6. AVSLUTANDE DISKUSSION
6.1 Belysande exempel: Francesca Woodman
Liksom Klasson arbetade Woodman med fotografi och skapade sina verk under 1970- och i början 1980-talen. Det är oftast Woodman själv som stått modell för de kvinnliga gestalterna
som befolkar hennes fotografier. Precis som hos Klasson rör det sig inte om porträttlikt avbildande. Snarare ger kvinnorna i fotografierna uttryck för ett motstånd till att avbildas. Genom att de ofta varit i rörelse, antingen helt eller genom att röra någon kroppsdel, när fotografierna togs blir det en oskärpa i bilden då de inte kan fixeras. Kvinnornas suddiga konturer gör dem till nästintill spöklika gestalter. Klasson erbjuder ett likande motstånd. Hon går nära och avbildar kroppen i detalj, men hon går så nära att man som betraktare ibland tappar referensramar vilket gör att kroppen blir obekant. Klasson vill med detta
uppmärksamma det som sker inuti kroppen, små skeenden och känslor.
Woodman är idag representerad på några av de mest välkända gallerierna världen över trots att hon likt Klasson hade en kort karriär vilken avslutades innan den egentligen började då hon tog sitt liv 1981, endast 22 år gammal. Hon hade då inte haft någon större utställningsverksamhet. Hon växte upp i Boulder, Colorado där hennes föräldrar undervisade i konstnärliga ämnen vid University of Colorado. En stor del av de verk hon postumt kommit att bli känd för utvecklade hon under sin tid som student i fotografi på Rhode Island School of Design i Providence, USA. Hon hade alltså, till skillnad från Klasson, en konstnärlig
fotografisk utbildning. Ett av studieåren spenderade hon i Rom och efter avslutad examen tog hon sig till New York 1979 där hon var verksam fram till fram till sin död två år senare. Bara några veckor innan hon tog sitt liv publicerade hon en fotobok, Some Disordered Interior
Geometries.80 Även om hon inte hade haft så många utställningar så kom hennes fotografier till en början att spridas i bokform, i likhet med med bokutgivningen av Le troisième angle som blev Klassons konstnärliga genombrott.
Fem år efter Woodmans bortgång, 1986, arrangerades den första större utställningen av hennes verk av Wellsley College Museum och Hunter College Art Gallery. Rosalind Krauss och Abigail Solomon-Godeau bidrog med texter till utställningskatalogen vilket bidrog till att Woodmans konstnärskap uppmärksammades. Dessa läsningar, framförallt Solomon-Godeaus, kom att bli inflytelserika och har lagt grunden för förståelsen om Woodmans konst för en större publik.
Sedan dess har Woodmans konst ställts ut vid flertalet tillfällen och hon är idag representerad av några av de mer etablerade gallerierna, exempelvis Marian Goodman Gallery i New York och Paris och Victoria Mirò i London, samt på museer som Tate Modern för att nämna ett av de flera framstående museer som representerar Woodman. Senast visades
80 Francesca Woodman, Some Disordered Interior Geometries, red. Daniel Tucker, Philadelphia: Synapse Press, 1981
hennes verk i en stor retrospektiv utställning 2012 på San Francisco Museum of Modern Art i San Fransisco som även ställts ut på Guggenheim i New York.
Läsningen av Woodman har på senare år kommit att diskuterats, bland annat i ”Francesca Woodman Reconsidered: A Conversation with George Baker, Ann Daly, Nancy Davenport, Laura Larson and Margaret Sundell”, ett samtal som publicerades i Art Journal 2003.81 Här kritiserades Krauss och i synnerhet Solomon-Godeau för att ha positionerat Woodman i relation till postmodern feministisk kritik, förankrad i psykoanalys och blickteori som var inflytelserik på 1980-talet. Diskussionen handlade om att Woodman kommit att beskrivas allt för ensidigt och begränsat. Deltagarna i samtalet som publicerades i texten ”Francesca Woodman Reconsidered” efterlyste alternativa läsningar med omvärdering av hennes verk och dess konsthistoriska betydelse.82 Istället för att koppla henne till postmodern och feministisk kritik ville de framhålla Woodmans kopplingar till surrealism och även minimalism, i och med hennes användande av repetition och med hänsyn till att hon arbetat seriellt och utefter en strategi. Dessutom framfördes en koppling till fenomenologi och kroppslig upplevelse och medvetenhet.83 Solomon-Godeau kritiserades inte bara för sin läsning, som kommit att färga receptionen av Woodmans verk, utan även för det urval som då låg till grund för en beskrivning av Woodman bland de verk som lyftes fram i den
inflytelserika katalogtexten från 1986. Flera aspekter som togs upp i ”Francesca Woodman Reconsidered” var sedan tidigare inte belysta. Omtolkningen blev möjlig genom att ett större urval av Woodmans fotografier togs i beaktande. Fortfarande har endast en liten del av Woodmans fotografier ställts ut och reproducerats, något som poängteras av Nancy Davenport och Margaret Sundell.84
Klasson och Woodman verkade samtidigt, arbetade med fotografi som konstnärligt uttryck, hade korta karriärer som de själva valde att avsluta innan de knappt påbörjats, fick genomslag och har nått uppmärksamhet efter detta och har ställts ut och visats på både
gallerier och museer långt efter karriärens avslut. När Klassons verk ställs ut och reproduceras idag är det i regel verk från Le troisième angle som visas och diskuteras, på bekostnad av verk från de andra serierna. Detta har gjort att helhetsintrycket av hennes verk inte framkommer vilket också påverkar uppfattningen och förståelsen av Klassons konstnärskap i sig. Den kritik som riktats mot tidigare läsningar av Woodman gäller för Klasson. Min reflektion av detta är
81 George Baker et al ”Francesca Woodman Reconsidered: A Conversation with George Baker, Ann Daly, Nancy Davenport, Laura Larson and Margaret Sundell”, Art Journal, vol. 62, nr. 2, 2003, s. 52–67
82 Baker et al. 2003, s. 53
83 Baker et al. 2003, s. 58
att Woodman först blev diskuterad eftersom hon ansågs passa in i 1980-talets feministiska diskussioner. Det visar på att en studie kan, medvetet eller omedvetet, vid genomförandet styras av ett specifikt intresse eller av en vid tillfället inflytelserik teori. Det ökande intresset för fotografi i Sverige de senaste åren, vilket illustreras av nya aktörer som Fotografiska och Moderna Museets satsningar på att tillgängliggöra sin fotografisamling, kan förklara en av orsakerna till det återupptagna intresset för Klasson och betonandet på hennes verk som fotografi.
När det förnyade intresset för Woodman tog fart i början av 2000-talet, i samband med en turnerande utställning, tog också diskussionen en ny riktning som frångick vad som
tidigare sagts. Genom denna omläsning har andra aspekter och frågor till Woodmans verk blivit diskuterade. Denna undersökning visar, med utgångspunkt i Strandroths omläsning av FSA-arkivet och med Woodman som exempel, på nödvändigheten av en vidgad diskussion av Klasson där verk, karriär och reception inkluderas i analysen. Uppsatsen har, med sin kritiska historiografiska undersökning, belyst flera aspekter som hittills inte uppmärksammats och som bättre förklarar Klassons verk och karriär samt ger nya perspektiv.
7. SAMMANFATTNING
Denna uppsats har haft som mål att belysa Eva Klasson, en uppmärksammad fotograf och konstnär, vars karriär och verksamhet inte tidigare presenterats på ett samlat sätt.
Inledningsvis ställdes frågan hur Eva Klassons fotografier och verk kan läsas och förstås. För att svara på detta har verk ur Klassons tre serier som hon skapade och ställde ut på 1970-talet i Paris, där hon verkade, och internationellt belysts. Jag har närstuderat ett urval av de verk som finns i samlingar på svenska konstmuseer. Undersökningen har breddats genom att återbesöka den samtida receptionen av Klassons verk, studera vilka sammanhang hon visades i och i vilken grad hon var uppmärksammad inom foto- och konstscenen under 1970-talet, i
Frankrike och Sverige. Detta har ställts mot senare tiders texter om hennes verk och jämförts med de utställningssammanhang hon förekommer i under 2000-talet.
Klasson belyser skillnader i det fotografiska landskapet i Frankrike och Sverige under 1970-talet. I Frankrike togs Klasson upp som en av de mest tongivande och lovande
konstnärerna. I Sverige förorsakade Klasson under sin karriär istället en debatt om vad fotografi är/bör vara, hon blev varken accepterad som eller fotograf eller konstnär. Hon vittnar således om att fotografi som konstnärligt uttryck inte hade någon självklar plats i Sverige på mitten 1970-talet.
Klasson är idag representerad på Moderna Museet, Hasselbladstiftelsen, Borås konstmuseum och Göteborgs konstmuseum och har även visats på kommersiella gallerier i Sverige de senaste åren. Hon presenteras oproblematiskt i en konstnärlig sfär sedan det konstnärliga fältet vidgats.
Genom att historiografiskt undersöka verk, karriär och reception visar det sig att den vedertagna bilden av Klasson behöver kompletteras och kan till viss del ifrågasättas. Den position hon tillskrivs idag, som en föregångare till 1990-talets iscensatta fotografi i Sverige, förefaller närmast osannolikt med tanke på Klassons kortlivade karriär. Detta är en roll hon tilldelats sedan hennes konstnärskap återaktualiserats de senaste åren men som hon egentligen aldrig haft. I själva verket har mycket liten del av Klassons verk visats och diskussionen har fokuserat på den del av verken som utgörs av fotografi, inte hela verken i sig. Det
återupptagna intresset för Klasson kan förklaras av det ökade intresset för fotografi i Sverige de senaste åren vilket i sin tur kan ha styrt läsningen av Klasson.
Klassons verk är apolitiska och mer bundna till reklam än den feministiska kritik de länkas till idag. Detta framkommer om man studerar verkens uppkomst och dess ursprungliga kontext; Le troisième angle uppkom i ett samarbete mellan Klasson och förlaget Birth
Editions, vilken inledde Klassons karriär och utgjorde grunden för hennes följande konstnärliga produktion.
Sedan Klasson återaktualiserats de senaste åren har hennes verk huvudsakligen diskuterats som fotografi. Jag menar emellertid att det är viktigt att beakta verk från de tre serierna Le troisième angle, Ombilic och Parasites vilka utarbetades seriellt utefter en gemensam strategi. Tillsammans kan de betraktas som ett sammanhållet projekt. Dessutom består dessa verk av ett samspel mellan olika konstnärliga uttryck där fotografi endast utgör en del. För förstå den kontext och arbetsmetod som Klassons uttryck uppkom i krävs fördjupade analyser av de olika framställningsformer som Klassons verk innehåller. Detta öppnar upp för andra möjliga ingångar till hennes verk än de som hittills föreslagits.
8. KÄLLOR