Sammanfattning och slutsatser

Syftet med min undersökning är att synliggöra vilka redskap och metoder förskolan kan erbjuda utagerande barn för att motverka en stigmatisering av barnen. För att nå syftet har jag använt fyra frågeställningar. Dessa berör hur pedagogerna definierar utagerande beteende, vilka orsaker pedagogerna tror ligger till grund för barnens svårigheter, pedagogernas resonemang kring sitt bemötande av utagerande barn och vilka situationer som pedagogerna upplever som svåra för utagerande barn att hantera.

Denna del av analysen knyter samman vad jag kommit fram till i min analys av resultatet. Utifrån slutsatserna resonerar jag huruvida undersökningens syfte och frågeställningar besvarats.

Den samlade bilden som pedagogerna framför är att de upplever och definierar utagerande barn som fysiska och detta genom att barnen slåss, puttas och bits. Pedagogernas beskrivningar är till största delen samstämmiga med litteraturen, då utagerande barn ofta handlar utifrån fysisk aggressivitet. Det är enbart två pedagoger som nämner att barnen inte bara agerar fysisk, utan även uppvisar verbal aggressivitet genom att skrika. Utagerande

57

beteende och svårigheter uttrycks inte enbart genom fysisk aggressivitet. Utan det kan även vara i verbal form, exempelvis genom att barnet skriker okontrollerat och/eller använder skällsord (Greene, 2003:14–15). En annan aspekt som framkom är att flertalet av pedagogerna upplever att dessa barn har svårigheter med att koncentrera sig. Detta uttrycks enligt pedagoger att barnet bland annat springer planlöst omkring, har svårt att rikta uppmärksamhet och att sitta still. Detta kan förstås utifrån att många utagerande barn är impulsstyrda och har koncentrationssvårigheter (Eresund, 2002:10). Flera av pedagogerna uttryckte även att de upplevde att barnen inte lyssnar på de vuxna och struntar i deras tillsägelser. Det är lätt att uppfatta utagerande barn som olydiga och motvilliga att tillmötesgå vuxne men det bör snarare förstås att omgivningens ställer för höga krav på barnet. Förväntningar och krav bör ställas utifrån det enskilda barnets behov och förutsättningar i synnerhet för utagerande barn då de har bristfälliga färdigheter i sin flexibilitet och frustrationsförmåga (Greene, 2003:28). En slutsats som kan dras utifrån detta är att pedagogernas definitioner av utagerande beteende överensstämmer till största delen med litteraturen.

Eftersom mitt syfte med undersökningen är att motverka en stigmatisering av utagerande barn har jag i analysen sökt efter om pedagogerna tillskriver barnen negativa egenskaper i förhållandet till barnens beteende. Jag fann tre huvudsakliga uttryck som några av pedagogerna använder för att beskriva utagerande barns svårigheter, vilka är ”flippa ut”,

bråkar och att utagerande barn inte förstår bättre. Benämningarna kan tolkas som negativa

och kan förstås som ett led till stigmatisering. En tänkbar slutsats som kan dras utifrån detta är några av pedagogerna tillskriver utagerande barn negativa egenskaper när de beskriver barnens beteende. Dock gör majoriteten av pedagogerna inte detta.

Samtliga pedagoger, förutom specialpedagogen, förklarar att någon form av diagnos kan vara en orsak till utagerande barns svårigheter. Många utagerande barn diagnostiseras senare med bl.a. ADHD, uppförandestörning och trotssyndrom (Eresund, 2002:10). Jag fann dock två olika förstålelser hos pedagogerna gällande viset att tala om diagnoser och om resurser. Några av pedagogerna talade om diagnos som ett led till att få en resurs. Olsson och Olsson hävdar att förskola och skola många gånger använder diagnos som ett medel för att få pengar till en resurs (Olsson & Olsson, 2007:18). Haug menar att en diagnos inte alltid hjälper barnet utan kan vara stigmatiserande istället (Haug, 1998:15–16). Den andra förståelsen jag fann beskrev pedagogerna att en resurs kan hjälpa barnet då, förskolan inte har möjlighet att avsätta den tiden för barnet som den hade behövt. De två förskolorna efterfrågar därmed stöd i arbetet med utagerande barn.

58

Samtliga pedagoger i min undersökning, förutom specialpedagogen menar att föräldrarnas svårigheter med gränssättning även är orsak till utagerande barns svårigheter enligt. Pedagogernas resonemang skiljer sig från litteraturen i detta avseende, då orsakerna till utagerande barns svårigheter är flera som samverkar (Eresund, 2002:13). Föräldrars inkonsekventa uppfostringsstrategier och svårigheter kan vara en bidragande orsak men det är en för begränsad förståelse att det är en ensam orsak (Wiking, 1991:13). Mitt resultat är samstämmigt med vad Johannessen funnit i sin undersökning, där pedagogerna ansåg att föräldrarna till utagerande barn är ”slappa” med gränser. (Johannessen 1997:84). En slutsats som kan dras utifrån detta är att pedagogernas resonemang gällande orsaker belyser den komplexitet och breda spektrum som utagerande barns svårigheter utgör.

Genom en karläggning kan man uppmärksamma mönster i vilka situationer och sammanhang där barnets svårigheter uttrycks ofta. Detta kan bidra till en ökad förståelse för barnets svårigheter (Folkman, 1998: 110). Denna del är knuten till min tredje frågeställning gällande situationer som är svårhanterliga för barnet. Pedagogerna gav bland annat exempel på påklädningssituationer och samlingar. Dessa situationer kan utifrån litteraturen vara påfrestande för utagerande barn men måste ses ur att barnen har svårt att möta omgivningens för höga krav (Drugli, 2003:91). Här gäller det dels att se över vilka krav som ställs på barnet men även förebygga dessa utlösande händelser (Eresund & Wrangsjö, 2008:57, Greene, 2003:106–107). Några av pedagogerna talar exempelvis om att vara steget före och att genom

göra det lugnt för barnet för att undvika att barnet försätts i negativa situationer. Pedagogerna

bemötte barnet i dessa situationer bland annat genom avledning och överseende med sina krav.

En slutsats jag kan dra är att de situationer som är återkommande och rutinmässiga inom förskola är de situationer som är svårast för utagerande barn att hantera. Tidigare forskning visar att i synnerhet utagerande barn behöver tydliga och strukturerade rutiner (Tegnell & Hellgren, 2010:47). Det är en intressant aspekt och något att ta med sig och reflektera över hur rutiner utformas i förskolan. Därmed kan en kartläggning över hur man i verksamheten utformar dessa vara aktuellt.

Det var enbart pedagog D som beskriver att hon upplever svårigheter i bemötandet och mötet med utagerande barn. Samtliga pedagoger, förutom pedagog D, anser inte heller att det är svårare att skapa relationer med utagerande barn. Pedagogernas svar förvånande mig en del eftersom att litteraturen menar att utagerande barn provocerar och utmanar ofta vuxnas

59

känslor (Kinge, 2000:9). Samtliga pedagoger uttrycker en vilja till att förstå utagerande barn och lyfter fram det positiva hos barnen. Två pedagoger betonade även att det inte var barnet som person som är jobbig, utan omständigheter runt barnet. Flera av pedagogerna betonade vikten av att vara steget före barnet för att undvika utbrott hos barnet. En av pedagogerna uttryckte att det är viktigt att vara tre steg före! Pedagogernas resonemang om detta är ett vikigt förhållningssätt för att utagerande barns svårigheter inte skall förstärkas (Hellgren & Tegnell, 2010 s 28).

Dock använde några pedagoger strategier såsom att avskilja barnet och avbyte mellan pedagogerna vid konfliktsituationer. Dessa kan tänkas vara stigmatiserande då det kan signalera till barnet att det är barnet som person som är jobbig och inte handlingen.

Ur utgångspunkt från svaren på mina frågeställningar drar jag slutsatsen att det behövs mer kunskap om utagerande barns svårigheter i förskolan och att pedagoger behöver handledning för att motverka en stigmatisering av barnen.

60

5 Diskussion och kritisk tillbakablick

Jag upplever att pedagogerna i min undersökning uttrycker en vilja till att förstå och stödja utagerande barn. Trots att de flesta pedagogerna hävdar att det inte upplever svårigheter eller problematik i mötet med utagerande barn, är min tolkning efter analysen att det behövs mer kunskap om barnen och hur man kan hjälpa dem. Det grundar jag på att pedagogernas resonemang styrker den bild av att utagerande beteende och svårigheter är ett brett och komplicerat ämne, vilket litteraturen framför. Jag är kritisk till att jag inte använt observationer och diktafon, då det bidragit till en mer nyanserad bild. Framförallt när det kommer till pedagogernas bemötande av utagerande barn, hade observationer av möten mellan barnet och pedagogerna varit grundliggare och fördjupat den delen av arbetet.

Flera av pedagogerna hade enligt min uppfattning svårt att svara på de frågor som rörde deras bemötande och relation med barnet. Pedagogerna svarade kort och tveksamt på dessa, och det som rör bemötande och relationerna i min analys del är tagna från olika delar av intervjuerna. Det kan grunda sig i att hur frågorna gällande bemötande och relation med barnet formulerades. Det kan även förefalla att det är svårt att under en kort tid reflektera över sitt bemötande med en okänd person. Det kan även finnas en rädsla av att bli kritiserad. Om jag utfört observationer hade vi haft ett underlag och exempel att diskutera kring. Det har även medfört svårigheter gällande analysdelen kring detta då jag inte kan uttala mig eller spekulera kring detta. Valet av att inte använda diktafon har medfört att jag vid en del tillfällen i intervjuerna missat att ställa en del följdfrågor. Jag upplever dock inte att intervjuerna som samtal blivit mer ansträngda eller störda på grund av antecknandet. Det är snarare problematiskt ur aspekten att jag kan ha missat att anteckna viktiga delar som pedagogerna sade.

En intressant aspekt som förvånade mig i resultatet av undersökningen var att samtliga pedagoger, förutom specialpedagogen, menar att föräldrarnas svårigheter med gränssättning

61

är en orsak till utagerande beteende. Jag förväntade mig att intervjuerna skulle föras in på diagnoser men inte att föräldrarnas inverkan skulle vara så påtaglig. Att pedagogerna framförde ovan nämnda som en orsak är intressant ur aspekten att undersökningen utfördes i två olika kommuner. Jag finner det anmärkningsvärt att reflektera över varför resultatet förefaller sig så. Detta då de socioekonomiska förutsättningarna är likartade i den mindre kommunen och i området i den större kommunen.

Redan i början av min utbildning har jag haft funderingar kring varför lärarutbildningen inte erbjuder en obligatorisk kurs gällande barn i behov av särskilt stöd. Vårt uppdrag och våra läroplaner behandlar en skola för alla där inkluderingsbegreppet centreras. Viljan till att stödja utagerande barn och att lyfta fram det positiva hos barnet finns hos pedagogerna i min undersökning. De har dock inte alla redskap för att lyckas alla gånger. Därför är en ökad kunskap om utagerande barn och redskap för att stödja dem av vikt i förskolan.

Förslag till fortsatt forskning:

Under arbetets gång funderade jag mycket kring hur pedagogerna samarbetar med föräldrarna till utagerande barn. Samtliga pedagoger, förutom specialpedagogen nämnde föräldrarnas påverkan som orsaksfaktor. Det skulle därmed vara av intresse att undersöka följande:

62