Klasson och estetiseringen av den nakna kroppen i samtida fotografi

Dokumentärt fotografi var den dominerande genren inom svensk fotografi när Klasson var verksam men hennes fotografi knyter snarare an till klassiskt estetiskt svartvitt fotografi och klassiska genrer som porträtt, landskap och den nakna kvinnliga kroppen.

Formmässigt finns likheter med annat fotografi som förvränger och förfrämligar den nakna kvinnokroppen. En sådan fotograf är Bill Brandt som i sin serie Nudes tillämpade en strategi som han arbetade med från mitten av 1940-talet och fram till sin död 1983. De nakna kvinnokropparna i Brandts ’nudes’ är likt Klassons fotograferade ur olika vinklar och ser ut som abstrakta topografiska landskap. Dess former och kurvor framhävs och avbildas på ett sådant sätt att olika delar av kropparna förlängs och förkortas. Ibland fotograferar han liksom Klasson extrema närbilder av delar av kroppen, till exempel fingrar, en del av en fot eller ett knä.

Det finns emellertid skillnader mellan de två konstnärernas arbetssätt. Klasson går ännu närmare kroppen med kameran än Brandt. Medan Brandts fotograferar sina modeller i miljöer som känns igen, ofta fotograferade på stenstränder eller i hemliknande interiörer, så upptar Klassons kropp i stort sett hela bildutrymmet, och isoleras mot en mörk eller ljus abstrakt bakgrund. Att fotografierna är tagna i Klassons Parislägenhet syns aldrig.

I Brandts fotografier står stenarna och det karga landskapet i stark kontrast till den nakna kroppen. De organiska formerna i den mjuka och taktila kroppen accentueras av dess inramning, något som saknas hos Klasson. Både Klassons kropp och Brandts ’nudes’ har skulpturala kvaliteter. Medan Klassons närgångna fotografier avslöjar kroppens små veck, rynkor, hårstrån, porer och blodkärl så för Brandts kroppar med dess alabasterliknande yta tankarna till klassiska skulpturer som avbildar den ideala kroppen då de är ljusa, nästan vita, med perfekt slät yta som står i kontrast till den mörkare miljö den avbildats i, speciellt i de fotografier som tagits i interiörer.

Bild  8.  Bill  Brandt.  Nude  East  Sussex  Coast  1978,  1978

Det är tydligt att det i Brandts fall rör sig om ett estetiserande av den kvinnliga kroppen som blir ett objekt, där dess kurvor och runda former, framförallt höfter, rumpa och bröst, framhävs i fotografiet och som förstärks av ljuset i bilderna som bildar dramatiska suggor över kroppen och dess former. Även om den nakna kroppen främmandegörs så avbildas den på ett erotiserande sätt och blir ett objekt för den manliga betraktaren och hans blick.

I Klassons fotografier är det inte självklart en kropp som visas. Kroppen är än mer förfrämligad. Vissa fotografier skulle kunna uppfattas som vackra, erotiska och sensuella medan andra ger en känsla av obehag och äckel. Eftersom fotografen samtidigt är modell väljer hon själv hur kroppen representeras. Det rör sig inte om en ideal representation. Klassons framstår i detta mer som motsatsen till Bill Brandt: hon omkullkastar det    

traditionella förhållandet mellan den manliga konstnären, och det erotiserade objektet, den kvinnliga kroppen. Istället för att som i Brandts fotografier tala till den vanligtvis manliga betraktaren, så utmanar Klasson detta förhållande med sina subjektiva och öppna bilder.

Bild  9.  Eva  Klasson,  titel  saknas.  Ur  Le  troisième  angle,       Paris:  Birth  Editions,  1976  

Trots uppenbara likheter mellan Klasson och Brandt vad gäller motiv, den nakna kroppen som ett abstrakt landskap, så är således skillnaderna större. Fotografierna hos Klasson är dessutom endast en del av konstverket, som är en diptyk och består av en

ytterligare bild. Fotografierna ingår dessutom i en serie, i ett större sammanhang, som gör att de inte kan beaktas som enskilda konstverk.

En annan fotograf vars bilder påminner om Klassons är John Coplans, brittisk konstnär och curator, tillika medarbetare och senare redaktör för Artforum. Han fotograferade precis som Klasson sin egen kropp naken i närgångna svartvita bilder. Till skillnad från Brandt handlar det inte om estetiserande bilder av en ideal kropp utan de dokumenterar en åldrande

manskropp. Som i Klassons fall rör det sig om självporträtt, men vi ser aldrig

konstnärens/modellens ansikte i bilden så kroppen skulle kunna sägas representera vilken äldre mans kropp som helst. Det blir aldrig erotiskt utan snarare ser den åldrande kroppen bräcklig, skör och bokstavligt talat naken ut. Huden är rynkig och lös, magen hänger lite och är kulformad, kroppen är hårig.

Coplans och Klassons representation av kroppen liknar varandra men deras

arbetsmetoder skiljer sig åt. I jämförelse med Klasson så använde Coplans enklare fotografisk utrustning och teknik; han tog bilderna med en polaroidkamera som han riktade mot sin kropp och dessa polaroidbilder förstorades sedan upp. Han använde sig inte av ljus för att

bilder är heller inte lika närgångna. Det råder aldrig någon tvekan om att det är en kropp som avbildas. Med detta följer att Coplans fotografi framstår som ett dokumenterande av kroppen medan Klassons erbjuder ett motstånd till avbildning.

Coplans började fotografera på detta sätt 1984, alltså några år efter att Klassons lämnade sin karriär som fotograf och konstnär. Coplans nådde stor framgång med sitt dokumenterande av den manliga åldrande kroppen och finns idag representerad på bland annat Museum of Modern Art och Whitney Museum of American Art i New York.

                                 Bild  10.  John  Coplans,  Self  portrait,  1985  

I jämförelserna med Brandt och Coplans fotografi blir det tydligt att Klassons verk varken handlar om en estetiserande avbildning av kroppen eller ett dokumenterande av den. Klassons verk kan heller inte enbart jämföras med eller diskuteras som fotografi eftersom fotografi endast utgör en del av hennes verk som är diptyker, sammansatta av två olika bilder, som måste behandlas i sin helhet och också i relation till varandra eftersom de ingår i tre serier som står i dialog med varandra. Eftersom förståelsen av Klassons konst som fotografi utelämnar viktiga aspekter av hennes verk vill jag därför göra en närläsning och analys av Klassons bildserier i sin helhet och i detta lyfta fram element och detaljer från enskilda verk som hittills inte framgått i diskussionen om Klasson.

      Bild  11.  John  Coplans,  Self  portrait,  1985