För att balansera och berika andra aktiviteter, t ex studier, har jag under årens lopp ägnat mig en del åt fysisk träning. Fram till cirka 35 års ålder handlade det mest om bollsport, dvs. fotboll och tennis. Vid 35 års ålder övergav jag tennisspelandet och övergick alltmer till terränglöpning el-ler kanske joggande. Från folkskolan var fotboll viktigt för uppbyg-gande av självförtroende. Min identitet formades på fotbollsplanen där jag kände att jag platsade. Tennis var trevligt och socialt men blev aldrig min grej. Under värnplikten i Linköping förstod jag att jag hade viss förmåga som terränglöpare. Vid kompanimästerskap med cirka 100 deltagare kom jag på tredje plats. Det handlade om 5 km. Lage Tedenby hette segraren och han blev senare landslagsman på 3000 meter hinder.
Han var mer än minuten före oss andra i mål.
Jag är född 1937 i Porjus vid Lule älv där pappa var driftchef inom statliga Vattenfall. Vid 4 års ålder flyttade familjen till Trollhättan där det handlade om ett nytt 6-årsförordnande. Vid 10 års ålder kom jag till Motala. I Motala spelade vi fotboll när skolan var slut för dagen. Jag gick i Östra skolan och det var inte särskilt långt till Idrottsparken där MAIF (Motala Allmänna Idrottsförening) spelade sina hemmamatcher.
Jag och mina kamrater blev flitiga åskådare och kunde stötta MAIF med hejarop av mer eller mindre sofistikerat slag. ”Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom” eller när motståndarna gjorde mål: ”Det var ju rent förbannat, vi som väntat något annat”.
Vilken roll hejaropen spelade är oklart men MAIF avancerade i varje fall till allsvenskan. Gösta ”Lövet” Lövgren är namnet på den mest framträdande spelaren som även blev uttagen några gånger till landsla-get. Han var ”högerinner” enligt den tidens språkbruk.
Mina föräldrar och systrar var ganska ointresserade av sport. Pappa var chef för Motala Kraftverk och blev förvånad när han förväntades ordna jobb som elektriker till en spelare, en centerforward från Norr-land, som skulle agera spjutspets i MAIFs anfall.
För oss ungdomar var fotboll en lek. Vi nöjde oss med små och ojämna gräsmattor där ”felstuds” var ett återkommande inslag. Av nå-gon anledning tänker jag på en gräsplätt nära Baltzar von Platens grav mellan järnvägen och Göta kanal. I Östra skolan hade vi klasslag som möttes i en serie. Bäst i vår klass var Per-Arne Johansson, kallad P-A.
Jag minns att jag hade rollen att notera resultat i ett litet häfte och föra statistik.
Vid ett tillfälle när jag och min granne Bosse Sjöberg var på plats för att se MAIF spela dök en representant för BK Zeros, som kallades
”Kola” upp och ställde frågor om vi ville träna med föreningens pojklag. Det var naturligtvis spännande och vi fick spela matcher i Zeros grönvita dress. IFK Motala och Fornåsa var några motståndarlag som jag minns det. Jag fick en roll som mittfältare och spelfördelare.
Ett eller annat mål lyckades vi peta in men någon större succé för laget blev det knappast.
Inte heller mina senare insatser som fotbollsspelare känns överty-gande. Jag deltog i Motala läroverks lag som spelade om ”Kronprinsens pokal” men minns att mina fotbollskor som jag lånat var omoderna och kändes svårhanterliga. Senare har jag ett likartat minne av otillräcklig-het när jag fick hoppa in som tänkt förstärkning i professorslaget som spelade mot ”kårknuttarna”, Uppsala Universitet. Sune Åkerman, do-cent vid Historiska Institutionen låg bakom min medverkan. Problemet, som jag ser det, är att jag var ganska ”otränad” vid dessa tillfällen.
Vid en match i den nämnda pojklagsserien råkade jag ut för en lättare lårskada, ett knä mot låret som gav upphov till en ”lårkaka”. Pappa märkte att jag inte rörde mig helt fritt och undrade om inte tennis vore en lämpligare sport.
Så blev det. Tennisen tog över men mitt intresse för fotboll kvarstår.
När jag nu kollar på nätet visar det sig att BK Zeros fortfarande är ett aktivt lag med verksamhet också på damsidan. När vi semestrar i Sunne följer jag gärna ett framgångsrikt damlag, Mallbacken, som har hem-maplan bara 10 km bort. Även här i Uppsala finns ett damlag som gjort visit i högsta serien och förhoppningsvis kommer igen. Uppsala och Mallbacken lär dessutom hamna i samma serie nästa säsong vilket stäl-ler mina lojaliteter på prov.
Tennis är normalt en dyr sport men min träningskompis Bo Sjöberg och jag hade turen att kunna utnyttja förhållandet att hans pappa job-bade på Elektrolux. Vid Elektrolux verkstäder i Motala fanns en tennis-bana som vi fick låna. Vi tränade ett par gånger i veckan och hoppades på framgång i distriktmästerskap för juniorer och liknande. Min back-hand höll klass men i övrigt var jag för ”kort i rocken”.
Jag hade stor glädje av tennisspelandet både i Motala och senare i Uppsala med Sune Åkerman och andra. Samtidigt är tennisen en psy-kiskt påfrestande sport. En vinner, den andre förlorar. Man måste ha vinnarinstinkt och stabilt psyke för framgång. Som fotbollsspelare har man ett helt lag med sig. Och som löpare kan man tävla mot sig själv genom att springa samma sträcka flera gånger. Man ställs då inför en
”jämbördig motståndare” vilket känns rättvist på något sätt.
Tennis är en krävande aktivitet på så sätt att man måste passa tider.
Tennis kändes inte så lätt att kombinera med barnansvar inför min äldste son Jakob. Löpning är mer flexibelt. I visst skede insåg jag att man kan delta i motionslopp av typ Blodomloppet. Deltagandet i Lidin-göloppet var en annan möjlighet och blev lockande i och med att man tävlar i olika åldersklasser. Sträckan vid normala Lidingölopp (som in-går i ”En svensk Klassiker”) är 30 km men jag deltog första gången när jag var över 60 år. Då handlade det om 10 km. Samma sträcka gäller i 70+ klassen. Jag deltog cirka 15 gånger i dessa klasser och siktade på ett resultat i bästa tredjedelen av de fullföljande vilket lyckades för det mesta.
När det var dags att delta i 80+ klassen 2017 hade jag liknande för-väntningar. Sträckan var nu 4 km och antalet krävande uppförsbackar ganska få. Jag hade nyligen fyllt 80 och eftersom antalet deltagare var strax under 20 vågade jag hoppas på en placering kanske mellan 5 och 10. Men det blev bättre än så. Jag fick en krans över huvudet och var 5 sekunder före Erik Berglund från Vallsta SK. Berglund var (är) 5 år äldre vilket tyder på att hans prestation var mer övertygande.
Lidingöäventyret tog inte slut 2017. 2018 deltog jag och kom på andra plats och 2019 sprang jag och en annan deltagare fel. 2020 kom Corona pandemin vilket innebar att man fick springa enskilt aktuell sträcka på Lidingö. Detta redovisades digitalt. Jag fick sällskap med mitt barnbarn Filippa som höll reda på mobilen. Två revanschsugna äldre herrar som sprungit fel året innan lyckades denna gång ta sig i mål enligt reglementet. Rune Carlsson, Sundbybergs IK, hade den bästa ti-den.