Det är uppenbart att jag på hemmaplan, dvs. inom SLU, hade en hel del meningsfränder, inte minst bland studenterna. Men jag upplevde också viss motvind. Motvind och konflikter kan vara stimulerande för tanke-verksamheten men ibland kan meningsskiljaktigheter ta sig uttryck som blir förlamande och destruktiva. Hur hanterar man det? Ett recept är att agera på arenor utanför SLU nationellt och internationellt.
Jag behöll en del kontakter med Uppsala universitet t ex mina korta kurser i förvaltningsekonomi vid Institutionen för tillämpad psykologi (fram till 1990) och den miljöekonomiska kursen vid Biologiska öv-ningslaboratoriet (till 1997). Psykologutbildningen upplevde jag som intressant eftersom problem inom hälso- och miljöområdena kan förstås på likartat sätt och är relaterade till varandra. Inom hälsoekonomi finns på samma sätt som inom miljöekonomi dels ett neoklassiskt perspektiv som dominerar, dels ett alternativt perspektiv där i stället ett icke-mo-netärt positionstänkande skulle passa in. Ännu idag träffar jag studenter från de åren som påminner mig om att hälsomässiga ”positioner” är be-tydelsefulla på samma sätt som andra positioner, såsom de som gäller miljöns positioner eller tillstånd. Inom båda områdena kan den neoklas-siska teorins ”monetära reduktionism” ifrågasättas och ersättas med ett flerdimensionellt sätt att se på ekonomi och utvärdering. Den endimens-ionella monetära kalkylen där alla effekter är utbytbara mot varandra bör ersättas av ett synsätt där hälsa och sjukdom ses som flerdimens-ionella fenomen. Tröghet i olika dimensioner, inklusive irreversibla ef-fekter kan beskrivas och förstås i positionstermer.
Under åren 1979-84 medverkade jag som ekonom i en statlig kom-mitté med syfte att förebygga cancer (SOU 1984:67). Jag bidrog med två bilagor ”Aktörsperspektiv vid hälso- och miljövård” och ”Strategier vid utformning av beslutsunderlag” (Söderbaum 1984f och g). Ordfö-rande i cancerkommittén var professor Sune Bergström och även övriga medverkande var aktörer i ett slags etablissemang när det gäller före-byggande av cancer. Karin Carlheim-Gyllensköld, psykolog och jag som ekonom fick representera det samhällsvetenskapliga inslaget. Mot bakgrund av skillnader i ålder och kulturell bakgrund är det oklart hur mycket vi kunde bidra men deltagandet var i alla händelser en spän-nande erfarenhet.
Kampen mellan neoklassisk Cost-Benefitanalys (CBA) i monetära termer och Positionsanalys försiggick på olika arenor. Det handlade om investeringar i projekt som avsåg utbyggnad av infrastruktur inom transporter, t ex vägar eller stadsbyggnad. Väg och Transportforsk-ningsinstitutet, VTI i Linköping, anordnade årliga konferenser där jag deltog under några år (Söderbaum, 1984h, 1985a). Problemet för mig verkade vara att de transportplanerande myndigheterna (liksom konsul-ter i branschen) hade vant sig vid en metod nämligen neoklassisk Cost-Benefitanalys (CBA) som ger entydiga resultat i form av ”bästa” alter-nativ. Positionsanalysens villkorliga slutsatser där rangordningen av handlingsalternativ blir en fråga om ideologisk orientering passade inte in i den etablerade myndighetsrollen.
Syftet med positionsanalys är att belysa en valsituation så att de som fattar beslut, t ex politiker, vet vad de gör när de väljer eller förordar visst alternativ i valsituationen. Vid neoklassisk CBA är syftet snarare att utredaren (åberopande neoklassisk teori och metod) tar över och dik-terar både metod och värderingar dvs. ideologisk orientering. Besluts-fattarna, t ex politiker och de som berörs, förväntas sedan acceptera re-sultatet av den politiskt och ideologiskt specifika analysen.
Publicering är ett sätt för lärare/forskare att föra ut sitt budskap och säkra en plats i akademin. Om man publicerar framgångsrikt i det egna landet och (ännu hellre) internationellt så uppskattas det normalt inom det egna universitetet och är meriterande. Men det finns olika slags pub-licering och vad som skall räknas som viktiga bidrag kan alltid diskute-ras. Är det t ex mer meriterande att göra detaljerade analyser inom ra-men för etablerad neoklassisk metod än att peka på nya perspektiv och utforma metoder som bedöms vara mer relevanta i relation till de pro-blem man står inför?
Hur meriterande är det att publicera läroböcker? Ibland sägs det att enbart artiklar i internationella tidskrifter räknas. Sådana internationella tidskrifter kan dessutom rangordnas i betydelse enligt en inflytelserik grupps vetenskapliga och ideologiska preferenser. Men i dagsläget vet vi att samhället har utvecklats i en alltmer ohållbar riktning. Den veten-skap, inte minst nationalekonomi och företagsekonomi, som legat till grund för genomförd politik inom olika områden har misslyckats. Tron på vinstmaximering i privata företag och BNP-tillväxt på nationell nivå är kanske bov i sammanhanget. Rangordning av tidskrifter som bygger på förlegad ideologi bör i så fall ifrågasättas.
Och hur värderar man böcker vid jämförelse med tidskrifter? Under årens lopp har jag författat ett antal läroböcker som samtidigt samman-fattar den forskning jag bedrivit. Tidskriftsartiklar är naturligtvis vik-tiga men jag vill här påstå att böcker är nödvändiga för att få en mer översiktlig bild av ett forskningsområde.
En första lärobok hade titeln ”Samhällsplanering, ekonomi och miljö” (1978b). Den sammanfattade en del av de artiklar som jag skrivit för Miljö och Framtid. Nästa bok rubricerades ”Beslutsunderlag. Ensi-diga eller allsiEnsi-diga utredningar?” (1986a) varefter följde ”Ekologisk ekonomi. Miljö och utveckling i ny belysning” (1993). De båda senare böckerna fick ett icke-obetydligt genomslag inom ramen för grundut-bildningar vid olika universitet. Många studenter och lärare hade efter-lyst en radikal kritik av neoklassisk teori och metod, exempelvis ansat-ser under rubriken Ekologisk ekonomi.
Hållbar utveckling är en utmaning som aktualiserar perspektivfrågor inom national- och företagsekonomi. Cost-Benefitanalys (CBA) är en del av ett neoklassiskt perspektiv baserat på specifika antaganden om ekonomi, människa, företag, marknad mm. Positionsanalysen bygger på andra antaganden avseende ekonomi, människa, företag, marknad som kan kopplas samman med institutionell teori och metod. I en bok finns utrymme för en sådan bredare diskussion jämfört med försök att enbart fokusera på metodfrågor såsom CBA kontra positionsanalys (PA).
Arenor utanför SLU handlar både om arenor i Sverige och arenor internationellt. Låt oss ta en titt på de senare. En av mina första artiklar i internationella tidskrifter publicerades i European Journal of Agricul-tural Economics under rubriken ”Towards a Reconciliation of Econo-mics and Ecology” (1980b). Titeln är ju passande i detta tidiga skede av ”ekologisk ekonomi”. Det var en statsvetare, Lennart J. Lundqvist, som kände till mina ambitioner och som bidrog med ordet ”försoning”
i titeln. Samme Lennart Lundqvist spelade en viktig roll för mig i ett annat sammanhang. När vi vid ett tillfälle båda var på väg med tåg från Uppsala till Stockholm berättade Lennart att han skulle träffa en an-norlunda miljöekonom, William Kapp, senare på dagen. Han undrade om jag var intresserad av att delta. Detta möte har spelat en stor roll i min senare karriär. K. William Kapp kan ses som den förste miljöeko-nomen alla kategorier med boken ”The Social Costs of Private Enter-prise” vars första utgåva kom 1950. Som en följd av vår träff fick jag mig tillsänt särtryck av Kapps artiklar i olika tidskrifter.
När stödet på hemmaplan är svagt eller återhållsamt blir inbjudningar utifrån allt viktigare. Huvudredaktören för tidskriften Ceres. FAO Re-view on Agriculture and Environment, Peter Hendry, uppmanade mig att bidra vid flera tillfällen. Den första artikeln hade titeln ”Ecological Imperatives for Public Policy” (1982b). I samma tidskrift lanserade Ig-nacy Sachs något år senare uttrycket ”eco-development” (1984).
Under början av 1980-talet hörde en bulgarisk forskare och miljöak-tivist, Hristo Marinov, av sig brevledes vid upprepade tillfällen. Hans favorituttryck var ”Ecologization of the Economy”. Under den rubriken anordnades 1984 en konferens i Svishtov vid Donau och gränsen till
Rumänien. Mitt bidrag framfördes under rubriken ”Components and Principles of a Comprehensive Strategy of Ecosystem Management”
(1984e).
Konferensen i Svishtov ägde alltså rum före Sovjetunionens upplös-ning. Ett tiotal forskare från Väst-Europa var inbjudna. I åhörarsalen fanns ”correspondents” som skulle övervaka vad som hände. Ett en aning pinsamt minne är att några rumänska forskare frågade mig om jag ville ta med mig en bok på engelska om kommunikation mellan växter (som jag minns det) till någon svensk biologisk institution eller biblio-tek. Det handlade om resultat av den forskning de hade bedrivit, som jag förstod det. Dumt nog avböjde jag denna begäran eftersom jag var osäker på om jag kunde råka illa ut vid gränspassage eller liknande.
Denna ”miss” förföljer mig än idag.
I ett tidigt skede av 1980-talet anslöt jag mig till de institutionella ekonomernas USA-baserade Association for Evolutionary Economics (AFEE) och medverkade i en första konferens under rubriken ”Posit-ional Analysis for Decision Making and Planning”. Bidraget publicera-des i Journal of Economic Issues (1982c). Det blev fler artiklar i den tidskriften och en period var jag styrelsemedlem i AFEE. Jag blev också återkommande skribent i Journal of Transdisciplinary Economics. En av dessa artiklar var rubricerad ”Towards a Microeconomics for Eco-logical Sustainability (1994a). I tidskriften EcoEco-logical Economics bi-drog jag i detta tidsskede med två artiklar, ”Neoclassical and institu-tional approaches to development and the environment” (1992b) och
“Actors, ideology, markets. Neoclassical and institutional perspectives on environmental policy” (1994b).
Dessa uppräkningar kan synas tröttande (och är det väl också) men behövs för att förstå den ”story” som följer. Fram till 1994 då spänning-arna inom ekonomiinstitutionen av SLU kulminerade, sett ur min syn-vinkel, var jag synnerligen aktiv i internationella sammanhang. Det handlade om konferenser arrangerade inom ramen för European Asso-ciation for Agricultural Economics (1989c) och International Associat-ion for Agricultural Economics (1987c). Jag medverkade också i sam-manhang där ”ekologiskt jordbruk” avhandlades (1990e) liksom ”water management” inom ramen för Stockholm Water Symposium (1994c).
Agrarekonomerna i Tyskland arrangerade en egen konferens i Halle där jag höll en av plenarföreläsningarna (1994d).
En sydafrikansk agrarekonom, Johan van Zyl, bjöd in mig till ett in-ternationellt symposium i Swakopmund, Namibia. Min föreläsning hade rubriken ”Neoclassical and institutional approaches to agriculture, environment and development” (1992c). Symposiet var ett led i bildan-det av en Association for Agricultural Economists i Namibia efter fri-görelsen från Sydafrika. Ett ovanligt inslag i föreläsningssalen var en k-pistbeväpnad soldat som satt på podiet.
En av de övriga internationellt inbjudna föreläsarna, Konrad Ha-gedorn och jag föreläste några dagar senare vid ett universitet i Johan-nesburg. Jag fick också besöka en regional investeringsbank för Sydaf-rika och blev visad runt i Soweto. Där fick jag en T-shirt att visa upp vid hemkomsten med inskriptionen ”I have been to Soweto and I am back”. Det var ett fredligt besök.
Under dessa dagar fick jag uppleva upprepade påminnelser om Olof Palmes bidrag till utvecklingen i Sydafrika och även Namibia. Kanske detta kan ses som exempel på hur ideologi och därtill kopplad praktik spelar roll i utvecklingsdebatten.
Kulmen denna tid då jag kämpade för att bli legitim vid mitt eget universitet var en uppmaning från Glenn Johnson, en av de mer respek-terade jordbruksekonomerna i USA, att medverka i en session vid en konferens med International Economic Association (IEA) i Aten. IEA betraktas allmänt som de neoklassiska ekonomernas forum och även om jag förordar en annan skolbildning så kändes det konstruktivt att medverka. Bidragen i vår session skulle enligt Glenn Johnson handla om ”public choice” teori, gärna i relation till jordbruk. För att inte halka in i neoklassiska tankespår fick mitt bidrag titeln ”What is the Alterna-tive to Public Choice Theory?” (1991c). Huvudansvarig för konferen-sen var Amartya Sen, en förhållandevis öppen neoklassisk ekonom.
Bland svenska deltagare kände jag igen Assar Lindbeck och Ragnar Bentzel. Bentzel var den person som godkände mig i nationalekonomi när jag sökte tjänsten som docent vid SLU.