Arbetsgivarens krav och/eller förväntningar

8.3.1 Journalister

Vad gäller arbetsgivarens krav är det sju av åtta journalister som upplever att det inte finns några krav från arbetsgivarhåll om att man ska profilera sig eller synas i sociala medier. Två

journalister uttrycker att det inte är möjligt för arbetsgivare att ha krav för att det förutsätter att det måste vara lönegrundande.

“Jag vet inte, jag tror arbetsgivaren fattar att det här är problematiskt. För skulle de kräva det, eftersom det tar så mycket tid, skulle de betala då?” Journalist 7

Den som säger att det finns ett krav från arbetsgivarhåll menar att det finns ett krav vid själva rekryteringsprocessen hos hens tidigare arbetsgivare. Tre av journalisterna som säger att det inte

36

finns något krav hos deras nuvarande arbetsgivare antyder att det dock finns sådana krav på andra redaktioner eller mediehus.

“Jag vet tillexempel på en kanal, folk som jobbar med ett specifikt program, de har ju krav på att ”du måste finnas på sociala medier” de har en viss kravbild på sina programledare och det ska vara lite personligt…” Journalist 5

Vad gäller arbetsgivarens förväntningar om journalisters aktivitet på sociala medier så uttrycker en journalist att det inte finns några förväntningar från arbetsgivaren och en känner sig osäker. Sex av åtta journalister uttrycker att det finns någon sorts förväntning från arbetsgivarhåll.

“Men absolut att det finns ett önskemål, ett starkt önskemål på att till exempel att programprofiler ska finnas på sociala medier så att man kan använda den plattformen som oftast är större än de enskilda programmens för att kunna marknadsföra sina egna program men också kanalen.”

Journalist 6

Hälften av journalisterna, tre stycken, som upplever att arbetsgivaren förväntar sig att journalisterna ska synas i sociala medier menar att dessa förväntningar gäller främst de mer profilerade journalisterna inom mediehuset, till exempel krönikörer, debattörer, ledarskribenter, programledare eller korrespondenter.

“ ...där förväntar man sig kanske att de ska liksom göra sitt jobb och göra det bra medans de som jobbar liksom på ledarredaktionen de förväntas ju vara väldigt synliga och aktiva i debatten sådär” Journalist 2

En majoritet av journalisterna, fem av åtta, uttrycker att krav och/eller förväntningar, från

arbetsgivarhåll, om att synas i sociala medier var vanligare eller tydligare för ett par år sedan. De fem journalisterna resonerar olika. En säger att kraven och förväntningarna har legat på den enskilda journalisten men idag ligger dessa krav/förväntningar snarare på

redaktionen/arbetsplatsen, en annan säger att hens chef vid en tidpunkt uttryckligen sagt att “vårt mål är att alla journalister ska vara synliga och kommunicera med publiken på Twitter”. Så här resonerar en annan journalist:

37

“Då var det ett mål vi satte upp för att jag och min dåvarande chef tänkte att det här kan vara någonting. Att det är bra. Men sen tror jag att vi efteråt kände båda två. Dels var jag ganska snabb att säga efter ett par månader att jag inte kommer fortsätta sträva efter det målet.” Journalist 1

En av respondenterna är en nyutbildad journalist och inte varit i branschen tillräckligt länge för att ha en uppfattning. Bland de två som inte upplever att det var högre krav/förväntningar förr är det en journalist som säger att “det var roligare i början för då fanns inga förväntningar”.

En majoritet anser alltså att förväntningarna/kraven var mer uttalade förr. Fyra av journalisterna uttrycker idag att arbetsgivaren inte är “på det klara” med vad de förväntar sig av sina

arbetstagare. För ett par år sedan var det en journalist som gick en kurs med inslag om personligt varumärkesbyggande i sociala medier. Hen menar att det är annorlunda idag.

“Då uppfattade jag det som uppmuntran eftersom det ingick i kursen. Det här är ju då lite kritik från min sida. Jag tyc9ker det inte har varit tydligt från arbetsgivaren vad man vill och så vidare.” Journalist 7

Sociala medier-policydokument där det står vad anställda får/inte får göra är bra anser samtliga journalister. Däremot anser sju av åtta journalister att det inte är något som de bör ha nära till hands. Man säger sig “inte vara superuppdaterad på den”, att man har “sunt förnuft” och “man litar på varandra” (arbets-givare och tagare emellan).

“Oj, det var jättelänge sedan jag såg dem. Jag personligen har inte så stora problem med det. Jag är lite som en polis när det gäller sånt. Men tycker det är bra för alla som börjar hos oss...det kan vara svårt att förstå vilka frågor som är kontroversiella...” Journalist 7

8.3.2 Arbetsgivare

Inga av arbetsgivarna säger att det idag finns krav på deras journalister om att de ska vara synliga i sociala medier. Däremot uppger två av fyra arbetsgivare att det har funnits krav eller åtminstone en tydlig uppmuntran för ett par år sedan. “Det var lönegrundande” säger den ena och den andra säger så här:

38

“Alltså för några år sedan så uppmuntrades det till det. Det som sas var att det var en bra sak och det skulle vara gynnsamt, i till exempel lönediskussioner. Vi har helt tagit bort det. Vi har gjort en jättestor förändring. IDAG hanterar vi snarare frågor genom att påminna om att man inte ska ta ställning”

Arbetsgivare 2

Bland de två arbetsgivare som uttrycker att krav och/eller förväntningar är densamma/inte var tydligare för ett par år sedan, menar en att man uppmuntrar till att dela mediehusets material idag. Den andra uttrycker att samhället och sociala medier är två världar som vuxit samman idag.

“Det går inte idag att inte använda sociala medier för att det är så mycket av det som är relevant i ett samhälle finns liksom inte idag så stark skillnad mellan sociala medier och liksom livet i övrigt utan den gränsen var ju mer förr att det var två separata världar men idag har det gått ihop på ett annat sätt“ Arbetsgivare 4

Samtliga fyra arbetsgivare uppger att det finns någon sorts grundförväntan om att journalisterna ska ha konton på de stora sociala medier-plattformarna för att det är “kutym” och “ett

journalistiskt verktyg”. Tre arbetsgivare uttrycker att det inte finns någon sorts förväntan om aktivitet i sociala medier.

“Men vi har ju flera journalister som inte är aktiva alls, som aldrig kanske har skrivit något och det är okej det med men man ska ju ha verktygen i alla fall. Det är ju ett journalistiskt verktyg idag som mycket annat.” Arbetsgivare 4

Men två av dessa arbetsgivare säger att det fortfarande kan förekomma uppmuntran till vissa journalister, men "då måste det finnas ett engagemang från journalisten” säger den ena. Den andra säger att “alla journalister kan inte vara profilerade”.

Alla arbetsgivare har inte svarat på hur ofta man upplyser sina journalister om av sociala medier-policydokument.

“Nej inte från mitt håll (.) sen kan det vara olika på olika avdelningar. Jag vet inte om ledarredaktionen har mer uppmuntran eller ja. Men inte vad det gäller nyheter, sport och nöje.” Arbetsgivare 3

39

8.3.3 Analys

Bland de åtta journalisterna och fyra arbetsgivarna som har intervjuats är det elva som uttrycker att det inte finns något krav om att journalister ska vara synliga i sociala medier. Däremot går grupperna isär när det kommer till förväntan om synlighet i sociala medier. Sex av åtta

journalister uttrycker att de upplever en förväntan, medan tre av fyra arbetsgivare säger att det inte finns någon sådan förväntan. Tidigare forskning visar att journalister menar att detta är en outtalad förväntan på arbetsplatsen (Koch Emmery & Karpmyr 2019, s. 33). Idag förväntas också många journalister att marknadsföra sig själva och sin organisation, och då i synnerhet via sociala medier (Bruns, 2012; Opgenhaffen &Scherlink, 2014; Usher, 2014, refererad i Örnebring 2019, s 451).

Fyra av de intervjuade journalisterna uppger att det är oklart vad arbetsgivaren förväntar sig av journalisternas aktivitet på sociala medier. Det går i linje med tidigare forskning (Holton & Molyneux 2017, s. 203), där uttrycker reportrar att man inte riktigt vet hur arbetsgivaren vill att man ska agera i sociala medier. Reportrarna i den studien beskriver att det under de första åren upplevde en hög grad av autonomi på sina sociala medier-profiler för att senare bli mer styrda av sin arbetsgivare. Man upplevde en osäkerhet kring var gränsen mellan personlig och

professionell identitet skulle dras. Bland våra journalister som uttrycker en sorts osäkerhet, är det främst att man upplever att arbetsgivaren inte har någon tydlig strategi, att man “inte är på de klara med vad man vill”. Däremot säger man sig ha koll på var gränsen mellan vad som är personlig och professionell identitet. Sex av åtta uttrycker bland annat att de inte behöver titta i sociala medier-policydokument. Fenomenet sociala medier har utvecklats snabbt under det senaste decenniet och det ska tas i beaktning att tidsaspekten mellan vår studie och ovannämnda studie kan ha en betydelse.

Några av våra journalister respektive arbetsgivare talar om att det för ett par år sedan var en “hajp” och “övertro” kring sociala medier och att det nu har “mognat”, man säger sig veta vad som är okej och inte i sociala medier. Två av våra arbetsgivare uppger att det för ett par år sedan funnits en tydlig uppmuntran på att journalister ska synas i sociala medier. Det var då

“lönegrundande” och “uppe vid lönediskussioner”. Men nu har man helt frångått detta synsätt. Detta kan vara unikt för just dessa arbetsplatser men också tolkas som ett tecken på att “hajpen kring sociala medier har mattats av” och att sociala medier har "mognat”. Vidare visar detta

40

också gå i linje med tidigare forskning. Ulrika Hedmans avhandling visar att journalisternas (över-)optimistisk inställning till sociala medier har mattats av något (2019a, s. 95)

Tre journalister och en arbetsgivare uttrycker att förväntan på att journalister ska profilera sig i sociala medier, främst gäller profilerade journalister, debattörer, krönikörer, programledare, korrespondenter och ledarskribenter. I rekryteringsprocessen av en profilerad journalist menar arbetsgivaren att man till och med tittar på dennes profilering i sociala medier-profil. Dessa resonemang kan kopplas till Frans Melins teori om hur en stark märkesidentitet skapas. Först måste man täcka konsumentens basala behov, men för att en produkt ska kännas unik krävs ett mervärde, då blir produkten differentierad och särskiljer sig från konkurrenter (Melin 1999, s 80). Denna teori kan kopplas till Gunnar Nygrens forskning om journalistikens nya idealtyper för journalister. Den visar att nyhetsorganisationer behöver “innehållsproducenter”, som ofta har sämre löner och villkor (Nygren 2008, s. 146–150). Dessa “vanliga reportrar” tillfredsställer nyhetsorganisationens basala behov, genom att spetsa nyhetsorganisationen med profilerade journalister, som blir organisationens ansikte utåt, så ser man också till att skapa ett mervärde hos den journalistiska produkten och gör den unik.