3. EVA KLASSON I 1970-TAETS RECEPTION
4.2 En närläsning av Klassons verk
4.2.1 Artist’s book, fotografi och diptyk
Verket nedan (bild 12) ingår i Le troisième angle och finns på Borås konstmuseum och har inte tidigare reproducerats. Det vi ser i fotografiet är ett slags porträtt i profil tagit underifrån och beskuret så att delar av ansiktet försvinner. Hakan och delar av munnen hamnar utanför bildrummet. Kinden och dess yta hamnar i mitten av bildutrymmet och upptar det nästan helt. Detaljer premieras över helhet, men man kan som betraktare fortfarande orientera sig i det. Det finns även en viss porträttlikhet, även om det inte är ett porträtt i traditionell bemärkelse som det rör sig om då det är tagit underifrån och utelämnar vissa delar av ansiktet. Som avbildande ”porträtt” motsvarar det alltså inte det förväntande och kan inte heller sägas fungera som detta. Delar av fotografiet hamnar i fokus och accentueras, som fjunen på överläppen som tydligt framkommer, medan andra partier är mjukare och suddigare och hamnar i bakgrunden.
Den tillhörande bilden kommer tydligast i bokform, alltså i Klassons artist’s book. Där framgår att de kalligrafiska bilderna är direkt utformade efter fotografierna, på ett närmast bokstavligt sätt (bild 13). När bilden som monterats under fotografiet istället hamnar direkt ovanpå fotografiet ser vi att de kalligrafiska tecknen är en slags avkalkering av formerna i fotografiet (bild 13). Dessa blandas med ord, bland annat froid, catalyse och fixité, som
placerats ut över olika partier och detaljer av de avbildade kroppsdelarna. De böljande linjerna på rispappret visar sig vara ett direkt index av formerna av näsan och ögonen. Detta framgår alltså först när pappret hamnar över fotografiet i boken. Klassons artist’s book behövs för att utläsa detta, då kopplingen inte framkommer i verket som diptyk.
Bild 13. Eva Klasson, titel saknas. Ur Le troisième angle, Paris: Birth Editions, 1976 (detalj till höger)
Orden i de kalligrafiska bilderna kan fungera som förslag till hur fotografierna kan läsas. Klasson skriver själv i förordet till sin artist’s book att de tecknade orden inte är menade som en direkt förklaring till fotografiet utan kan ses som en möjlig indikation eller ingång. Hon använder sig främst av franska ord men blandar även in svenska. Det är hur orden ser ut grafiskt snarare än deras innebörd som är viktigt. Kameran registrerar och synliggör kroppens reaktioner och upplevelser utifrån vad Klasson kallar ”den tredje vinkeln”, Le trosisième
angle, vilket också fått ge namn till serien.61 Le troisième angle är således inte bara namnet på första serien utan även den strategi som Klasson utvecklade för arbetade efter. I förordet uppmanar hon till en medvetenhet kring både inre och yttre känslor och upplevelser, som hon menar ofta ignoreras och därför inte uppfattas. Genom att öppna våra sinnen kan vi göra oss uppmärksamma på kroppens känsloströmningar på minsta nivå.62 Jag tolkar Klassons projekt, med de korta inledande texterna med rubrikerna actions (”handlingar”), correspondances (”förbindelser” eller ”anslutningar”) och comportement (”beteende”), som ett försök till att visualisera både inre och yttre känslotillstånd och rörelser i kroppen. En liknande tolkning föreslås av Nuridsany, Bosson och Tellgren.63 Här återstår att undersöka de enskilda verken och också ta den överliggande kalligrafiska transparanta bilderna i beaktande.
De kalligrafiska bilderna skulle kunna ses en slags översättning av fotografiet i ett annat medium, som kan fungera som ett substitut för det. Det står emellertid klart att det inte enbart handlar om någon direkt översättning. Orden catalyse och fixité, upprepat på två ställen, och hamnar kring näsan och ögat (bild 13). Ordet froid återfinns längre ner, en bit ifrån och hamnar mitt i bilden nedanför örat. Dessa ord har både med känslor, processer och tillstånd att göra. Orden och de böljande linjerna på rispappret som jag tidigare nämnde pekar tillsammans med pilar och linjer ut två av kroppens registrerande organ, näsan och ögat, som styr lukt och syn, alltså sinnen som tar och ger kroppen intryck. Detta stämmer överens med Klassons beskrivning av hennes projekt; att uppmärksamma kroppen och dess upplevelser.
De ord och tecken som Klasson anger på rispappret kan alltså så ses som en kommentar till fotografiet, som förstärker och förtydligar hur det är tänkt att läsas. Klasson förmedlar genom fotografi och den kalligrafiska bilden ett budskap som tillsammans pekar ut och kommenterar små rörelser och skeenden inom kroppen och dess funktioner. Fotografiet och rispapperbilden är således beroende av varandra, det vill säga de ingår i och bildar tillsammans en större helhet. Något som går förlorat om bilderna betraktas åtskilda.
I en annan diptyk från samma serie (bild 14) ser vi en kroppsdel i ännu närmare detalj vilken förstoras och isoleras. Detta verk återfinns i Moderna Museets samling men har inte
reproducerats i någon utställningskatalog. Den har däremot visats på museet. Här går Klasson så nära att man knappt ser vad som avbildats, insidan av en hand, trots att eller snarare på
61 Klasson, 1976, förord
62 Klasson, 1976, förord
63 Nuridsany, 1976, s. 19, Bosson, 1977, s. 24 och Tellgren, 2010, s. 186ff.
grund av att kameran gått så nära och registrerat allt i minsta detalj. Något så bekant som insidan av en handflata blir obekant och oigenkännlig. Ljuset i fotografiet som kommer snett ovanifrån från höger kastar skuggor över en slät, rundad kulle som reser sig. Det skulle kunna vara ett inre organ, eller en växande svulst. Det ser ut som en liten krater eller dalgång bildats bredvid kullen där fåror och linjer avtecknar sig som vad ser ut som bäckar eller stigar i ett landskap. Dessa linjer fungerar som orienteringspunkter då jag med deras hjälp ser att de är rynkor och veck som bildas i huden på insidan av en kupad handflata. Klasson riktar blicken inåt och detaljstuderar sin kropp, ett inåtvänt skådande. Små, små detaljer på nästan
mikroskopisk nivå blir synliga och belyses men samtidigt ser man knappt någonting. Det är
för nära.
Bild 14. Eva Klasson, titel saknas. Ur serien Le troisième angle, 1976
Endast ett kalligrafiskt ord, avidité (kan översättas till ”glupskhet”, ”girighet” eller ”begär”), finns tecknat på rispappret som visas tillsammans med fotografiet. I boken hamnar det till vänster i den kupade handen när det bladet placeras ovanpå. På pappret finns också fyra stycken pilar som pekar i olika riktningar. I övrigt är det tomt. Jag uppfattar handen som att den griper efter något den vill omsluta. Känslan av att ta på något och vad som händer i
kroppen när man gör det. Eller människans giriga begär eller behov, både materiellt och känslomässigt. Flera olika läsningar är möjliga.
Som diptyk är det i stort sätt inte möjligt att uppfatta kopplingen mellan fotografi och bild. De anspelar inte på varandra när rispapperet monteras vid sidan om (ovanför)
fotografiet. Som betraktare kan man helt enkel inte översätta och förstå hur placeringen av rispapperet ovanpå fotografi skulle falla ut förrän det fysiskt placeras där. Ovan läsning blir möjlig först när man studerar bokutgåvan där rispapperet, med dess ord och tecken, hamnar direkt ovanpå fotografiet och där båda bilderna har fysisk kontakt med varandra. Har Le
troisième angle när den monterats som diptyk förlorat en del av sin mening, eller får den en
annan mening?
Jag vill gå tillbaka till de grundläggande förutsättningarna för Klassons projekt som började som en så kallad artist’s book. Ulises Carrion beskriver artists’ books som
”självständiga föremål” som består av en serie ytor som i sin tur är en serie ögonblick.64 Leif Eriksson översätter begreppet artist’s book till konst i bokform på svenska.65 En artist’s book utgår från bokens ursprungliga karaktär och dess egenskaper, men manipulerar dess
grundidéer på olika sätt och måste skiljas från till exempel konstnärsböcker och bokkonst. Den innehåller inte som en vanlig bok text av författare utan är ett utrymme för en konstnär att gestalta och kan också fungera som ett alternativ till eller en annorlunda utställningsform för konst.66 Boken Le trosième angle var också resultatet av Klassons inledande projekt och undersökning. Det var så betraktaren, eller läsaren, fick ta del av innehållet. Precis som Eriksson diskuterar så är boken som medium lättillgänglig och kan enkelt få stor spridning. Det kan vara ett sätt att kringgå behovet av ett galleri för att visa sin konst och det var även ett sätt stå emot den kommersiella konstvärldens fokus på konst som exklusivt objekt.67 Men Le
troisième angle var, som vi tidigare sett, en påkostad utgåva producerad i begränsad upplaga
vilket gör den till ett exklusivt objekt. Dessutom stod ett etablerat bokförlag bakom produktionen och projektet var dessutom initierat av chefen för förlaget, Corsin, som engagerade Klasson att producera fotografier som hans förlag Birth Editions kunde ge ut i bokform. Boken kan alltså inte helt och hållet ses som Klassons egna verk eftersom det var ett samarbetsprojekt. Klassons bok var alltså inte, som många andra artists’ books, ett autonomt verk som gavs ut och distribuerades av konstnären själv. Sammanhanget, vilket understryks
64 Ulises Carrion, ”Den nya konsten att göra böcker”, Kalejdoskop nr. 1–2, 1981, s.15
65 Eriksson är konstnär och grundare av det största svenska arkivet av artists’ books, The Swedish Archive of Artists’ Books (SAAB) och drev även ett förlag som gav ut artists’ books, Wedgepress & Cheese som startades 1978.
66 Leif Eriksson, ”Svenska Artists’ books – konst i bokform”, Biblis, nr. 32, 2005, s. 24f.
av parallellen till Strömholms samarbete med Polaroid, tycks ha varit att företag, i det här fallet ett förlag och en kameratillverkare, under denna tid i Paris sökte efter konstnärliga samarbeten och eftersträvade en sådan profil. Det var samtidigt en möjlig källa till inkomst för konstnärer som på detta sätt fick spridning av sina verk.
Le troisième angle kan ses som en artist’s book på det sättet att Klasson utgick från
bokens form och utvecklade och presenterade ett eget språk, bestående av fotografi och bild, på bokens ytor. I Ulises Carrions definition av artists’ books kan en bok förmedla tid och rum genom det teckensystem, eller språk, som konstnären utvecklar och använder sig av i boken. Detta teckensystem kan sedan upplevas i ett specifikt och isolerat ögonblick och utrymme (boksidan) eller i ett förlopp av tid och rum (boken).68 Böcker är förstås objekt att hantera fysiskt som betraktare, eller läsare i det här fallet, som också väljer hur man möter innehållet och i vilken ordning. Läsaren väljer alltså hur man spelar upp ”serien av ögonblick” genom att interagera med boken i rum och tid. Detta möte sker också i en intim och privat miljö, endast mellan objekt och betraktare/läsare.
Mötet med Le troisième angle som diptyker sker i mer offentlig miljö på galleri museum och innebär inte samma intima och direkta kontakt. Dessutom har man i mötet med diptykerna inte tillgång till den materiella och taktila aspekten av boken som objekt, vilket har utnyttjas till fullo i Klassons fall; väven som bokpärmen är klädd i, den mjuka pälsen på insidan av kassetten, det hårda blanka pappret, det sträva rispappret. Boken har också en tydlig grafisk profil som ramar in och håller ihop dess innehåll. Men det som specifikt framkommer i mötet med Le troisième angle som bok är att boksidorna inte är
endimensionella ytor som läses var för sig, en i taget, utan i läsningen sätts de samman och skapar en ny dimension i tid och rum. Rispappret hamnar ovanpå fotografiet av att läsaren placerar det där och blir i det ögonblicket tillsammans en ny bild. De kan också läsas var och en för sig, men blir då utan denna fysiska relation något annat i egenskap av sig själva.
Vid betraktat av verken som separata bilder hamnar följaktligen fokus ofta på
fotografiernas skulpturala kvaliteter som betonar och framhäver kroppens yta och dess former och som riktar uppmärksamhet mot dess minsta delar och detaljer. Kroppen blir till ett
”svindlande landskap” att upptäcka och utforska. Det är så Klassons verk behandlas, beskrivs och presenteras, bland annat i Contemporary Swedish Photography som gavs ut 2012. Där diskuteras Klassons verk som just fotografi, inte som diptyker eller artist’s book.69 Den
68 Carrion, 1981, s. 17
69 Anders Olofsson, ”Eva Klasson”, Estelle af Malmborg (red), Contemporary Swedish Photography, Stockholm: Art and Theory Publishing, 2012, s. 114–115. När denna publikation gavs ut hade Klasson,
ursprungliga kontexten framkommer inte. Möjligen är läsningen av Klassons fotografier som skulpturala, landskap etc., en effekt av den starka dokumentära traditionen i Sverige.
Hur ska då Klassons verk betraktas? Som fotografier, konstverk, diptyker, eller som fysiska objekt vars läsning bestäms av betraktaren/läsaren? Var ska man fästa sin
uppmärksamhet? Presentation och utställningssammanhang påverkar betraktarens reception, läsning och förståelse. Min egen uppfattning är att Klasson debutverk Le troisième angle kan diskuteras som artist’s book, diptyk och fotografi, men den ursprungliga idén och
sammanhanget kan inte frångås och utan kunskap om detta blir läsningen begränsad.