I detta avsnitt kommer jag inleda med att presentera de argument jag upplever relativt tydligt i sin helhet går att placera in i någon av de tre teserna. Efter det redogör jag för de argument som består av så många och/eller skilda påståenden att de olika delarna passar in i olika teser. Till sist diskuterar jag de argument för vilka jag inte lyckas hitta en naturlig tilldelning av tes. Inom parentes framkommer det nummer på argumentet som åsyftas, och alla argument
att resultatet av min undersökning och analysen av densamma presenteras löpande, detta eftersom det enbart skulle ta upp onödig plats och inte tillföra särskilt mycket att först
presentera argumentens innehåll för att sedan analysera dem mot Hirschmans teori. Dessutom är argumenten så pass många att ett sådant upplägg skulle riskera att läsaren när analysdelen uppenbarar sig inte längre minns vad de olika argumenten berörde.
7.1.1 Meningslöshetstesen
Efter genomgång av argumenten konstatera jag att 35 argument i sin helhet och relativt uppenbart utgör exempel på Hirschmans meningslöshetstes. Ett argument där det antyds att avsikten med åtgärden inte var att uppnå klimatnytta borde kunna placeras i
meningslöshetstesen eftersom Hirschman menar att anhängare av det kritiserade i en
meningslöshets ofta framställs ha avsikter med handlingen som inte syftar till förbättring av tillämpningsområdet, och att de ibland till och med framställs som hycklare. Flera exempel på detta går att hitta i argumenten mot klimatkompensation. I ett fall poängteras att
klimatkompensation handlar om att fortsätta släppa ut växthusgaser (4); en formulering som kan tolkas som att syftet med klimatkompensationen inte är att skapa klimatnytta utan fortsätta med samma mängd utsläpp som innan. Att argumentet inte anses vara exempel på tvärtomtes beror på den definition jag valt att göra i operationaliseringen, där det tydligt måste framkomma att åtgärden leder till mer utsläpp om det ska kategoriseras som tvärtomtes. Om det framkommer att åtgärden inte minskat utsläppen, inte påverkat mängden utsläpp och att de fortsätter som vanligt placeras argumentet i meningslöshetstes.
I ett annat argument framkommer att företagen verkar mer intresserade av att döva konsumenters dåliga samvete än att minska deras klimatpåverkan (9) vilket är ett tydligt exempel på att avsikterna anses vara själviska. Ytterligare exempel är argument där syftet med en rapport om klimatneutral olja anses vara att kunna fortsätta använda fossila bränslen (30), och argument där det framkommer att klimatkompensation felaktigt används som avlatsbrev (55,100), ett sätt att köpa sig fri (32, 85) eller i marknadsföringssyfte (32). Liknande resonemang återfinns i argument som menar att klimatkompensation används som ett sätt att rättfärdiga sin verksamhet och slippa ta tag i de svåra problemen (66). I ett annat argument anses de mellanhänder som är en nödvändighet i geografiskt avlägsna projekt inte ha klimatnyttan som främsta syfte med verksamheten (75). Ett annat exempel på hur
klimatkompensation anses ha använts på fel sätt är det argument som hävdar att en affärsman tjänat flera miljoner på att sälja gamla utsläppsminskningar (91), vilket är ett tydligt exempel
på hur pengarna från åtgärden inte nått fram till sitt mål utan istället hamnat hos inflytelserika personer med mycket makt och pengar. Det skulle kunna gå att argumentera för att
argumentet borde kategoriseras som tvärtomtes eftersom redan använda utsläppsminskningar som säljs på nytt rimligtvis borde leda till att mer växthusgaser släpps ut. Att jag inte dragit den slutsatsen beror helt enkelt på att jag inte upplever det vara den ståndpunkten argumentet framhäver, utan att tyngden ligger på problemet i hur pengarna hamnat fel. Ett annat exempel där liknande resonemang kan appliceras är argumentet där det framkommer att pengarna från klimatkompensationen enbart ledde till en miljardvinst för bolagsägarna eftersom företaget som höll i projektet inte räknat med pengar från klimatkompensationen (81). Ytterligare ett exempel är ett argument där det framkommer att det inte går att kompensera för något eller använda klimatkompensation som ett sätt att minska ambitionsnivån på hemmaplan (94) vilket kan tolkas som att det inte ger någon effekt och dessutom kan användas på fel sätt.
Om det antyds att det inte är någon mening med att göra något alls är det ett tecken på meningslöshetstes. Enligt meningslöshetstesen är strukturerna orubbliga och därför finns ingen mening med att försöka förändra dem. Om det framkommer att klimatkompensationen är en kostsam handling som saknar grepp om verkligheten och inte baseras på vetenskap är det ett tecken på meningslöshetstesen där förändringar som görs bara blir förändringar på ytan som inte gör någon verklig skillnad. I flera argument framkommer att klimatkompensation inte ger någon effekt eftersom lösningen på klimatproblemet är att sluta använda fossila bränslen och klimatkompensation inte reglerar den mängd som faktiskt släpps ut och därför inte kommer åt det riktiga problemet eftersom utsläppen inte omintetgörs (4,30, 64, 65, 85, 93,100). Liknande resonemang återfinns i ett argument som menar att det är en föråldrad inställning att påstå att handel med utsläppskrediter är effektiv klimatpolitik eftersom det som krävs är att hela världen gör en klimatomställning och att klimatkompensation snarare lurar en att tro att det handlar om var och hur pengar investeras (95). Att användaren luras tro något tyder visserligen på att avsikterna åtminstone inte anses onda, men jag väljer ändå att placera det här argumentet i kategorin meningslöshetstes eftersom det antyds att den som använder klimatkompensation har en föråldrad inställning och därför misslyckas med att rå på det den försöker förändra, vilket jag tolkar som att användaren tillämpar fel verktyg för problemet. Argumentet som menar att klimatkompensation innebär en osäker inbindning av koldioxid eftersom träd kan avverkas i förtid till följd av maktmissbruk, svaga institutioner, korruption och markbrist i fattiga länder (2) placeras också här eftersom det framhäver att klimatnyttan
kan bli omintetgjord.
Ett annat exempel är ett argument som menar att klimatkompensation inte gör någon systematisk skillnad eftersom åtgärderna sett ur ett globalt perspektiv är som en droppe i havet (67). Sådana argument går att tolka som att åtgärderna som görs enbart skrapar på ytan av det verkliga problemet, vilket är klassiskt för en meningslöshetstes. Ett tydligt exempel på att det som görs inte har någon effekt är argumentet som hävdar att den gröna kolen i träd och ekosystem tillhör en annan geologisk kolcykel än den svarta fossilbaserade kolen och att det därför inte går att kompensera det ena med det andra (24). Tydliga exempel på
meningslöshetstes är också de argument som ifrågasätter additionaliteten i projekten (12, 13, 85, 97) och alltså ställer sig tveksamma till om projekten bidrar med någon som helst
utsläppsreduktion. Ett argument menar till och med att en nationell CDM-myndighet i Indien inte kontrollerar om kraven från styrelsen uppnås utan accepterar projektutvecklarnas löften utan vidare för att undvika de hinder additionalitetskraven för med sig (80), vilket inte bara ifrågasätter om klimatnytta uppnås utan också antyder att klimatnyttan inte sätts i främsta rummet.
I flera argument ifrågasätts verklighetsförankringen i projekten på olika sätt. Ofta framkommer att metoden för beräkning av utsläppsminskningar är missvisande och överdriven (53) eller inte är vedertagen (11). Ett argument menar att systemet öppnar för möjlighet till dubbelräkning av krediterna (84) och ett annat att eftersom höghöjdseffekten bortses från vid utsläppsberäkningar inom CORSIA räknas bara en tredjedel av alla utsläpp in (85). I ett annat argument framkommer att priset på utsläppskrediter är för lågt som
konsekvens av att det delats ut för många utsläppsrätter inom EU:s system för
utsläppsrättshandel (9) vilket också kan tolkas som att åtgärden blir meningslös eftersom beräkningen av verkningsfullt antal utsläppsrätter har brustit. Det går visserligen att argumentera för att för många utsläppsrätter kan innebära en tvärtomeffekt där mer
växthusgaser än tidigare släpps ut, men i det här fallet anser jag inte att det går att hävda att det är klimatkompensationen som resulterat i att för många utsläppsrätter delats ut och därför anser jag att meningslöshetstesen i det här fallet är lämpligare än tvärtomtesen. Samma
resonemang kan appliceras på det argument som menar att det kommer innebära dålig kvalitet när antalet utsläppsrätter på marknaden till följd av CORSIA och flygbranschens
”klimatneutrala” ökning kommer skjuta i höjden (92). I denna kategori placeras också argumentet som menar att additionalitetsfrågan är knepig eftersom hela idén bygger på ett
skakigt resonemang där det inte handlar om att ta bort koldioxid utan om att undvika ökningar av utsläpp (14).
I ett argument framkommer bland annat att bönderna som planterar och sköter träden
förbinder sig att låta träden stå i 25 år men enbart får betalt för arbetet under de 10 första åren, att de inte får betalt för att plantera nya träd och att de därför kan tvingas avverka träd i förtid om de behöver pengar vilket gör att klimatnyttan av projekten blir osäker (26). Argumentet kan tolkas som att kunskapen om lokala behov brister och att det finns en skev bild av verkligheten hos de som på avstånd håller i projekten. Att bilden av verkligheten inte är rättvisande framkommer även i ett argument som menar att det behövs mer djupgående kunskap om förutsättningarna för att projekten ska kunna bidra med något och att det inte är så enkelt att det bara går att dimpa ner med en snabb åtgärd (52).Detsamma gäller för de argument som menar att det efter en dag på åkern inte finns tid att värma upp spisen (89), att resurserna är förslösade eftersom de inte passar användarnas behov och att projekt som dessa är billiga i teorin men sällan fungerar i praktiken (54). Ytterligare ett argument som kan anses ifrågasätta grunduppfattningen klimatkompensationen bygger på är argumentet som menar att klimatkompensation riskerar att enbart bli en bokföringsmässig åtgärd eftersom det är svårt att hävda att en betalning i dagsläget leder till minskade utsläpp om utsläppsminskningarna som säljs är sådana som genomförts för flera år sedan (7). Ett argument som ifrågasätter valet av ved- och kolspisar med hänvisning till att forskning visar att biogas och bioetanol är bättre ur både klimat- och hälsosynpunkt (52) vittnar också om bristande kunskap. Även argument där det framkommer att de spisar som distribuerats i vissa klimatkompensationsprojekt inte använts (87,53) eftersom de bland annat kan ge brännskador (53), inte fungerat eller faktiskt inte minskat bränsleåtgången (50, 53 ) kan placeras i meningslöshetstesen både genom att det vittnar om bristande kunskap om lokalbefolkningens behov och för att det helt enkelt tyder på att åtgärderna inte fått någon effekt alls.
7.1.2 Tvärtomtesen
Bland argumenten har jag hittat nio stycken som i sin helhet och utan större ansträngning går att placera i facket för tvärtomteser. I ett argument framkommer visserligen att
klimatkompensation beräknas förenklat genom att albedoeffekten bortses från (27), vilket kan tolkas som ett tecken på verklighetsfrånvändning i meningslöshetstesens anda. Emellertid upplever jag att tyngden i argumentet ligger på konsekvensen av denna förenklade beräkning; att trädplantering med största sannolikhet leder till att mindre kol lagras på platsen än innan
träden tillkom (27), vilket jag har valt att kategorisera som att åtgärden inte bara misslyckats med att uppnå klimatnytta utan dessutom minskat den befintliga klimatnyttan och därmed skapat motsatt effekt. Ett annat argument jag valt att benämna tvärtomtes även om det inte ordagrant framkommer att klimatkompensation resulterar i motsatt effekt är ett argument som menar att köpen av utsläppsrätter inom CDM är för stora, och att de svenska köpen påverkar de globala miljöpolitiska målen (83). Dels kan formuleringen att köpen är för stora tolkas som att klimatkompensationen leder till att det köps för många utsläppsrätter och att det således släpps ut mer växthusgaser, dels kan den senare delen av argumenten tolkas som att om Sverige använder klimatkompensation bidrar det inte bara till mer utsläpp från vårt håll utan dessutom till att de globala miljöpolitiska målen påverkas negativt vilket kan leda till att den totala mängden utsläpp ökar. Liknande resonemang kan appliceras på det argument som menar att kravet på additionalitet inom klimatkompensationsbranschen riskerar resultera i snedvridna miljöpolitiska incitament eftersom offensiva klimatåtgärder riskerar undvikas om en regering vill försäkra sig om att så många klimatkompensationsprojekt som möjligt i landet ska anses bidra med ”ny” klimatnytta och vara additionella (15). Här får åtgärden motsatt effekt mot vad tanken var genom att landets regering alltså istället backar på klimatfronten.
Ett argument uttrycker ordagrant att klimatkompensation riskerar ge motsatt effekt (29), och dessutom stärks kategoriseringen av argumentet som en tvärtomtes av att det framkommer att klimatkompensationen riskerar vagga in människor i en falsk trygghet (29). Förespråkare av en kritiserad åtgärd framställs enligt Hirschman i en tvärtomtes ofta som naiva snarare än medvetet onda, och formuleringen att vi riskerar vaggas in i falsk trygghet upplever jag snarare insinuerar att det är något som sker omedvetet än att det skulle ligga andra avsikter än att uppnå klimatnytta bakom.
Ytterligare ett exempel på liknande formulering är ett argument som menar att
klimatkompensation är värre än att göra ingenting eftersom den är farligt vilseledande och nästan garanterat bidrar till att öka tillväxten av de globala utsläppen istället för att reducera dem (70), där ”vilseledande” snarare tyder på att användaren av klimatkompensation menat väl men lurats åt fel håll än att avsikterna varit själviska. Argumentet lyfter dock även att klimatkompensation saknar vetenskaplig legitimitet (70), vilket kan vara ett tecken på meningslöshetstes. En meningslöshetstes hänvisar ofta till vetenskapen, vilket jag i det här fallet menar kan tolkas som att en åtgärd utan vetenskaplig legitimitet inte kan anses göra någon skillnad. Andemeningen i argumentet upplever jag emellertid vara att
klimatkompensation får motsatt effekt, och Hirschman konstaterar ju faktiskt själv att det i praktiken inte är ovanligt att tvärtom- och meningslöshetsteser förekommer tillsammans trots deras teoretiska oförenlighet. Ytterligare ett sådant exempel är ett argument som menar att kampanjen för klimatkompensation kan vara kontraproduktiv eftersom den sänder fel signaler till politiken som kan avvakta med nödvändig lagstiftning i tron om att problemet redan håller på att lösas och inväntar framtida teknologi, vilket argumentet menar är precis tvärtom mot vad vetenskapen pekar på (68). Återigen har vi att göra med drag av meningslöshetstes i ett argument som i övrigt har flera drag av tvärtomtes. Detsamma gäller för argumentet som menar att klimatkompensation kan få motsatt effekt eftersom det riskerar användas som frikort (63), där termen frikort tyder på att det används med fel incitament, något som ofta åberopas i en meningslöshetstes. Ett annat argument hävdar att klimatkompensation riskerar ge motsatt effekt eftersom det med små ekonomiska medel går att hävda att utsläppsökningar kompenserats för och att det på det viset legitimerar inte bara fortsatta utan ökade utsläpp (96). Dessa argument går alla att relatera till de argument mot fattiglagar Hirschman nämner som enligt kritiker skulle uppmuntra till slöhet hos befolkningen; här är det istället
klimatkompensation som minskar handlingskraften på klimatområdet. I ett argument framkommer till och med att ett klimatkompensationsprojekt skadat ett annat sådant genom att lokalt skogsbevarande utsatts för skövling till förmån för ett vindkraftsverksprojekt (18). Argumentet skulle kunna sättas under meningslöshetstes eftersom det handlar om att
klimatnyttan från skogsprojektet omintetgjordes, men jag menar att det snarare är en tvärtomeffekt eftersom skogsskövlingen var en konsekvens av ett annat
klimatkompensationsprojekt.
7.1.3 Äventyrlighetstesen
Bland argumenten har jag hittat sju stycken som i sin helhet och utan överdriven ansträngning kan anses vara exempel på äventyrlighetsteser. I ett argument framkommer att
klimatkompensation anses leda till sämre förhållanden för lokalbefolkningen genom minskad tillgång till mark för matproduktion (1). I ett annat argument framkommer att de brunnar befolkningen hänvisats till efter att ha förbjudits att hämta vatten i reservatets källor som de tidigare gjorde inte räcker till alla i byn och att skördarna från de jordplättar de hänvisats till är så dåliga att de inte längre både kan föda familjen och säljas för att få pengar till barnens skolgång (42). I ett argument framkommer att även de som fått jobb i trädplantagen tycker att situationen blivit sämre efter klimatkompensationens intåg eftersom jobben är
kunde få av att sälja frukt och grönsaker de odlade inom reservatets gränser var större än den lön de får nu. Ett annat argument menar att trädplanteringar kan vara förödande för den biologiska mångfalden (28) och ytterligare ett att klimatkompensationen resulterat i en monokultur och ett skogsbruk som med tunga maskiner och kemikalier har förgiftat områdena omkring plantagen. Argumentet menar även att de tallar som planterats i områden där de egentligen inte växer naturligt suger upp så mycket vatten att vattenreserverna dräneras, och att de bönder som tidigare brukade jorden på ett hållbart sätt hålls undan från sin mark (45). Att jag inte valt att kategorisera det sistnämnda argumentet som en tvärtomtes trots att det framhäver att klimatkompensationen inneburit negativa miljöeffekter beror på att det rör sig om andra aspekter av klimat- och miljöproblem än de klimatkompensationen syftar till att förbättra (jmf argument 83 som kategoriserats som tvärtomtes eftersom det tolkats beröra miljömål inom samma område som klimatkompensationen). Liknande resonemang gäller för det argument som menar att många ekologiska skador som uppkommit till följd av
klimatkompensationen befaras vara oreparerbara (35), eftersom jag tolkar det som att det är ekologiska skador på plats snarare än exempelvis ökade utsläpp av växthusgaser som åsyftas.
Sämre förhållanden för lokalbefolkningen som följd av klimatkompensation tas även upp i ett argument som sträcker sig så långt som att kalla klimatkompensation för klimatkolonialism, där exempel som kränkta mänskliga rättigheter, svält och fattigdom nämns som exempel (34). I argumenten framkommer visserligen inte huruvida klimatkompensationen lett till
klimatnytta eller inte, men formuleringarna tyder ändå på att förlusterna i form av
välbefinnande för lokalbefolkningen överskuggar eventuella vinster av klimatnytta, och det framkommer också i de flesta argument på temat att förhållandena för lokalbefolkningen var bättre innan klimatkompensationen.