Upplevelser av arbetsplatsmobbningens konsekvenser

I flera av förskolepedagogernas livsvärldserfarenheter framträder ett intentionalt objekt där arbetsplatsmobbningen föranleder till försämringar rörande såväl psykiskt som fysiskt välmående.

Upplevelser riktade mot försämringar av fysiskt välmående kan urskönjas utifrån berättelser av Dominique och Sasha. Utifrån Dominiques exempel tycks mobbningen ha resulterat i sömnsvårigheter:

”Det resulterade i att jag gick in i väggen. Jag slutade sova på nätterna.” (Dominique). Detta medan det i Sashas fall verkar ha resulterat i magsmärtor: ”Alltså jag hade ju liksom ont i magen varje gång vi skulle träffas i vårt arbetslag och diskutera liksom hur vi skulle göra vårt arbete.” (Sasha). Vad gäller försämringar av psykiskt välmående skildrar Nikita och Jessie hur de drabbades av depressioner:

Nikita: Alltså efter det här första vikariatet [med utfrysningssituationerna beträffande de äldre kollegorna] och sedan komma till nästa arbetsplats där det blev den här grejen [med kollegan som underlåtit skicka Nikita de viktiga dokumenten]. Jag hamnade sedan i en två och ett halvt år lång depression. Det var mycket annat bakom också men det var det som blev den utlösande faktorn.

Jessie: Jag blev inte direkt bättre i min depression när mina kollegor ifrågasatte min kompetens och ansvarsförmåga. Tack och lov gjorde min chef klart för mig att hen litade på mig och min förmåga.

[…] Jag har blivit mycket sårad och osäker på om jag presterar tillräckligt på grund av skvaller.

Jessies uttryck av osäkerhet rörande huruvida hen ”presterade tillräckligt” tyder på att det skedde en nedgång i vederbörandes självförtroende. En sådan omständighet artikuleras explicit av Sasha. Hen skildrar upplevelser av hur hen inte kände sig som en ”bra pedagog” och att det ”inte spelade någon roll” vad hen än gjorde:

Sasha: Alltså i början när jag jobbade hade jag ju såhär väldigt bra självförtroende och många idéer liksom, men sedan så när jag var i den terminen med det arbetslaget så var det som att mitt självförtroende sjönk väldigt mycket. Jag började tänka liksom väldigt mycket att jag var dålig, att jag inte kunde, alltså att jag inte var en bra pedagog och, alltså förstår du? Mitt självförtroende gick ju liksom i botten. […] Jag slutade ha så många idéer och saker jag ville göra liksom. Vi jobbade ju i såhär projekt liksom och utifrån barnens intressen och såhär, men det blev liksom på något sätt som att [tystnad] jag tänkte att det inte spelar någon roll vad jag gör, för det blir ändå inte bra liksom.

[…] Så det påverkade mig väldigt mycket. Det gjorde ju liksom att jag kände att jag inte var bra, att jag var dålig. Jag var väldigt ledsen, jag var stressad. Jag var liksom sådär att jag sökte ett jobb. Ett annat jobb liksom och jag kände ju att jag ifrågasatte om jag överhuvudtaget skulle vara förskollärare, liksom.

5.2.2 Försämringar av arbetsprestationer och kollegiala samarbeten Utifrån Sashas berättelse ovan framkommer det att hen ”slutade ha många idéer” inom ramen för till exempel projektarbeten. I några av förskolepedagogernas livsvärldserfarenheter riktas upplevelser mot

43

försämringar rörande såväl arbetsprestationer som kollegiala samarbeten. Vad gäller specifikt arbetsprestationer verkar exempelvis Alexis ha upplevt känslor av stress när hen befann sig i de mobbande kollegornas närvaro:

Alexis: Det påverkade mina arbetsprestationer. Jag visste ju aldrig när någon av de här [mobbande kollegorna] skulle dyka upp när jag satt med barnen. Jag blev ju snabbare med att klä på barnen och få ut dem i vagnarna, därför att ute så gick de inte på mig för det gick ju folk utanför liksom. Jag blev ju snabbare överhuvudtaget på att undvika situationer där jag var själv [med de mobbande kollegorna].

Utifrån Alexis redogörelse verkar det således som att arbetsprestationerna försämrades på så vis att hen blev mer stressad i arbetet med barnen till följd av mobbningen. En annan angelägen konsekvens som framträder i flera av förskolepedagogernas levda erfarenheter handlar om att arbetsplatsmobbningen föranledde till försämrade samarbete kollegor emellan. Två exempel på detta framlyfts av Sam och Kim.

Utifrån deras livsvärldar tycks det som att ”isolation mellan avdelningar” och körande av ”eget race”

bland pedagoger i det dagliga arbetet kännetecknade en sådan försämring:

Sam: Ja, alltså […] när kollegor kommer så dåligt överens […] så blev det ju också att, man hjälpte inte varandra. […] Generellt så blev ju verksamheten väldigt haltande för att det blev väldigt mycket vi och dem. Man blev liksom inte sugen på att hjälpa varandra och pedagogiska idéer och samarbete som då hade kunnat bli så mycket bättre. Det blev liksom inget av det för man jobbade två och två och så körde man sitt race.

Kim: Ja alltså när det gäller arbete, det blev ju så att vi isolerade oss avdelningsvis. […] Vi jobbade på vårt sätt på vår avdelning. Det blev liksom inte det här samarbetet som vi hade haft förut. Jag mådde ju dåligt av det naturligtvis. Jag var besviken och undrade varför jag jobbade det där sista året. […] Det var ju ledsamt. Det var ju inte roligt att gå till jobbet, men det var ju inte så att jag gick hem och grät, utan jag var mer besviken.

5.2.3 Självuppsägningar och ovilja att vistas på vissa platser

Utifrån Kims redogörelse ovan kan det urskönjas att det inte var ”roligt att gå till jobbet”. I några av förskolepedagogernas livsvärldserfarenheter riktas upplevelser mot självuppsägningar och ovilja att vistas på vissa platser i den fysiska arbetsmiljön. Inom ramen för detta intentionala objekt tycks sådana tillvägagångssätt utgöra en slags strategi för att undslippa arbetsplatsmobbningen. Sam redogör för hur det till slut blev nödvändigt för hen att säga upp sig själv från den aktuella förskolan:

Sam: Jag bytte arbetsplats totalt [skrattar till] för jag kände att det här passar inte mig, jag behöver vidare innan jag blir bitter. Jag märkte ju liksom […] att det satte sig till slut på självförtroendet och man började lite ifrågasätta relationer utanför jobbet. Liksom känna: ”Ja men gud den här kompisen har inte svarat på mitt sms, jag kanske är jättetråkig.” Alltså när de tankarna började komma så kände jag att: ”Nu är det dags att [tystnad] sjappa”.

44

Till skillnad från Sam tycks emellertid inte Minh ha tillgripit självuppsägning som en strategi för att undslippa arbetsplatsmobbning, vilket i vederbörandes fall utgörs av negativt skvaller. I en dialog med mig skildras istället hur hen talar om ett undvikande av att vistas i särskilda miljöer på sin arbetsplats:

Minh: Jag som person väljer ju till exempel inte att, jag går ju inte ut och sätter mig i personalrummet längre. Jag går inte ut till mitt arbetsrum till exempel, jag sitter och jobbar i andra miljöer.

Jag: Du känner att det påverkar dig så pass mycket?

Minh: Ja det tar energi, man blir negativ själv och man blir medskvallrare. Det är ju hemskt att bli medskvallrare fast man inte vill, men det blir man till slut. […] Jag går inte ut, utan jag ransonerar mina kontakter. Jag vistas inte i korridoren i onödan. Jag går inte ut och ställer mig på gården på eftermiddagen med mina barn i onödan, utan öhm [tystnad] utan antingen är vi inne och jobbar eller så går vi faktiskt iväg på eftermiddagen och så har jag mobilen med mig och föräldrarna kan ringa mig innan de kommer för att se till att barnen är på plats och kan hämtas.

Minh skildrar utifrån sin livsvärld att hen ”ransonerar sina kontakter” och inte på eftermiddagarna går ut med barnen ”i onödan”. Detta med hänvisning till att det negativa skvallret ”tar energi” samt att vederbörande blir ”medskvallrare” och ”negativ själv”. Detta verkar indikera att det negativa skvallret har en betydande inverkan på Minhs dagliga arbetssituation.

5.2.4 Ogynnsamma villkor rörande arbete med förskolebarn

Emellertid tycks mobbning mellan vuxna i förskolan inte enbart få konsekvenser förskolepedagogerna själva. Utifrån några av respondenternas livsvärldserfarenheter framträder ett intentionalt objekt som handlar om att fenomenet även föranleder i ogynnsamma villkor rörande arbete med förskolebarn. Mika och Sam ger utifrån sina levda erfarenheter uttryck för att barnen ”kommer i kläm” till följd av mobbning mellan förskolepersonal:

Mika: Det går också ut över barnen i och med att om ett barn frågar: ”Kan jag få komma in?” Eller:

”Kan jag få sitta och äta med er på mellanmålet idag?” Säger hen [syftar på en arbetsplatsmobbad förskollärarkollega] ja så säger mina kollegor nej, så barnet får först men sedan säger mina kollegor nej bara för att hen har sagt ja. Då sitter barnet där i kläm. Öhm, så allting blir bara fel.

Sam: Alltså jag minns, jag minns en gång det blev en jättekonflikt. […] Då så minns jag att jag satt i personalrummet och hör att två av mina kollegor står och skriker på varandra, på golvet bland barnen. Antagligen om någon skitgrej, för att man kunde bråka om skitgrejer. […] Min första tanke var att: ”Fan vad skönt att jag inte är därute så jag slipper bry mig”, för jag var så himla trött på allt, men min andra tanke var också: ”Stackars barnen, de sitter därute och ritar och hör de här två kollegorna som bara vrålar på varandra. Vi ska liksom lära dem konflikthantering och så står ni och skriker.” […] Så det känner jag väl absolut, att barnen kommer i kläm och när personalen bråkar så mycket om annat som rör pedagogiken så blir ju pedagogiken per automatik lite lidande. När samarbetet inte funkar, för att folk inte har, ja men de här konflikterna går liksom så långt att man inte hjälper varandra. Det är ju barnen som kommer i kläm.

45

Utifrån exemplen ovan verkar det således som att barnen i vardagliga situationer påverkas när mobbning mellan förskolepedagoger uppstår. Detta specifikt i termer av att få utstå skrik och att inte få äta med en viss pedagog vid en måltidssituation. Sasha skildrar att arbetsplatsmobbningen fick vederbörande att känna sig som en ”mindre närvarande pedagog” för barnen. Vidare skildrar Sasha hur hen ”tappade tålamodet snabbare” och inte längre blev lika förmögen att lösa problem på ett ”konstruktivt sätt”:

Sasha: Dels så påverkade det ju barnen när jag jobbade i att jag tappade liksom självförtroende och energi och jag blev mera stressad. Jag blev på sämre humör och de här grejerna. Det gjorde ju liksom att, jag tror att det vart liksom att jag inte blev en lika närvarande pedagog för barnen som jag hade kunnat vara, om du förstår vad jag menar? Det är ju en ganska stor påverkan så. Du vet alltså, man kanske känner att man tappar tålamodet snabbare liksom, än man kanske skulle vilja liksom. Man kanske inte löser problem på ett liksom lika konstruktivt sätt, att man kanske du vet mera, säger till liksom. Alltså man ska ju aldrig skälla på barnen men det kanske blir så ibland att man gjort det, för att man liksom inte, man är stressad, man har dåligt självförtroende och man är i en situation där liksom man bara vet inte bara hur man ska ta sig ur liksom.

5.3 Arbetsplatsmobbningens orsaker