Aspekt

Som nämnts är den här studiens syfte att undersöka huruvida läroböcker förmedlar och förankrar skolans jämställdhetsmål genom att undersöka texterna ur ett könsperspektiv. Avsikten är således att begränsa analysen till att i huvudsak handla om könsaspekter i den undersökta empirin. Vid läsning av läroboken Aspekt (2011) blir det dock omöjligt att bortse från de mönster som synliggörs i samband med lärobokens konstruktioner av kön. Aspekt (2011) förmedlar ett budskap som i det närmaste kan

35

sägas vara etnocentriskt, nationalistiskt, homofobiskt, islamofobiskt och således också rasistiskt i samband med att könsaspekter omnämns och illustreras.

6.3.1 Den förtryckta och våldsutsatta muslimska kvinnan

Läroboken förmedlar genomgående en bild av den muslimska kvinnan som utsatt för förtryck och (heders)våld. I lärobokens inledande kapitel återfinns rubriken ”Demokratin är inte självklar”, rubriken illustreras med två fotografier varav det översta föreställer en manlig polis och det understa två

kvinnor i burka. Bildtexten lyder: ”Demokrati som vi i Sverige tycker är självklar, är långt ifrån självklar i alla länder” (s. 7). Några sidor längre fram under rubriken ”Framtiden” återfinns fyra stycken fotografier, en av dessa föreställer fem kvinnor iklädda niqab. Bildtexten lyder: ”Makt, demokrati, rättvisa, frihet, jämlikhet – för en del – eller för alla?” (s. 10). Kvinnorna som illustreras i ovanstående exempel är inte namngivna, inte tillfrågade och det är inte deras perspektiv som skildras. Att det finns muslimska kvinnor som bär slöja i olika former också i demokratiska länder förefaller vara uteslutet. Läroboken drar således ett likhetstecken mellan religionen islam, icke-demokrati och kvinnoförtryck. Denna bild förstärks ytterligare då läroboken beskriver begreppet teokrati. Teokrati exemplifieras med hjälp av muslimska länder som Iran, Saudiarabien och Sudan. Läroboken menar att en (muslimsk) teokrati i många avseenden innebär kvinnoförtryck, och menar vidare att:

Ålderdomliga traditioner och teologernas tolkningar tvingar kvinnor och flickor till underkastelse. Den hittills värsta formen av religiöst förtryck kan sägas vara den som utövades av talibanregimen i Afghanistan. Där fick kvinnor inte lämna hemmen utan att vara iklädd en heltäckande säckliknande [min kursivering] klädsel, burqa. De fick inte heller arbeta utanför hemmen eller utbilda sig. Biografer, tv och musik var förbjudet. I samband med USA:s bombkrig 2001 störtades talibanregeringen (s. 64).

Det citerade textavsnittet problematiserar inte teokratiers och religiösa fundamentalisters sätt att tolka religiösa skrifter, istället framträder bilden av islam som förtryckande. Texten nämner ”ålderdomliga traditioner” som en del i det som tvingar kvinnor till underkastelse, men sätter likhetstecken mellan dessa traditioner och religion. Den västerländska etnocentrism som träder fram i läroboken syns här då författarna menar att teokratin i form av talibanregimen inte längre existerar i Afghanistan tack vare den amerikanska invasionen. Hur ser det ut i dagens Afghanistan? De ålderdomliga traditioner som författarna nämner, nämligen den patriarkala strukturen, finns fortfarande kvar. Den patriarkala strukturen som underordnar kvinnor och överordnar män fortsätter att existera, i Afghanistan så väl som i Väst, om än i andra uttrycksformer. Detta förhållande är dock förbisett i texten. Dessutom benämner författarna kvinnors klädsel i nedsättande termer då de betecknar burkan som

”säckliknande”.

I textavsnittet som behandlar brottslighet i Sverige står följande under rubriken ”Dolda brott”: ”Barnmisshandel och våld mot kvinnor inom familjen, så kallat familjevåld och hedersvåld, är exempel på brott som ofta inte anmäls” (s. 148). Texten ger intrycket av att det våld som kvinnor

36

utsätts för enbart sker i form av hedersvåld, ett begrepp dessutom som inte förklaras närmare. Då begreppet hedersvåld i störst utsträckning figurerat i svensk media i samband med att muslimska kvinnor blivit utsatta, finns en risk att läsaren uppfattar att allt våld som kvinnor utsätts för är hedersrelaterat och att hedersrelaterat våld enbart förekommer inom muslimska grupperingar. Hedersvåld förekommer inom patriarkala samhällen, oftast som en reaktion mot att en släkt- eller familjemedlem bryter mot de sexuella normer som råder inom gruppen eller samhället. Hedersvåld sker i avsikt att upprätta familjens eller släktens heder (Hjärpe, 2011). Hedersvåld är således kopplat till starka patriarkala strukturer, inte i första hand till religion och behöver heller inte nödvändigtvis vara riktat mot kvinnor. Det är även problematiskt att författarna inte använder termen kvinnovåld, och att de inte heller vidareutvecklar några orsaksförklaringar till varför våld mot kvinnor är ett utbrett problem i Sverige.

6.3.2 Isärhållningens princip och reproducerandet av normativa könsföreställningar

En av de grundvalar som könsmaktsordningen vilar på är det som av Hirdman (1988) kallas

isärhållningens princip. Det vill säga en åtskillnad mellan könen som tar sig uttryck i skapandet och omskapandet av könsnormer vilka föreskriver hur en kvinna och hur en man ska se ut, bete sig och syssla med. I läroboken Aspekt (2011) förekommer explicita påståenden om könens egenskaper vid flera tillfällen, läroboken kan således sägas reproducera och befästa befintliga normativa

föreställningar om kön. Liknande resultat återfinns i Fahlgrens och Edvalls (2006) studie där en könskillnadsdiskurs träder fram i den analyserade läromedelstexten. Det vill säga en framställning av kön som olika varandra på grund av naturgivna egenskaper.

Isärhållningens princip eller den könskillnadsdiskurs som präglar läroboken återfinns exempelvis i kapitlet ”Identitet och livsvillkor”. Där förekommer följande textavsnitt under rubriken ”Skolan viktig”: ”Det är inte ovanligt att killarna i tonåren har en negativ uppfattning till pluggande, vilket leder till sämre skolresultat än för tjejerna, som ofta är mer mogna och ansvarstagande” (s. 16). I samma kapitel under rubriken ”Mobbning” menas att det är långt ifrån all mobbning i skolan som uppmärksammas av vuxna: ”Särskilt kan det vara svårt att upptäcka mobbning bland flickor, eftersom det då sällan handlar om fysiska trakasserier, utan mer om utfrysning, blickar och elaka kommentarer” (s. 25). Författarna förmedlar en normativ bild av manligt och kvinnligt beteende och gör detta utan att samtidigt problematisera den bild som målas upp. Här återfinns exempelvis ingen diskussion om

varför det existerar en antipluggkultur bland unga män och hur detta kan kopplas till

manlighetsnormer i samhället.

Isärhållningens princip återspeglas också i lärobokens illustrationer av män och kvinnor. Kvinnor förekommer till övervägande del i sammanhang som är kvinnligt kodade i bokens illustrationer; de shoppar hygienartiklar och sysslar med mode. Men framförallt förekommer kvinnor i lärobokens illustrationer tillsammans med små barn, och/eller sin familj, i sin närhet. Här reproduceras således

37

normer i termer av kvinnor som omsorgstagande och barnuppfostringslämpade. Män förekommer istället i illustrationer, i likhet med bildmaterialet i samtliga analyserade läroböcker, som politiska eller religiösa ledare, som förgrundsgestalter till politiska ideologier, som politiker och som arbetare i manligt kodade yrken. Männen är forskare, bilmekaniker, hjärtkirurger, poliser, militärer, brandkårister, maskinoperatörer och industriarbetare. Kvinnor förekommer överhuvudtaget inte i samma utsträckning som män i yrkesrelaterade sammanhang.

6.3.3 Nödvändiga normer, hegemonisk maskulinitet och homofobi

Under huvudrubriken ”Gemenskap och identitet” återfinns lärobokens definition och uppfattning av normer. Normer beskrivs som skrivna och oskrivna regler som alla i samhället har att förhålla sig till och följa för att kunna leva tillsammans. Författarna menar vidare följande: ”Att bryta mot normerna är kanske inte straffbart i laglig mening, men när någon bryter dem så väcker det irritation” (s. 18). Normer förklaras vara sociala samspelsregler som att komma i tid till lektionen och att ha mobilen avstängd. Det är således ”viktigt att alla följer normerna” (s. 18). Författarnas beskrivning av normer som självklara, nödvändiga och positiva delar av socialt sampel blir ytterst problematiska i ett sexualitets- och könsperspektiv. Texten förmedlar således att det kanske inte är straffbart att genom homosexualitet bryta heteronormen, men att detta ändå väcker irritation och därför borde undvikas. Samt att män och kvinnor som inte anpassar sig till gängse könsnormer riskerar att förstöra det sociala samspelet. Ingenstans i texten nämns att normer, i funktionen att sätta regler för socialt liv, också är

begränsande och kategoriserande.

Lärobokens beskrivning av normer gör textstycket med rubriken ”Heterosexuella normen” än mer problematisk. Stycket återges nedan i sin helhet. Understrykningarna ingår inte i originaltexten utan fungerar i citatet som markeringar för andrafiering, rena felaktigheter, skuldbeläggande, hegemonisk maskulinitet och rasism:

Gymnasieåren innebär sexuell debut för många. De här åren innebär också att man blir klar över sin sexuella läggning.

De allra flesta är heterosexuella. Andra upptäcker att de är sexuellt intresserade av personer av det egna könet. Det här kan vara jobbigt att upptäcka.

Man utgår ofta i samtal om sex att alla är heterosexuella, och ofta finns en rädsla för

homosexualitet, särskilt bland tonårsgrabbar. Därför är det inte ovanligt i tonåren att det odlas en ”machostil” – en överdriven manlighet. På fotbollsträningen, i omklädningsrummen i idrottshallarna och så vidare, drar man ”bögskämt” och försöker vara extra manlig för att inte riskera bli kallad bög.

Många elever i Sverige kommer från länder, där homosexualitet är kriminellt och i några länder är det dödsstraff på homosexuella handlingar. Elever med invandrarbakgrund, där kulturen och religionen har mycket negativ syn på homosexualitet, har därför ofta en väldigt bestämd syn på vad som är manligt respektive kvinnligt, och hur män och kvinnor ska uppföra sig (s. 23).

Textstycket ovan väcker många frågetecken. Rubriken ger intrycket av att texten ska komma att handla om den heterosexuella normen. Och texten handlar visserligen om heteronormen men snarare på ett implicit plan där den reproduceras och befästs istället för att konkretiseras och problematiseras.

38

Dessutom innehåller texten grundlösa påståenden: sexuell läggning ”blir man klar över i tonåren” och enbart i ”samtal om sex” utgår man från att alla är heterosexuella. Texten andrafierar och

skuldbelägger också homosexualitet när den menar att de allra flesta är heterosexuella (vi) och andra (de) upptäcker att de är homosexuella. Homosexualitet är ”jobbigt att upptäcka” och beskrivs i texten som någonting dåligt som bör undvikas. ”Tonårsgrabbar” gör allt för att inte riskera att associeras till homosexualitet. Vad texten ger exempel på är den hegemoniska maskulinitetshierarki som Connell (1999) menar underordnar homosexuella män och överordnar heterosexuella män, samt den

delaktighet som män bidrar med i upprätthållandet av hegemonin. Texten ger tydliga exempel: killar har en ”rädsla för homosexualitet”, de vill framstå som överdrivet manliga och drar ”bögskämt” för att slippa bli kallad bög. Det som är problematiskt är att författarna genom texten själva reproducerar och

legitimerar maskulinitetshierarkin. Pojkarnas rädsla och beteende framstår som naturligt och

ifrågasätts inte. Den andrafiering som homosexuella utsätts för i texten blir än tydlig då författarna samtidigt positionerar de beskrivna tonårsgrabbarna som heterosexuella, det är någon annan som är homosexuell och som man är rädd för.

Andrafieringen drabbar också ”elever med invandrarbakgrund” som, liksom homosexuella, beskrivs som de avvikande, som de andra, som de som har en medförd negativ syn på homosexualitet (samt på manlighet och kvinnlighet). Texten har också rasistiska undertoner; på grund av sitt icke- svenska ursprung har elever med invandrarbakgrund negativa föreställningar om homosexuella. Med textens tidigare definition av normer i åtanke kompliceras innehållet i ovanciterade textstycke ytterligare. Textstycket har rubriken ”Heterosexuella normen” men säger ingenting vidare om normer. Läsaren har således enbart det som skrivits tidigare om normer att relatera till. Texten påbjuder därmed att den heterosexuella normen är ”viktig att följa” och att de som bryter den kanske inte gör något olagligt men väcker irritation. Utöver den andrafiering, de rasistiska undertoner och den legitimering av maskulinitetshierarkin som sker i texten kan den därför också sägas vara homofobisk i sitt uttryck. Sett ur de jämställdhetsmål skolan har som uppgift att sträva mot samt övriga skrivelser i skolans värdegrund är texten ytterst problematisk. Frågan är vilka implikationer texten kan tänkas få för de elever som läser den och inte samtidigt ges verktyg för att kunna problematisera den.