Jag har hittills tecknat en bild av lantbruksuniversitetet som är en aning dyster och i stora delar kritisk. Men där fanns givetvis också ljuspunk-ter. Självklart var jag inte ensam om att ta miljöproblemen på allvar när jag kom dit vid mitten av 1970-talet. Där fanns forskare och lärare men också studenter som ville veta mer om jordbrukets och skogsbrukets miljöpåverkan och se förändringar i teoretiska perspektiv och praktik.
Hur man ser på miljö och utvecklingsproblem är uppenbart både en vetenskaplig och ideologisk fråga. Som företrädare för ”vetenskap och beprövad erfarenhet” trodde sig många aktörer vara mer eller mindre objektiva och ideologiskt neutrala i sin forskning, undervisning och ar-gumentation. De ställde upp på tanken att ”strukturrationalisera” inom ramen för 1967 års jordbrukspolitik. Detta var enligt min tolkning Lennart Hjelms linje. De som ville diskutera omprövningar av denna politiska huvudlinje hamnade lätt i en kategori som ”kontroversiella”.
Eftersom jag ganska snabbt kvalificerade mig som en av de kontro-versiella bör jag kanske vara försiktig med att peka ut andra aktörer inom SLU som miljövänliga. De riskerar då att hamna i samma kategori såsom icke-följsamma. Men det viktiga i denna skrift är att redovisa hur jag tänkt och idag tänker om mina kolleger, inte hur jag borde ha tänkt för att följsamt passa in i ledande aktörers bild av LHS och senare SLU.
Kanske kan min bild vara av värde i den fortsatta dialogen om jord-bruks- och skogspolitik.
Det fanns alltså meningsfränder (i stora drag) när man t ex valde plats i SLUs lunchmatsal. Professorn i vattenresurslära Nils Brink, är en så-dan person som visade integritet i sina bedömningar. Inom institutionen för växtodling fanns Josef Dlouhý som varje gång vi sågs påminde om Aristoteles och ”de gamla grekernas” distinktion mellan ekonomi och
”chrematistics”. Det senare ordet har en negativ laddning och avser fo-kusering enbart på det monetära. Bland växtodlare fanns också Sten Eb-bersten, Lennart Samuelson, Maria Wivstad, Karin Höök, Artur Gran-stedt och alla andra som företrädde ekologiskt jordbruk. Jag uppskat-tade Nils Möller inom teknikområdet, Per Berg när det gäller landskaps-planering och många fler. Bland aktörer knutna till skogsbruket deltog jag under senare delen av min tid vid SLU i givande diskussioner med professorerna P-O Nilsson och Beng Ager. Jag medverkade också i
forskarutbildningen på den skogliga sidan för Gun Lidestav, Göran Forsberg, Jan-Erik Mattsson och Bengt Hillring.
Självklart uppskattade jag många knutna till administrationen. Jag erinrar mig särskilt Christina Brundin som ansvarade för biblioteket vid Institutionen för Ekonomi. Hon samlade in uppgifter om publicerade arbeten av institutionens forskare varje år, vilka redovisades i institut-ionens rapportserie. En lärare i statistik med litterära anlag, Gunnar Ek-bohm, tolkade spänningarna inom institutionen och SLU i återkom-mande dikter som tejpades på glasväggar i trapphuset. Detta kändes både stärkande och avdramatiserande.
Studenterna var givetvis viktiga opinionsbildare och resurser för LHS och SLU. Hur gick det för dem i denna sociala sfär med spänningar mellan lärare och forskare? I ett tidigt skede föreslog jag en särskild utbildningslinje inom miljöområdet (Söderbaum, 1980c) utöver dem som var inriktade på växtodling, husdjur, djursjukdomar, skogsbruk men det är osäkert om det var en bra idé. Miljöfrågorna berör ju alla utbildningslinjer. I alla händelser var responsen för den idén så gott om obefintlig.
Men låt oss tala om det som i viss mån lyckades. Inom ramen för avdelningen för strukturekonomi vid SLU anordnades kurser i miljöe-konomi. Frågor om ”strukturrationalisering” blev mindre aktuella när jordbrukspolitiken till stor del genomförts. De första åren utgick kur-serna i miljöekonomi från ett neoklassiskt perspektiv. Men jag fick till-fälle till enstaka föreläsningar där ”institutionell ekonomi med posit-ionsanalys” fördes fram som alternativ.
Även vid nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet in-såg man att miljöekonomi var ett ämnesområde som intresserade stu-denterna och som blev alltmer relevant på arbetsmarknaden. Eftersom viss kompetens i miljöekonomi fanns vid SLU blev vi ombedda att ut-forma en kurs våren 1992 för studenter vid Uppsala universitet. Även jag deltog med en avslutande föreläsning. Studierektorn vid national-ekonomiska institutionen var i huvudsak nöjd med den genomförda kur-sen men med ett frågetecken för min föreläsning. Jag bad om en förkla-ring och fick då följande begripliga och samtidigt avslöjande svar:
Varför var vi då kritiska mot din gästföreläsning? Skälet är mycket en-kelt. Du har gjort dig känd för din kritik av neoklassisk ekonomi. Hu-vuddelen av våra studenter läser endast 20p i nationalekonomi, totalt fyra kurser som bygger just på neoklassisk teori. Att då avsluta dessa kurser med en kritisk föreläsning över allt de läst under terminen måste te sig mycket förvirrande för studenterna, speciellt som det inte skedde någon uppföljning från vår sida av din kritik.
Vi har absolut inte något emot en kritisk granskning av våra teorier.
Öppenheten och nyfikenheten hos studenterna vill vi på alla sätt upp-muntra. Dock bör en kritisk granskning av våra teorier även kunna
följas upp med en motsvarande granskning av dina alternativ. En före-läsning av ditt slag bör därför ligga under en kursperiod och inte som avslutning på studenternas studier. Jag vill därför hälsa dig varmt väl-kommen att hålla en sådan gästföreläsning på A, B eller C-nivån.
Självklart förstår jag dessa argument. Det gäller att skydda det neoklas-siska perspektivet med dess monopolställning i undervisningen. Det blev inget förslag till gästföreläsning från min sida eftersom jag, kanske felaktigt, tolkade intresset som måttligt. (Om ett seriöst intresse förele-gat hade aktuell kursvärd kunnat komma med en konkret inbjudan.) I stället fokuserade jag på utbildning vid SLU och på inbjudningar att föreläsa i andra sammanhang. 1990 bildades International Society for Ecological Economics (ISEE) dvs. en pluralistisk organisation i den meningen att den var öppen för eller t.o.m. förordade alternativ till ne-oklassisk teori och metod. Den första konferensen hölls i Världsban-kens lokaler, Washington D.C. vilket dokumenterats i en bok (Costanza ed. 1991).
Jag valde att skriva en lärobok i ”ekologisk ekonomi” (1993) vilken användes i en 5p kurs i just Ekologisk ekonomi som låg på mitt ansvar.
Det visade sig att kursen attraherade studenter från andra universitet t ex Uppsala universitet och Stockholms universitet. Att studenter från andra universitet ville vara med kändes som en kvalitetsstämpel. Denna gång var jag på rätt plats med rätt budskap. De som deltog i kursen hade likartade ideologiska uppfattningar när det gäller miljöproblemens all-var och sätt att angripa dem, eller med andra ord likartad ideologisk orientering.
Antalet lärare och doktorander inom området miljö och ekonomi ut-ökades under mina senare år vid SLU. Några drog åt det neoklassiska hållet t ex Lars Drake och Knut Per Hasund. Även Svante Axelsson (som idag är ”nationell samordnare för fossilfritt Sverige”) tänkte mestadels i liberala banor. På den institutionella sidan fanns Kjell-Åke Brorsson, Karl-Ivar Kumm och författaren till dessa rader. Även om våra preferenser skilde sig åt fanns också en laganda med ambitioner att förbättra utbildningen. 1992 kände vi oss mogna för ett pluralistiskt experiment i undervisningen.
Ett viktigt steg var att utforma ett program med kurser i pluralistisk anda. Hela avdelningen gav stöd för denna tanke. Vi inledde med en kurs på 5p där både det neoklassiska och institutionella perspektiven presenterades, därefter alternativa kurser på 10 p i neoklassisk miljöe-konomi respektive institutionell ekologisk emiljöe-konomi. I nästa skede kunde studenterna välja att skriva sin C-uppsats med handledare från det neoklassiska eller institutionella hållet.
Det handlade inte enbart om studenter inom ramen för grundutbild-ning. En tanke med ekologisk ekonomi är att ekologer och ekonomer
skall mötas och granska varandras perspektiv och modeller. Vi bildade en grupp, ”Eko-Eko gruppen” med Ann-Mari Jansson från Stockholms universitet som handledare inom ekologiområdet och undertecknad som handledare inom ekonomi. Ann-Mari Jansson hade Carl Folke som doktorand och assistent. Ett antal seminarier genomfördes och vårt ar-bete dokumenterades i en bok ”Linking the Natural Environment and the Economy. Essays from the Eco-Eco Group”, redigerad av Carl Folke och Tomas Kåberger. Mitt bidrag var rubricerat ”Actors, roles and networks: An institutional perspective to environmental problems”
(1991d).
Det fanns inbyggda spänningar också i detta samarbete. Vid Veten-skapsakademin önskade man ge ett befintligt Beijerinstitut nytt inne-håll. ”Ekologisk ekonomi” sågs som ett lämpligt val. Men föreståndare blev en utpräglat neoklassisk ekonom, Karl-Göran Mäler, varför ny-hetsvärdet med det nybildade institutet enligt min uppfattning blev be-gränsat. Herman Daly ingick i institutets styrelse men var ensam om att stå för alternativ till neoklassisk teori. Daly lämnade styrelseuppdraget när han insåg att villigheten till nytänkande var begränsad. Min kritik uttryckte jag tydligt i en artikel ”Vetenskapsakademin ger Beijerinsti-tutet nytt innehåll: Ekologisk ekonomi eller den gamla vanliga neoklas-siska miljöekonomin?” (1991a). Carl Folke svarade (1991) varefter jag fick utrymme för slutreplik. (1991b).
Till ljuspunkterna under min vistelse vid SLU hör också speciella studentkontakter inom ramen för forskarutbildningen. Min chef inom SLU, Frank Petrini, som var engagerad i biståndsfrågor, speciellt i re-lation till länder i Afrika, anordnade kurser där jag fick ansvar för ut-formning av beslutsunderlag och positionsanalys. En av studenterna på Masternivå, Anna Tibaijuika, blev senare ”executive director of the United Nations Human Settlement Programme (UN HABITAT)” i Nai-robi under perioden 2002-2010. När hon i den rollen besökte Västerås för en konferens påminde hon om ”positionsanalysen” som en lärdom från studier i Sverige vid SLU. En annan elev i dessa kurser, W. Kidane fick anställning vid FAO i Rom och förmedlade ett uppdrag från FAO till mig som resulterade i en rapport ”Economics in relation to environ-ment, agriculture and rural development. A non-traditional approach to project evaluation” (Söderbaum, 1990d). Man skall naturligtvis inte överdriva betydelsen av sådana ”inhopp” i den internationella dialogen men självklart stärktes mitt självförtroende av dessa erfarenheter.