Hur arbetsplatsmobbningen beskrivs komma till uttryck

Ett sakförhållande som förskolepedagogerna i stor utsträckning riktar sina upplevelser mot rörande mobbningens manifestationer handlar om att bli utfryst och osynliggjord. Inom ramen för detta intentionala objekt framkommer det utifrån vissa av respondenternas livsvärldar att de som nykomlingar till vissa arbetslag känt sig exkluderade. Förskolepedagogerna Nikita och Sam skildrar upplevelser av att komma som nya till vissa personalgrupper för att sedan bli utfrysta och osynliggjorda:

Nikita: Det är det här att komma ut som ny förskollärare, nyexaminerad och hamna i en grupp pedagoger som har jobbat i 30 år och varit med varandra i 30 år. De är ju väldigt sammansvetsade som grupp och släpper inte in någon ny, släpper inte in några nya tankesätt. Det ledde till ett väldigt stort utanförskap.

38

Sam: Det var just det här, blickar, att vända sig bort, så att jag kände mig som någon slags praoelev till slut. Att: ”Det här är deras barngrupp och jag är en vikarie som inte har med verksamheten att göra, jag är mest här för att jag är här”.

Det verkar som att förskolepedagogerna i ovanstående berättelser betonar en risk med att som nykomling hamna i ett utanförskap. Detta i förhållande till arbetslag vilka skildras som ”sammansvetsade”.

Utanförskapet i Nikitas redogörelse tycks bestå i att exempelvis inte få sina egna pedagogiska idéer tagna på allvar. Sams uttryck av att till slut känna sig som en ”slags praoelev” tyder på att hen upplevde känslor av att inte tillåtas vara yrkesprofessionell på samma villkor som de andra i personalgruppen.

Utfrysningen och osynliggörandet tycks ha bestått av att Sams mobbare ”vände sig bort” från hen.

Förskolepedagogen Gaby skildrar en liknande upplevelse:

Gaby: När kollegan väl ignorerade mig så gick det till så att jag gick in ett arbetsrum och sade:

”Godmorgon”. Då är det två andra personer i det rummet och hen är en av dem. Då säger den ena personen godmorgon tillbaka men den andre säger ingenting. Hen tittar bara på mig och vänder sig om. Jag tänkte: ”Men gud vad otrevligt!”

Utifrån Gabys erfarenheter verkar det således som att utfrysning och osynliggörande kan manifestera sig i termer av att inte bli hälsad på. Att Gaby tänkte på denna form av mobbning gentemot hen själv i termer av ”gud vad otrevligt” tyder på att den föranledde till starka känslor av negativitet. Att inom ramen för utfrysning och osynliggörande inte bli kommunicerad till framträder även i Nikitas livsvärldserfarenheter. I följande redogörelse belyser hen hur en kollega i samband med en omplacering utfryst Nikita genom att undanhålla viktig information. Det gällde dokument som endast Nikita i egenskap av förskollärare var ansvarig för. Istället för att vidarebeordra dessa direkt till Nikita hade den omplacerade kollegan gjort det till en annan kollega på samma förskola som endast var barnskötare:

Nikita: Sedan efter att hen hade blivit omplacerad så hade hen fått med sig en massa viktiga dokument från jobbet då som skulle skickas tillbaka. Då skulle hen då ta det via den andra kollegan utan att meddela mig överhuvudtaget. Det blev liksom ren utfrysning fastän hen hade slutat jobba där.

Jag: Så att du blev negligerad där rent, alltså att du bara ingick som inte i…

Nikita: Nej och det var ändå jag som var förskolläraren. Det var jag som hade [ansvar för] mycket om utvecklingssamtal och det här, men kollegan som fick ta över det var barnskötare och hade inte det ansvaret. Det var hen som papperen blev skickade till utan min vetskap. Det var liksom en vecka senare som jag råkade få veta att dessa papper hade kommit fram [till förskolan].

Utifrån Nikitas berättelse verkar det sålunda som att hen upplevde sig inte alls existera för den omplacerade kollegan. Liknande livsvärldserfarenheter rörande utfrysning och osynliggörande skildras återigen av Sam. Hen beskriver hur en kollega vid personal- och föräldramöten aldrig tittade på Sam:

Sam: När vi hade planeringsmöten så tittade hen bara på min kollega. […] Det kändes lite konstigt men när man satt där vecka efter vecka så blev det liksom till slut att jag kände att jag sade väl

39

mindre och mindre vad jag tyckte, för att jag kände liksom att: ”Jaha, nä men de här är liksom erfarna. Det är väl kanske dem som ska bestämma och så får jag sitta med”. […] Det jag tyckte var värst, för då minns jag liksom att jag kände att jag skämdes. Det var ju när vi hade personalmöten med föräldrar. Då tittade hen konsekvent bara på den andra kollegan och: ”Hur ska vi göra med detta?” Jag minns att jag tänkte att: ”Föräldrarna måste ju tro att det är något fel på mig, att jag inte kan ta ansvar eftersom jag inte ser ut som att jag är delaktig”.

Det verkar som att utfrysningssituationerna föranledde till att Sam i allt mindre utsträckning gjorde sig själv delaktig i kollegiala möten. Detta utifrån uppkomna känslor av att kollegorna var de ”erfarna”

medan hen själv bara skulle ”sitta med”. Vidare tycks utfrysningen och osynliggörandet ha manifesterat sig genom att den mobbande kollegan ”konsekvent tittade på den andra kollegan” arbetslaget.

Mobbningen tycks i sin tur ha resulterat i att Sam erhöll skuld- och skamkänslor. Detta då hen inte uppfattade sig själv som ”delaktig” inför föräldrarna.

5.1.2 Fällande av föraktfulla kommentarer

Ett annat sakförhållande som vissa av förskolepedagogerna i sina livsvärldar riktar upplevelser mot handlar om kommentarer som på olika sätt tycks vara föraktfulla. Inom ramen för detta intentionala objekt verkar det som att olika former av pikar fälls i förhållande till omständigheter som berör barnskötarutbildning, dagliga arbetssituationer, kroppsvikt och familjesituation. Dominique och Jessie framhåller upplevelser av att ha blivit bemötta med föraktfulla kommentarer i relation till deras anställningsformer som barnskötare:

Dominique: Jag kommer ihåg en situation där det var ett barn som sade att jag var fröken, för då visste ju barnet inte vad jag hette ordentligt. […] Då blev jag tagen åt sidan av den här kollegan som sade till mig: ”Är du fröken?” Då frågade jag: ”Vad menar du då?” Det var liksom så det började och hen bara: ”Du är barnskötare, du är ingenting annat än en barnskötare”, liksom.

Jessie: Jag har även haft problem med en kollega som går runt och talar om för alla att det nätverksmöte jag lett om kommunikation och hur vi ska bemöta varandra var onödigt och tråkigt.

Hen ifrågasatte varför jag som bara är barnskötare fick hålla i det. Kan tilläggas att kollegan också är barnskötare.

I Dominiques fall tycks föraktet ha kommit till uttryck genom att hen av sin kollega togs åt sidan och ifrågasattes för att av ett barn ha betecknats som ”fröken”. Detta genom att på ett förefallande arrogant sätt klargöra för Dominique att hen inte var någonting ”annat än en barnskötare”. I Jessies fall verkar föraktet ha manifesterat sig genom att en kollega ifrågasatte varför hen i sin barnskötarroll skulle leda ett nätverksmöte. Detta genom att döma ut det som ”onödigt” och ”tråkigt”. I Alexis och Jamies livsvärldserfarenheter tycks kommentarer av föraktfull karaktär ha fällts i relation till dagliga arbetssituationer med förskolebarnen:

Alexis: Ingenting jag gjorde dög. Alla [yngre] barnen sover ute. Då sitter man [tystnad] det kunde vara sådana här dagliga saker som där man sitter i tamburen och hjälper ett barn på med fleeceoverall

40

och lägger det i vagnen och kör ut den. Så kommer A och B, tittar på mig och säger: ”Huh, är du inte färdig än?! Vagnen tar plats”, och bara går. Dagligen var det sådana småstick, vad jag än gjorde.

Jamie: En gång satt jag och två andra kollegor och åt mat med barnen. Vi satt vid varsitt bord. […]

Det var krav och prestationshysteri när de åt med barnen. Efter måltiden hör jag hur en av dem säger till den andre att: ”Oj oj oj! Vad mycket matrester det är kvar på det bordet! Där behöver man minsann inte äta upp”, och så vidare. Detta sades i en menande och nedsättande ton med adress till mig, att jag gjorde fel som inte tvingade eller pressade barnen att äta upp allt.

De föraktfulla kommentarerna utifrån de levda erfarenheterna ovan tycks många gånger sålunda bestå av klander i förhållande till vissa sätt att arbeta med barnen på. I Alexis fall verkar vederbörandes exempel med påklädningssituationen skildra hur hen kunde bli föremål för ”dagliga småstick”. Detta medan Jamie tycks ha upplevt föraktfulla kommentarer riktade mot sig av sina kollegor när hen inte pressade barnen till att äta upp maten. Förskolepedagogerna Jessie och Gaby tycks utifrån sina livsvärldar också ha upplevt hur kommentarer av föraktfull karaktär riktats mot dem. Detta specifikt gällande kroppsvikt respektive familjesituation:

Jessie: Jag har tidigare själv varit utsatt då några kollegor tyckte att de skulle hindra min övervikt genom att gömma chokladask vi fått till personalrummet när jag skulle ha rast. De skulle ständigt kommentera hur mycket jag åt och om jag hade socker i mitt te.

Gaby: Jag skulle gifta mig för två somrar sedan och jag var den enda som inte hade barn av alla anställda. Då säger kollegan: ”Du lär vara ett problem för oss”. Öhm, och jag bara: ”Ursäkta?” Hen bara: ”Planerar du att bli förälder direkt efter giftermålet?” Då visste jag ju inte, man vet ju inte, så jag sade nej. För jag tänkte: ”Om jag säger ja så kommer jag inte att ingå i kollegans plan längre, då kommer hen att straffa mig”. Hen sade: ”Du lär bli ett problem om du blir förälder. Du är vårt största problem just nu!”

Utifrån ovanstående upplevelser verkade det som att föraktfulla kommentarer har fällts i relation såväl kroppsvikt som situation rörande familjebildning. I Jessies exempel tydliggörs det förra med hänsyn till kommentarer rörande hur mycket hen åt och vilken mängd socker vederbörande hade i teet. Detta medan det senare tydliggörs när Gaby får höra att hen ”är ett problem” för arbetslaget vad gäller hens planer med familjebildning.

5.1.3 Negativt skvaller

Negativt skvaller utgör ytterligare ett sakförhållande som har betydelse i förskolepedagogernas livsvärldserfarenheter vad gäller uttryck för arbetsplatsmobbning. Utifrån ett exempel av Kim kan det urskönjas en situation där hen upplevde sig bli utsatt för sådant skvaller av en kollega. Denna kollega verkar ha utmålat Kim som lat inför vissa föräldrar. Detta med anledning av att Kim under sin rast brukade vila på en soffa inne på avdelningen när det inte var barn närvarande:

41

Kim: Då blev jag vid ett tillfälle utskälld av en kollega inför föräldrar. […] Det handlade om att, öhm, efter när man hade rast så var våra barn ute så de var inte inne i alla fall. Då brukade jag lägga mig på soffan [inne på avdelningen] och ta en tupplur. Det var ju min rast och det var inga barn där, men då flera gånger sade kollegan till föräldrarna att jag bara ligger och sover på jobbet. Alltså jag tappade hakan! Det var så att hen sade det inför föräldrarna. Hen hade ju kunnat säga det direkt till mig att: ”Jag tycker inte att du ska ligga inne på soffan på avdelningen och sova, även om det inte är barn där”. Det hade vi kunnat diskutera, men nej. Hen skällde på mig inför föräldrarna och det tyckte jag var skitdåligt.

Det verkar som att känslor av chock och förargelse uppstod hos Kim utifrån ovan beskrivna händelse.

Detta med utgångspunkt i uttryck som att hen ”tappade hakan” och tyckte det hela var ”skitdåligt”. I relation till livsvärldar om och upplevelser av negativt skvaller tycks vissa av förskolepedagogerna koppla denna form av arbetsplatsmobbning till kön. Utifrån Jessies respektive Minhs livsvärldserfarenheter framkommer det att negativt skvaller är ett resultat av att det är alltför många yrkesverksamma kvinnor i förskolan. De skildrar att kvinnor skulle vara ”mer benägna till skitsnack än män” och att det blir ”en lugnare miljö” med män:

Jessie: Jag upplever att det är mycket skvaller generellt inom förskolan och jag tror det beror på att det är mycket kvinnor i branschen och tyvärr är kvinnor mer benägna till skitsnack än män. […]

Dessutom är det många kvinnors sätt att hantera irritation och konflikter utan att konfrontera personen.

Minh: Sedan tror jag att det är för många kvinnor, men det är ju min [skrattar till]. Det finns väl ingen forskning på det, men ja, jag tror det är så. Jag ser ju när vi har killar här […] att det blir en lugnare miljö. Killar har ett annat sätt att ta livet kanske på, inte vet jag. Jag tror det är svårt med så många kvinnor med olika tyckanden, som har svårt att ena sig, har svårt att samsas.

Ståndpunkten att negativt skvaller skulle härledas till att en majoritet av förskolans anställda utgörs av kvinnor problematiseras emellertid av Sam. Hen framhåller utifrån sin livsvärld att samma typ av problematik inte förekommer inom andra kvinnodominerade arbetsmiljöer:

Sam: Alltså det är ju många som säger att det är för många tjejer på samma arbetsplats så att det blir skitsnack, men jag tror det är en för enkel förklaring. Öhm, för jag har vidareutbildat mig eller jag har utbildat mig till ett annat yrke nu där det är väldigt mycket kvinnor. Jag upplever både i skolan och på alla praktikplatser jag varit på så har jag liksom upplevt att det [tystnad] det pratas inte om föräldrars bröstförstoring i matsalen eller att man hatar chefen eller att: ”Nu har det här hänt och nu har hen sagt det här och nu har hen inte hjälp mig med det”, utan det pratas om vad man har bakat för kaka hemma och det pratas om intressanta besök man har gjort.

42

5.2 Upplevelser av arbetsplatsmobbningens konsekvenser