Jag påbörjade min anställning som docent i ”Miljövård, särskilt Natur-resursernas Ekonomi” vid Lantbrukshögskolan hösten 1974. Några år senare 1977 slogs Lantbrukshögskolan (LHS) samman med Skogshög-skolan och VeterinärhögSkogshög-skolan till Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
Medan andra universitet i Sverige i någon mån konkurrerar med varandra genom likartade verksamhetsområden hade dåvarande LHS och har nuvarande SLU något av en monopolställning i relation till praktisk jordbruksverksamhet och lantbrukspolitik. Om man önskar se någon form av konkurrens så får man vidga blicken till universitet i ett nordiskt och internationellt perspektiv.
Närheten till praktisk jordbruksverksamhet och aktuell jordbrukspo-litik utmärkte dåvarande LHS och gäller troligtvis fortfarande för SLU.
Inom Institutionen för Ekonomi fanns en försöksavdelning där man t ex studerade växtodlingsförsök med avseende på effektivitet och ”rat-ionalitet”. I ledningen för försöksverksamheten fanns försöksledare och statsagronomer. Det handlade främst om att öka lantbruksföretagets penningmässiga lönsamhet genom ökad skörd per hektar. Att öka mo-netär vinst sågs som OK även när miljö och människor utanför företaget tog stryk, enligt min något tillspetsade tolkning.
Forskare, lärare, administratörer inom SLU verkar som aktörer i sammanhang och nätverk där också lantbrukets organisationer såsom Lantbrukarnas Riksförbund (RLF), Lantbruksakademin m fl. organisat-ioner är aktiva. På internationell nivå finns Food and Agricultural Or-ganization of the United Nations (FAO) och internationellt aktiva före-tag av typ Monsanto med lobbyister som arbetar för att möjliggöra an-vändning av kemiska bekämpningsmedel även i situationer där skadliga verkningar av dessa medel är väl dokumenterade. Självklart finns också organisationer och nätverk på internationell nivå för forskare inom jord-bruksforskning, inklusive jordbruksekonomi (eng. agricultural econo-mics).
Hur fungerar enskilda aktörer inom SLU, och SLU som helhet i sitt nationella och internationella sammanhang? Hur bör ett universitet fun-gera? Detta är naturligtvis komplexa frågor. Jag nöjer mig med att åter-knyta till förhållandet att Sverige är en demokrati och påståendet att värderingar alltid är närvarande vid forskning och utbildning inom om-råden av typ jordbruk och skogsbruk. Det är därför inget ideal att alla
forskare är överens om teoretisk referensram och mål för praktisk poli-tik. I stället är en viss grad av pluralism i forskarsamhället angelägen som tillåter spänningar mellan grupper. Självklart bör varje forskare och grupp tydliggöra huvuddragen i vetenskapsteoretiska utgångspunk-ter, begreppsapparat och ideologisk orientering.
När jag kom till SLU handlade det om en tämligen samstämmig kör av aktörer som önskade finslipa genomförandet av befintlig, dvs. 1967 års, jordbrukspolitik. Visst fanns öppningar men miljöfrågorna sågs som sidoordnade hänsyn och knappast något som gav anledning till att rubba existerande idéer om rationalitet. Vad gör man i en sådan situat-ion som nytillkommande aktör med uppgift att fokusera på miljövård och naturresurser?
Ett förhållningssätt är givetvis att acceptera att miljöproblemen ses som sekundära och som i bästa fall kan modifiera existerande jord-brukspolitik. Man kan genom följsamhet göra det som är ”lagom” och därmed undvika risken att bli betraktad som ”illojal” eller ”kontrover-siell”. Mitt miljöengagemang och min tolkning av innebörden av att verka inom ett universitet finansierat av skattebetalarnas pengar gav an-ledning till en annan hållning. Det handlar givetvis till en del om en efterhandskonstruktion men jag valde:
• Att engagera mig i miljödebatten i Sverige t ex genom bidrag i tid-skriften Miljö och Framtid men också i t ex i Upsala Nya Tidning
• Att genom egen forskning och undervisning svara mot förvänt-ningar hos studenter, inklusive de som ville ta miljö- och utveckl-ingsfrågor på allvar
• Att samarbeta med forskare/lärare med likartad orientering när det gäller ekologi och alternativ nationalekonomi
• Att medverka i nationell och internationell dialog genom delta-gande i vetenskapliga konferenser, publicering av böcker, kapitel i böcker, rapporter i institutionens rapportserie, artiklar i vetenskap-liga tidskrifter, tidningar mm.
Den politiska debatten i Sverige (och förmodligen på andra håll) har till övervägande del förts inom ramen för traditionella nationalekonomiska och ideologiska perspektiv. Neoklassisk ekonomisk teori med inrikt-ning på marknader och ekonomisk tillväxt samt neoliberalismen som ideologi med dess tro på marknadslösningar och företags strävanden efter monetär vinst har dominerat debatten. Hanteringen av miljöpro-blem har till stor del utgått från detta dominerande ekonomiska och ide-ologiska perspektiv. Man har fokuserat på möjligheter till nya tekniska lösningar och sett miljöproblemen som nya verksamhetsområden och utmaningar för vinstdrivande företag. Nytillkommande marknader, t ex
för utsläppsrättigheter, föreslås och genomförs (t ex för CO2 på EU-nivå).
Så gott som alla ledande politiker och politiska partier agerar inom ramen för antytt perspektiv på ekonomi och ideologi. Alternativ nat-ionalekonomi och tydliga alternativ till marknadsfundamentalism som ideologi har haft en begränsad roll eller helt saknats i den för etablisse-manget synliga debatten.
Det finns en tidskrift som heter Ekonomisk Debatt där nationaleko-nomiska perspektiv i princip kan diskuteras. Enligt min bedömning bör-jade man bra med redaktörer såsom Nils Lundgren och Bengt-Christer Ysander. Men min erfarenhet är att senare redaktörer som Lars Berg-man (senare en tid rektor för Handelshögskolan i Stockholm) såg det som sin uppgift inte att underlätta utan att försvåra debatt i mer grund-läggande frågor om perspektiv. När jag ville diskutera ”Institutionell ekonomi som alternativ skolbildning inom nationalekonomi” (1983a) avfärdades det som varande ”enbart av akademiskt intresse”.
Jag utesluter inte att debattklimatet senare förändrats men för mig återstod att medverka i miljötidskrifter och vid enstaka tillfällen i dags-tidningar. Uppsala Nya Tidning (med Kersti Kollberg som av mig upp-skattad debattredaktör) godkände mina inlägg kanske tre gånger av fyra. I Dagens Nyheter blev publiceringsandelen kanske en gång på tre försök, vilket naturligt nog ledde till att försöken mer eller mindre upp-hörde. När det gäller ledarsida och debatt är DN en konservativ dags-tidning med liberala förtecken. Oddsen är inte på min sida om jag t ex vill kritisera Riksbankens Pris i Ekonomiska Vetenskaper till Minne av Alfred Nobel. Men vid några tillfällen har det lyckats (Söderbaum, 2004a, 2015c). Jag inser självklart att många aktörer vill se sina inlägg publicerade men vill här peka på hur maktmässiga förhållanden spelat en roll i miljö- och utvecklingsdebatten.
I den tidiga miljödebatten spelade tidskriften Miljö och Framtid en viktig roll och mina bidrag välkomnades flertalet månader under peri-oden 1976-1991. Jag kände stor frihet att formulera mina tankar och skall kanske inte klaga alltför mycket om friheten var beskuren i andra sammanhang. Min uppgift i Miljö och Framtid, som jag tolkar den, var att bevaka samhällsvetenskapliga aspekter på miljö- och utvecklings-problematiken.
Miljö och Framtid, som redigerades av Marianne Gillberg, kan ses som språkrör för Björn Gillbergs Miljöcentrum, en stiftelse som bilda-des 1971 när Gillberg lämnade, eller tvingabilda-des lämna, Lantbrukshögs-kolan efter en konflikt som är värd sin egen historieskrivning. Björn Gillberg ifrågasatte jordbrukets omfattande användning av handelsgöd-sel och kemiska bekämpningsmedel. På detta sätt kunde man öka skör-darna men med olyckliga effekter på vattenekosystem och biologisk mångfald. Gillberg som var framgångsrik när det gäller internationell
publicering (om Rhizobiumbakteriens kvävefixerande roll i kvävecy-keln m.m.) erhöll forskningsanslag från föreningen Livsmiljö och Forskning (som startades av Eric Berg och Sven Dalnäs) samt från Siv och Lars Pålsons stiftelse vilka ledningen inom LHS vägrade admini-strera. I denna dramatik figurerade också den Lammska stiftelsen där två systrar Lamm donerade en gård, Ekenäs, och pengar med ett del-syfte att stödja Gillbergs forskning. Detta var inte populärt för dåva-rande rektor Lennart Hjelm med flera som inte ville ta systrarna Lamms intentioner på allvar. Donationen gav finansiellt underlag för en profes-sur i ekologisk miljövård som tillsattes 1973. Eliel Steen blev den förste innehavaren. Han var tidigare statsagronom vilken bakgrund knappast tyder på några djärva tag inför de miljöproblem som alltfler människor upplevde. En officiell historieskrivning som döljer systrarna Lamms in-tentioner och hur Björn Gillberg behandlades återfinns i skriften ”Lant-brukets högskola 50 år” (Renborg et al. red., 1982, s. 96-99).
Förhållandet att jag var medlem i Miljöcentrums styrelse och flitig skribent i Miljö och Framtid under perioden 1976-1991 färgade mina relationer till ledningen av SLU och en del kolleger vid SLU. Jag skrev artiklar under rubriker såsom ”Ekologisk grundsyn. Vad är det?”
(1976a), ”Miljöproblemen i relation till ekonomisk-politiska system.
Socialistisk planekonomi ingen patentlösning på miljöproblemen”
(1977), ”Tankar om 1967 års jordbrukspolitik” (1978a), ”Försöksledar-möte vid lantbruksuniversitetet. Iakttagelser från ringside” (1984a),
”Grupperingar i den livsmedelspolitiska debatten” (1984b), ”Lant-bruksuniversitetet som miljöhögskola” (1984c), ”Lantbruksuniversite-tets miljöprofil. Finns den?” (1987a).
Jordbrukspolitik och SLUs hantering av miljöproblem diskuterades även i Upsala Nya Tidning, t ex under rubrikerna ”Snäv ekonomisyn.
Hot mot miljön” (1987b), ”Sund och osund protektionism” (1990a),
”Ökad pluralism inom nationalekonomi” (1990b), ”Ingen ekonomi utan ideologi” (1990c). Eftersom debattinläggen i Dagens Nyheter under denna tid vid SLU är fåtaliga nämner jag dem alla: ”Intellektuell fasc-ism” (1988a). (Detta var en kritik av Assar Lindbeck för klåfingrighet när det gäller val av föreläsare som hyllning till Gunnar Myrdal), ”Tänk om nationalekonomer!” (1989a), ”Naturskövling legitimeras. Satsa på alternativ nationalekonomi där miljöeffekterna tydliggörs! (1989b),
”Jordbruket missbrukas. Kommande generationer får betala priset för kortsiktig vinsttänkande” (med Litti le Clercq m.fl., 1992), plus de två tidigare nämnda artiklarna om ”Nobelpriset i ekonomi”.
Dessa debattinlägg sågs knappast som meriterande. Snarare utgjorde de grund för uteblivna löneförhöjningar. Inte heller besvarades mina in-lägg i demokratisk anda. Det är dock tydligt att mina idéer om hur ett universitet bör fungera skiljde sig från makthavarnas inom SLU. Man kan ställa frågan hur utvecklingen för LHS och SLU blivit om den
Lammska stiftelsens donation hanterats på ett sätt värdigt ett universitet och om toleransen varit sådan att även aktörer av typ Björn O. Gillberg hade platsat inom organisationen.
Budskapet i nämnda artiklar är enkelt. Ledande politiker, forskare och administratörer i Sverige har förlitat sig på neoklassisk ekonomisk teori samtidigt som denna teori alltmer framstår som otillräcklig och i själva verket utgör en del av de problem vi står inför och som bör an-gripas. Ett första viktigt steg är att öppna för pluralism inom national-ekonomin. Ett därmed sammanhängande steg är att satsa på alternativ till neoklassisk teori och bryta det neoklassiska monopolet. Detta gäller politik på alla nivåer och inom alla verksamhetsområden, inte minst jordbruk och skogsbruk.
Självklart inser jag att det kan kännas jobbigt för personer som satsat sin karriär på att arbeta inom ramen för ett visst perspektiv när nytill-kommande aktörer ställer krav på nytänkande. Men ett universitet är inte enbart en lekstuga eller plats för välbefinnande.
Innan jag ger mig in på ”ljuspunkter” under denna tid vid SLU vill jag peka på en episod 1982 då kontaktsekretariatet vid Uppsala univer-sitet, med Lennart Annersten som ansvarig, i samarbete med Stock-holms universitet, anordnade ett symposium om energifrågor och sam-hällskonsekvenser. Ett förslag till program förelåg där jag skulle prata om ”Renodlad BNP-tillväxt i relation till ekologisk grundsyn” (Söder-baum, 1984d) då Lennart Hjelm, rektor vid SLU, vände sig till Kon-taktsekretariatet vid Uppsala universitet och argumenterade för att P.
Söderbaum skulle plockas bort från programmet.11 Sådan var verklig-heten ibland men eftersom jag hade meningsvänner var det bara att knega på och utnyttja de öppningar som förelåg eller dök upp.
11 Man kan tycka att om jag argumenterar för pluralism så måste även Lennart Hjelm få fram-föra sina synpunkter angående lämpligheten att lyssna på det jag har att säga. Yttrandefriheten innebär dock i det här fallet enligt min tolkning att SLUs rektor inte bör göra försök att hindra en av universitetets anställda att delta i arrangemang på inbjudan från andra universitet.