Arbete i avskildhet

Som tidigare diskuterats så följer Klassons andra serie, Ombilic, en liknande strategi vad gäller motiv (den egna kroppen) och presentation (diptyk bestående av två sammanhörande bilder). Däremot gavs Ombilic aldrig ut som artist’s book. Den kalligrafiska bilden som samspelar med fotografiet har också ersatts med en airbrush-bild i färg på papper (ej transparant). Den har samma mått som fotografiet och är monterat direkt nedanför det. Fotografierna och bilderna har monterats på vit, svart eller silvergrå kartong, precis som Le

troisième angle. Airbrush-bilden i färg samspelar ett tydligt sätt med fotografiet. Dess

organiska och abstrakta former påminner om fotografiets motiv och som betraktare lockas man därför att läsa in samma motiv i både airbrush-bild och fotografi.

I diptyken nedan (bild 15) ser vi ett fotografi av konstnärens överläpp och delar av den ena näsborren, sett snett ovanifrån. Detta gör att läppen förlängs och blir överdrivet lång och stor i förhållandet till näsan, proportionerna blir fel. De mänskliga dragen är nästan inte mänskliga utan närmast groteska. Den förlängda och överdrivna läppen blir rundad på det sättet att den snarare blir lik en apas överläpp eller en näbb. Ljuset kommer snett ovanifrån från höger och ger upphov till mörka skuggor i fotografiet. Skuggorna som bildas

dramatiserar och överdriver kroppens former ytterligare. Vissa partier är helt svarta vilka kontrasterar de ljusa partierna, speciellt underläppen som lyser vit. Läpparna är något särade

förutom  utställningarna  på  Moderna  Museet  i  Stockholm  (2009  och  2011)  och  Borås  konstmuseum   (2009),  uppmärksammats  med  utställningar  på  gallerier.  Bland  annat  visades  hon  på  GUN  Gallery,   Stockholm,  (kommersiellt  galleri  som  ställde  ut  fotografi),  Abecita  konstmuseum,  Borås,  (konstmuseum   med  inriktning  på  fotografi  från  1960-­‐talet  och  framåt)  Galleri  Jeanette  Ödlund,  Borås  och  Konsthallen   Hishult,  Hishult  åren  innan  (2008–2012).    Fotografier  från  fotoserierna  som  hade  kopierats  2008  visades   vid  dessa  utställningar,  men  inte  diptykerna.  Det  är  även  dessa  som  köptes  in  till  Göteborgs  

konstmuseums  och  Hasselbladstiftelsens  samlingar.  Deras  uppkomst  och  ursprungliga  sammanhang   framkommer  alltså  inte  när  de  visades  på  dessa  utställningar.    

                Bild  15.  Eva  Klasson,  titel  saknas.  Ur  serien  Ombilic,  1977    

vilket gör att det ser ut som att det vita partiet på underläppen är ljus som sprids ifrån en ljuskälla inifrån kroppen och ut genom munnen. Samspelet mellan de mörka och ljusa partierna står i kontrast mot varandra, vilket även de skarpa delarna av fotografiet gör när de blandas med varmare och mer diffusa partier. Som betraktare leds blicken mot överläppen, som är beklädd med små synliga hår, då den är i extrem förstoring. Små, små detaljer i hudens struktur avslöjar sig. Överläppen med dess tydliga skärpa hamnar i fokus i jämförelse med andra partier, speciellt, de nedre, som är överexponerade, suddiga och mjuka och hamnar därför i bakgrunden.

Ombilic är en konsekvent utförd serie verk men gentemot tidigare går Klasson ännu

närmare kroppen och till och med in i den genom dess öppningar. Här finns alltså återigen ett tydligt samspel mellan fotografiet och airbrush-bilden och dessa uppfattas lättare än i

diptykerna som ingår i Le troisième angle vilka vi sett tydligast kommer fram i bokform. Fotografiet och bilden har samma mått viket gör att man lättare kan överföra formerna i bilden till de i fotografiet eftersom de har samma proportioner. Bilden gjord med airbrush-teknik är mjuk i färger och former vilka gör att man som betraktare tror sig se samma motiv i

den abstrakta bilden som i fotografiet. De runda, mjuka formerna i rosa blir till stora mjuka läppar vilka fyller större delen av bilden och hamnar som i fotografiet även här i fokus.

Klasson arbetade hela tiden, som jag förstått det, i avskildhet. Detta synes blivit allt mer fallet i arbetet med den andra serien Ombilic. Samarbetet med Corsin fick ingen

fortsättning. Hon hade ingen ateljé i Paris utan fotograferade i sitt hem som hon använde som ateljé. Det får mig att tänka på Tuija Lindström och hennes arbete med iscensatta svartvita fotografier med modell i sin ateljé. Dessa fotografier visar kropp och hud i närbild och påminner delvis om Klassons. Lindströms signum, som Östlind uttrycker det, är den nästan kliniska skärpan i bilderna samtidigt som det finns en påtaglig intimitet och taktilitet i dem, vilket hon får fram i bilderna genom arbetet med kopieringen.⁷⁰ Precis som Lindström gjorde Klasson många medvetna val i arbetet med sina fotografier, dels under fotograferingen och dels under arbetet med kopieringen. Klasson arbetade ensam, i sitt hem, med sig själv som modell, en ganska introvert och tidskrävande arbetsprocess, vilket skiljer sig från det samhällsengagerade fotografi som hade dominerade ställning i Sverige under samma tid. Lindström, som kom till Sverige från Finland 1975, fick uppmärksamhet för sitt subjektiva och iscensatta fotografi redan innan hon utexaminerades från Konstfacks fotografutbildning 1984.

Varför fick inte Klassons senare serier något genomslag på hemmaplan? Klasson hade visats i Sverige några år innan Lindström, men förståelsen för detta sätt att arbeta med fotografi var då begränsad. Hon uppfattades i sin samtid i Sverige som världsfrånvänd, självupptagen och problematisk och gav upphov till debatt om fotografi och dess uppgift i stort snarare än en diskussion om hennes verk. Några år senare verkar det som konstfältet avpolitiserats och fotografi kunde utforskas som medium vilket gav upphov till nya konstnärliga uttryck. Klasson var på sätt och vis före sin tid, om än inte mycket före.

Vad är då utmärkande för Ombilic? Både i fotografiet och i bilden förs betraktarens blick mot munnen var läppar är aningen särade, som om vi vore på väg in genom den och in i kroppen. Det är fortfarande den yttre kroppen vi ser, men den pekar och leder oss inåt, mot det som händer och pågår inuti i det dolda. Ombilic (”navel”) uppfattas av flera kritiker handla om matsmältning.⁷¹ Den riktar alltså, precis som den första serien, uppmärksamhet mot kroppens funktioner och medvetenhet kring olika fysiska upplevelser, denna gång upplevelsen av den intagna födan, något som sker dolt i kroppens inre, men som Klasson                                                                                                                

70  Östlind,  2014      

71  Bland  annat  i  Olle  Granath,  ”Med  och  utan  vinkel”,  Dagens  Nyheter,  1979-­‐01-­‐31,  s.  4,  Sydhoff,  1979,  s.  8   och  Tellgren,  2010,  s.  188  

synliggör. Förutom att man kan läsa in formerna från fotografiet i den kompletterande airbrush-bilden så fungerar den också som en illustration av denna upplevelse. Det handlar inte om ett registrerande eller ett synliggörande av denna process utan serien med dess olika diptyker söker efter att förmedla en förnimmelse av upplevelsen av matsmältning hos betraktaren.

Inte bara Klassons arbetsprocess sker i avskildhet utan hela hennes projekt, och

Ombilic i synnerhet, är subjektivt, introvert och inåtblickande med utgångspunkt i den egna

kroppen som både ämne och material, men samtidigt är ju den privata och enskilda upplevelsen av kroppen och dess funktioner något allmänmänskligt och förenande.