Hittills har alltså 51 av totalt 85 argument placerats in i Hirschmans reaktionära teser. Optimalt hade såklart varit om det tydligt framkommer i vilken tes ett argument passar, och att det inte passar lika bra in i till exempel både meningslöshetstesen och tvärtomtesen. Emellertid är verkligheten sällan optimal och så är även fallet i den här uppsatsen. I det här avsnittet kommer jag därför presentera de argument som av någon anledning går att placera i fler än en av teserna. Med sådana argument menar jag exempelvis ett argument av första ordningen som ”Klimatkompensation är tveksamt ur flera aspekter” som kan följas av
livskvalitet för lokalbefolkningen”, där det första argumentet av andra ordningen får anses vara en tvärtomtes och det andra snarare utgör exempel på en äventyrlighetstes. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är ett problem att det kan te sig såhär; visserligen hade analysen förmodligen varit smidigare att genomföra om alla argument entydigt utgjort exempel på en tes framför de andra, men den största anledningen till att jag hamnat i den här situationen är förmodligen valet att strukturera och analysera varje argumentationsstruktur i sin helhet istället för att plocka ut samtliga påståenden och analysera dem ett i taget, ett val jag vidhåller är det mest rättvisande.
7.2.1 Meningslöshetstesen och tvärtomtesen
Jag har identifierat fem argument som jag tycker går att placera i fler teser än en. I ett
argument framkommer visserligen att klimatkompensation bidrar till fortsatta utsläpp genom att ge alibi för detsamma, vilket jag tolkar som att utsläppen fortsätter som vanligt eller åtminstone inte minskar (5); ett tecken på meningslöshetstes. Slutsatsen stärks av att det framkommer att den centrala orsaken till klimatförändringar är användningen av fossila råvaror (5), vilket ju skulle göra en åtgärd som tillåter fortsatt sådan användning meningslös. Emellertid framkommer också att klimatkompensation minskar samhällets förmåga att byta ut fossila bränslen mot förnybara alternativ (5), vilket med förutsättningen att det är ett sådant skifte som krävs för att bekämpa klimatförändringarna kan anses vara en tvärtomtes. Kanske har vi att göra med det fenomen Hirschman anser vanligt förekommande i praktiken trots dess teoretiska oförenlighet; hur en meningslöshetstes ofta kryddar med tvärtomresonemang för ökad slagkraft i argumentet.
7.2.2 Äventyrlighetstesen och tvärtomtesen
Hirschman hävdar däremot att äventyrlighetstesen är förenlig med både tvärtom- och meningslöshetstesen såväl i teorin som praktiken, och sådana exempel går också att hitta bland argumenten mot klimatkompensation. Ett argument menar att klimatkompensation måste vara enkelt så att användaren inte ska känna sig lurad eftersom ett system som upplevs för komplicerat och näst intill korrupt får konsekvenser både för klimatet men också för resebolagen själva. Det är svårt att få folk att sluta flyga, och är systemet för komplicerat kommer ingen vilja klimatkompensera vilket drabbar klimatet. Det skulle även drabba resebolagen eftersom en konsument som känner sig utnyttjad kan välja att resa någon
annanstans nästa gång (10). Att klimatkompensation på det här viset går ut över klimatet är en ganska solklar tvärtomtes, medan konsekvensen för resebolagen snarare får anses vara en
äventyrlighetstes. I båda fallen handlar det om en rörlig värld där en handlings konsekvenser beskrivs vara utom kontroll för människan. Ett annat exempel är ett argument som menar att ett klimatkompensationsprojekt som syftade till att förstöra den växthusgas som uppkommer som biprodukt vid produktionen av en kylargas istället ledde till att produktionen av
kylargasen och därmed även växthusgasen ökade. Detta till följd av att intäkterna från klimatkompensationen var dubbelt så stora än intäkterna från att tillverka kylargasen (17). Ökningen av växthusgasen är ett tydligt exempel på en tvärtomtes eftersom
klimatkompensationen i sig ledde till att mer växthusgas producerades. Det framkommer dock även i argumentet att produktionen av kylargasen inte bara resulterar i växthusgas utan
dessutom förorenar mark och vatten (17), vilket gör att argumentet också kan kategoriseras som äventyrlighetstes. Denna del anses inte stämma in på tvärtomtesen eftersom
klimatkompensationens syfte inte var att rena vatten och mark från föroreningar, och således blir den ökade föroreningen snarare en negativ extern effekt än en intern sådan.
7.2.3 Äventyrlighetstesen och meningslöshetstesen
Exempel finns även på argument som kan anses vara en kombination av äventyrlighetstes och meningslöshetstes. I ett argument framkommer att klimatkompensation kan ha negativa effekter för lokalbefolkningen eftersom de ständigt tvingas flytta från sin mark och de stora plantagerna är svårkombinerade med matproduktion (38). Ur denna aspekt kan argumentet anses vara en äventyrlighetstes eftersom det antyds att lokalbefolkningen hade det bättre innan klimatkompensationen. Samtidigt framkommer det att trädplantagen är billiga att etablera och att träden som planteras växer snabbt och är lätta att sälja som virke (38) vilket går att tolka som att avsikterna med klimatkompensationen snarare är att tjäna pengar än att gynna klimatet; något som tyder på att argumentet också har drag av meningslöshetses. Ett annat argument menar att stora delar av systemet är bedrägeri eftersom företag kan köpa sig fria och åtgärden inte löser grundproblemet (74). Att åtgärden inte löser problemet och att avsikterna antyds vara annat än goda ur klimataspekt tyder på att vi har att göra med en meningslöshetstes. Samtidigt framkommer att den ursprungliga skogen i området har skövlats och ersatts med monokulturer och att den ursprungsbefolkning vars levnadssätt gynnade bland annat biologisk mångfald och hållbar utveckling till följd av plantagen hålls borta från marken de tidigare brukade (74). Detta göra att argumentet också kan kategoriseras som äventyrlighetstes eftersom lokalbefolkningen, omgivande miljö och den biologiska mångfalden påverkats negativt till följd av klimatkompensationen.