Läsaren: Varför tar du med joggning och liknande i din berättelse?
Löpning har väl inte så mycket att göra med vetenskap och ideologi.
Berättaren: Saker och ting hänger ihop. Om jag har uträttat något me-ningsfullt som lärare och forskare så hänger det ihop med min familje-situation, hustru, barn och barnbarn. Därifrån har jag fått mycket stöd och inspiration även under de jobbiga perioderna vid SLU. Samtidigt står det klart att något av min frustration gått ut över familjelivet.
Intresset för motion inklusive promenader har hittills varit en funge-rande överlevnadsstrategi. Utan att dramatisera vågar jag påstå att jog-gandet ensam och med barnen Simon, Jakob, Ville, Hanna längs grus-vägar i Uppsala och Sunne har spelat en roll för jobbsituationerna i vissa skeden. Det har varit en form av avkoppling och ett nöje.
Läsaren: Jaha, då vet vi att du utöver skrivandet ägnar dig åt löpträ-ning. Är du intresserad av all sport?
Berättaren: Jämfört med mina föräldrar och systrar är jag mycket en-gagerad. Det handlar om avkoppling från det mer seriösa skrivandet och tänkandet. Men det finns gränser. När det gäller TV så är fotboll och längdskidor mest spännande.
Läsaren: OK, en annan fråga. Det blev 10 år i Motala innan du kom till Uppsala. Är du östgöte i själ och hjärta? Kan du utveckla detta med din geografiska identitet?
Berättaren: Jag känner en del för Motala och Östergötland. Att jag se-dan hamnade i Uppsala är ändå ingen tillfällighet. Uppland och Dalarna känns som hemmaplan.
Mamma Marianne kom från Göteborg och Västkusten. Pappa Carl-Emil föddes i Falun där hans far Petter Söderbaum var lasarettsläkare som kirurg och en tid chef för Falu lasarett. Om man backar ytterligare ett steg kommer man till Henrik Wilhelm som var kyrkoherde i Estuna, Uppland. Hans far Pehr Söderbaum var brukskassör vid Leuvsta bruk, Norduppland, och son till mjölnaren Per Persson Söderbom. Kvarnen och mjölnarbostaden ligger vid södra infarten till bruket vilket kan för-klara bytet av efternamn från Persson till Söderbom. Mjölnarens två sö-ner valde sen ”Söderbaum”. Tyskinfluenser var inte helt ovanliga vid järnbruken som exporterade järn till sydliga länder.
Min farfar Petter Söderbaum doktorerade i medicinsk vetenskap vid Uppsala Universitet jubileumsåret 1877 (för universitet) på en
avhandling om ”Listers antiseptiska metod”. Petter är för mig en spän-nande person som gjorde upprepade resor till kontinenten för att få idéer till modernisering av svensk sjukvård. Ibland inbillar jag mig att det är arvet efter honom som gjort att jag hamnade i Uppsala. Men det finns säkert andra förklaringar. 1958 fanns inte så många universitet att välja mellan. Kanske finns också ett arv som ”predikant” efter kyrkoherden i Estuna.
Läsaren: Då vet vi mer om din bakgrund. Min fråga är nu om du har några humanistiska intressen.
Berättaren: Frågan är om samhällsengagemang kan räknas som humanism. Engagemang för hållbar utveckling är ett engagemang för människor. Jag deltar gärna i debatt om konkreta frågor om vad som sker och bör göras i Uppsala med omnejd. I mitt fall började det med en artikel i UNT under rubriken ”P-Huset Draken” 1971 där jag ifråga-satte rimligheten i att bygga ett flervånings parkeringshus i Uppsalas mest centrala delar. Det var en lång artikel som UNT tog in. Än mer överraskande var att ett ansvarigt kommunalråd, Roland Agius, kom med ett utförligt svar någon vecka senare. Kanske var det där jag på allvar började tro på demokrati.
Men jag inser att du som frågeställare är ute efter något annat. Du vill veta om jag har fastnat i ett slags yrkesmässig specialisering och inte deltar i kulturella aktiviteter av typ läsning av skönlitteratur, biobe-sök, teater, musik etc. Lyckligtvis har jag en hustru, Eva, som är bibli-otekarie och även har varit engagerad i Fyrisbiografen i Uppsala. Eva är med i ett Proust-sällskap vilket har gjort att även jag letat efter en favorit. Thomas Bernhard blev svaret. En något dyster men humoristisk författare vars böcker kan läsas upprepade gånger.
Läsaren: Så du hamnade i Uppsala. Vad är det som är så spännande med den staden?
Berättaren: Själv tycker jag att Uppsala är en lagom stor stad. Här finns caféer där man kan sitta och läsa eller skriva. Där jag bor i södra delen av staden finns gott om promenadvägar och även grusvägar för joggingturer. Men man kan aldrig vara säker när det gäller naturland-skap och annan omgivning. Ledande politiker vill bygga ”ett nytt Sundsvall” i södra delarna av staden (Sävja-Bergsbrunna området) på en ganska begränsad yta. Entusiasmen är stor för urbanisering och fort-satt tillväxt. Den verkar inte dämpas av risk för pandemier och krav på hållbar utveckling.
Läsaren: Är det dina idéer om vad som är bra för Uppsala som driver dig?
Berättaren: Ja, delvis handlar det om vad som händer i lokala sam-manhang. Men det som i första hand driver mig – om man använder det uttryckssättet – är tankar på vad som händer med mina barn och barn-barn och alla andras barn-barn och barn-barnbarn-barn. I det sammanhanget vill jag
lyfta fram en representant för yngre generationer, Greta Thunberg, och hur hon ser på oss äldre (Thunberg, 2019).
Det är uppenbart att vi som är äldre trots en del konstruktiva insatser har misslyckats när det gäller kraven på hållbar utveckling. Vi är duk-tiga på att förtränga grundläggande problem och väljer omedvetet eller medvetet att fokusera på mer närliggande frågor och samtalsämnen. Var och en av oss borde självkritiskt granska yrkesroll och roller i övrigt i förhållande till hållbar utveckling.
För mig handlar det då om en kritisk granskning av universitetens verksamhet inom områdena nationalekonomi och företagsekonomi. I stället för att stöta bort de ideologiska frågorna genom märkliga anta-ganden om värdeneutralitet eller frihet från värderingar bör ideologi och andra perspektivfrågor lyftas fram och hanteras öppet.
Under senare delen av 1960-talet och de första åren på 1970-talet hade jag ansvar för undervisning i marknadsföring vid Uppsala univer-sitets företagsekonomiska institution. Det handlade då om att sälja varor och tjänster till kunder så att det egna företagets vinst maximerades.
Marknadsföringen finslipas med syfte att övertyga alltfler människor om att de behöver fler prylar. Som lärare insåg vi att kundens eller kon-sumentens perspektiv också bör beaktas men även detta var på något sätt underordnat säljperspektivet. Hur allt detta förhåller sig till sam-hällsansvar vågade man knappt tänka på.
När företagsekonomiska föreningar av Alumni karaktär, dvs. för ti-digare studenter vid ett universitet, hyllar dem som varit framgångsrika i yrkeslivet handlar det om aktörer som genom köp och försäljning av värdepapper tjänat mest. Hur dessa placeringar av pengar förhåller sig till hållbar utveckling blir då en icke-fråga.
Man kan hoppas att mina farhågor är överdrivna. Själv tror jag att det snarare ligger för mycket sanning i den tecknade bilden. Det bör dock noteras att studenter i nationalekonomi och företagsekonomi börjat ge-nomskåda den undervisning de utsätts för.
Mitt svar på Greta Tunbergs (och alla andras) utmaning till vuxen-generationen är alltså att nationalekonomi och företagsekonomi bör ut-sättas för särskild granskning. Det ekonomiska tänkandet och språket bör omprövas. Ledande politiker och andra aktörer har kanske börjat inse att hållbar utveckling är en genomgripande och omskakande utma-ning men halkar ändå lätt tillbaka i ett etablerat ekonomspråk som hand-lar om BNP-tillväxt och företags vinster. Att ändra det ekonomiska språket kan uppfattas som en långsam process. Men det är bland annat nytänkande som krävs både när det gäller teoretiskt perspektiv och ide-ologi om man vill påskynda förändringsprocessen.