Koncentrationssvårigheter och fysisk aggressivitet

Samtliga pedagoger upplever att utagerande barn har svårt att koncentrera sig och att de beskriver att de agerar ut fysisk. De menar att barnen slåss, puttas eller bits. ”De hörs och syns, man ställer dem i motsats till de inåtvända barnen. De blir jättearga, slåss och sparkar. De verkar vara väldigt frustrerade” (Pedagog B 2010-09-09). Inåtvända och utagerande barns svårigheter ofta förklaras ofta ur benämningen aggressivitet och tillbakadragenhet (Johanessen 1997:12). Pedagogens förklaring kan då förstås som att hon ställer dessa två beteende som motpoler till varandra. Det är dock angeläget att inte tänka ur den aspekten när man skall förstå det utagerande barnets beteende och dess bakomliggande faktorer. Trots att båda beteenden är en överlevnadsstrategi krävs det olika tillvägagångssätt vid bemötandet (Kinge, 2000:37).

De som slåss och bits och hamnar ofta i bråk. De springer och är rörliga. Barnen slåss inte alltid utan de kan skrika istället. De har svårt att sitta stilla i vissa sammanhang (Pedagog C 2010-09-14).

Pedagog C beskriver, liksom de andra pedagogerna, en bild av att utagerande barn agerar fysiskt, vilket enligt Nordahl är ett framträdande beteende hos dessa barn (Nordahl m.fl.2007:35). Pedagog C:s uttrycker att barnet hamnar i bråk istället för att barnet bråkar. En liknande beskrivning ger pedagog A; ”Barn som råkar ut för mycket konflikter” (Pedagog A, 2010-09-09). Deras beskrivning skiljer gentemot de övriga pedagogerna då de betonar att barnet hamnar i och råkar ut för konflikter. Pedagogernas beskrivning kan förstås som att definitionen av barnet görs utifrån att barnets beteende inte är någon egenskap. De beskriver och stämplar inte barnet som bråkig. Sett ur ett relationellt perspektiv skiljer pedagog A och C således barnet från dess beteende. Det är istället omständigheter omkring barnet, som gör att barnet hamnar i konfliktsituationer (Persson, 2001:134–144). Resonemanget kan därmed påvisa att pedagogerna sätter barnets handlingar i relation till det aktuella sammanhangets påverkan av barnets beteende (Moira von Wright, 2002:11). Pedagog C menar även att det är i

vissa sammanhang som barnet har svårt att sitta still. Till skillnad mot det kompensatoriska

perspektivet lägger pedagogerna därmed inte enbart ansvaret på barnet för att det uppstår bråk. Att det uppstår bråk kring barnet är därmed inte knutet till en egenskap hos barnet (Persson, 2001:143-144;Olsson & Olsson, 2007:125–126). Således kan en motverkan till stigmatisering ses eftersom barnet inte blir ett med sitt beteende. Det är inte enbart barnet som

34

är orsaken till bråk och konflikter utan även miljön påverkar barnets agerande i dessa situationer. Det är lätt att provoceras av utagerande barns beteende och att styras av de känslor som barnet väcker i stunden (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28, Kinge, 2000:9). Det kan tänkas att det då ligger nära till hands att skälla på barnet och ge barnet en rad av tillsägelser. Greene hävdar att bestraffningar och att bemöta barnet med ilska när barnet får ett utbrott snarare ökar utbrottet men även att det inte främjar för en positiv utveckling för barnet (Greene, 2003:30). Det kan tänkas leda till en stigmatisering eftersom barnet kan uppleva sig själv som oduglig och dum på grund av alla tillsägelser barnet får.

Utagerande barn upplever ofta att den negativ uppmärksamhet de får är bättre än ingen alls (Kinge, 2000:23). Drugli hävdar att det negativa samspelet med den vuxne därmed blir en trygghet för barnet och på så vis fortskrider negativa samspel om den vuxne inte bryter det (Drugli, 2003:14–16). Pedagog A och C:s resonemang och förståelse för barnet är därför en viktig utgångspunkt för bemötandet av barnet. Deras beskrivningar kan främja för att negativ utvecklingsspiraler hos barnet och onda cirklar i samspelet inte uppstår.

Det är enbart pedagog C och D som nämner, att det inte är alla utagerande barn som slåss, utan en del skriker i stället. ”Han slår inte på sina kompisar men han blir väldigt arg. Det syns verkligen i hela kroppen hur arg han är och han skriker och slänger saker” (Pedagog D 2010- 09-16). Enligt Greene kan utagerande barns utbrott även uttryckas verbalt exempelvis genom att barnet skriker okontrollerat eller ändvänder skällsord. Utbrotten är dock framförallt ett uttryck för barnets frustration snarare än att de är arga (Greene, 2003:27). I likhet med pedagog D, upplever även pedagog B utagerande barn som arga. Deras upplevelse kan förstås utifrån att utagerande barn ofta får enorma utbrott över saker som vuxna kan uppfatta som småsaker (Greene, 2003:14). Det kan däremot vara problematiskt om den vuxne bemöter barnet utefter tron att barnet är argt. Ställer man frågor under utbrottet om varför barnet är så arg kan det dels förvärra utbrottet men även leda till att barnet förknippar den specifika situationen som negativ. Greene hävdar att utagerande barn främst är arga för att de blir misstörstådda i situationer (Greene, 2003:27). Pedagogernas upplevelse av att barnet är arg bör således ur ett relationellt perspektiv förstås i relation till det aktuella sammanhanget (Moira von Wright, 2002:11). Barnets egentliga behov och svårigheter i situationen kan även tänkas förbises då barnets ilska hamnar i fokus.

35

Flera av pedagogerna beskriver att utagerande barn springer omkring mycket. Tre av pedagogerna menar även att utagerande barn har svårt att koncentrera sig. Det kan bland annat röra sig om att barnet springer planlöst omkring från en sak till en annan.

Han slåss inte utan han är mer uppskruvad och hittar på saker som han vet att han inte får. Han kan flippa ut och då blir det vilt. Han får oftast med de andra barnen på sina hyss. Han kan springa omkring och hoppa inomhus (Pedagog A 2010-09-09).

Den beskrivning som pedagog A ger är återkommande hos de flera av pedagogerna i undersökningen. Deras tolkning av att barnet är ”uppskruvad” och har svårt att koncentrera sig kan förstås utifrån att utagerande barn ofta är impulsstyrda och hyperaktiva, vilket är framträdande symtom hos främst de barn som diagnostiseras med ADHD. Flera utagerande barn har även koncentrationssvårigheter (Eresund & Wrangsjö 2008:16). Pedagogen använder dock benämningen ”flippa” ut för att beskriva barnets svårigheter i dessa situationer, vilket kan tolkas negativt. Pedagogernas benämning ”flippa ut” kan vara en bidragande orsak till stigmatisering då barnet kategoriseras och tillskrivs en egenskap som är konstruerad av vad pedagogerna bedömer vara att ”flippa ut” (Giddens, 2003:202;Ogden, 1991:224–225). Pedagogens resonemang kan tolkas som att hon upplever det som påfrestande när barnet springer omkring och att de andra barnen följer med i hans upptåg.

I intervjun med specialpedagogen framgick det att den vanligaste anledningen till att pedagoger söker hjälp hos henne är:

Det kan vara barn som har svårt med ögonkontakt, knuffar, slåss, lyssnar inte och/eller är hyperaktiva. De är svåra att hantera i barngruppen och är impulsstyrda (Specialpedagog 2010-09-15).

36