Forskningsetiska överväganden

Ett känsligt forskningsämne som arbetsplatsmobbning frambringar en rad etiska ställningstaganden för mig som forskare att ta hänsyn till (jfr Cohen, Manion & Morrison 2018, ss. 228, 233). Ett sådant ställningstagande handlar om att jag å ena sidan behöver bejaka den enskilda deltagarens skydd från skada och å andra sidan bejaka forskningsresultatens nytta för det allmännas bästa (Cohen, Manion &

31

Morrison 2018, ss. 113, 234, 235; Vetenskapsrådet 2017, s. 39). Efter varje genomförd intervju frågade jag deltagarna hur det kändes för dem att berätta om sina erfarenheter av problemområdet. Samtliga respondenter uppgav att de kände sig komfortabla med att prata om ämnet. I relation till detta gav de uttryck för en vilja över att få delge sina erfarenheter kring det.

4.7.1 Delgivande och inhämtande av informerat samtycke

Ett grundläggande forskningsetiskt förfarande handlar om att undersökningsdeltagare ska ha blivit informerade om den tilltänkta studien och givit sitt samtycke till att delta i den (Cohen, Manion &

Morrison 2018, ss. 122, 241). Detta blir särskilt viktigt inom ramen för sensitiv forskning (ibid. s. 241).

I informationsbladet (se Bilaga 3) som jag skickade till alla intresserade personer presenterade jag först kortfattat mig själv och mitt forskningsintresse rörande förskolans psykosociala arbetsmiljö. Därefter beskrev jag studiens övergripande plan och syfte samt framhöll att anställningsform inte hade någon betydelse för att delta. I slutet av informationsbladet tillika samtyckesblanketten (se Bilaga 3) hade jag konstruerat två elektroniska rader för extern signering. Detta där deltagaren kunde skriva in datum respektive namn för att sedan kunna skicka tillbaka dem digitalt till mig.

I informationsbladet (se Bilaga 3) förtydligade jag intervjuprocessen samt respondenternas rättigheter.

Jag betonade att deltagande var alldeles frivilligt (se Cohen, Manion & Morrison 2018, s. 122). I relation till detta framhöll jag att respondenterna närhelst kunde välja att avbryta sin medverkan. Detta även efter genomförd intervju. Vidare beskrev jag att anonymitet skulle tillgodoses genom tilldelande av könsneutrala namn. Detta åtföljt av det könsneutrala pronomenet hen. Jag klargjorde också att jag skulle spela in på min Iphone genom appen Röstmemon och att inspelningarna sedan skulle föras över till ett krypterat USB-minne. Därtill tydliggjorde jag i informationsbladet att specifika åldrar, arbetsplatser och anställningsformer inte skulle tillkännages. Efter att ha genomfört ungefär hälften antalet intervjuer kunde jag emellertid se i mitt dataunderlag att anställningsform visade sig ha betydelse i respondenternas livsvärldserfarenheter. Detta i termer av att denna aspekt enligt flera av dem utgjorde en grogrund för arbetsplatsmobbning i förskolan. Denna omständighet föranledde till att jag kände ett behov av att i studiens resultat redogöra för deltagarnas anställningsformer där så var lämpligt. Därför återvände jag till de respondenter som jag redan hunnit intervjua och förklarade denna omständighet för att på så vis inhämta ett uppdaterat samtycke. För de respondenter som intervjuades efter denna insikt hos mig tog jag upp detta innan intervjuerna. Detta för att på så vis inhämta förnyat samtyckte rörande denna omständighet. Samtliga respondenter gav ett positivt svar gällande denna omständighet.

Vidare i informationsbladet poängterade jag att det kunde finnas en risk för deltagarna att deras berättande om arbetsplatsmobbning kunde framkalla obehagskänslor hos dem (se Bilaga 3). Cohen, Manion och Morrison (2018, s. 112) understryker att forskaren behöver ta i beaktande de potentiella effekter som forskningen kan ha på deltagarna. Detta bestyrks av Kvale och Brinkmann (2014, s. 99) som hävdar att forskaren måste överväga tänkbara konsekvenser som kan drabba respondenterna. I

32

relation till detta betonade jag att de själva bestämde hur mycket berättande de ville dela med sig av och att de hade möjlighet att avböja att svara på intervjufrågor.⁹ Vidare poängterade jag att de hade möjlighet att avbryta intervjun i förtid. Detta ifall de upplevde att de påverkades alltför mycket av att resonera om ämnet. Därtill betonade jag att inget av det respondenterna tog upp skulle bedömas eller värderas på något sätt av mig. Jag belyste denna omständighet trots att det enligt Vetenskapsrådet (2017, s. 41) kan finnas en risk för att vissa undersökningspersoner väljer att inte medverka när forskaren sanningsenligt redogör för olika former av tänkbar inverkan. Att möjliggöra för respondenterna att själva bestämma över intervjuprocessen utifrån ovan beskrivna sätt utgör emellertid en strategi för forskaren att reducera asymmetriska maktförhållanden gentemot dem (Cohen, Manion & Morrison 2018, s. 136).

4.7.2 Säkerställande av anonymitet och icke-spårbarhet

Anonymitet handlar om att den information som respondenten ger inte ska föranleda till att vederbörandes identitet röjs. En undersökningsperson kan anses vara anonym när det inte går att härleda informationen till vederbörande (Cohen, Manion & Morrison 2018, s. 129; Vetenskapsrådet 2017, s.

41). Att ge deltagarna könsneutrala namn var ett vitalt löfte från mig till dem. Detta med hänsyn till forskningsämnets känsliga beskaffenhet. För att ytterligare hantera aspekter rörande icke-spårbarhet var det betydande att inte delge information rörande arbetsplatser, geografiska miljöer och exakta åldrar.

Jag bedömde att denna form av anonymisering skulle ge ett tillfredställande anonymiseringsskydd.

4.7.3 Beaktande av konfidentialitet och skydd av rådata

Konfidentialitet handlar om att insamlade uppgifter blir skyddade från att komma obehöriga till del och inte sprids (Vetenskapsrådet 2017, s. 40). Cohen, Manion och Morrison (2018, ss. 130, 650) påpekar att ju mer känslig information det är som respondenter delger, desto större ansvar har forskaren att garantera en säker och ändamålsenlig förvaring av denna information. Efter att varje intervju spelats in förde jag över ljudfilerna till ett USB-minne som jag själv krypterat. Detsamma gällde de skriftliga intervjusvaren tillsammans med de ifyllda elektroniska samtyckesblanketterna i informationsbladen. Det krypterade USB-minnet förvarade jag i en skrivbordslåda hemmavid. Endast jag hade åtkomst till detta USB-minne.

I informationsbladet (se Bilaga 3) förklarade jag att inspelningarna, transkriptionerna och de ifyllda blanketterna skulle förstöras när studien blivit godkänd och publicerad i Diva-Portal.

4.7.4 Några forskningsetiska problematiseringar

Det finns vissa relevanta etiska aspekter beträffande tillvägagångssätten för intervjuerna som behöver göras till föremål för problematisering. Dessa anser jag aktualiseras särskilt med hänsyn till studiens kunskapsområde. En av aspekterna handlar om att jag som forskare behöver vara medveten om risken för att deltagarna kan ha upplevt att de i efterhand delat med sig av för mycket information (Kvale &

9 Ingen av respondenterna valde emellertid att utnyttja denna möjlighet.

33

Brinkmann 2014, s. 110). För att bemöta denna problematik har jag på förhand genom informationsbladet (se Bilaga 3) betonat att det endast är vissa utsnitt av deras berättelser kommer att framlyftas. Jag framhöll också för dem att de kunde kontakta mig om de hade frågor eller funderingar.

Emellertid kontaktade ingen av respondenterna mig i efterhand rörande önskemål om att låta korrigera sina berättelser. Detta tolkar jag som att de var nöjda med sina framföranden.

En annan problematisk aspekt handlar om att respondenterna kan ha betraktat en intervju med mig som ett terapeutiskt tillfälle (Kvale & Brinkmann 2014, s. 105). De åtgärder jag tillämpade för att hantera denna problematik var att jag under intervjuerna i så stor utsträckning som möjligt försökte förhålla mig till mina intervjufrågor samt möjliga följdfrågor. Kvale och Brinkmann (2014, s. 111) framhåller att ett sådant förhållningssätt å andra sidan kan få forskaren att framstå som kallsinnig och avståndstagande.

Emellertid blev det synnerligen nödvändigt för mig att tillämpa ett empatiskt förhållningssätt under ett intervjutillfälle då en av respondenterna tillfälligt började gråta. Denna situation hanterade jag genom att snabbt klargöra att jag noterade vederbörandes nedstämdhet. Därefter frågade jag deltagaren ifall hen ville pausa eller avbryta intervjun. Detta varpå respondenten svarade att hen uppskattade min förfrågan men tillade att det för hen inte var någon fara. I relation till detta gav vederbörande uttryck för en vilja att fullfölja hela sitt deltagande. Detta med hänvisning till att det för hen kändes viktigt att få framföra sina erfarenheter till studien. Cohen, Manion och Morrison (2018, ss. 236, 242) framhäver att forskaren vid bedrivande av sensitiv forskning behöver vara mycket insiktsfull forskningssituationerna och ta eventuella känsloyttringar i beaktande.

Omständigheter rörande emotioner leder emellertid till ytterligare en problematisk aspekt. Den handlar om hur olika känsloyttringar, tillsammans ned sensitiv forskning som sådan, påverkar mig som forskare (Cohen, Manion & Morrison 2018, s. 236). Jag har sammantaget upplevt att jag inte påverkats nämnvärt mer än komplexiteten i att balansera ett empatiskt förhållningssätt kontra en objektiv forskarroll. Å ena sidan måste jag som forskare förhålla mig objektiv för att inte riskera att äventyra min vetenskapliga redlighet, men å andra sidan måste jag gripa in med empatiska förhållningssätt för att hantera potentiella skadeverkningar hos respondenterna (ibid. s. 236). Emellertid är det på sin plats med ett framhävande av att dessa empatiska förhållningssätt från min sida inte tycktes minska värdet av den data som genererades. Detta med särskild hänsyn till att respondenterna under intervjuerna satte ord på sina livsvärldserfarenheter, vilket jag anser att de i sin tur kan ha gynnats av emotionellt.

Jag som forskare har också en skyldighet att överväga möjliga konsekvenser som kan inträffa inte bara för mina respondenter, utan även för den sorts grupp de representerar (Kvale & Brinkmann 2014, ss.

105, 110). Cohen, Manion och Morrison (2018, s. 121) påpekar att andra personer utöver de som aktivt deltar i en studie kan bli påverkade av den. Detta bestyrks av Vetenskapsrådet som framhäver att en hel grupp kan: […] ”stigmatiseras eller diskrimineras genom publicering av vissa forskningresultat, även om ingen enskild person i gruppen kan identifieras.” (Vetenskapsrådet 2017, s. 41). Vad beträffar denna omständighet anser jag att det kan finnas en risk för att publicering av mina forskningsresultat kan

34

resultera i en allmän uppfattning om att arbetsplatsmobbning i förskolan skulle vara någonting vanligt förekommande. Risken skulle enligt mig sålunda kunna utgöras av att förskolepersonal i generella termer blir förknippade med vuxenmobbning på olika sätt. För att bemöta denna problematiska aspekt framlyfter jag återigen den svenska förskolans styrskor vad gäller demokrati- och värdegrundsarbete (se Skolinspektionen 2018a, s. 6; Skolinspektionen 2018b, ss. 4, 5).