Reflektion över värdering – betyg

Att värdera människor har alltid varit en vansklig uppgift för alla, särskilt för lärare vilka har den legala rätten, och skyldigheten, att betygsätta eleverna. Samtidigt gäller att läraren kan, och skall, kräva av eleven att denne presenterar ett rimligt underlag för betygssättningen. Skyldigheten att betygsätta kan i värsta fall innebära att läraren har makt att undervärdera respektive övervärdera vissa utvalda elever. Att lärare i gemen skulle använda sig av denna möjlighet till maktutövning torde knappast förekomma. Samhället har under över hundra år tilldelat läraren via lagstiftning rätten att betygsätta men har samtidigt krävt att läraren respekterat sin tjänsteställning, där skyldigheten att utföra ett korrekt handlande ligger i tjänstemannaansvaret.

Tydligen har trots allt alltför många uppenbara fall av maktmissbruk framkom- mit, i den ständigt pågående debatten om betygens vara eller inte vara. Innebär- ande att i det nu gällande betygssystemet betonas att eleven skall söka kunskap även utanför skolans ramar, alltså utanför lärarens direkt kontrollerade område (lektionssal, studiebesök etc.). Denna skaffade kunskap skall läraren ta hänsyn till vid sin betygssättning samt att läraren skall undvika undervisning som bygg- er på reproduktion av kunskap som läraren solitärt förmedlar. Lpf94 preciserar:

Läraren skall vid betygssättningen

• Utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper i förhållande till kraven i kursplanen,

• Beakta även sådana kunskaper som en elev tillägnat sig på annat sätt än genom den aktuella undervisningen, --- (s. 35)

Kärnfullt kan detta uttryckas i följande; läraren skall betygsätta det eleven kan, inte det läraren lärt eleven. Än en gång måste betonas att eleven har skyldighet – att på lärarens uppmaning på ett eller annat sätt – visa de relevanta kunskaper som värderas via betygskriterierna för kursen.

Samhället anser sig behöva sortera elever vid två tillfällen, nämligen vid an- tagning till gymnasieskolan och vid antagning till universitet och högskolor. Vid införandet av det nu gällande kunskapsrelaterade och kriteriebestämda betygssystemet på gymnasieskolan (1994) var resonemanget entydigt, att något medelvärde eller genomsnittsbetyg skulle inte behövas och heller inte gå att räkna ut. Allt var frid och fröjd tills dess att högskolan stod inför faktum att de (1996) behövde sortera eleverna, så att sökande med de bästa kunskaperna fick företräde till de begränsade antal platser som stod till förfogande. Detta innebar att mycket snabbt måste de nu gällande förutsättningarna förverkligas, nämligen att det är fullt möjligt att räkna ut medelvärden på elevernas prestationer inom gymnasieskolan, och för den delen även grundskolan, efter att betygsstegen tilldelats ett visst poängvärde (IG = 0, G = 10, VG = 15 samt MVG = 20 poäng). Samhället anser sig alltså inte kunna klara sig utan betyg som sorteringsinstru- ment. Betyg är en teknisk lösning på ett humant/socialt problem, nämligen att någon sist och slutligen ställs inför faktum att denne måste värdera någon annan. Att människan lättare kan utföra denna känsliga uppgift, står klart i och med människans förmåga att distansera sig från det rent personliga, då humana uppgifter transformeras till att vara rent tekniska i form av kvantifierade och

normerade graderingar. Liedman skriver i boken Positivism & marxism att Jürgen Habermas (f. 1929) hävdar att människor blivit till kvantiteter, Johansson och Liedman (1993).

Å ena sidan kan kunskapen tjäna till att utveckla olika tekniker. Kunskapen gäller då de medel, som kan användas för att uppnå vissa mål, vilka ställs oberoende av själva kunskapen. En sådan kunskapssträvan är naturlig i naturvetenskap och teknologi, menar Habermas; den har sin solida grund i människors sätt att med olika verktyg bearbeta naturen. Emellertid har denna kunskapssträvan, som Habermas kallar instrumentell, både i den högst utvecklade kapitalismen (som han kallar senkapitalismen) och i den reellt existerande socialismen kommit att invadera även samhällsvetenskaper och humaniora. Människor har blivit till ting, till kvantiteter. (s. 226)

Vidare hävdar Habermas, enligt Liedman, att människans värld ska omvandlas och förbättras via rationalitet, detta uttrycks i vetenskap och teknik samt god samhällsplanering. En viss poäng har Habermas i att samhället har behov av samhällsplanering. Människan, representerad av samhället, använder värdering såsom betyg att bearbeta den naturliga förmågefördelningen (Gausskurvan, normalfördelningen), i samhällssyftet att fördela dess mänskliga resurser, detta med hjälp av att instrumentalisera människan via betygssättning. Människan översätts till relativ fördelning i olika betygsklassificeringar, och har så gjort sedan behovet uppstod, kanske redan före antiken. Liedman belyser att

- Enligt en nu vanlig synpunkt, som egentligen formulerades med full kraft f f g av några av Habermas´ föregångare inom Frankfurtskolan, nämligen Max Horkheimer och Theodor W Adorno i deras Upplysningens dialektik (1944), har detta program visat sig ödesdigert för det mänskliga samhället. Det innebära att även människor kommer att betraktas och behandlas som redskap eller instru-

ment vilka brukas för att uppnå diverse mål som anses rationella. Resultatet blir

ett i alla avseenden omänskligt, instrumentellt samhälle. (s. 251)

Vidare menar Liedman att Habermas hävdar att det finns flera olika sorters förnuft, samt att enligt Max Weber (1864-1920) utmärker den västerländska utvecklingen att sfärer som religion, vetenskap, konst, rätt och moral glider isär och specialiseras var för sig, exempelvis i en framväxande musikkultur utan religiös bakgrund eller uppgift (Johansson & Liedman 1993 s. 253). Utveck- lingen av dessa specifikt olika system är enligt Habermas en förutsättning för modern utveckling. Den negativa följden av denna evolution uppstår när denna systemvärld, med dess specialiserade kunskaper, tränger in i livsvärlden (den sfär där människorna lever sitt vardagsliv). När man hävdar att det finns rent tekniska lösningar på vardagsfrågor eller att vetenskapen kan ge regler för hur folk ska bete sig, kränks livsvärlden.

En sådan teknisk lösning tillika vetenskaplig är betygssättning, särskilt när det först hävdas att betygen inte skall ”beräknas” (omvandlas till intagningspoäng, procentuell fördelning etc.), för att strax när samhället inser att den inte kan klara sig utan sorteringsinstrumentet, omedelbart inför en omräkning som möjliggör just dessa beräkningar och därmed sorteringsverktyget. Tolkat ur Johansson och Liedman (1993 s. 253) hävdar Habermas att förnuftigt använt är utvecklingen av godo, om den begränsas till områden där de hör hemma och där vi fortfarande kan förvänta oss en positiv utveckling av det västerländska förnuftet.

6

Metod

Hur den empiriska delen av undersökningen genomförs är avhängigt det preciserade problemet vilket presenteras i följande återupprepade frågeställningar från s. 13. Dessa är kompletterade med notering avseende nummer på de enkätfrågor som förväntas skall bidra till svar på frågeställningen; se Enkäten s. 61 och Bilaga B. 1. Hur upplever avnämarna situationen att ett flertal elever inte når upp till program-

målen via betyget IG (icke godkänd) i karaktärsämne/yrkesdelen, respektive kärnämne? 11, 12, 13–15, 16, 17

2. I vilken utsträckning känner avnämarna till de nuvarande målen i HP? 7, 10, 11, 14, 17 3. Vilka arbetsuppgifter förväntar sig avnämarna att en nyexaminerad elev, från HP

respektive Samhällsvetenskapsprogrammets gren Ekonomi (SP-E), ska klara och vara lämpad för? 11–15, 16, 17

4. Vilken utvecklingsmöjlighet (till vilka befattningar, vilken internutbildning) ger avnämarna de nyexaminerade eleverna? 5, 12, 14, 15, 16, 17

5. Vilken betydelse tilldelar avnämarna de betyg som eleven visar upp (slutbetyg, APU- betyg, betyg från tidigare anställning, referenser etc.)? 11–14, 16, 17

6. Vilken betydelse har den sociala kompetensen? Elevens/den nyanställdes förmåga att skapa kontakter, behålla kontakterna, samt personens allmänna lättillgänglighet. 13, 16

7. Vilket värde ger avnämarna yrkeskvaliteterna, exempelvis: att vara ”självgående”

att det utförda arbetet inte ständigt ska behöva kontrolleras av arbetsledningen att kunna ta flera instruktioner på rad utan att några glöms bort? 12, 13, 14, 16, 17 8. Bedömer avnämaren det betygssystem som används i gymnasieskolan som

klargörande och rättvisande, vad avser de aspekter som avnämaren värderar vid en anställning? 7, 10–14, 16, 17

Dessa frågeställningar genererar två grundläggande problem, dels vilka respond- enter som är relevanta att tillfråga, samt dels med vilket hjälpmedel (instrument) erhålls tillräcklig kvalitet och användbarhet avseende svaren.

1. Avnämarna tillfrågas (handlaren/föreståndaren, personalansvarig och/eller handledaren), frågeformulär kompletterad med kommentarmöjlighet kan vara relevant, samt givetvis intervju då avnämaren i viss mån ombeds beskriva. 2. Avnämare tillfrågas, frågeformulär är här tillfyllest då det endast skall fram-

komma om avnämaren själv anser sig ”känna till”.

3. Avnämare tillfrågas, frågeformulär täcker här in behovet av specificering, kommentarmöjlighet kan berika svaren. Intervju är också bra.

4. Samma som frågeställning 3.

5. Avnämarna tillfrågas, frågeformulär räcker till om frågorna spaltas upp, dock krävs kommentarmöjlighet. Intervju är möjlig men onödigt tidskrävande. 6. Avnämarna tillfrågas, här kan frågeformulär ha brister vad gäller möjlighet till

mångfald i svarsalternativ, detta kan i viss mån kompenseras via kommentar- möjlighet. Intervju är här klart att föredra.

7. Avnämarna tillfrågas, frågeformulär med möjlighet till kommentar är bra om frågeställningarna är tydliga. Intervju är möjlig men onödigt tidskrävande. 8. Avnämarna tillfrågas, frågeformulär är tillräckligt klargörande där kommen-

Utifrån ovanstående genomgång är det helt klart att det är avnämarna som ska tillfrågas. Eftersom avnämarna kan vara allt från en person till tre personer (handlare/föreståndare, personalansvarig eller handledare), är det enklare att ett frågeformulär hanteras på så sätt att frågorna besvaras av den som är mest insatt i frågan. Ett frågeformulär kan i bästa fall leda till en konstruktiv och konkretiserande diskussion internt inom företaget, för att kunna svara relevant på frågorna. Denna konkretiserande diskussion kan vara svår att uppnå vid en intervju av en person i taget. Det är ju inte realistiskt att tänka sig att alla tre kan avbryta sina åligganden samtidigt, för att bli intervjuade vid samma tidpunkt. Ett frågeformulär kan fyllas i när tid ges i förhållande till verksamheten.

6.1

Metodval

Den verbala analysmetoden, intervjun, har onekligen sin stora tillgång i att respondenten kan fås att berätta mer i detalj om abstraktare begrepp som känslor, samarbetsförmåga et cetera. Det är däremot inte lätt att översätta dessa intervjuer om verkligheten, till bearbetningsbara data. Det finns förstås metoder härför, men kan i detta sammanhang, tillsammans med det tidskrävande arbetet att skriva ut och klassificera svaren, innebära att ett alltför fåtal respondenter hinner tillfrågas. Den låga risken för bortfall vid intervju kan synas gynnsam, dock skall beaktas att en tveksam inställning (ett nästan påtvingat jakande) till att ge en intervju innebär en okontrollerbar felkälla. Faran är alltså att respondenten inte ”brukar allvar”, utan på grund av tidsbrist måste skynda på intervjun, varvid svaren riskerar att bli alltför ytliga.

Sammantaget finner jag att en strukturerad survey via frågeformulär – med möj- lighet för respondenten att ge sin kommentar i anslutning till varje fråga – är den bästa kompromissen. Kommentardelen är dels en tillgång för att kunna tyda eventuellt inre bortfall, dels för att bättre kunna tolka respondentens verkliga mening. Följaktligen innebär detta att i den glidande skalan mellan kvantitativt inriktad forskning och kvalitativt, finner jag att en så utformad enkät ger utrymme till stor spridning. Detta då den deduktiva delen hänför sig till mer statistiska analyser, och den explorativa delen mer till den verbala.

För att åtminstone kunna generalisera resultaten till hela populationen avnämare som tar emot APU-elever från HP på Katedralskolan i Lund, alltså kommunerna Lund, Staffanstorp, Burlöv, Lomma och Kävlinge, avser jag att verkställa ett så stort representativt urval att detta blir möjligt. En undersökning av en större av- gränsad grupp med hjälp av frågeformulär – en så kallad surveyundersökning – blir då relevant. Vilket ger möjlighet att samla in information om ett större antal variabler, likväl en stor mängd information om ett begränsat antal variabler. Exakt hur långt generaliseringen kan göras utifrån de givna svaren kan endast utvärderas när väl resultaten finns tillgängliga. Jag finner det vara av stort värde att ge en bild av hur ett begränsat antal avnämare/handledare ser på problemet att värdera/validera elevernas prestationer på sin APU, samt i förlängningen hur avnämarna ser på anställbarheten av dessa elever. Alltså nyttan av den utbild- ning som HP ger sett ur ett avnämarperspektiv. Med detta perspektiv är genera- liserbarheten inte något absolut, och allena saliggörande. Tidsmässigt måste

undersökningen begränsas till att omfatta en ”tillgänglig grupp”, alltså individer som vare sig utgör ett fall (case) eller ett stickprov. Detta innebär att resultaten inte gäller utanför gruppen, alltså ingen generaliserbarhet i formell mening. Inte desto mindre kan med presentation av argument, bedömas hur pass generaliserbara resultaten likväl kan vara.

Syftet med undersökningen framgår av följande punkter, återupprepade från sidan 11, vilka är kompletterade med nummer på de enkätfrågor (se Enkäten s. 61 och Bilaga B) som förväntas ska bidra till svar på syftespreciseringen: a) Karaktäristika i kommunikationen och informationsflödet mellan skola och

handledare/företag, och därtill särskilt identifiera eventuell samverkan. 6–9, 10, 11, 14, 17

b) Hur handledare/företag uppfattar skolans mål för APU. 7, 10, 11, 12, 14–17 c) Hur skolans villkor för värdering/validering och betygssättning av eleverna

når handledaren respektive eleven 6, 7, 8, 9, 10

d) hur handelsläraren omvandlar handledarens bedömning till den i skolan gällande betygssättningen

e) bakgrunden till den låga andelen HP-elever som får behörighet, och visar vilja, att studera vidare på högskola.

De tre första punkterna ska ses ur avnämarens perspektiv och utvärderas empiriskt via frågeformulär. De två sista punkterna – om hur handelsläraren omvandlar handledarens bedömning och bakgrunden till den låga andelen HP- elever som studerar vidare på högskola – utvärderas löpande och resonerande via närstående handelslärares- och mina erfarenheter. Vilket företrädesvis sker i kapitlen Bakgrund, Litteraturstudier samt Analys och diskussion. Detta för att tidigt kunna sätta läsare med varierande bakgrund, in i den komplexitet som omgärdar dagens yrkesutbildning samt att även kunna läsa ut egna konklusioner om samhällets och politikers ”inblandning” i nu gällande gymnasieskola.

Skolledningens och den lokala skolstyrelsens synpunkter på informationsflödet gentemot företagen som anordnar APU, är väl känd via ett flertal olika under- sökningar. Det finns ingen anledning att utgå från att Lunds kommun skulle skilja sig i väsentlig grad, utan min erfarenhet är att, utöver den introducerande handledarträff som organiserades hösten 1993, sker informationen endast skriftligen från studierektorn för HP till företagen samt vid enstaka tillfällen via telefonkontakt. Ingen som helst organiserad utbildning – avseende förutsätt- ningar att bedriva utbildning på en arbetsplats – där studierektor och handels- läraren möter upp företagen existerar, detta överensstämmer till stor del så som verkligheten är i flertalet övriga kommuner i Sverige. Belysande är citat ur Skolverket (1998b) som konstaterar att

Enligt propositionen ”Växa med kunskaper” (Prop. 1990/91:85) skall den arbets- platsförlagda utbildningen planeras och genomföras med utgångspunkt i de utbildnings- och undervisningsmål som fastställts. Med utgångspunkt i detta är det minst sagt anmärkningsvärt att en så pass stor andel som 47 % av handled- arna uppger sig ha dålig och i många fall mycket dålig kännedom om innehållet i programmets kursplaner. Det är uppenbart att dessa handledare har stora problem vid både planering, genomförande och uppföljning av utbildningen på arbetsplatsen.

Undersökningen ger vid handen att diskussioner mellan programansvariga, yrkeslärare och handledare om vilka kurser eller delar av kurser som är lämpliga att lägga ut som arbetsplatsförlagd utbildning för en viss elev, inte förekommer. (s. 55)

Det torde framhållas att oavsett om företagen anser att det brister från skolans sida vad avser information om APU, kan inte skolan ursäkta sig med att den gjort ”allt” den kunnat för att uppfylla kravet på informationsskyldigheten. Skolan har likväl brustit, i och med att den slutar att ta initiativet till ett enträget arbete och inovationsskapande idéer vad avser att kunna nå resultatet att före-

tagen anser att de fått tillräcklig information. Detta att jämföra med att säljaren

inte kan skylla på att kunden inte kan ta till sig information på säljarens villkor. Alltså att det är säljaren (skolan) som måste anpassa sig till kunden (företaget). Inom servicenäringen är detta en självklarhet men uppenbart är det inte så vad avser skolans kontakter med omvärlden. Lpf94 framhåller att

De frivilliga skolformerna skall nära samverka med den obligatoriska skolan, med arbetslivet, … Det är särskilt viktigt att skolan samarbetar med arbetslivet om den yrkesförberedande utbildningen. (s. 33)

Det räcker inte med envägskommunikation via informationsbrev för att nå nivån ”… nära samverka …” och ”… att skolan samarbetar …”. Här krävs komplette- ring med personlig kontakt, vilken måste ske kontinuerligt och mellan relevanta personer.

6.2

Alternativa ansatser

Att det kvantitativa metodvalet i den nu förelagda undersökningen blev en deskriptiv surveyundersökning, hindrar inte att rådatan och resultaten delvis kan ligga till grund för en djupare forskning kring samspelet skola – arbetsliv.

Fenomenografisk ansats

Eftersom en fenomenografisk undersökning handlar om att via intervjuer identi- fiera uppfattningar och beskriva variationer av uppfattningar, kan man tänka sig en sådan ansats för att nå målet med undersökningen. Speciellt med tanke på att fenomenografin inte gör några anspråk på generaliserbarhet utanför undersök- ningsgruppen. Snarare handlar det i fenomenografin om att identifiera kvalitativt olika uppfattningar, som kan täcka större delen av variationen i uppfattningar i populationen. Mikael Alexandersson (1997) tydliggör att

All forskningsorienterad verksamhet – oavsett inriktning eller metodologi – måste sträva efter att största möjliga informationsvärde erhålls i undersökningen. ---

I fenomenografiska studier har man t ex utgått från att intervjupersonerna skall ha olika erfarenheter av den företeelse som utgör studiens fokus, … (s. 122)

För att uppnå målet att kunna påvisa avnämarnas uppfattningar om användbar- heten av HP-elever under sin APU och efterföljande eventuell anställning, till- sammans med uppfattningar om svårigheter att utvärdera elevernas prestationer

under sin APU-period kan mycket väl en fenomenografisk ansats användas. Men jag finner, med tanke på det Alexandersson skriver om största möjliga informationsvärde samt att intervjupersonerna skall ha olika erfarenheter, att tidsutrymmet inte är tillräckligt för en fenomenografisk ansats.

Jag vidhåller att metoden med en strukturerad surveyundersökning, via styrda frågor med möjlighet till kommentarer, ger inom den snäva tidsramen en signifi- kant bredd i undersökningen. Detta så att undersökningen i bästa fall kan vara ett relevant incitament till fortsatt forskning, där kanske nyss nämnda fenomenogra- fiska metod vore en framkomlig väg; att djupare kunna penetrera företagens upp- fattningar om kopplingen till HP och dess ”slutprodukt” en anställningsbar elev.

Fenomenologisk metod

En välkänd kvalitativ metod är den fenomenologiska. Kort är fenomenologi en teori om världen så som den ter sig för en som upplever och uppfattar den. Det finns många utlöpare från Edmund Husserls (1859–1938) programförklaring, där en, genetisk-strukturell fenomenologi, har till syfte att studera de mönster, koder och andra strukturer som i form av förförståelse styr vårt sätt att uppfatta feno- men på det sätt som vi gör. Denna form av fenomenologi ansluter till grunderna inom hermeneutiken om tolkning som ger ny förförståelse för fortsatt tolkning. Habermas har ett resonemang om att en systemvärld, bestående av olika sfärer med dess specialiserade kunskaper, tränger in i livsvärlden (den sfär där männi- skorna lever sitt vardagsliv). Systemvärlden kan då här vara den tekniska lös- ningen av utvärdering i form av betyg vilken skulle kunna kränka livsvärlden. Gerd Lindgren (1997) försöker förtydliga:

Vetenskap som inte byggde på och tog hänsyn till livsvärldens beskaffenhet saknade enligt Husserl ett verkligt empiriskt underlag, den blev bara hängande och fritt svävande i luftrummet ”ovanför” livsvärlden. (s. 93)

Denna djupare syn på problemet att värdera andra människor, torde vara möjlig att fokusera med hjälp av den fenomenologiska metoden, dock finner jag den