Asyl eller avvisning

Ingen av flickorna har uppgett att de har sökt asyl i något annat medlemsland än i Sverige. Dock kan flickorna, i samband med myndighetskontakt, uppgett att de inte kan återvända till sitt ursprungsland på grund av rädsla, vilket för mottagande myndighet i praktiken kan ses som en asylansökan även om flickan själv inte har använt just asyl som skäl till varför hon har flytt till EU. Om en asylansökan anses ha skett eller inte är avgörande för om skyddet enligt artikel 22 i

barnkonventionen ska inträda, samt för om personens vistelse inom EU är att anse som legal eller inte. Om ett barn som anländer till EU:s yttre gräns inte uppger sig ha skyddsbehov kan det istället finnas grund för avvisning om barnet inte har de inresehandlingar som EU:s regelverk kräver (se ovan 5.3.8.1). Om ett ensamkommande barn har passerat gränsen till EU irreguljärt och sedan blir föremål för avvisning har en medlemsstat rätt att frihetsberöva barnet enligt EU:s regelverk (se ovan 5.3.11.1).

En flicka kan ha varit föremål för avvisningsbeslut:

“De tar fingeravtrycket, och ifall de inte får tag på fingeravtrycket gör de allt. De tvättar fingrarna och allting och väntar i en period tills det går att ta fingeravtrycket, och det kommer på papper. Och då får du ett papper där det står, inom en vecka till max en månad så får du lämna det här landet. Och om det brevet går ut, och polisen får fast dig, då hamnar du tillbaka i fängelset igen.”

I detta fall är det mycket oklart om flickans möjlighet till återvändande har utretts innan hon mottog avvisningsbeslutet. Dock tyder inte mycket på det då hon inte fått någon information eller haft tillgång till rättslig företrädare, juridiskt ombud eller annan som kunnat bevaka hennes rätt, skyddsskäl och bästa.

De flickor vi har mött säger att de inte har sökt asyl i det första ankomstlandet, oftast Grekland, utan först vid den senare ankomsten till Sverige. De har heller inte fått förfrågan om huruvida de vill ansöka eller inte. I endast ett fall har en flicka, som anlände till Grekland med sin mamma och ett syskon, uttryckligen blivit tillfrågad. Familjen svarade nej med hänvisning till att de ville åka vidare och söka asyl i ett annat EU-land. Denna typ av valmöjlighet ges dock inte inom den EU-rättsliga regleringen, en person kan själv inte välja i vilken medlemsstat asylansökan ska prövas. Att själv få välja vilket land ens asylansökan ska registreras i är inte heller en rättighet enligt barnkonventionen eller annan rätt. Följden av EU:s reglering skulle i detta fall bli att flickan och hennes familj blev föremål för ett avvisningsbeslut. Dock har flickan inte uppgett att så var fallet.

Även en flicka som suttit frihetsberövad i fängelse och sedan placerats i boende i Aten säger att hon inte har sökt asyl i Grekland. Det är dock svårt att se att Grekland skulle vidta den typen av

omsorgs- och skyddsåtgärder som boendeplaceringen utgör om inte flickan ansågs ha sökt om asyl. En möjlighet är dock att hon placerats i förvar och sedan på ett boende i avvaktan på avvisning från EU, eftersom hon tagit sig in irreguljärt och sedan inte sökt asyl. I det fall hon har placerats i förvar i rent administrativt syfte inför avvisning eller istället för en boendeplacering strider det mot barnkonventionen som inte ger konventionsstaterna möjlighet att frihetsberöva ensamkommande barn endast på grund av att de saknar tillstånd att befinna sig i landet. Vidare får omsorg och boende för ensamkommande barn aldrig innebära frihetsberövande (se ovan 4.3.12). Dock kan avvaktan inför avvisning innebära längre perioder av väntan, i synnerhet gällande ensamkommande barn då ansvarig stat inte kan återsända barnet utan att först försäkra sig om att det kommer att tas emot och att det är rätt stat som mottager barnet. Det kan

exempelvis ta tid att fastställa ett barns nationalitet om barnet inte har pass eller annan identitetshandling.

”- Sökte du asyl i Grekland? - Nej.

- Frågade de om du ville söka asyl? - Nej. “

Den oklarhet som råder över dessa flickors asylansökningar talar för att flickorna inte har informerats i tillräcklig grad om sina ärenden. Detta då kombinationen icke avvisad och icke asylsökande inte går ihop i EU:s regelverk, flickorna borde helt enkelt inte ha blivit insläppta på EU:s territorium om de inte angav att de ville söka asyl. Detta skulle kunna tala för att flickorna mot sin vilja, och utan vetskap om det, har sökt asyl eller varit föremål för avvisningsbeslut. Dock är detta resonemang till viss del hypotetiskt då vi inte har haft tillgång till flickornas akter och därför inte har insyn i hur deras ärenden är registrerade i Eurodac.

En annan problematik rör barnens bristande rättshandlingsförmåga. De ensamkommande barnen har alla varit omyndiga, och det faktum att de inte tilldelats en rättslig företrädare förrän ankomst till Sverige innebär en försvårande omständighet. Inom EU:s asylprocedurdirektiv fastslås

möjligheten för medlemsstater att tillåta underåriga att ansöka om asyl själva (se ovan 5.3.7.1). Dock är detta inte något som flickorna verkar ha begagnat sig av då de hävdar att de aldrig sökt asyl i annat land än i Sverige.

I den mån flickorna flytt till EU och först efter ankomst i Sverige blivit erbjudna att ansöka om asyl och få sina skyddsskäl utredda har berörda myndigheter längs vägen brustit i sina

skyldigheter att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn som söker asyl ges lämpligt skydd och humanitärt bistånd (artikel 22 i barnkonventionen).

8.2.2 Frihetsberövande

Det frihetsberövande som de intervjuade flickorna har fått utstå har rört frihetsberövande i samband med gränspassage eller i samband med de har upptäckts i landet inom några dygn efter att de tagit sig över gränsen. Det är svårt att fastställa varför flickorna har varit frihetsberövade, och flickorna själva har inte heller fått någon förklaring till förfarandet. Cirka en tredjedel av de intervjuade flickorna har blivit frihetsberövade, alla när de befunnit sig i Grekland.

Ett fåtal av flickorna har varit utsatta för längre frihetsberövanden än det fåtal dagar i

fängelseliknande placering som flera flickor råkat ut för i samband med fingertryckstagning. En flickas frihetsberövande började med en kortare tid i vad hon beskrev som ett fängelse, där hon fick uppge sitt namn och ålder, samt tvingades lämna fingeravtryck. När hon uppgav sin ålder blev hon förflyttad till ett annat fängelse i vilket hon placerades under 43 dagar. En annan flicka var placerad i fängelse i tre månader och hamnade där i samband med ett polisingripande då hon närmade sig den grekiska kusten med båt. Efter beskjutning av båten och bussning av hundar mot flyktingarna tog polisen dem till fånga och placerade dem i fängelse. På fråga om hon visste varför hon hade placerats i fängelse svarade hon att det berodde på att hon var flykting och inte hade pass.

Enligt barnkonventionen får konventionsstater frihetsberöva ensamkommande barn under vissa förutsättningar. Dock får barn aldrig frihetsberövas istället för att ges omsorg och boende (artikel 20, 25, 26, 27), eller endast på grund av att de saknar tillstånd att befinna sig i landet. Även om de grekiska myndigheterna skulle anse att flickorna befann sig i landet utan tillstånd så existerar således ingen rätt att frihetsberöva dem. Dock framgår det att frihetsberövande används

konsekvent i samband med tagande av fingeravtryck och det kan misstänkas att det även används i syfte att förvara barnen istället för att erbjuda dem deras konventionsstadgade rättigheter. I barnkonventionens artikel 37 stadgas att frihetsberövande aldrig får vara godtyckligt och just ska

likna omhändertagande och omsorg snarare än förvar. Den bild som de flickor vi har träffat visar dock en helt annan verklighet kantad av tvång och tortyrliknande inslag, samt en godtycklighet som genomsyrar de beslut som rör barnen.

”Det är så att de brukar ge mat och så. Fast ibland, även om du vet i fängelset att man är i ett låst rum, så brukar man ändå ha handbojor ibland. Och ifall man… Till exempel en av tjejerna, hon skrek på vakten, och då var hon tvungen att i flera veckor gå fastkedjad med en annan flicka”

Barnkonventionen förbjuder alla former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Tortyr kan enligt Tortyrkonventionen definieras som hot eller tvång som har sin grund i någon form av diskriminering. Den behandling som flickorna har varit utsatta för i samband med både gränspassage, fingeravtryck och frihetsberövande bär på inslag av både hot och tvång. Dessutom talar mycket för att behandlingen har sin grund i att de är just flyktingar, varpå definitionen av tortyr kan anses vara uppfylld. Tortyrförbudet stadgas inte bara i

barnkonventionen utan är en grundläggande internationell förpliktelse och en jus cogens-princip. De händelser vi har tagit del av som innehåller kränkningar har till största delen utspelat sig i Grekland. Att kränkningar av mänskliga rättigheter och i synnerhet av tortyrförbudet sker i Greklands mottagande av flyktingar har i flera sammanhang konstaterats, så till exempel av Europa- och EU-domstolen (se 5.3.11.2).