Kontakt med socialhandläggare och tillsyn

De flesta flickorna har en bra bild av sina handläggare på socialtjänsten. Vissa upplever dock att det inte känns som om socialtjänsten kan påverka och göra skillnad, att det inte spelar någon roll vad man säger:

”- Har du en bra kontakt med socialtjänsten?

- På riktigt? Jag bryr mig inte, därför jag har bara samtal med dem. Om jag har problem går jag till personal eller god man, inte socialen.”

En av flickorna hade dock haft problem i sin kontakt med socialtjänsten efter att hon flyttat till en annan kommun tillsammans med sin myndiga syster under sommaren 2012. Enligt flickan har hon inte fått någon ny socialhandläggare ännu (mars 2013) utan har fortfarande sporadisk kontakt med handläggaren i den tidigare kommunen. Flickan har sedan flytten flyttat runt i flera olika boenden tillsammans med sin syster och bor numera inneboende hos bekanta till systern. Enligt flickan har ingen person från socialtjänsten kontrollerat hennes boende förutom vid den allra första flytten då socialhandläggaren vid den tidigare bosättningskommunen var på besök. Hon har således flyttat runt som inneboende tillsammans med sin syster i ett antal hem som inte godkänts av socialtjänsten. Flickan har trots att hon bott över åtta månader i den nya kommunen inte heller fått en ny socialhandläggare. Förfarandet tyder på att man har brustit i tillsynen över flickans boendeplaceringar, ett ansvar som är klart fastställt i barnkonventionens artikel 20 och av FN:s barnrättskommitté⁴⁹⁶. Det är dock oklart exakt vilken kommun som har ansvaret för tillsynen,                                                                                                                

495 FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 6, punkt 40.

eftersom vi inte varit i kontakt med ansvariga myndigheter. Utifrån ansvarsfördelningen i SoLs sjätte kapitel ska dock den tidigare bosättningskommunen ansvara för att de hem som barnet flyttar till kontrolleras och att tillräcklig vård ges fram till dess att en formell överflyttning sker enligt 2a kap. 10 SoL. Det faktum att ingen tillsyn skett innebär dock att det brister i

tillämpningen av svensk lagstiftning och att barnkonventionen inte tillgodoses⁴⁹⁷.

Även den andra flickan som var familjehemsplacerad upplevde att socialtjänsten inte hade utövat tillbörlig tillsyn över boendeförhållandena. Flickan har en funktionsnedsättning som gör att hon behöver rullator och har svårt att prata.

”- Vill du berätta vad det var som inte fungerade på det första boendet? Du behöver inte om det inte känns bra.

- Det är så att familjen som jag bodde hos innan, kom vi överens, eftersom jag är en person som behöver mycket hjälp, och eftersom jag inte kan göra allt själv. Och den familjen som jag bodde med inte brydde sig om det, och inte tog hänsyn till mig genom att kolla på mina behov, utan de bara brydde sig om de pengar som de fick från socialen.

- Vet du om socialen utredde det här hemmet innan du fick flytta dit? Kontrollerade de att du hade det bra?

- Socialen brukade komma på besök. Och då var det så att när de kom, så brukade de bete sig som om de var personer som hjälpte mig och så. Alltså att de brukade hjälpa mig. Det var som att de spelade ett spel.”

Flickan trodde att situationen hade varit bättre om hon bott på ett boende tillsammans med andra ensamkommande barn, eftersom tillsynen där är bättre.

En tredje flicka hade tidigare bott i familjehem, men hade efter missförhållanden där flyttat till ett HVB-hem. Flickan hade bott hos familjen i två år då situationen till slut blev ohållbar.

Familjehemsföräldrarna drack alkohol och bråkade varje helg. Mamman i familjen anklagade flickan för att ha en relation med pappan och blev enligt flickan mer och mer elak. Familjen kastade till slut ut flickan. Hon upplevde det, trots problem, som traumatiskt att behöva flytta efter att ha knutit an till familjehemsföräldrarna under en så lång period:

”Och till slut blev det så att X och X kom till mig: Ja, du kan inte bo kvar. Det går inte. Du ska flytta härifrån. Jag kommer ihåg den dagen. Jag tror det var under sportlovet. Det förstörde hela mitt lov. Det var så jobbigt. Alltså, på något sätt så var det där min trygghet, deras hem. Det var dem som jag kände här i Sverige. Jag har lite svårt att lita på människor. Ja, men                                                                                                                

mamman var väldigt bestämd: Nej, det går inte. Jag tänkte, kan jag inte få en andra chans, sa jag. Alltså en sista chans, liksom. Nej, det går inte, sa hon till mig. Då fick jag flytta därifrån.” Hon upplever det också som att socialtjänsten kunde utöva bättre tillsyn över barn som är placerade i familjehem:

”- Är det någonting du tycker skulle kunna göras bättre från svenska myndigheters håll i mottagandet?

- En svår fråga. Jag ska tänka bara… Att de ska ha koll liksom på barn som hamnar i familjehemmet, och så.”

Sammanfattningsvis har alla flickor som varit placerade i familjehem upplevt att socialtjänsten har brustit i sin tillsyn.

8.3.2.3 Anvisning

Transitboenden är en provisorisk boendeform där barnet bor innan ankomstkommunen har anvisat barnet till ett mer permanent boende i anvisningskommunen. På transitboenden är det en hög omsättning av barn och lokalerna är inte avsedda att tillgodose behoven för ett mer

permanent boende. De tre flickor som bodde på renodlade transitboenden hade bott där sju, sex och två månader. En flicka hade fått avslag på sin asylansökan, en väntade på besked medan en flicka hade fått beviljat permanent uppehållstillstånd. Flickan som väntade på besked bodde tillsammans med sin 6-åriga lillasyster och beskrev deras situation som mycket svår. Dessa systrar hade mycket plötsligt tappat kontakten med sin mamma under flykten till Sverige och mådde väldigt dåligt. Ingen av de tre intervjuade flickorna visste hur länge de skulle bo kvar på boendet utan levde i en osäkerhet över när och om de skulle flytta.

Förfarandet att barn får bo långa perioder på provisoriska boenden är problematiskt i relation till kontinuitetsprincipen i barnkonventionens artikel 20.3 som stadgar att barn ska ha kontinuitet i sin uppväxtmiljö. Enligt FN:s barnrättskommitté är det extra viktigt för små barn att garantera en boendesituation där barnet kan få en säker, oavbruten och kärleksfull omvårdnad med möjligheter att skapa långsiktiga relationer som baseras på ömsesidigt förtroende och respekt.⁴⁹⁸

Vår uppfattning var att barnen på transitboendet hade rotat sig i sin rådande situation och knutit an till vänner och personal på boende och skola. Att få en trygg och ”normal” livssituation är viktigt för ensamkommande barn som ofta har varit med om otäcka upplevelser under flykten. Att behöva bryta upp från den boendesituation och de sociala relationer som skapat trygghet bryter därför mot kontinuitetsprincipen.

Det är utifrån kontinuitetsprincipen också problematiskt att barnen lever i ovisshet om hur länge den rådande situationen ska bestå. Att leva med ovisshet kring framtiden är en av de faktorer som allra starkast påverkar asylsökande barns hälsa och välbefinnande negativt. Förfarandet kan således även kopplas till artikel 23 och rätten till hälsa som stadgar barns rätt till de skyddande faktorer som är en förutsättning för en god hälsa.⁴⁹⁹ Flickornas situation bekräftar vad som redovisats under avsnitt 6.8.1.