OLAUS MAGNUS
Den nordsvensk-nordskandinaviska landsdelen har under århundradens lopp varit av största intresse för Europas lärde. Då de stora geografiska upptäckterna ägde rum och renässansens önskan att få kunskap om främmande folk blev allt mer utbredd, fångade Olaus Magnus upp dessa strömningar för Nordskandinaviens del.
Här längst upp mot Ishavet, där arktisk kyla och mörker råder, trodde man att monster och allsköns farligheter gömdes. Om land, folk och djurliv behövdes därför faktisk kunskap. Olaus Magnus, en borgarson från södra Sverige, Linköping, blev den som åtog sig uppgiften. Han studerade under sju år i Tyskland. Han mötte där bl. a. Romerska rikets Ärkekansler, Kurfursten av Westfalen och Engern, herr Adolph af Schauenberg. Denne frågade honom om de nordiska länderna. »Du sporde mig», skriver Olaus Magnus i sin dedikation till denne, »om den otroliga och undransvärda mångfald af folkslag och förhållanden, som, okänd för främmande folk där förekommer». Olaus Magnus tog fasta på kurfurstens frågor och »alltifrån den dagen har jag haft min håg riktad mot det målet att i ett sammanhängande arbete framställa allt, som kunde tjäna till att tillfredsställa Din åstundan». 1
Så vidtar för Olaus Magnus ett stort insamlingsarbete under många år.
Han arbetar målmedvetet för att kunna ge en så heltäckande skildring som möjligt av de nordiska folken. Han företar resor för att själv iakttaga
»seder och bruk, ovanliga stridsarter, ... olika skapade varelsers livs-villkor». Särskilt intresserade honom de nordliga folk som bodde i »de kallaste trakterna af jorden» (Företalet). Hans verk Historia de gentibus
Föreliggande uppsats utgör en utvidgad version av ett föredrag som förf. höll inför Kungl.
Gustav Adolfs Akademien den 20 februari 1984. (Red:s anm.)
1 Olaus Magnus, Historia ... , 1976, I, s. I (Dedikationen).
Septentrionalibus (Historia om de nordiska folken) kom att bli Nord-skandinaviens första framställning av etnologiska kulturmönster och nordsvenska folkgrupper.
Olaus Magnus anträder norrlandsresan från Uppsala våren 1518 och följer sannolikt kustlandsvägen, dvs. den s. k. Norrstigen.2 I maj månad rider han genom Hälsingland. Han iakttar då hur hermelinens vita vinter-päls övergått i sommarens rödaktiga färg (0. M. 18: 20). Olaus Magnus kan även ha haft ett officiellt uppdrag - meningarna är delade om detta.
En teori är att han varit avlatsförsäljare,3 en annan att han studerat den folkliga försvarsviljan i Norrland.
Henrik Cornell har i ett tidigt arbete, från 1918, pekat på en notis i en räkenskapsbok från år 1519 för Stöde kyrka i Medelpad vari det anges
»Il ore for afflasstafflan». Olaus Magnus kommer på sin färd norrut till Njurunda (ungefär 15 km söder om nuvarande Sundsvall), han tar av åt väster in i Ljungans älvdal, han når Stöde - allt pekar på detta enligt Carta Marina, Olaus Magnus kartografiska beskrivning över resan som utkom 1539. Ortnamnet Stöde finns ej nämnt på kartan men väl är en kastal inritad. Det fanns fordom vid Stödesjön ett betydande försvars-system. På den långa sjöns östra strand (1 ½ mil lång) höjer sig det s. k.
Skansberget. Där har man funnit spår av en ringmur. På västra sidan finns en kulle, som utgjort en slags bygdeborg för civilbefolkningen.
Grape har pekat på förhållandet att »i öster försvarade man sig sannolikt mot rovlystna vikingar från baltiska kuster, i väster mot norrmännens anfall från Jämtland» (a. a., s. 97). Stödebygden är arkeologiskt mycket intressant och även aktuell. Här finns många kummel och gravhögar, som vittnar om gammal bosättning och socialt och materiellt avancerad kultur. Redan i förhistorisk tid gick här en viktig handelsled mellan Bottniska viken och norska havskusten.4 Carta Marina anger sålunda på flera ställen försvarsanläggningar i Norrland.5
Den norrländska landsdelen omfattade cirka 2 500 kvadratmil, där fanns 130 sockenkyrkor. Hela Norrland (utom Härjedalen) hörde på Olaus Magnus tid till ärkestiftet, vars säte låg i Uppsala; Jämtland och Härjedalen hörde politiskt till Norge.6 Vid denna tid fanns stabilitet och en välorganiserad bondebebyggelse i de norrländska älvdalarna. Inga härjande uppror hade ägt rum i Norrland, ingen ofred som i de sydligare
2 Hjalmar Grape, Carta Marina som resejournal, 1971, s. 91.
3 H. Cornell, En medeltida anteckningsbok från Stöde, 1917, s. 107.
4 Jfr M. Nordenström, Utkast till beskrifning öfver Stöde socken, författad 1769, 1923, s.
51, 80; Selinge, Järnålderns bondekultur i Västernorrland, 1977; Baudou, Den förhistoriska fångstkulturen i Västernorrland, 1977.
5 John Granlund anför i sin efterskrift att »den centrala plats Olaus Magnus tillmäter krigsberedskapen i historieverket» talar för att han var till gagn för myndigheterna, som därav kunde dra slutsatser om den folkliga försvarsviljan (0. M., 4, 1976, s. 501).
6 0. M., 4, s. 501-502.
landskapen. På medeltida vis fanns viss krigsberedskap byggd på folklig grund. Vårdkasar fanns längs kusten, t. ex. på högt belägna platser vid Ångermanlands kust. Längst upp vid Bottenvikens spets låg Nederluleå medeltida stenkyrka, tillkommen på initiativ av ärkebiskopen i Uppsala Jacob Ulfson 1477 och försedd med målningar från kretsen kring Alber-tus Pictor, byggd av birkarlapengar och rikt utrustad.
Kustlandsvägen var inte någon väl utvecklad farled vid denna tid. Att rida var det säkraste sättet att ta sig fram, liksom att använda båtar.
Olaus Magnus rider mot norr och viker, som påpekats ovan, vid Njur-unda av in mot Ljungans älvdal och färdas vidare mot Jämtland och in i Norge och är där sannolikt hösten 1518. Vårvintern 1519 är han åter i Jämtland och det är nu på återvägen han passerar Stöde och säljer avlatsbrev.
Det är uppenbart att Olaus Magnus topografiska uppgifter ifråga om Norge - särskilt norr om Trondheim - vilar på hörsägen och därför ibland är inkorrekta, men norra Bottenvikskusten som han själv iakttog har han återgett förbluffande korrekt på Carta Marina och i historiever-ket dess folkkultur. Särskilt sträckan från Nordmaling upp till Torneda-len är korrekt återgiven. Orterna ligger på rätt plats längs kusten. Umeå (Urna) namnges liksom Kvarken (Querken). Vid Ume älvs mynning finns en ö med bodar utsatt - sannolikt Holmön som på 1500-talet var känd för laxfiske och sälfångst. Vidare går färden förbi Bygdeå och Lövånger (Lefanger), Bjuröklubb, Skellefteå - Piteå (Pita) - Luleå (Lula). Torrfisken omtalas. Luleå socken har på Carta Marina även en symbol - en 8-uddig stjärna invid texten »guldgruva». Forskningen vet ännu i dag intet om en sådan gruva i Luleå socken. Man har gissat på Ananas se nära Harsprånget. 7 Kanske kan framtida fynd ge förnyad aktualitet åt denna maktsymbol?
Olaus Magnus anländer 1519 midsommarafton till Torneå. Därifrån har han bl. a. gjort en forsfärd upp till Pello efter Torne älv »för att uträtta mig anförtrodda uppdrag» och färdas i en forsbåt, en håp. Han klagar över att tvingas lämna »liv och välfärd åt ett så bräckligt flarn».
Han får en klar uppfattning om det givande fisklivet i norra Bottenviken.
Han upplever det rika marknadslivet i Torne hamn. Från Spanien och Portugal kom skepp med gott vin och salt, från England och Flandem dyrbara tyger - engelskt och brabanskt kläde -, från Svealand och Götaland vete. Han skriver: »ingen annan handelsplats i hela trakten upp mot Nordpolen är mera besökt än denna; hit kommer finnar, svenskar, samer, bjarmer, tavaster». Dessa uppgifter hos Olaus Magnus bekräftas såväl i tid som rum av Johan Nordlanders arbete Norrländska samlingar, där arkivalierna från 1500-talets Torneå berättar om det sjudande folkli-vet i Torne hamn, liksom om den europeiska handeln här längst upp i
7 Fr. Svenonius, Drag ur Norrbottens geografi, Norrbotten I, 1921, s. 13.
Bottenvikens spets. Torneå måste på 1500-talet ha erbjudit en nästan sydländsk anblick med alla dessa främmande språk - spanska, portugi-siska, ryska, finska, tyska, engelska, samiska - som surrade i hamnen.
Olaus Magnus verk är förvisso fyllt av en mängd jämförelser med klassisk kultur, jämförelser som i många fall synes fantastiska och irrelevanta. Men hans verk innehåller även konkret information, som han själv inhämtat och som utan tvekan är korrekt. Det har, synes det mig, bekräftats gång på gång ju mer detaljerad kunskap vi får om t. ex.
det äldre nordsvenska områdets materiella och sociala kultur. Låt oss ta blott ett exempel. Olaus Magnus har i detalj beskrivit den omkring 1500 mycket väl utvecklade rennomadism av typ intensiv renskötsel som funnits i norra Sverige. Med intensiv renskötsel förstås att man har en väl samlad tämjd hjord, som vallas, åtföljes, vaktas dag och natt, att vajorna mjölkas, att ost tillverkas, att man flyttar med hela familjen från vinterviste till vårviste till sommarviste, till höstviste och tillbaka till vinterviste. Olaus Magnus omtalar renens mjölk, »vasslan» (biprodukt vid osttillverkning), rensenor som används såsom sytråd, ben och horn till bågar och armborst, renköttet såsom föda osv. (0. M., 4, s. 36).
Med andra ord: Det bör ha funnits en väl utvecklad intensiv renskötsel redan på 1400-talet i norra Sverige. Den har alltså inte uppstått inom en 15-årsperiod (!) vid 1600-talets början som en historiker nyligen förfäktat med hänvisning till »centralstatens utsugningspolitik» och »hänsynslösa kolonialism».8 Ett väl utvecklat nomadsamhälle med fast sitaorganisa-tion kräver förvisso århundraden för att växa fram.
Emellertid - Olaus Magnus, som 1537 bosatt sig i Italien, viges 1544 till ärkebiskop av påven och blir sin avlidne bror Johannes Magnus' efterträdare. Denne begrovs i Peterskyrkan i Rom 1544. Olaus Magnus, vår siste katolske ärkebiskop, utnämnes 1549 till föreståndare för heliga Birgittas hus i Rom och sex år därefter, 1555, utkommer Historia om de nordiska folken på latin. Den utges senare i olika nya upplagor både in extenso och i förkortad form och översättes till italienska, franska, holländska, tyska och engelska. Först under 1900-talet utges den på svenska av Michaelisgillet (1909-1925; 1951 kommentaren). En nyutgåva av detta verk utkom 1976.
PRÄSTRELATIONERNA FRÅN 1600-TALET
År 1666 grundlades Antikvitetskollegiet i Stockholm, Sveriges första Riksantikvarieämbete. Den som initierade landets begynnande musei-verksamhet var Rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie.9 Stormakts-tidens Sverige betraktades från den europeiska kontinenten med såväl
8 Se här Lennart Lundmark, Uppbörd, utarmning, utveckling, 1982.
9 B. Löw, Johannes Schefferus ... , 1956, s. 14ff.
politiskt intresse som viss förundran - ty inom våra gränser fanns en folkstam, samerna, vars kultur, språk och levnadssätt väckte frågor bland de lärde, frågor som inte kunde stillas med någon upplysande skrift.
Svenska staten önskade liksom den tidens lärde få ett bättre grepp om Skandinaviens nordliga landsdelar. Vårt lands förste riksantikvarie, nämnde de la Gardie, såg som sin uppgift att sprida konkret och nödvän-dig kunskap rörande det nya stormaktsvälde som nu förelåg i Skandina-vien. Han lät ett dekret gå ut till landshövdingen i Västerbottens län, Johan Graan, som aktivt och energiskt var sysselsatt med en uppryck-ning såväl judiciellt som administrativt av den nordliga landsändan. 10
Dekretets innehåll synes ha gått ut på att Graan, som hade god lokal-och personkännedom, skulle ombesörja rikskanslerns önskan om behöv-liga underrättelser rörande lappmarkerna och deras invånare.
Kanslern hade klokt nog insett att de som bäst skulle kunna delge yttervärlden faktiska informationer om samerna var områdets präster.
Relationerna eller berättelserna tillkommer nu under Graans fast dri-vande hand under 1670-talets första år och når därefter Antikvitetskolle-giet samt överlämnas till professor Johannes Schefferus i Uppsala, som får i uppdrag att sammanställa materialet till en bok. 11
Schefferus utger 1673 på latin boken Lapponia, tryckt i Frankfurt.
Han har byggt sitt arbete i stora stycken på prästrelationerna, ehuru de återges bearbetade och blott som brottstycken.
Schefferus har i en lång dedikation till Magnus Gabriel de la Gardie betonat vikten av att »sådana handlingar» inte förbigås med tystnad som kan »lända fäderneslandet till ett hedrande». Han understryker de la Gardies betydelse för tillkomsten av Lapponia. Ty finns det, frågar han, någon kunskap som svenskarna ha om lapparna? »Lappland ligger höljt i mörker, avskiljt genom sina träsk och skogar, så att icke ens dess grannar rätt veta eller kunna säga, vilka eller hurudana dessa lappar äro ... »12
Boken väckte stort uppseende. 1674 utkom såväl en tysk som en engelsk översättning, 1678 en fransk. Först år 1956 utkom Lapponia i svensk översättning.
Emellertid kom den kände svenska lappologen K. B. Wiklund, profes-sor i finsk-ugriska språk, att redan omkring sekelskiftet ombesörja att relationerna, som finns bevarade i handskrifter på våra universitetsbibli-otek, utgavs av trycket även 1897-1909 i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svensk folkliv, bd 17. Wiklund tolkade hand-skrifterna och sovrade i materialet; han jämförde olika editioner och har i
10 Johan Graan, landshövding i Västerbotten, 1938. Se även Svenskt biografiskt lexikon (SBL), bd 17, 1969, s. 190ff.
11 Löw a. a., s. 14ff.
12 Schefferus a. a., Dedikationen.
inledningen till respektive relation delgett oss sitt kunnande om text-varianterna.
Volym 17 av Svenska Landsmålen har varit en oerhört flitigt utnyttjad källa av nordiska forskare under hela 1900-talet, särskilt av lappologer och religionsvetare. De få biblioteksexemplaren är ständigt utlånade. En nyutgåva av denna volym, som utkom i Skytteanska Samfundets hand-lingar nr 27, 1983, länder förvisso forskningen till nytta.
Vilka är då fötfattarna bakom prästrelationerna? Hur mycket kan vi lita på dessa relationers källvärde?
Följande fötfattare ingår i volymen: Samuel Rheen, Olaus Graan, Johannes Tornreus, Olaus Petri Niurenius, Nicolaus Lundius, Gabriel Tuderus. Jag vill här i korthet presentera fyra av dem och deras verk.
Samuel Edvardi Rheen: En kortt Relation om Lapparnes Lefwarne och Sedher ...
Samuel Rheens far var birkarlen, lappfogden och Piteå stads första borgmästare, Evert Eriksson. Hans mor, Brita, tillhörde den kända Burmans-släkten. Samuels födelseår är okänt. Han blev student i Upp-sala 1633 (och bör då ha varit cirka 17-18 år och kan sannolikt ha fötts omkring 1615).
Efter studentexamen återvände Rheen till Piteå och ägnade sig en tid åt lappmarkshandel. Men lusten till studierna tog överhanden och han ägnade sig åt teologin. Under åren 1641-1664 tjänstgjorde han såsom komminister i Piteå, där hans far varit borgmästare.
Samuel Rheen fick ampla lovord för sitt redliga arbete och för sitt nit -men han invecklades i judiciella tråkigheter. Bl. a. anklagades han för lönskaläge, men incidenten neutraliserades genom »ärkebiskopens på-yrkande och sonades med giftermål». Rheen gifte sig 1643 med Cathari-na Mårtensdotter Ruuth. Han klagade över att han fick stanCathari-na 23 år i Piteå och inte fick någon befordran. Den kom 1666. Han blev då predi-kant i Jokkmokk och tjänstgjorde där t. o. m. 1671. Under dessa år tillkom hans prästrelation. Även i Jokkmokk fick Rheen en del besvärlig-heter att tampas med. Den 28 januari 1667 besvärade han sig vid tinget i Jokkmokk över »det lapparne icke äro villiga hans nödiga tatfvor och proviant till hans behof opföra, samt att han icke får så många renar af lapparne han nödigt behöfver».
Samerna var skyldiga ge prästen tionde av renostar och av renkött samt att hålla honom med skohö m. m. Vid denna tid var fjällsamerna i Sirkas och Tuorpen, dvs. de samer som bor i Jokkmokk tingslag, mycket välbärgade, vatför de förvisso hade råd att ge prästen det han hade rätt till. Det ingick i Rheens åliggande att även vara brukspräst vid silverver-ket i Kvikkjokk; den nyupptäckta silvergruvan i Kedkevare hade en brukspersonal som var i behov av gudstjänster och kyrkans omvårdnad.
Slutligen, efter åren i fjällbygdens Jokkmokk, blev Rheen kyrkoherde nere i kustlandet, i det bördiga Råneå, under åren 1671-1680. Han dog 1680.13
Om man tar fasta på några konkreta punkter i ovan anförda personhis-toria och jämför dem med hans relation finner man att Samuel Rheen i texten redovisar det han väl känner till och själv sett. Det är i Jokkmokk han vistas då skriften kommer till. Den är färdig 24 februari 1671 och levereras då till Schefferus. Han beskriver mycket riktigt Lule lappmark och omnämner den vid namn. De namnkunnigaste fjällen i Luleå lapp-mark uppräknas (s. 63). Vi kan se att det är en brukspräst som yttrar sig då han redovisar » metaller och bergsbruk» i Lappmarken ( s. 48 ff.).
Bland prästrelationer är Rheens detaljerade beskrivning av lappmarks-handeln särskilt insiktsfull och vittnar om praktiska kunskaper - vilket inte är att förvånas över då Rheen själv sysslat med sådan handel (s. 57ff.). Se här hans markegångstaxa! Rheen är genomgående saklig och kunnig och han strukturerar materialet med omsorg.
Johannes Jona? Torna?us: Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd
J. J. Tornreus var prästson från Torneå och född där. Han studerade i Uppsala, 1625, var informator i Uppland och kom att resa såsom sekre-terare till riksrådet greve Bengt Oxenstierna ( » Resare-Bengt»). Han lärde sig orientaliska språk. Under åren 1640--1681 tjänstgjorde han i Torneå som kyrkoherde. Han gifte sig med Margareta Königsdotter.
I sin tjänsteutövning kom Tornreus att beflita sig om samerna och deras undervisning. Han reste 1
a
2 ggr per år upp till Torne lappmark och även österut ända till Utsjoki. 14 Han fick alltså goda kunskaper om Torne lappmarks kultur och den skildras levande med vildrensjakten, med den skidåkande samen, ja överhuvudtaget återges hela den nord-samiska kulturstrukturen i konkreta termer. Tornreus insikter i orienta-lisk kultur framkommer i kap. Om Lapparnas ursprung. Han driver där ganska kraftfullt tesen om samernas orientaliska, ja skytiska härkomst.Redan 1643 fick Tornreus i uppdrag av K. M:t att till lapska transferera Manuale Sueticum. Detta trycktes i Stockholm 1648 och under Tornrei överinseende. Tornreus skrev därefter en skrift Lapponiae et Lapponum Descriptio. Den trycktes något omredigerad 1653. Tornreus var därför en given författare till »berättelsen» om Torne lappmark.
Tornreus relation får anses vara av högt källvärde och är i paritet med Rheens.
13 Se här Bygden, Härnösands herdaminnen, Samuel Rheen.
14 Se här Bygden a. a., Johannes Torna?us.
3-859055 Saga och Sed
Nicolai Lundii Lappi: Descriptio Lapponiae
Nicolaus Lundius är den ende av författarna som var av samisk börd.
Han var prästson från Arvidsjaur. Hans far Andreas Petri Lundius blev student 1633 och pastor i Arvidsjaur 1640. Han var den förste prästen av samisk börd i vårt land. Han blev senare brukspräst vid Nasafjällsgru-van, kom därefter till K vikkjokk och blev slutligen tolk i Lule lapp-mark.15
Sonen Nicolaus Lundius föddes sannolikt i Nasafjäll, vars silververk upphörde 1659. Han bör ha växt upp i Kvikkjokkområdet. Hans person-data är tyvärr magra, men han synes ha vistats vid Skytteanska skolan i Lycksele. Han beskriver förhållanden såväl från Lule som Ume lapp-mark. Lundius' arbete kom Schefferus tillhanda först efter 1674 (det år Lundius kom till Uppsala), alltså ett år efter Lapponias utgivning. Schef-ferus har likväl nogsamt läst Lundius' relation och gjort marginalanteck-ningar i sitt eget Lundii-exemplar, som finnes bevarat på Kungl. bibliote-ket i Stockholm. 16
Lundius' relation är ostrukturerad - den saknar kapitelrubriker - och svårläst, men likväl innehåller berättelsen utomordentligt väsentliga upp-lysningar och många etnologiskt unika uppgifter. Den är - synes det mig - en av de värdefullare relationerna därför att den är ursprunglig och visar insikter som endast den från en inre krets har.
Gabriel Tuderus: En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar som under Kiemi Gebiet Lyda
Under åren 1684-1705 var Tuderus kyrkoherde i Nedertorneå men hade under åren 1669-1675 tjänstgjort såsom kaplan i Enare samisk-finska församling. Hans berättelse härrör sålunda från den perioden.
Tuderus var prostson från Kemi och blev student i Åbo 1656. Han hade ett häftigt temperament. I Åbo gav han t. o. m. anledning till studentupplopp (!) och blev förvisad från staden. Han kom 1659 till Uppsala, där han fortsatte studierna. Sin prästexamen tog han i Åbo.17
Tuderus kom så småningom tillbaka till norra Finland och fick alltså sin tjänst i Enare 1669. Han var oerhört sträng mot samerna och obön-hörlig i utrensningen av deras förkristna religion. Han var, enligt Fell-man, anledningen till att en 80-årig same dömdes till döden endast för att denne sjungit sitt folks förkristna sånger - besvärjelsesånger enligt Tuderus. Hans hårdhet resulterade i förflyttning från tjänsten. 1682 kom han till Torneå. Han dog 1705.
Denne hårde man hade - märkligt nog - en känsla för lyrik. Han vinnlade sig om finsk poesi och hans sång till bondens ära, Weisu
15 Se Bygden a. a., Nicolaus Lundius.
16 Löw a. a., s. 14ff.
17 Bygden a. a., Gabriel Tuderus.
talonpojille kunniaksi, finnes med i den finska antologin Helmiwyö, som utkom 1866. Han har även tillsammans med hustrun, Britta Forselia från Råneå, bekostat målningarna i Torneå stads kyrkas korvalv 1688.
Tuderus' relation är kortfattad och ej så rik på upplysningar somt. ex.
Tornreus'.
Dessa prästrelationer, som sålunda delvis ingick i Schefferus' Lapponia och utkom av trycket genom K. B. Wiklunds försorg 1896-1909, har för lappologer och utforskare av nordskandinavisk kultur varit av oskattbart
Dessa prästrelationer, som sålunda delvis ingick i Schefferus' Lapponia och utkom av trycket genom K. B. Wiklunds försorg 1896-1909, har för lappologer och utforskare av nordskandinavisk kultur varit av oskattbart