APU ur aspekten: Kultur – språk

SOU 1994:101 Höj ribban! – Lärarkompetens för yrkesutbildning konstaterar att Genom sin fleråriga yrkeserfarenhet före lärarutbildningen har en gymnasie-

lärare i yrkesämnen en speciell kompetensprofil. Lärarens trovärdighet beror i

hög grad på att läraren väl känner den miljö eleverna senare kommer att arbeta i och de krav arbetsplatsen kommer att ställa på dem. Det är en stor fördel för eleverna om läraren kan skapa en pedagogisk miljö som liknar förhållandena ute på arbetsplatserna. (s. 26)

Tydligare än så kan det inte sägas; att en yrkeslärares kunskap om och förtro- genhet med yrkesspråket, yrkeskulturen och yrkesmiljön är direkt relaterad till lärarens erfarenheter från yrkesutövandet. Vidare anför SOU 1994:101 att

Varje gymnasielärare i yrkesämnen måste för skolledningen klarlägga de speciella förutsättningar, t.ex. vad gäller läromedel, lokaler, utrustning och den speciella fortbildning som krävs för yrkesutbildningen. Även rektor som tidigare inte varit yrkeslärare måste kunna lita på att kraven från en gymnasielärare i yrkesämnen är välgrundade. Detta ställer krav på lärarens förmåga att uttrycka sig i tal och skrift och att vara trovärdig i sin argumentation. (s. 27)

För att få dessa kulturer att kunna samarbeta krävs ömsesidig respekt för varand- ras kunskaper; utan respekten kommer all kommunikation att ske i olika strata med endast konfliktartade kontakter. Uppenbart poängterades och varnades för detta redan 1994, alltså vid implementerandet av den reviderade gymnasieskolan under Lpf94.

Problemen med integreringen av kulturerna har visat sig vara svårare än väntat. Den svåra uppgiften att koppla samman den akademiska kulturen och yrkes- kulturen – existerande till del i kärnämnes/karaktärsämnes-problematiken och även delvis i kopplingen mellan den ickeakademiska arbetsmarknaden/högskole- studier – är en grannlaga uppgift. Regeringen tar uppenbart dessa problem på allvar via bilaga 1 i Regeringens proposition 1997/98:169, vilken innehåller en sammanfattning av bedömningarna i slutbetänkandet SOU 1997:107.

De två kulturerna, yrkeskulturen och den akademiska kulturen, märks fortfar- ande i gymnasieskolan, t.ex. i lokaldispositioner, i tjänstefördelningar och i samarbetsformer. En av ambitionerna med förändringarna av gymnasieskolan var att de socialt betingade skillnaderna mellan olika utbildningar skulle minska. Men det finns, enligt kommittén, tecken på att de sociala skillnaderna ökar. Skolledningens betydelse för utvecklingen på en skola framhålls i betänkandet. (s. 70)

Yrkeslärarna som homogen grupp har mycket svårt att enbart förlita sig till facklitteratur för sin fortbildning, utan måste ”ut i verkligheten” för att på plats kunna diskutera med chefer och övrig yrkesverksam personal, för att fräscha upp sina yrkesspråkkunskaper. Skolverket (1998b) påtalar att

Arbetsplatsbesöken är en förutsättning för yrkeslärarnas kännedom om olika arbetsplatsers produktion/verksamhet och som i sin tur är utgångsläget för planering av APU-verksamheten vid respektive arbetsplats. Det finns också stora möjligheter till fortbildning för yrkeslärarna i samband med arbetsplatsbesöken. Ute på företagen/institutionerna finns den nya tekniken och dom nya metoderna.

I dagsläget utnyttjas inte dessa möjligheter på grund av den snäva tidsram som står till förfogande för yrkeslärarna i samband med APU:n. Dessa synpunkter framkom också i Skolverkets undersökning 1995. (s. 37)

Citatet är ännu ett mycket tydligt konstaterande att tid står i relation till pengar; kvalitet kan inte köpas billigt. Observera att redan 1995, alltså ett år efter pro- grammets införande, kände Skolverket till problematiken. Elevernas inskolning i kulturen och språket nämner Hill (1998) i en rubrik som ”Socialisation in i vuxenvärlden och yrkeslivet” (s. 214) och skriver vidare att

Det skedde dock inget egentligt umgänge mellan lärarna och eleverna. På rasterna gick var och en till sitt, … . Avbrotten kom med praktikperioderna, men även då var pojkarna i första hand elever och släpptes inte så långt in i de vuxna arbetarnas gemenskap. Det var under sommarjobben som de hade en rejäl kontakt med både yrkes- och vuxenkultur … . Yrkeslärarna påpekade att det händer väldigt mycket med eleverna under sommarloven, med kunskaperna, den personliga mognaden och motivationen för yrkesämnena. (s. 216)

… hade pojkarna egentligen bara kontakt med arbetsplatser när de var ute på praktik eller arbetsplatsförlagd undervisning (APU) och under sommarjobben. (s. 217)

Citaten visar att även socialisationen sker ute på en arbetsplats, yrkesläraren har mycket begränsad möjlighet att socialisera eleven in i yrket. Det yrkesläraren är begränsad till är att visa, tala om och göra så som läraren ”vet” att det görs ute i verkligheten, vilket eleven kan få bekräftat på sin APU respektive extrajobb. Denna upptäckt, som eleven i bästa fall fått sig socialiserat, ger läraren ökad legitimitet sett ur elevens perspektiv, när eleven återkommer med en ökad förståelse för lärarens yrkeskunnande och insikt om yrkets förutsättningar.

Sammanfattning

Regeringen har nyligen tillsatt en utredning avseende revidering av dagens gymnasieskolas programutbud, där en trolig utveckling är någon form av sammanslagning av SP-E och HP. Ur detta perspektiv kan det vara förståeligt att regeringen vill prioritera förbättringen av kommunikationen skola – arbetsliv. Vilket flertalet aktörer upplever som bristfällig. Att vara kompetent (kompe- tensen) för ett yrkesliv, upplevs i flera rapporter vara alltför urvattnat, detta sett i belysningen av den höga prioriteringen av den grundläggande högskole- behörigheten. Vilket samtidigt undergräver överföringen av ett yrkesspråk, en yrkeskultur. Den kommunala friheten att prioritera utgifter, ger inte alltid en trovärdig kvalitet på kopplingen skola – arbetsliv.

I följande kapitel ges ett försök till teoretisk koppling mellan den skolförlagda pedagogiken och den arbetsplatsförlagda, där handledarens behov av didaktiska kunskaper tydliggörs. Även en belysning av kopplingen värdering – betyg görs.