Arbetssätt och metoder

I detta avsnitt beskrivs och analyseras hur pedagogerna uttalar sig om sitt pedagogiska arbete och vilka metoder de använder för att stödja utagerande barn.

4.5.1 Att vara steget före

Gemensamt för pedagogerna var att de betonade vikten av att hela tiden försöka vara steget före barnet och lära sig att tolka barnets signaler innan ett utbrott händer. Pedagog B förklarar följande: ”Man känner på sig om barnet kommer flippa ut om det är en dålig dag, man lär ju känna barnen bra” (Pedagog B, 2010-09-09).

Pedagog A som arbetar på samma avdelning som pedagog B, använder även benämningen ”flippa ut”. För att undvika att barnet får ett utbrott och ”flippar ut” beskriver pedagog A följande: ”Vi försöker göra det lugnt för honom och varva ner honom. Det kan vara genom att säga, kom så ska du och jag läsa en bok nu” (Pedagog A, 2010-09-09). Pedagogen är i dessa

52

situationer ett steg före barnet och har uppmärksammat och tolkat barnets signaler innan ett utbrott eller konflikt uppstår. Pedagogen erbjuder även barnet avledning i form av att locka barnet med en annan aktivitet tillsammans med pedagogen (Eresund & Wrangsjö, 2008:280– 282;Greene, 2003:101–110). Pedagogen undviker därmed att barnet hamnar i en situation som utlöser tillsägelser från pedagogerna och kan därmed förhindra att barnets svårigheter förstärks (Hellgren & Tegnell, 2010:28).

Sen tror jag att man hela tiden måste vara tre steg före i sitt tankesätt. Vad kommer hända om vi gör si och så? Sen kan det ju hända plötsliga saker som man inte kan förutspå. Det är viktigt att man behåller sitt lugn de här situationerna. Men sen måste man ju ändå visa att man är arg. Barn märker ju direkt även om du försöker dölja det (Pedagog E, 2010-10-19).

Genom att medvetet tänka över sina val och vara ”tre steg före” försöker pedagog E förebygga utlösande händelser (Eresund & Wrangsjö, 2008:57). Ur ett relationellt perspektiv resonerar hon även om sin egen påverkan av barnets svårigheter, genom att reflektera över de val hon gör (Persson, 2001:143–144). Det kan på så vis undvika att barnet försätts i situationer som kan vara problematiska för barnet, vilket kan motverka att barnets svårigheter förstärks (Hellgren & Tegnell, 2010:28).

Pedagog E menar att i oförberedda konfliktsituationer måste man dels framföra för barnet att beteendet inte uppskattas, samtidigt som den vuxne måste hålla sig lugn.

Våra arbetsmetoder handlar mycket om att arbeta i förebyggande syfte, innan det händer. Att hela tiden vara steget före. Barnet utvecklas inte om det hela tiden blir negativt. Det är viktigt att förebygga de utlösande situationerna och hela tiden vara steget före, och ibland negligera vissa saker (Specialpedagog, 2010-09-15).

Specialpedagogen betonar flera strategier som är av vikt för att stödja utagerande barn nämligen: steget före, förebyggande av utlösande händelser och negligering (Greene, 2003:101–110; Eresund & Wrangsjö, 2008:57).

53

4.5.2 Ombyte av personal

”Vi försöker ju byta av varandra här om det är jobbigt, det tar på krafterna” (Pedagog B, 2010-09-09). Pedagog B menar att pedagogerna på avdelningen brukar byta av varandra när det uppstår mycket konflikter runt barnet. Pedagogen syftar på när det utagerande barnet får utbrott eller hamnar i konflikt och den vuxne måste gripa in. Ibland är dessa situationer påfrestande och långdragna och pedagog B menar, att det då behövs att någon annan pedagog tar över. Även pedagog D för ett liknande resonemang, där hon också förklarar att pedagogerna byter av varandra (2010-09-16).

Ser man pedagogernas resonemang som en känsloreaktion, kan det vara fördelaktigt att pedagogerna byter av varandra. De menar att långdragna konfliktsituationer är jobbiga. Det kan det tänkas att genom att byta av varandra så undviker de att situationen styrs efter deras egna känslor. Bedömer pedagogerna att det är svårt att hålla tillbaka känslorna, kan överlåtande till en annan kollega förhindra att barnet bemöts negativt och att beteendet befästs på grund av samspelet (Eresund & Wrangsjö, 2008:28–29; Ogden, 2001:85). Det kan på så vis undvikas att pedagogerna tillskriver barnet negativa egenskaper som påverkas av pedagogernas känslor för stunden. Det kan dock tänkas att barnet kan uppleva att den vuxne är trött på mig och inte tycker om mig vid avbytning av personal.

En stigmatisering kan uppstå då barnet upplever och identifierar sig själv i negativa termer eftersom barnet kan uppfatta det som att pedagogerna inte ”orkar med” barnet i den specifika situationen (Ogden, 2001:224–225). Utagerande barn har ofta problematiska relationer till vuxna och även bristande tillit till vuxna (Eresund & Wrangsjö, 2008:188–189;Hellgren & Tegnell, 2010:23). Att byta av varandra inom personalen vid konfliktsituationer kan tänkas förvärra den bristande tilliten många utagerade barn har till vuxna. Detta eftersom det då blir två vuxna som ”påpekar” barnets negativa beteende vilket istället kan förstärka barnets svårigheter.

”Jag har lärt mig att en annan vuxen aldrig får gå in en konfliktsituation och ta över. Då blir det fel för barnen” (Pedagog E, 2010-10-19). Pedagog E framför en annan syn på att byta av varandra. Pedagog E menar att om en situation absolut kräver avbytning av personal, skall det ske genom att den vuxne signalerar till att man önskar detta.

54

Det är ofta en fördel om barnet har en kontaktperson i början för att bygga upp en god relation mellan barnet och den vuxne. Många utagerande barn ser vuxna nästan som fiender (Hellström, 1993:144–145). Det kan tänkas att barnet i den här situationen på grund av att pedagogerna byter av varandra antingen upplever eller får sin upplevelse bekräftad att vuxna är motståndare (Folkman, 1998:96–98).

4.5.3 Avskiljning av barnet

Pedagog A förklarar att när barnet får ett utbrott lyfter pedagogerna på avdelningen oftast ut barnet ur rummet. Enligt pedagogen får barnet på så vis möjlighet att lugna ner sig. Barnet får i dessa sammanhang sitta själv eftersom de inte har möjlighet att avsätta en vuxen enbart för henne. När barnet lugnat ner sig kommer hon självmant till pedagogerna och vill gärna sitta i deras knä. Uttrycker barnet en vilja till att vara ensamt vid utbrottssituationer så bör barnet få vara det. Det är i så fall vikigt att den vuxne tydligt signalera att jag finns här i närheten om du behöver det (Kadesjö, 2001:236).

Eftersom jag inte utfört observationer kan jag inte analysera hur dessa situationer hanterats. Jag tolkar det dock utifrån pedagog A:s beskrivning, som att barnet inte avskiljs i vredesmod. Det är dock inte barnet som i dessa situationer väljer huruvida hon vill sitta för sig själv eller inte. Att avskilja barnet kan medföra att barnets negativa självkänsla förstärks då barnet kan uppleva att pedagogerna inte tycker om barnet som person (Kinge, 2000:30).

Det kan vara en form av stigmatisering då kan det signalera till barnet att det är barnet som person pedagogerna inte gillar, snarare än barnets handling. Risken finns att barnet upplever sig själv som dum och misslyckad. Det ger inte heller barnets egen upplevelse av situationen någon möjlighet att komma fram.

55

4.5.4 Kartläggning

Specialpedagogen menar att det är viktigt att göra en kartläggning och titta på när och hur barnets svårigheter utgörs. Specialpedagogen kartlägger bl.a. barnets intresse, starka och svaga sidor. Tillsammans med pedagogerna arbetar utifrån veckoschema där de försöker lokalisera vilka situationer och vilka aktiviteter barnet inte klarar av. Specialpedagogen menar att kartläggningen är vikigt eftersom man kan finna mönster i när barnets svårigheter tar sig mer uttryck. Hon betonar även vikten av kartläggning för att förstå orsaken till barnets beteende. ”Så att man kan tillrättalägga beteendet och den vuxne kan hjälpa barnet att kompensera där och när det brister” (Specialpedagog 2010-09-15). Citatet kan utifrån det kompensatoriska perspektivet förstås genom att det är barnets brister som är i centrum (Olsson & Olsson, 2007:124). Ur ett relationellt perspektiv bör kartläggningens fokusering snarare ligga på vilka brister i miljön och i verksamheten som utlöser barnets svårigheter (Olsson & Olsson 2007:124). Det framkommer dock i specialpedagogens resonemang att hon tittar på vilka situationer/aktiviteter i verksamheten som ger upphov till svårigheter för barnet. Det är viktigt att den vuxne skapar en förståelse för de bakomliggande orsakerna och finna

utlösande händelser för barnets svårigheter vilket specialpedagogen framhåller (Eresund & Wrangsjö, 2008:57;Greene, 2003:17). Greene hävdar att det är viktigt att barnet får ge utlopp för sina känslor och har barnet fått utbrott ska man inte lägga lock på barnets känslor (Greene, 2003:101–109). Därmed blir specialpedagogens resonemang gällande att beteendet skall korrigeras problematisk. Dels för att allt ansvar då utifrån ett relationellt perspektiv läggs på att det är barnet som brister. Däremot kan den vuxne lära sig barnets signaler och hjälpa barnet i sin frustration. För att hjälpa och lära barnet nya tankefärdigheter och strategier menar Greene att man måste minska barnets frustrationsnivå (Greene, 2003:126–127). I stället för att det är barnets beteende som skall korrigeras bör fokuset snarare grundas i hur den vuxne förstår barnet i den situation barnet befinner sig i här och nu (Moira von Wright, 2002:11). Den vuxne har en avgörande roll i detta något specialpedagogen även belyser. Hon berättar att när de besöker förskolor försöker de skapa sig en helhetsbild av barnet där de tittar pedagogernas relation med barnet och verksamhets struktur.

Detta spelar en stor roll och det aktuella barnet kanske hade klarat sig hur bra som helst i en annan miljö. Måste börja med att titta på sig själv. Hur känner jag för det här barnet (Specialpedagog 2010-09-15).

56

Här visar specialpedagogen ett förhållningssätt utifrån det relationella perspektivet. Hon betonar dels relation mellan barnet och pedagogerna men även miljöns påverkan av barnets svårigheter. Omgivningens inverkan på utagerande beteende har en stor betydelse dels till hur och varför den tar sig uttryck men även gällande att det befästs hos barnet (Ogden 2005:85). Specialpedagogens resonemang gällande att man först och främst måste titta på barnets svårigheter utifrån sig själv knyter ihop mitt arbete på ett bra sätt. En stigmatisering av utagerande barn och bedömning av ett beteende som avvikande konstrueras utifrån omgivningens reaktion. Hur den som möter det utagerande barnet uppfattar och tillskriver beteendet för egenskapar påverkar huruvida stigmatiseringsprocesser uppkommer respektive inte (Ogden, 1991:224–225;Giddens, 2003:201). De vuxnas personliga värderingar och de motstridiga känslor barnet kan väcka påverkar både hur barnet blir bemött men även barnets självbild.