1. Inledning
4.3 Bemötande och förståelse av barnet
I denna del av analysen besvaras min sista frågeställning, om hur pedagogerna resonerar kring sitt eget bemötande av utagerande barn. Avsnittet belyser även hur pedagogerna upplever relationen med ett utagerande barn.
Det är enbart pedagog D som beskriver att hon upplever en problematik i mötet med utagerande barn. De övriga pedagogerna hävdar att de inte tycker det är svårt att bemöta eller skapa en god relation med utagerande barn.
4.3.1 Pedagogernas resonemang kring sitt eget bemötande av barnet
Pedagog B beskriver hur hon tolkar utagerande barns beteende och svårigheter. ”Jag tror som sagt att det är ett rop på hjälp och tolkar det som att de mår dåligt. Jag tror inte barn slåss för att vara elaka” (Pedagog B, 2010-09-09). Pedagogen skiljer barnet från beteende och försöker förstå barnets svårigheter. Denna förståelse för barnets svårigheter som pedagog B skildrar, öppnar upp för ett bemötande som inte fokuseras på det negativa hos barnet. Kinge hävdar att det är av vikt att den vuxne riktar fokuset och förståelsen på barnets inre snarare än de yttre handlingarna, vilket pedagog B:s resonemang påvisar (Kinge, 2000:10).
Pedagog C menar att det är viktigt att tänka medvetet. Hon förklarar explicit att: ”Det är viktigt att försöka gå in nollställd, så det inte blir onödigt skäll för den stackaren som redan har det jobbigt” (Pedagog C, 2010-09-14). Hon fördjupar resonemanget och uttrycker följande: ”Därför bör man försöka gå in nollställd och först ta reda på vad som hänt. Innan man går in i konfliktsituationen, bör man göra sig medveten om hur man bör tänka” (Pedagog C, 2010-09-14). Pedagogens resonemang kan tolkas som arbete mot en känsloreaktion eftersom hon menar att man måste medvetet tänka kring hur man skall agera, innan man går in i situationen. Pedagog C menar att det utagerande barn många gånger kan få skulden för konflikter trots att de inte startat det. Pedagogens resonemang kan förstås att det ofta uppstår mycket konflikter omkring utagerande barn. Det är därför vikigt att man som vuxen är
44
medveten om de känslor barnet väcker hos en för motverka att man styrs efter dessa (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28). Eftersom pedagogen menar att hon betonar att hon försöker gå in nollställd och medvetet tänka över hur man bör tänka, undviker hon därmed att styras av de känslor som situationen kan väcka för stunden. Ett liknade synsätt beskriver pedagog B och benämner det som felaktig skuldbeläggning;
Jag tror att det måste vara jobbigt att höra sitt namn hela dagarna och de andra barnen lär ju sig snabbt att man kan skylla ifrån sig på detta barn. Jag har egna erfarenheter av att pedagoger kan skylla på ”Olle” fast han inte ens varit där. Det tänker jag alltid på när det uppstått en konflikt. Man måste ha klart för sig om situationen innan man skuldbelägger. Det är något jag känner starkt för (Pedagog B 2010-09-09).
Både pedagog B och C:s resonemang kan förstås som en form av motverkan till stigmatisering då de utifrån ett relationellt perspektiv betonar vikten av deras egen roll i konfliktsituationerna (Persson, 2001:143–144). Genom att hantera konfliktsituationer så neutralt som möjligt och vara medvetna om sin egen påverkan av dessa, tillskrivs inte barnet en roll som avvikande.
Barnet undviks att försättas i stigmatiserandeprocesser eftersom barnet inte blir bemött som ”bråkstaken” som alltid får skulden (Ogden, 1991:224–225).
Pedagog D berättar att ett utagerande barn på deras avdelning alltid drar sig undan den vuxne och springer ifrån när det handlar om konfliktsituationer. Pedagog D menar att barnet är så van vid att få tillsägelser, skäll och att få skulden. Barnet väljer enligt pedagogen att ”fly”. Pedagog D berättar att hon upplever att avdelningen väntade för länge med att få hjälp och handledning av en specialpedagog. De hade tidigare stora svårigheter med att möta barnets svårigheter och utbrott. Det ledde till att pedagogerna tidigare ”höll” andan när barnet kom. Pedagogen berättar att hon tror att barnet kunde känna av att pedagogerna tyckte situationen var jobbig. Detta menar pedagog D kan ha förvärrat situationen och påverkat barnet negativt, vilket leder till att svårigheterna eskalerat (Pedagog D, 2010-09-16). Pedagogens beskrivning tyder på att avdelningen fastnat i en ond cirkel med ett negativt samspels mönster (Hellgren & Tegnell, 2010:28, Drugli, 2003:14–16). Då pedagogerna signalerat till barnet att de tycker situationen är jobbig, kan barnet uppleva att det är han som person som är jobbig. Pedagogen berättar även att barnet ofta drar sig undan de vuxna på avdelningen. Det kan tyda på att barnet har stigmatiserats (Ogden, 1991:224–225). Pedagog D:s beskrivning visar att utagerande svårigheter befästs i negativa samspel, vilket hon själv även nämner (Ogden, 2005:85). Ur ett relationellt perspektiv framför pedgog D i sin beskrivning att barnets
45
svårigheter har format i relation till den kontext barnet befinner sig, alltså verksamheten Moira von Wright, 2002:11).
4.3.2 Relationen med utagerande barn
För att hjälpa och stödja utagerande barn är det av vikt att skapa en god relation med barnet och få barnet att känna tillit till vuxna (Eresund & Wrangsjö, 2008:188–189).
Pedagog C anser inte att det är svårare att skapa en relation med utagerande barn och menar istället följande:
Vissa barn kan det ta tid att få ett förtroende från. Man måste förtjäna ett förtroende. Det kan vara svårt att få kontakt med vissa barn. De kan vara avskärmade och vissa barn klarar inte ens av att titta en i ögonen. Men man får inte ge upp och det är viktigt att ständigt försöka skapa kontakt med barnet, för att få ett ömsesidigt förtroende (Pedagog C, 2010-09-14).
Pedagogens uttalande stämmer väl överens med litteraturen, då det är viktigt att öka utagerande barns tillit till vuxna, då de många gånger saknar en grundtrygghet och upplever att världen är emot dem (Eresund & Wrangsjö, 2008:188–189, Folkman 1998:96). Utifrån ett relationellt perspektiv framhåller pedagog C sin egen roll och inverkan i förtroendeskapningen då hon lägger betoning vid ett ömsesidigt förtroende. Folkman menar att utagerande barn behöver ett ömsesidigt förtroende, för att stärka deras självbild (Folkman, 1998:96–101). Genom att kontinuerligt arbeta mot detta som pedagog C framhäver kan det motverka att barnet upplever sig själv som avvikande.
På frågan om det är svårare att skapa en relation med ett utagerande barn svarar pedagog B: ”Tvärtom! Man vill ta till sig barnet och hjälpa det” (Pedagog B, 2010-09-09). Liknande inställning kan jag urskilja från samtliga pedagoger.
Det är viktigt att ha en god kontakt med barnet. Man måste visa att man bryr sig om dem och att det de gör är betydelsefullt. Man måste förklara och visa att det dåliga de gör är betydelsefullt och det de gör bra är betydelsefullt (Pedagog C, 2010-09-14).
46
Pedagog C:s resonemang visar att hon skiljer mellan barnet och dess beteende. Pedagog E för ett liknande resonemang och beskriver: ” Man ska inte kritisera personen. Man får aldrig kritisera ett barn som person. Det är vikigt att poängtera för barnet, att det de gjorde, inte var så bra just då” (Pedagog E, 2010-10-19).
Pedagogens beskrivning kan ses som ett redskap för att motverka stigmatisering av barnet. Detta eftersom barnet inte bedöms och bemöts utifrån det ”dåliga” beteendet. Pedagogen förmedlar i stället att du är betydelsefull oavsett och barnet duger som det är. Efterföljande citat kan också ses som en strategi för att motverka en stigmatisering av utagerande barn.
Jag tror mycket på att [man måste] bygga på det positiva med utagerande barn. Detta gjorde du bra! Det är viktigt att lyfta fram det positiva hos barnet. Det är vikigt för alla barn men med utagerande barn är det extra viktigt annars fastnar man i ett negativt ekorre-hjul. Eftersom barnen har redan en negativ självbild kan man spä på den. Det är viktigt att jobba med att stärka alla barns självbild men med just utagerande är det extra viktigt att lyfta fram det positiva (Pedagog E 2010-10-19).
Det var enbart pedagog E som tog upp utagerande barns negativa självbild i intervjun. Pedagog E:s förståelse för utagerande barn kan tänkas främja för en stigmatisering då hon ur
ett relationellt perspektiv är medveten om sin egen påverkan av barnets svårigheter. Barnets svårigheter är således ingen egenskap eller brist hos barnet (Olsson & Olsson,
2007:124)Att bygga utifrån det positiva och att vara medveten om sin egen roll och inverkan som pedagog E beskriver kan man undvika att som Kinge menar, att överföra sina egna reaktioner på barnet. På så vis kan man minska risken att barnets svårigheter förstärks och att den dåliga självkänslan tar ytterligare skada central (Henricsson, 2006:1; Kinge, 2000:30).
Pedagog D har haft svårt med att få kontakt och skapa en relation med ett utagerande barn på avdelningen. Barnet har dragit sig undan de vuxna och hans utbrott har enligt pedagog D varit riktade främst mot pedagogerna på avdelningen (2010-09-16). Det ofta uppstår en form av maktkamp mellan det utagerande barnet och vuxna som ställer krav på barnet (Eresund & Wrangsjö, 2008:275–276). Ur pedagogens beskrivning kan det förstås som att det uppstått en form av maktkamp mellan pedagogen och det aktuella barnet. Innan pedagogerna fick handledning ifrån en specialpedagog har de haft svårt att bemöta barnets utbrott. Barnet har därmed erhållit mycket tillsägelser på grund av sitt beteende (Pedagog D, 2010-09-16). Det framgår ur pedagogens beskrivning att hon reagerat med en försvarsreaktion, likt den Kinge beskriver och detta kan ha påverkat relationen till barnet (Kinge, 2000:108). Det framgår ur pedagog D:s resonemang att barnet upplevt mycket negativ uppmärksamhet vilket i sig kan
47
inverka på utagerande barns svårigheter. Detta eftersom barnet kan uppleva att den hellre tar emot negativ uppmärksamhet än ingen alls (Kinge 2000:17). Pedagogens beskrivning visar utifrån ett relationellt perspektiv att hon resonerar kring pedagogernas egen roll och inverkan på barnets svårigheter. Pedagog D berättade i föregående avsnitt att hon tror att barnet känt av pedagogerna på avdelningen upplevt situationen som jobbigt. Detta kan ha bidragit till en stigmatisering där barnet identifierat sig själv som jobbig (Ogden, 1991:224–225). Det kan vara en faktor till varför pedagogerna har haft svårt att skapa en relation till barnet.
Pedagog D berättar vidare att ”det är inte svårare att tycka om barnet. Vi har ändå hittat de goda bitarna hos barnet” (2010-09-16). Det som främst påverkat relationen med barnet negativt kan förstås genom pedagogens förklaring: ”Vi kan ha haft bra kontakt i en stund. Först har vi en go stund tillsammans och stunden senare provocerar han och man förstår inte vad som har hänt. Man tänker, vad hände nu?” (Pedagog D, 2010-09-16). Pedagogens förklaring är att det snarare är situationer omkring barnet som är påfrestande och inte barnet som person. Pedagogen resonemang påvisar den komplexitet utagerande barns utbrott och svårigheter utgör. Greene hävdar att för att kunna hjälpa barnet på bästa sätt krävs en förståelse för orsakerna till barnets svårigheter (Greene, 2003:17). Således krävs det även kunskap om detta för att motverka en stigmatisering av barnet. Det är ofta svårt att som vuxen sätta sig in i varför det utagerande barnet får häftiga utbrott över ”små” saker (Greene, 2003:9–14) Pedagog D:s resonemang visar att de vill skapa en relation med barnet och att barnets beteende inte påverkat pedagogernas tyckande om barnet.
48