Situationer som är svåra för utagerande barn att

Denna del av analysen är knuten till min tredje frågeställning, som berör situationer som är extra svåra för utagerande barnen att hantera. I avsnittet beskrivs pedagogernas bemötande och strategier i dessa situationer.

Pedagog D förklarar att det är svårt att förstå varför pojken inte vill delta i vissa situationer, exempelvis samlingar och måltider.”Han vill inte vara med i vissa situationer som borde vara trygga för honom. Sådana saker som är naturliga i förskolan, rutinsituationer” (Pedagog D, 2010-09-16). Det kan bero på att utagerande barn har svårigheter med att anpassa sig efter de vuxnas krav (Greene, 2003:9–14). Avdelningen där pedagog D arbetar får i nuläget stöd av en specialpedagog men pedagog D menar att de inte ändrat/ ingående sett över rutinernas utformning. De har dock reflekterat över samlingen som beskrivs mer ingående i nästa avsnitt. Mycket av arbetet med utagerande barn är fokuserat på att undvika och förebygga utlösande händelser för att barnets svårigheter inte ska förvärras (Eresund & Wrangsjö, 2008:57;Greene, 2003:101–110).

Det är anmärkningsvärt att avdelningen har specialpedagogiskt stöd men att trots det inte ändrat verksamhetens rutiner. Specialpedagogen som intervjuades menade att innan hon kommer ut till en förskola som söker hjälp efterfrågar hon först en kartläggning av just rutiner och situationer där barnets svårigheter kommer till uttryck. Därefter ska pedagogerna dokumentera för hur de arbetar för att ändra och utforma verksamheten för att hjälpa barnen i dessa situationer (Specialpedagog, 2010-09-15). Pedagog D:s beskrivning kan kopplas till det kompensatoriska perspektivet eftersom man i stället för att fundera kring eventuella brister och rutiner i verksamheten för över ansvaret på barnet (Olsson & Olsson, 2007:124). Det tydliggörs av pedagogens uttalande att barnet inte vill delta i situationer som borde vara trygga. Det blir således barnet som kategoriseras som avvikande eftersom han inte vill delta. Det kan tänkas att det på sikt kan bidra till en stigmatisering av barnet, då barnet kan uppleva att pedagogerna anser att han är avvikande, då han inte vill delta i de situationer som de andra barnen deltar i.

49

Ser man det ur ett relationellt perspektiv bör betoningen ligga på vilka krav det är som ställs på barnet i dessa situationer. Vad brister och vad kan verksamheten göra för att få barnet att vilja delta?

4.4.1 Påklädningssituationer

Pedagog A beskriver ett exempel på en situation där ett barn regelbundet får utbrott när de ska gå ut. Utbrotten utlöses, enligt pedagogen, av att barnet inte får ta på sig vad hon vill.

Ja, vi får ju ta på det mesta sen får hon följa med ut och sitta en stund sen kommer hon oftast självmant. Jag tror inte på att gala och skrika. Så är inte jag (Pedagog A, 2010- 10-19).

I beskrivningen ovan visar pedagogen att hon försöker att undvika att förvärra situationen för barnet. Pedagogen har även överseende med sina krav och förväntningar på barnet (Eresund & Wrangsjö, 2008:277–279). Därmed anpassar pedagogen således sina krav utefter vad barnet kan hantera, vilket Greene hävdar vara viktigt för utagerande barn (Greene, 2003:106– 107). Pedagog A menar att det i situationen inte hjälpt om de tjatat på barnet utan snarare förvärrat den. Det är oftast inte en konstruktiv lösning att försöka tvinga barnet till att utföra de krav som ställs när barnet fått ett utbrott (Greene, 2003:30). Väljer pedagog A att stå på sig med att barnet måste ta på sig alla ytterkläder genom upprepade tillsägelser kan påklädningssituationer förknippas med något negativt (Eresund & Wrangsjö, 2008:278). Det kan tolkas som att pedagog A i påklädningssituationer gjort förändringar i verksamheten utifrån ett relationellt perspektiv, då hon har överseende med att barnet har svårigheter i denna situation. Pedagogen visar även att hon är medveten om sin roll i hur situationen kan te sig (Persson, 2001:143–144). Väljer pedagogen att stå på sig och ge barnet fler uppmaningar resulterar det säkerligen i ett utbrott. Pedagogens tillvägagångssätt för att lösa och hantera situationen kan förebygga en stigmatisering av barnet. Pedagogen accepterar barnet som det är och inte gör en stor sak av det hela. Pedagogen förmedlar till barnet, att det är okej att du blir upprörd.

50

4.4.2 Samlingar

Flertalet av pedagogerna menar att samlingarna ofta är problematiska för utagerande barn. Pedagogerna upplever att barnen inte klarar av att sitta still och därmed stör de andra i barngruppen.

Det är ju också barn från barn. det kan vara samlingar, där de ”flippar” ut, eller andra saker som man ska göra tillsammans i grupp (Pedagog B 2010-09-09).

Samlingar och gemensamma aktiviteter är situationer som flera av pedagogerna identifierar som svåra för barnen. Ogden hävdar att utagerande barns svårigheter ofta framträder i just samspel med andra (Ogden, 2005:85). Detta kan vara en förklaring till varför pedagogerna beskrivit just dessa situationer.

Pedagog D berättar att om ett utagerande barn på avdelningen, som ofta har svårt att sitta still och koncentrera sig. Hon upplever att barnet stör samlingen. För att underlätta för barnet låter de honom göra ett val, om han vill delta i samlingen eller inte. Pedagogen beskriver ett exempel där han hellre ville bygga med klossar än att vara med på samlingen (Pedagog D, 2010-09-16). Att erbjuda barnet valmöjligheter kan vara en positiv strategi för att undvika uppmaningar och tillsägelser (Johannessen, 1995:104). Barnet ges i den här situationen möjlighet att själv bestämma om han klarar av att delta på samlingen eller inte. Genom att barnen själv får välja kan pedagogerna undvika att barnet försetts i en situation där tillsägelser och beskyllningar ges. Att ge barnet valmöjligheter och därmed få öva på att göra val kontinuerligt, kan få utagerande barn att senare reflektera över konsekvenserna av sitt val (Johanessen, 1995: 105). Det kan även förebygga att barnet upplever samlingar som en negativ situation då pedagogen undviker att barnet försätts i denna.

Utifrån ett kompensatoriskt perspektiv läggs bristerna enbart på barnet då det är barnet som

inte klarar av att delta. Det blir således inte samlingens utförande som bedöms, utan barnets

oförmåga till att leva upp till de krav som ställs i samlingen (Olsson & Olsson, 2007:124). Pedagog D förklarar dock att hon uppmärksammat skillnader när de har en bra och välplanerad samling jämfört med en oplanerad samling. Planerade samlingar fungerar ofta bra för barnet att delta i. Pedagog D tror att det beror på att barnet tycker innehållet är intressant. Utifrån ett relationellt perspektiv kan frågan ställas vilka krav det ställs på barnet i samlingen. Pedagog D har ur ett relationellt perspektiv uppmärksammat brister i verksamheten men trots det uttrycker hon att det fortfarande är en svår situation för barnet att hantera (Persson,

51

2001:143–144). Ur ett kompensatoriskt perspektiv kan man se pedagogens argumentation som om hon ändå lägger ansvaret på barnet. Det är trots allt barnet som har svårt att delta (Olsson & Olsson, 2007:124) .

Pedagog D beskriver även att barnet har en del svårigheter i relationen med de andra barnen i gruppen. Efterson barnet inte deltar i samlingen så ofta kan det tänkas bidra till att den negativa upplevelsen som de andra barnen uttrycker om barnet förstärkas. Utagerande barn har ofta svårt att skapa kompisrelationer och anpassa sig till socialt (Ogden, 2001:84–85). Barnets position och känsla för gemenskap i barngruppen riskeras om han sällan deltar i gemensamma aktiviteter såsom samling. Det kan även tänkas bidra till en form av stigmatisering då barnet kan uppleva sig själv som avvikande då han inte deltar i gemensamma aktiviteter.