Arbetslagets involvering i utbildningen

En samlad bild av data tyder på att det har varit väldigt svårt att engagera arbetslagen i de studerandes utbildning. Den part som enligt studenten haft lägst engagemang i utbildningen är arbetslaget. Enligt respondenterna i enkätundersökningen, anser merparten att engagemanget

skett i låg eller mycket låg utsträckning. Många hävdar dock att arbetslagets engagemang blivit bättre under tidens gång. Resultat från intervjuer med de studerande visar att de studerande beskriver sina kollegors intresse och acceptans för studier som en av viktigaste förutsättningarna för att lyckas med studier. Även i enkätsvaren skattas den förutsättningen som viktig av många. Det är dock intressant att notera att 7 av 10 respondenter i LPA 2 anser att LPA har bidragit till lärande organisation på deras arbetsplatser. Lika många anser att förutsättningar för att lära har utnyttjats till fullo på arbetsplatserna.

Alla deltagare i LPA har mångårig erfarenhet från vården. Under projektets gång har de arbetat med sina sedvanliga arbetsuppgifter parallellt med utbildningen. Hur avancerade och krävande arbetsuppgifter är varierar väldigt mycket mellan de olika stadsdelarna och arbetsplatserna. Inom både vårdboende och hemtjänstverksamhet krävs dock bred yrkeskompetens när man vårdar svårt sjuka individer. Generellt sett är delegeringar för medicinska uppgifter inom vissa stadsdelar vanligt förekommande. Detta gäller även deltagare som arbetar i kvällspatrullen. Deltagare som arbetar inom boende har i regel mer delegeringar än de som arbetar inom hemtjänst, men även här är skillnader stora mellan de olika arbetsplatserna.

Faktorer såsom arbetslagets rådande struktur och kultur har betydelse förutom ledarskapet och möjligheten att samverka med andra. Observationstillfällena gav möjlighet att samtala med arbetslagen och bilda sig egen uppfattning om arbetsplatsen. På en del arbetsplatser förekom dialog och diskussion i vardagssituationer som observatören tog del av, mellan de som var i tjänst oavsett yrket och befattning, medan på andra arbetsplatser pratade personalen inte mycket med varandra. Samtalen var i så fall inriktade på praktiska uppgifter och

arbetsfördelningen. Arbetskultur som kännetecknas av diskussion och utbyte av erfarenheter skapar bättre förutsättningar för att LPA och dess möjlighet att bidra till lärande organisation. Å andra sidan tycks det förekomma omständigheter som gör det svårt för de studerande att göra sig hörda när de vill diskutera ett problem eller fråga sitt arbetslag. Personalen inom hemtjänsten har mindre tid till kontakt och samtal med varandra jämfört med personal på boende vilket påverkade arbetslagets delaktighet generellt. Däremot förekom en del skillnader på olika boenden beträffande kommunikationen bland de anställda.

Observationsanteckningar från ett boende:

Det är dags för personalens frukost. All personal samlas i dagrummet och sätter sig vid ett bord. De boende sitter också i rummet men inte vid samma bord. Efter en stund är stolarna fullsatta och vid bordet pågår en livlig diskussion om allt möjligt som rör arbetet. Det är uppenbart att min närvaro väckt deras intresse. De ställer frågor och förvisar sig om att det går bra för Stina, LPA studerande. Chefen, sjuksköterska, några undersköterskor (en är pedagogisk handledare), Stina och några andra vårdrdbiträde är inbegripna i diskussion om olika slags rutiner på stället. Flera gånger poängterar chefen vikten av personalens kunskaper (särskilt medicinska) och vänder sig direkt till Stina. Efter frukosten visar Stina runt och tillsammans med pedagogiska handledaren berättar hon för mig om hur verksamheten

fungerar samtidigt som hon visar en rutinpärm med alla handlingar. En kille kommer in till avdelningen och genast drar slutsatsen att det är Stinas lärare som är på besök. Han skyndar sig att berätta om olika uppgifter Stina har bett honom om hjälp och hur duktig hon är. Jag får en känsla av att de är stolta över sin verksamhet.

Hur det kan se ut på en annan arbetsplats kan illustreras genom hur en studerande uttrycker sin frustration över dåligt engagemang bland kolleger i fokusgruppen:

Det var en kollega som under frukosten sa till mig att hon läst i tidningen om LPA-projektet. Då frågade de andra kollegorna vad det var. Och då har vi pratat i ett år om utbildningen, och ändå så frågar några – vad är LPA? Då visste jag inte vad jag skulle säga. Man blir så trött. Man försvinner lite, jobbar inte och så undrar de var man varit.

Den studerande upplever att det inte finns någon samsyn på arbetet utan att alla gör som de tror är bäst. Detta leder till stress och osäkerhet samtidigt som man inte vågar visa sina brister. Rutiner för olika arbetsmoment är inte kända och i de fall där de är kända följs de inte. På en del arbetsplatser beskriver personalen att det delegeras lite arbetsuppgifter och även om man har kompetens att utföra flera arbetsuppgifter tillåts man inte, något som upplevs som negativt.

Sammanfattning kring arbetsledarens roll och förutsättningar för lärande En sammanfattning beträffande förutsättningar för lärande visar på stora olikheter mellan stadsdelarna men också mellan arbetsplatserna i hur man valt att organisera kring

utbildningen. Aktiva arbetsledare som ser LPA som en möjlighet har skapat förutsättningar och gett stöd till både pedagogiska handledare och studerande. De har också uttalat sig om sin egen roll till skillnad från passiva eller frånvarande chefer som inte gör det. På de

arbetsplatserna har LPA bidragit till hela arbetslagets delaktighet och intresse för nya kunskaper. Handledare i LPA1 som inte har haft stöd från ledningen har inte heller kunnat utveckla sin roll och inte utnyttjat den kunskap de har fått under handledarutbildningen på högskolan medan i LPA2 tycks handledarna ha haft större handlingsutrymme. På arbetsplatser där stödet varit begränsat till att ordna praktiska förutsättningar har de studerande fått stöd av sina handledare men arbetslagen har inte varit delaktig. På de arbetsplatser där man inte har löst de praktiska förutsättningarna med schema och vikarier har inte handledarna kunnat ge stöd som de studerande behövt vilket har gett negativ påverkan. I några enstaka fall har de studerande valt att hålla arbetsplatserna utanför sina studier vilket motvilligt har accepterats av handledaren och arbetsledaren. Detta har dock förändrats i takt med den studerandes trygghet med studier. Det finns också studerande som har valt att inte involvera arbetsplatsen alls och involverat sin handledare i mycket liten utsträckning under hela projektet. Detta kan ha ett samband med den struktur och kultur som finns på arbetsplatsen. En slutsats är att förutsättningar på arbetsplatsen har haft en avgörande betydelse för hur LPA har fungerat och också påverkat den studerandes studiemöjligheter liksom handledarnas funktioner.

7.3.6. Individuella förutsättningar

En förklaringsvariabel till graden av lyckat genomförande i en utbildningsinsats skulle kunna vara hur man ser på anledningarna till att man ska gå utbildningen över huvud taget. Gör man

det för att man måste eller av genuint intresse? Gör man det för att man vill bli bättre på sitt jobb eller för att man vill få högre lön? Ca hälften av de studerande var kvinnor med lång erfarenhet och med grundskolan som den längsta utbildningen. Den andra hälften hade en gymnasieutbildning när det påbörjade utbildningen.

Lärarna framhåller vikten av undersköterskeutbildning som en kvalitetsökning av personalen i vård och omsorg. Samtidigt framhåller de att förankringen på arbetsmarknaden blir en annan för individen med en utbildning, och därmed är den bra för dessa personer att gå. En lärare menar att det inte nödvändigtvis behöver innebära en utbildning mot undersköterska, utan utbildningsinsatsen rent generellt är viktig:

Jag tycker inte att det har med undersköterskekompetens att göra. Kompetensutveckling överhuvudtaget är ju jättebra ju. Det är inget som säger att det precis måste vara

omvårdnadsprogrammet, för många av de vårdbiträden som jobbat i många år, gått på alla kompetensutvecklingar inom det, det kan man ju få på många olika sätt.

Så här svarade de studerande på frågan om varför de påbörjade utbildningen:

Många av de studerande berättar i fokusgruppen att de har efterfrågat utbildning sedan tidigare. Andra berättar att de inte var så intresserade av utbildning till en början, men att de blev övertalade av sina chefer att gå under förevändningen att de ska få en högre lön/pension ifall de gick utbildningen. De vanligaste anledningarna som studenterna framför i

enkätundersökningen under fritext till varför de började studera är personlig utveckling, att utbildningen var betald, att den utgick från deras erfarenheter, djupare förståelse och kunskap kring sina arbetsuppgifter, att det underlättar för att byta arbetsplats, samt för att höja sin lön. Samtliga studerande anser att det främsta skälet till att de har lyckats är motivation och 8 av 10 anser att de behöll motivationen under hela utbildningen.

Sättet att förhålla sig till studierna skilde sig åt bland de studerande. Medan en del hade väldigt lätt att tolka studieuppgifterna visade andra större svårigheter med att läsa litteraturen och använda den i utbildningen. Däremot visade de en skicklighet i sitt arbete som var svår att fånga i ord. Särskilt utmärkande skicklighet visade de i samspelet med vårdtagarna, något som noterades vid deltagande observationer. Även de pedagogiska handledarna påpekade den kompetensen hos sina kollegor.

En grupp studerande av särskilt intresse är de som från början visade väldigt omfattande kunskaper både teoretiska och praktiska vilket ledde till en positiv lärospiral. De använde litteraturen i stor omfattning, kom ofta med egna förslag på texter som de har läst och kunde knyta detta till arbetet. Vid besöket på deras arbetsplatser visade sig att de studerandes verbala förmåga att beskriva sitt arbete var välutvecklad liksom förmåga att sätta sina arbetsinsatser i relation till arbetet som helhet. Skillnaden var särskilt påtaglig under de första månaderna av utbildningen men fanns kvar till ända till utbildningens slut. De verkade också ha en hög status i sina arbetsgrupper. Det som gick att notera att varken ålder, kön eller antal yrkesverksamma år inte var avgörande för studerandes förhållningssätt. Det vanligast förekommande betyget i LPA 1 var G och för LPA 2 VG med betydligt fler MVG än i första studiegruppen. Andelen studerande i åldern 20-30 var högre i LPA 2. Samtliga av dessa hade en gymnasieutbildning vid starten av LPA. Möjligtvis skulle utbildningsbakgrund kunna ge viss förklaring till olikheterna men inte fullt ut. De studerande som fick flest MVG i de olika kurserna var kvinnor med grundskoleutbildning som var äldre än 50 år. Inom samma

åldersgrupp och med samma utbildningsbakgrund fanns de som hade de största svårigheterna med utbildningen.