Att definiera situationen som problematisk

Den sociala ordningen är en del av vardagen, något vi ofta tar som självklar. Vår vardag kan te sig alltför välbekant för att uppta vår uppmärksamhet. Mycket av vardagen görs på rutin och undflyr därför vår reflektion. Dagar är fyllda av upprepningar och uppfyllda förväntningar på hur saker och ting bör vara. Det blir självklarheter hur vi beter oss på jobbet, i privatlivet och i vår kommunikation med andra i både flyktiga och nära relationer. Det är också i vår självklara vardag oförutsedda saker sker (Eliasson-Lappalainen & Szebehely 2008). Utgångpunkten för detta avsnitt är att det i varje social miljö finns svårigheter, ofta diffusa sådana, som inte definieras som problematiska men som potentiellt kan komma att bli det. Centralt för processen att definiera en situation som problematisk är känslan av att något är fel och att detta något måste avhjälpas – problemet tar därmed sin form både i förhållande till definition och lösning (Emerson & Messinger 1977). I detta avsnitt kommer dock sökandet efter lösning att läggas åt sidan och istället

kommer förälderns definition av situationen lyftas fram (se Trost & Levin 2010).

Avsnittet är indelat i fyra delar, vars rubriker utgörs av talande citat: 1. ”Det var något som inte stämde”. 2. ”Man förväxlar det oftast med tonåren”. 3. ”Dom har ju tagit droger!”. 4. ”Ja, ja det är nått som passerar förbi”.

6.1.1 ”Det var något som inte stämde”

Föräldrarnas berättelser redogör för barnets problem som diffusa till en början. I efterhand, i ljuset av hur de idag ser på deras barns problematik, blir vaga signaler och händelser något som ses som problematikens början. Början till problemet formuleras som en aning och är någonting som genomsyrar många berättelser. Föräldrarna besatt helt enkelt inte kunskapen eller informationen som de idag har, det fanns en okunskap. Med föräldrarnas ökade kunskap får också tidigare känslor och händelser en annan betydelse. Vi omdefinierar situationer ständigt, vi utgår ifrån en och samma situation men vårt perspektiv förändras och därmed

tolkningen av den (Trost & Levin 2010).

Malin sätter ord på det svåra med att identifiera ett narkotikaproblem i ett tidigt skede. ”Under tiden han bodde hemma hade jag ingen känsla av att han hade drogproblem. Fast jag vet ju inte./…/Det kan vara lite svårt att veta när det börjar bli allvar eller ett problem.”

Enligt Emerson och Messinger (1977) skapas ett problem i en interaktionistisk process vilken påverkar och formar definieringen. I den initiala fasen kan det ta sig uttryck i form av vardagliga bekymmer som det inte läggs någon större vikt vid. Dessa små bekymmer kan försvinna eller växa och utvecklas till ett synligt problem. För Malin var det svårt att identifiera när bekymmer började formeras

till ett problem som borde ha tagits på allvar (jfr Andersson & Skårner 2015). När föräldrarna tittar tillbaka på början av deras barns problematik kan de nämna specifika händelser som de såg som bekymmersamma, men det fanns inte en tanke på att det var ett narkotikaproblem det rörde sig om. Britt illustrerar detta i sin berättelse om vad hon i efterhand har förstått som ett tidigt narkotikaproblem.

Hur började problemen för honom?

Ja, alltså det började ganska tidigt egentligen. Långt innan vi förstod att det var. Det började med att det var stökigt i skolan. Han har aldrig gillat skolan. Det pratar han om idag också. Han gillade aldrig skolan. Han gjorde aldrig det han skulle i skolan. Det började med att han gjorde dumma grejer, det var små inbrott, det var små förstörelse. /…/ Det började så va, och det där såg inte vi på något sätt som ...vare sig jag eller hans pappa hade en aning om... alltså droger, det fanns inte i våran värld. Så att vi inte... vi såg aldrig honom...han kom ju aldrig hem full, till exempel. På något sätt. Och han kom alltid... om han sagt att han skulle komma hem klockan elva, tolv så kom han hem den tiden han hade sagt. Så att vi såg inte dom här sakerna förrän dom blev fakta för oss. (Britt)

Britt berättar om sonens beteende som problematiskt i vissa avseenden men som fullt fungerande i andra. Det var svårt att se eller ens misstänka ett

narkotikaproblem. Hon hänvisar till hennes okunskap om droger, ”det fanns inte i våran värld”. Först i efterhand med den kunskap hon har idag har dessa händelser setts som signaler på ett narkotikaproblem. Något som hon inte förknippade händelserna med då.

Hennes behov av att redogöra för att han skötte sig i vissa avseenden genom att han aldrig kom ”hem full” och passade tider kan ses som ett ursäktande från hennes sida. Hon vill tydliggöra svårigheten med att veta vad som pågick under de förhållanden hon nämner. Det för tankarna till Scotts och Lymans (1969) begrepp accounts. Britts hänvisning till sonens fungerande beteende och till hennes

okunskap gällande narkotika kan därför ses som ett försök till att överbrygga en lucka mellan hennes agerande och omgivningens förväntningar. Accounts kan ses som ett språkligt verktyg som används vid tillfällen då en handling blir föremål för en värdeladdad granskning. I detta fall använder sig Britt av vad Scott och Lyman (1969) kallar appeal to defeasability, hon hänvisar helt enkelt till hennes brist på information och kunskap.

Hos Britt finns det en förväntning på att hon skulle kunna bli ifrågasatt för hennes, vid tiden, icke-agerande och oförståelse vilket hon undviker genom hennes

redogörelse. På så sätt föregår hon det potentiella ifrågasättandet hos den hon berättar för, att berätta om hennes brist på information kan ses som en del av ett förväntat beteende. Britts ursäktande med hänvisning till hennes okunskap får därmed en framåtsyftande funktion. Accounts kan ses som en språklig aktivitet som fyller en social funktion, nämligen undvikandet konflikter och bevarandet av en social ordning (Scott & Lyman 1969).

Britt hänvisar till tidigare händelser som hon senare förknippar med sonens narkotikaproblem. Hennes insikt om sonens problematik sker först när ”det blev fakta för oss”. Denna ”fakta” blir synlig först när sonen blivit vuxen och flyttat hemifrån. Detta kan liknas vid vad Jackson och Mannix (2003) benämner first awareness, som kan ses i förhållande till en ökad oro för barnets

beteendeförändringar men insikten att det handlar om ett narkotikaproblem

sedan en tid tillbaka innan föräldrarna får vetskap om det. Något som flera föräldrar vittnar om.

Margita berättar om hennes dotters beteendeförändringar som främst tog sig uttryck i att hon var svårväckt och misskötte skolan. Vid tiden var det dock ingen som förstod att det var ett narkotikaproblem det handlade om, i likhet med Britts berättelse.

När hon kom i åttan och då var det helt, hon gick knappt i skolan. Hon kom alltid för sent. Hon kunde inte vakna. Och jag fattade inte det då, alltså jag förstod ju inte att hon kanske har något missbruk eller någonting. Ingen förstod. (Margita). Att Margita tar upp att dottern var svårväckt och att hon knappt gick i skolan säger något om vad som är förväntat och därmed något om den sociala ordningen. Dessa bekymmer blir verkliga i förhållandet till vad dottern vid hennes ålder förväntas göra. Den sociala ordningen rubbas, men ”ingen förstod” att det var ett narkotikaproblem det handlade om. Att definiera ett problem tar tid och uppdagas i småsteg (Jackson & Mannix 2003). Steg som ibland kan ses som tydliga i form av specifika händelser och beteendeförändringar men ibland finns det bara en känsla av att det är något som inte stämmer (Emerson & Messinger 1977). När föräldrarna hänvisar till sin känsla av att något är fel blir det svårare att tala om konkreta situationer. Erika berättar hur hennes magkänsla av att det var något som inte stämde var en del av den inledande fasen i

processen att definiera sonens narkotikaproblematik.

Jag sa ju till mina andra barn då att 'det är nått som inte stämmer med honom va, kan han ha tagit nånting annat?' och alla tyckte jag var dum då. Jag har ju alltid vart en liten sån här curling-morsa liksom så, så de trodde jag inbillade mig men jag kände ju i magen att det var nått som inte stämde. Det gjorde jag. (Erika). Även Pernilla har svårt för att uttrycka något specifikt som fick henne att misstänka att sonen använde narkotika.

Jag tyckte att jag märkte att han blev... Nu i efterhand så har jag förstått att det var ganska tidigt och han har sagt det också. Jag märkte redan när han var 13 att det var något, att han var konstig ibland, inte så ofta. Men det var något som inte stämde. Men det var nog i åttan nian. Sen när han började gymnasiet...det var så mycket. Dels började de dricka de här konstiga dryckerna som man får energi av. Han började få ett konstigt beteende, men jag har svårt att säga när exakt det var. Det gick så snabbt. (Pernilla).

Hon berättar om hur hon upplevde sonen som konstig och nämner att han drack mycket energidryck. Utöver det fångar hon det diffusa i situationen och menar att det var något som inte stämde men att hon inte visste riktigt vad.

6.1.2 ”Man förväxlar det oftast med tonåren”

Föräldrarna redogör för en svårighet med att se något mer än barnets tonårsålder som en förklaring till känslor eller händelser som vittnar om att någonting skulle vara fel. Erika uttrycker svårigheten med att förstå vad hennes misstänksamhet handlade om så här: ”Jag hade ju misstänkt något innan men kunde inte ta på vad det var och liksom trodde det var pubertet och allt vad man trodde då.”

Mehdi berättar om svårigheten han hade med att förknippa sin sons

tonåren, något som han tror fler föräldrar har svårt med.

Första gången du kom på det? Du sa det var kanske någon gång i åttan, nian? Nej, inte så tidigt. Det är först några år senare. /…/ Det är förmodligen därför många föräldrar missar det här med att ungdomar hamnar i missbruk, därför att det händer ju så mycket med dom när dom är i tonåren. Så att dom

förändringarna, när dom börjar ske just på det här, vad ska jag säga, hur dom är som person eller deras beteende och allt det här va, mycket av det när man börjar med droger det blir bara en förstärkning av det. Man förväxlar det oftast med tonåren och inte ett drogproblem. (Mehdi).

Mehdi försökte förstå situationen genom att se sonens beteendeförändringar som en del av livet, en del av att vara tonåring vilket ledde till att sonens

narkotikaproblematik uppdagades först i ett senare skede. Tonåren kan ses som en del av det förväntade, en del av livet. Det är en fas som förväntas vara mer eller mindre turbulent och innebär inte sällan en del beteendeförändringar (Jackson & Mannix 2003; Jackson m. fl. 2006; Kurz 2006). Det är också en period som förväntas gå över. Föräldrarna utgår därför från att de bekymmer de

uppmärksammat är övergående.

Inga nämner en rad olika komponenter som hon ansett spelat en roll i hur hennes sons problematik började och varför saker och ting är som de är i dagsläget. Hon nämner att hon och sonens pappa skilde sig och att sonen ”blev lite utfryst” i skolan. Han var även tvungen att byta skola då han började i högstadiet vilket innebar ny lärare och nya klasskamrater. Hon berättar att sonen började med narkotika i gymnasiet, mycket på grund av att han kom i kontakt med andra

ungdomar ”som gick på droger”. Hon hade svårt att vid tiden förstå vad som hände: ”Jag trodde bara att han var en tonåring”. Inga stannar dock inte där i hennes

sökande efter förståelse och tänkbara förklaringar utan går längre tillbaka i tiden.

Då börjar det att strula. Mer konkret, vad är det som händer?

Han blir aggressiv. Han blir trotsig och jag tror att det är tonårstrots, för vår son har aldrig, aldrig varit ett problembarn utan snarare tvärt om. Min dotter har varit väldigt envis, egentligen som man säger ett jobbigt barn, på så vis att hon har flyttat gränserna hela tiden. Väldigt lik mig på så vis. Därför kunde jag... och det sa alltid hennes pappa ’du får ta det nu’ för att hon töjde på gränserna. Det tog aldrig han. Aldrig. Han fogade sig i det. Det var någonting hon ville. Jag kunde sluta att amma och han sa inte ett ljud förrän jag kom tillbaka för att jag skulle ta någonting till henne. Han har alltid varit jättetålig. Alltid väldigt snäll. Alltid... egentligen aldrig konflikter och det är ju också en ringsignal. Att det liksom aldrig har varit någonting med honom. (Inga).

Hon går tillbaka till känslan av att det var någonting som var annorlunda men att hon inte kunde se att det skulle vara någonting annat än tonårstrots. Hon berättar dessutom om hur han var som bebis och hur snäll han varit tidigare. Nu i

efterhand blir dock berättelsen om sonen och hur ”han aldrig har varit ett

problembarn” en berättelse om början till narkotikaproblem. Tidigare erfarenheter används för att hitta möjliga tecken på hur det kommer sig att det är som det är, de ses som möjliga ”ringsignaler”. Hon använder dessutom dottern som en

jämförelse, dotterns beteende används som en måttstock för vad som kan anses ”normalt”. Hon lyfter dottern som ett barn som alltid utmanade och flyttade på gränserna medan sonen blir det motsatta jättetåliga barnet som kom att utveckla

ett narkotikaproblem. Detta kan jämföras med Francis (2012) studie av amerikanska föräldrar till barn med varierande problematik. I processen i att definiera barnets bekymmer blev föräldrarnas jämförande mellan deras barn och andra barn, så som syskon och vänner, en viktig faktor som kom att påverka deras tolkning av situationen som problematisk.

Många av föräldrarna försöker ge en förklaring till förändringarna hos barnet eller känslan av att något inte stämmer, vilket Emerson och Messinger (1977) menar är en del av problemdefinieringsprocessen. Förklaringen till varför de inte förstod att barnet höll på att utveckla eller hade ett narkotikaproblem uttrycks här genom att de kopplade förändringar hos barnet till att vara tonåring (jfr. Andersson & Skårner 2015; Jackson & Mannix 2003). Trost och Levin (2010) använder sig av den välkända termen ”definitionen av situationen” för att tydliggöra betydelsen av människans tolkning, vilken styr hens handling. Med andra ord är vår verklighet beroende av vilken betydelse vi tilldelar situationen, vilket tydliggörs i föräldrarnas redogörelser.

6.1.3 ”Dom har ju tagit droger!”

Till skillnad från tidigare avsnitt som pekat mot en mer successiv upptäckt av bekymmer lyfts här den något mindre vanliga situationen där upptäckten av barnets narkotikaproblem var plötslig.I dessa redogörelser kan en tydlig

vändpunkt identifieras, föräldrarna kan gå tillbaka till en specifik händelse i vilken deras barnets problematik blir synlig. Johan berättar att det de fick hem ett

anonymt tips om att sonen använde narkotika: ”Vi fick in ett anonymt tips hem där hemma av folk som sett på deras skola som är bara några hundra meter ifrån och då var de i fjortonårsåldern.” Det var efter denna händelse som processen av att definiera och lösa en problematik tog sin början.

Monika berättar om den händelse som fick henne att förstå att hennes son använde narkotika, något hon inte misstänkt tidigare. Hon berättar hur hon en morgon kom hem från ett nattskift och hennes son och kompis redan var uppe, något som inte var vanligt, dessutom hade de ett konstigt beteende:

Jag tyckte att Arvid och hans kompis betedde sig väldigt konstigt ute här. Jag trodde att han var full först så att jag sa att han skulle andas på mig och... men jag kände ingen lukt, kände ingenting. Och dom hoppade in i bilen och stack iväg och jag gick ut med hunden, så slog det mig en tanke, men herregud dom är ju påverkade, dom har ju tagit droger! (Monika).

Monika fortsätter senare:

Då hade han alltså hållit på i två års tid och jag visste inte och jag tycker ju att jag har haft stenkoll på vad han har gjort och inte gjort. Men, det hade jag tydligen inte ändå. För att jag tycker att jag inte har märkt någonting tidigare, men det var då det uppdagades. (Monika).

Innan denna händelse hade hon inte förstått att sonen använde droger trots att hon tyckte att hon hade haft ”stenkoll”. Hon hade inte lagt märke till att något skulle vara annorlunda vilket ledde till att upptäckten kom plötsligt. Det framkommer inte som något ovanligt att barnet använt narkotika en längre tid innan föräldern får vetskap om det, något som framkommer både i detta material och i tidigare forskning (Andersson & Skårner 2015; Jackson & Mannix 2003). Monika hänvisar dock till hennes försök till att ha ”stenkoll”, något hon uttrycker att hon

misslyckades med, ”[stenkoll] hade jag tydligen inte ändå”. Detta påminner om Kurz (2006) amerikanska studie vilken innefattande intervjuer av mammor till tonåringar. Mammorna berättade om deras oro över att deras barn skulle utsättas för fara eller hamna i trubbel. För att undvika eller minimera dessa risker höll de koll på barnen, eller vad Kurz (2006) kallar för keeping tabs. Mammorna använde olika övervaknings- och kontrolltekniker. Studien visar dock komplexiteten i föräldraskapet och förtydligar hur barnen inte kan undgå påverkan bortom familjen, något som Monika fått erfara.

Matilda berättar om hur hon insåg hennes dotters användande av narkotika då dotterns pojkvän talade om det i en konfliktsituation. Dottern och pojkvännen hade bråkat vilket slutade med att han slagit henne och tagit hennes mobil. Matilda får tag i honom och han dyker sedan upp hemma hos henne och berättar att dottern ”håller på med droger”.

Jag visste ju ingenting om droger då. Och sen ja, han [dotterns pojkvän] bodde väl hos oss i fem månader tid när jag upptäckte sen att liksom att hon började sluta gå i skolan, hon orkade inte komma upp om morgnarna. Jag tänkte, ja, ja men det är ju för att dom pratar hela nätterna, tänkte jag. Och sen då en dag så hade dom varit hemma hos hans mamma och så kom hon springande hem gråtandes, då hade han slagit henne och tagit hennes mobil. Då ringde jag upp honom och sa att ’nu får du komma hit med hennes mobil liksom för vem gav dig rätten att ta hennes mobil?’ och så när han kom så skrek han åt mig att ’bara så att du vet så hon har, hon håller på med droger och ner i skiten och jag ska ge igen’, skrek han åt mig. Ja, och där började ju allt helvete.

Ja, ja så det var så du fick reda på det egentligen eller var det..?

Ja. Ja, det var så jag fick reda på det för jag hade inte upp.., jag såg inte det här problemet. (Matilda).

Även här uppdagas barnets narkotikaproblematik på ett plötsligt sätt. Matilda hade inte förstått något tidigare. Hon berättar dock om hur vissa saker förändrades innan denna händelse. Något som även här påminner om vad som anses som förväntat och del av den sociala ordningen. En social ordning som sätts ur balans genom att dottern inte kommer upp om morgnarna och slutar gå i skolan. Detta