning brukar överflödiga bokstäver behållas i det nya alfabetet?
c) Under vilka betingelser lånas bokstäver även från ett annat alfabet än moderalfabetet?
d) Finns det exempel på att mottagarspråket inför en ny bokstav trots att moderalfabetet har en bokstav med samma ljudvärde?
e) Vilka typer av förändringar i bokstävernas former kan förekomma?
2. Bokstävernas ljudvärden
Under vilka betingelser ges bokstäver i moderalfabetet nya ljudvärden i mottagarspråket?
5.1. Några alfabethistoriska iakttagelser
Utvecklingen från feniciska till grekiska, från grekiska till etruskiska, från etruskiska till latin kan illustreras med tabellen i fig. 2. Utom bokstävernas form (med viktigare varianter) anger jag även deras ljudvär-den och namn. När mer än en bokstavsform förekommer i tabellen anges alltid äldre varianter före yngre.
Låt oss se vilka slutsatser vi kan dra av den i tabellen åskådliggjorda utvecklingen från feniciska till latin, och hur de ovan ställda frågorna av principiell alfabethistorisk betydelse skall besvaras.
1 a) Nyskapelser förekommer i regel endast när ursprungsalfabetets tecken inte räcker till för att beteckna mottagarspråkets ljudsystem.
Feniciskan hade 22 bokstäver medan grekiskan behövde 27. Grekerna övertog samtliga 22 feniciska tecken (av vilka dock senare sade och i västgrekiska samekh försvann); övriga 5 nyskapades. Av nyskapelserna har ~ ypsilon kanske uppstått genom en differentiering av 1 uau (Wimmer 1874: 30 ff.); övriga fyra är rena nyskapelser.
Etruskiskan behöll samtliga dessa 27 tecken (trots att man egentligen
Feniciska Grekiska etrus-kiska och det latinska alfabetet jämte bokstävernas namn och ljudvärden (efter Moltke 1976: 35, 39, 42, 47 och Wimmer 1874, Tabell I och Il).
inte behövde B, D och O; se nedan 1 b). Eftersom man i det etruskiska alfabetet inte hade någon bokstav för f (<I> betecknades i etruskiskan ph, ej f som i grekiskan) nyskapades senare, när ett behov av en bokstav för f uppstod, bokstaven