Orsaker

Denna analysdel syftar till att besvara min frågeställning om vilka orsaker pedagogerna tror ligger bakom utagerande barns svårigheter. För att kunna hjälpa utagerande barn är det viktigt att man förstår orsakerna till svårigheterna (Greene, 2003:17-24).

4.2.1 Diagnoser och resurser

Samtliga pedagogerna förutom specialpedagogen, tror att en av orsakerna till utagerande barns svårigheter, är någon form av diagnos, det vill säga neuropsykiatrisk störning. När pedagogerna talar om diagnoser kom även önskan om resurs för barnet fram. Pedagogerna menar då en resurs i form av assistent för det utagerande barnet. Jag tycktes kunna urskilja två förstålelser i pedagogernas resonemang om diagnoser som orsaksfaktor och önskan av resurs för barnet. Den ena förståelsen är att man genom en diagnos på barnet därmed också lättare kan få en resurs för barnet. Pedagogerna uttrycker ett missnöje gällande svårigheterna med att få en extra personal på avdelningen. Den andra förståelsen grundas i att pedagogerna efterfrågar en resurs för barnet, där betoningen läggs för att stödja barnet på bästa sätt. Pedagogerna menar att de har svårt att avsätta den tid det utagerade barnet behöver och har rätt till.

”Det finns de barn som skulle behöva en diagnos, där det är något som ligger bakom. Där man kan se att det ligger något bakom” (Pedagog C, 2010-09-14).

Pedagog A berättar om en pojke på avdelningen: ”Jag tror säkert att det ligger en diagnos som ADHD eller damp bakom, eller någon annan bokstavskombination” (Pedagog A, 2010-09- 09). Pedagogen beskriver att pojken blir väldigt uppskruvad och hittar på saker som han vet att han inte får göra. Pedagogen avslutar med att säga att hon tror att dessa barn inte förstår bättre. Jag nämnde även under avsnitt koncentrationssvårigheter och fysisk aggressivitet att pedagog A använder även benämningen ”flippa” ut (2010-09-09). Utifrån ett kompensatoriskt perspektiv ges barnet det uteslutande ansvaret för sina svårigheter i dessa

39

situationer (Olsson & Olsson, 2007:124). Barnet tillskrivs en form av egenskap genom hennes uttalande: ”Dessa barn förstår inte bättre” och ”flippa ut”. Barnet kategoriseras även i form av en diagnos och således indikerar pedagogen att svårigheterna är bundna till barnet (Olsson & Olsson, 2007:124).

Sett ur ett relationellt perspektiv bör fokuseringen riktas mot vilka faktorer i verksamheten och omgivningen som påverkar barnets svårigheter (Persson, 2001:143–144). Haug hävdar att tillskrivas med en diagnos kan i sig vara stigmatiserande (Haug, 1998:15–16). Problematiken i pedagogernas resonerande gällande att sätta diagnoser är vad pedagogerna ger diagnosen för betydelse (Severinsson, 2010:49). Under intervjuerna med framförallt pedagog A och D, kom efterfrågan av en resurs för barnet på tals vid flera tillfällen. De förklarar, att på deras tidigare arbetsplatser hade många barn, en extra resurs. De uttrycker ett missnöje kring att det i dagsläget dels är svårare att få en resurs för barnet, men även för att det är långdragen process. ”Men det handlar alltid om pengar. En resurs kan vara en tillgång till hela barngruppen, och inte enbart till ett barn” (Pedagog A, 2010-09-09).

Ett sådant synsätt kan likna det som styr inom det kompensatoriska perspektivet där barnets svaga sidor skall kompenseras (Nilholm, 2007: 25), och i detta fall med hjälp av en resurs. Diagnosens betydelse för pedagogerna kan förstås som ett medel för att få en resurs för barnet.

Pedagog B vill även att barnet ska få en resurs, men hon beskriver det ur en annan synvinkel.

Vi hade behövt en resurs för barnet, någon som hjälper honom. Det är svårt att avsätta den tiden att sitta ner och hjälpa honom, med att lyssna och fokusera. Han behöver hjälp med att sitta med en sak i taget (Pedagog B, 2010-09-09).

Pedagogen menar att avdelningen har svårt att avsätta tid, för att sitta ner enskilt med barnet. Eftersom barnet ständigt byter aktivitet och därmed har svårt att fokusera på en sak i taget, menar pedagog B att barnet behöver en vuxen som kan finnas vid hans sida. Jag tycktes kunna se en skillnad i pedagog B:s beskrivning i jämförelse med de resonemangen som pedagogerna ovan gör. Ur ett relationellt perspektiv beskriver pedagog B det är verksamheten som inte har full möjlighet att stödja barnet. Det blir således verksamhetens brister som skall kompenseras, och inte barnets (Persson, 2001:143–144). Pedagog B resonemang visar till skillnad från den första förståelse beskrivningen, att barnets svårigheter inte är en brist hos barnet skall kompenseras genom en resurs. Således efterfrågar pedagog B istället, en resurs som kan fungera som ett stöd för barnet. Ur aspekten att utagerande barn ofta har problematiska

40

relationer till vuxna (Hellgren & Tegnell, 2010:23) kan utagerande barn behöva en extra resurs som kan ge den tid som barnet behöver, som pedagog B antyder. En extra vuxen i barngruppen som enbart fungerar som ett stöd för det utagerande barnet, kan således tänkas främja för att barnets relation och tillit till vuxna förbättras.

Utagerande barn behöver oftast en vuxen som hela tiden är nära och steget före barnet. En vuxen som kan tolka barnets signaler innan ett utbrott utlöses bland annat genom att avleda (Eresund & Wrangsjö, 2008:280–282). I förskolan med stora barngrupper, kan det vara svårt att avsätta en pedagog till ett barn. Ur den aspekten kan en resurs för ett utagerande barn vara aktuellt.

4.2.2 Föräldrarnas svårigheter med gränssättning

Samtliga pedagoger, förutom specialpedagogen, tror att utagerande barns svårigheter framförallt beror på att föräldrarna har svårt att sätta gränser. Pedagogerna menar att i de områdena, där min undersökning ägt rum, är föräldrarna mycket fokuserade på sina karriärer. Enligt pedagogerna kan detta leda till att de inte orkar ägna barnen den uppmärksamhet de behöver. Föräldrarna är därmed enligt pedagogernas upplevelse inkonsekventa och ”slappa” gällande gränssättningar för barnet.

Pedagog D hävdar att föräldrarna inte klarar gränssättningen och att de ger efter för barnet. Hon ger ett exempel, där hon tror att föräldrarna till det utagerande barnet, inte klarar av att sätta upp regler och gränser för barnet. Hon menar att det kan vara så att föräldrarna är oense om vilka regler som skall sättas (Pedagog D, 2010-09-16). En del föräldrar från deras förskola är mycket fokuserade på sina karriärer och är väldigt stressade.”Denna stress påverkar barnet också och samtidigt vill föräldrarna att barnet ska göra mycket aktiviteter. Allt barnet vill kanske är, att bara få komma hem och umgås med sina föräldrar” (Pedagog D, 2010-09-16). Pedagog E beskriver, i likhet med pedagog D, att orsaken till utagerande beteende är på grund av bristande gränssättning.

Det kan vara hemförhållanden och då menar jag gränssättning. Föräldrarna är inte konsekventa och är stressade. Barnet har varit på förskolan hela

41

dagen och föräldrarna vill inte ta i en massa konflikter när de varit ifrån varandra hela dagen (Pedagog E, 2010-10-19).

Stressade föräldrar har oftare inkonsekventa regler och är inte alltid konsekventa gällande gränser för barnet (Enheten för Psykisk Hälsa, 2003:15). Litteraturen framhäver dock att utagerande barns svårigheter är mer komplexa än så och att det är flera orsaker som bidrar till ett utagerande beteende (Eresund, 2002:13). Pedagogernas resonemang har likheter med det synsätt som var framträdande förr gällande orsakerna till utagerande beteende, nämligen att det beror på att barnen är ouppfostrade (Eresund, 2002:7). Det resonemang pedagogerna beskriver kan ur ett relationellt perspektiv förstås som att barnets svårigheter inte läggs på barnet utan konstruerats av omgivningen (Persson. 2001:143–144). Däremot läggs ansvaret på föräldrarna.

En problematik som kan uppstå ur ett resonemang som pedagogerna beskriver, är att barnen inte får den hjälp som de behöver i förskolan. Det är svårt att påverka hur föräldrar uppfostrar sina barn. Det kan leda till att pedagogerna resonerar att de inte kan ge barnet det stöd det behöver eftersom det är hemförhållandena som brister.

Förskolan kan även på grund av deras uppfattning att det är ”hemförhållandena som brister”, uppleva att barnet behöver strängare regler i förskolan eftersom barnet ”saknar det hemma”. Väljer då förskolan att stå på sig i dessa regler, kan det tänkas att det snarare förstärker barnets svårigheter. Jag grundar detta på att utagerande barns svårigheter kan befästas i samspelet med andra och att tillsägelser dels kan förvärra barnets utbrott, vilket i sig kan förstärka svårigheterna (Odgen, 2001:85, Greene, 2003:30) Utagerande barn behöver istället tydlighet och strukturerade ramar där man konkret förklarar vad som förväntas av dem Tegnell & Hellgren, 2010:47). Forskning har även visat att utagerande barn behöver mycket mer positiv bekräftelse och uppmärksamhet, framförallt när de visar ett ”önskat” beteende (Henricsson, 2006:1). Det kan vara svårt om man upplever att barnet behöver hårdare gränser och regler.

Pedagog A som arbetar i en annan kommun uttrycker i likhet med pedagogerna ovan, att en del föräldrar i detta område har karriären i fokus. Hon menar dock till skillnad från de övriga pedagogerna att barnet får för mycket uppmärksamhet.

Han är vild hemma också men eftersom han är ensambarn får han alltid hela uppmärksamheten och man kan släppa lite på gränserna. I förskolan behöver han dela uppmärksamheten. Det blir inte samma uppmärksamhet, vilket kan öka beteendet (Pedagog A 2010-09-09).

42

Det ställs andra krav på barn i förskolan än hemma, vilket pedagog A även konstaterar. Pedagogen berättar vidare att barnet ofta får utbrott när det är mycket barn och rörelse runt omkring. Det kan vara en faktor till pedagogens resonemang i citatet ovan. Ur hennes beskrivning framträder det att föräldrarna ges till största delen ansvaret för barnets svårigheter i förskolan. Det är enligt pedagogen, på grund av att föräldrarna ger barnet för mycket uppmärksamhet hemma, som ligger till grund för hans ”ökade” beteende i förskolan. Ur ett relationellt perspektiv är det omgivningen och i det här sammanhanget föräldrarna enligt pedagog A, som påverkar barnets beteende (Persson, 2001:143–144). Verksamhetens roll och påverkan lyfts dock inte fram i pedagog A:s beskrivning. Om barnets ökande beteende i förskolan ses ur ett relationellt perspektiv, bör pedagogen fundera kring vilken form av uppmärksamhet barnet får även i förskolan. Om det är i synnerhet en negativ uppmärksamhet i form av tillsägelser kan barnets svårigheter förstärkas. Utagerande barn kan dessutom uppleva, att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls. Den negativa uppmärksamheten kan även vara en form av trygghet för barnet (Kinge, 2000:23, Drugli, 2003:13).

43