Arbetsplatsmobbningens orsaker

Ett intentionalt objekt som i stor utsträckning framträder i förskolepedagogernas livsvärldar handlar om att arbetsplatsmobbning i förskolan tycks bero på en generations- och utbildningsklyfta. Inom ramen för dessa klyftor tycks det existera vissa motsättningar och konflikter. Detta mellan å ena sidan yngre respektive äldre förskolepedagoger samt å andra sidan mellan barnskötare respektive förskollärare.

Nikita och Minh skildrar hur de som yngre förskolepedagoger möter och har mött vissa typer av motstånd från kollegor äldre än dem själva:

Nikita: Ja men jag tror väl, alltså som första arbetsplatsen då, när man är så insnöad i sitt och man jobbat för länge med det man har jobbat med och inte ser utanför sin egen lilla box. Där tror jag att problemet är att man har blivit för trångsynt. Inte att man egentligen har någon illvilja, utan bara att man har fastnat i sina egna spår.

Minh: Det är ju typ, alltså vi lär ju oss det, eller i alla fall så tyckte jag att det var väldigt mycket så när vi läste [förskollärarutbildningen], att ha en tillåtande atmosfär, att barnen ska få vara med och bestämma och det ska vara [tystnad] allt det här. Det är ju åt det hållet liksom, medan de [syftar på sina avdelningskollegor] är såhär: ”Nä men barnen ska lyssna, de ska inte låta, de får inte ta.” Alltså det är väldigt begränsat, väldigt fyrkantigt och [tystnad] då blir det krock. Det hörde man ju också på utbildningen att det skulle bli generationskrockar för att den äldre generationen tänker på ett annat sätt. Det är ju där styrningen och chefen ska komma in och guida, men det gör hen inte [syftar på sin egen chef]. Hen håller ju med dem för hen är ju också äldre, så det blir ju helt snett.

Med uttryck som ”fastnat i sina egna spår” och ”tänker på ett annat sätt” tycks Nikita och Mika uppleva att den äldre generationen tenderar att inte vilja tillägna sig idéer som den yngre generationen kan bidra

46

med rörande förskoleverksamheten. Nikitas och Minhs livsvärldserfarenheter kan emellertid kontrasteras mot Kims. Kim tycks uppleva sig som ett offer för samma typ av motsättningar, men i egenskap av att tillhöra en äldre generation förskolepedagoger. Utifrån sina livsvärldserfarenheter skildrar Kim hur hen av yngre kollegor berövades och inflytande över den pedagogiska verksamheten:

Kim: Det som var kärnan lite grann i båda dessa kollegor var att de var mycket yngre än jag. Jag sade till dem att: ”Det är spännande att höra vad ni får lära er på utbildningarna och så berättar jag för er om min långa erfarenhet så kan vi mötas i någonting bra”, men mina erfarenheter var ingenting värda. Man skulle bara göra på deras sätt. Jag blev fullständigt överkörd. […] Det är bra med nytänkande, men det verkar inte så lätt att ta tillvara på det som man har lärt sig genom praktisk erfarenhet.

Kims upplevelser av att ”man bara skulle göra på deras sätt” och bli ”fullständigt överkörd” tyder således på att hen av förskolepedagoger från en yngre generation inte tilläts vara delaktig i den pedagogiska verksamheten. Detta i kontrast till Nikita och Mika som å sin sida inte upplevde sig tillåtas få vara delaktiga av förskolepedagoger av en äldre generation. I relation till generationsklyftan framträder även livsvärldserfarenheter rörande motsättningar mellan barnskötare respektive förskollärare. En sådan motsättning skildrar Sam. Detta utifrån upplevelser av hur en förefallande ojämn ansvarsfördelning fick vissa barnskötare att rikta vrede mot en förskollärare med chefsposition:

Sam: Alltså jag hade en helt fantastisk chef på det här första stället. […] Öhm, men hen var ju ganska, alltså det var ju hemskt, för hen var ju hatad av hela stället. För hen hade jobbat [tystnad] som förskollärare på den här arbetsplatsen och sedan sökt en chefstjänst. Alltså det var ju väldigt många som hade klagat på hen, hen kunde ju bli ganska hårt ansatt på personalmöten så. Det var ju i den här vevan när det var, det kom liksom mycket kring barnskötare och förskollärare, vem har vilket ansvarsområde. Hen fick väl ta väldigt mycket frustration från barnskötare som upplevde att det var hens fel, att [tystnad] de fick lite mindre ansvar.

Omständigheter där barnskötare på olika sätt känner sig marginaliserade i förhållande till förskollärare framkommer särskilt inom Dominiques livsvärldserfarenheter. Dominique framhåller att det existerar en hierarki där förskollärare tenderar att tillskansa sig makt och kontroll över den pedagogiska verksamheten. Detta på bekostnad av pedagoger som inte har någon förskollärarutbildning:

Dominique: Min uppfattning var ju tidigare att är du förskollärare så är det du som bestämmer. Det är du som har ledarskapet och det är du som ser till att allting funkar på avdelningen, vilket kanske inte stämmer för det är många som gör ett jättebra arbete och inte är förskollärare. […] Det ska inte vara på individplanet utan det är tillsammans. Man gör inte allting själv, man gör tillsammans. […]

Det är lite det [tystnad] min känsla är att är man förskollärare så är det jag som […] vet och jag bestämmer och sådär, men […] alla har ju lika viktiga roller i detta. […] En god ledare ser ju inte sig själv som en ledare. Man följer automatiskt efter och öhm, man är ett teamwork. Tar man bort den så funkar det ju inte.

47

Utifrån sin livsvärld betonar Dominique att all förskolepersonal har en lika viktig funktion att fylla och att det är tillsammans man bedriver förskoleverksamheten. Detta oavsett vilken anställningsform förskolepedagoger innehar. Dominiques kollektivistiska utgångspunkt kan kontrasteras mot Mikas mer individualistiska synsätt på ansvarsfördelningen mellan pedagoger med varierande utbildningsbakgrund. Utifrån sina levda erfarenheter problematiserar Mika omständigheten att som förskollärare inte få tilldelas ett större ansvar över förskoleverksamheten. Hen framhåller att en likvärdig status mellan pedagoger med olika anställningsformer resulterar i att förskollärare inte tillåts förankra sin utbildning i förskoleverksamheten:

Mika: Förskollärarna värderas väldigt lågt på den här verksamheten. De har samma [tystnad] status som outbildade. Det är inte så att förskollärarna får mer planeringstid eller mer ansvar, utan det liksom ligger på alla tre i arbetslaget. Öhm [tystnad] och då blir det lite skevt för de som är utbildade får inte komma med det som de har lärt sig under utbildningen, utan det är egna åsikter och tyckanden som gäller. […] Jag försökte säga det till min chef också att jag skulle få leda arbetslaget, men att det i praktiken inte verkar så. Det verkar som att vi alla har samma ansvar. ”Ja men så är det, precis! Ni jobbar ju tillsammans”. Jag bara: ”Jo, vi ska vara tillsammans men det är ändå jag [i egenskap av förskollärare] som de på något sätt ska bolla med, men det är inte alls så. De styr och så får jag följa efter”, typ. Det funkar ju inte riktigt.

5.3.2 Höga krav och ogynnsamma arbetsmiljöer

Ett annat intentionalt objekt som framträder i förskolepedagogernas livsvärldar rörande orsaker till arbetsplatsmobbning handlar om höga krav och ogynnsamma arbetsmiljöer. Kim och Minh framhåller vikariebrister, stora barngrupper och höga krav med specifik hänsyn till vad som framkommer i styrdokument som orsaker till fenomenet. Till följd av dessa omständigheter tycks ilska enligt dem riktas bland förskolepersonal emellan:

Kim: Sedan kan jag ju tänka mig […] så är det ju på så många ställen där det är en så tuff arbetssituation. Det var inte riktigt så [förut], eller jo vi hade svårt med vikarier och sådant, men vi hade inte så jättestora barngrupper. Om man jämför med hur många har det idag så hade vi det bra, men om man har det såhär tufft som man har det nu, att man inte hinner med barnen och sådant, jag tror inte att det tar fram ens bästa sidor. Då är det större risk att det händer sådana här saker tror jag, att man inte riktigt orkar vara goda mot varandra. Problemet är en rimlig arbetsmiljö och att det finns möjlighet att söka stöd.

Minh: För det är ju också så att vi har krav på oss. Ja nu kom den nya läroplanen. Hej och hå, här ska det förändras. […] Då har vi ju de här, precis som med digitaliseringen eller vad vi än gör, den här biten: ”Nä men gud, måste vi? Ska vi inte stanna här nu? Kan vi inte nöja oss för vi måste jobba med det här?” […] Alltså det blir så många grejer och sedan har vi ingen vi kan gå och lämpa det till. Vi kan bara lämpa det till varandra och tycker vi då väldigt olika så blir det skitsnack.

48

5.3.3 Brist på tid till samtal om mobbningen

I relation till de intentionala upplevelserna beträffande höga krav och ogynnsamma arbetsmiljöer riktar vissa av förskolepedagogerna även fokus mot brist på tid till samtal om arbetsplatsmobbningen som en grogrund för fenomenet. Lelle och Minh skildrar utifrån sina livsvärldserfarenheter denna form av brist:

Lelle: Det saknas forum för den här diskussionen; inkludering, exkludering och vad som kan anses som mobbning. […] Det är brist på tid för både diskussion men också reflektion, att kollegor kan gå ifrån sina arbeten. […] Det finns liksom ingen tid för gruppreflektion, jag ser ingen tid för någon möjlighet det ska finnas.

Minh: Man hinner aldrig prata. Vi hinner aldrig prata i förskolan riktigt egentligen. Vi svetsar ihop arbetslag som är helt omöjliga ibland. Öhm, cheferna har hamnat väldigt långt ifrån oss. […] Ja men alltså, det är ju svåra problem och där tror jag mycket handlar om att vi aldrig landar i verksamheten.

Vi driver hela tiden nya projekt och nya saker och vi gör saker och vi har många barn runt oss, men vi får aldrig sitta ner och prata. […] Man tänker liksom inte, utan allting går på en höft och det är ju [tystnad] rektorernas situation idag att de [tystnad] de har ingen tid för det pedagogiska, de har ingen tid för personalvård. Man har sina lönesamtal och man har sina medarbetarsamtal, men däremellan så är det lite laglöst land.

Utifrån Lelles och Minhs exempel tycks det således som att brist på tid till samtal om mobbningen har stor betydelse i deras levda erfarenheter. I relation till detta framlyfts rektorns frånvaro samt omständigheten att på ohållbara grunder sätta ihop vissa arbetslag som problematiska aspekter.

5.4 Hanteringar av arbetsplatsmobbning