gärnings-personens avsikter att göra något i det fortsatta händelseförloppet. Det objektiva momentet i kontaktbrottet, att stämma en träff med ett barn, har inget straffvärde i sig.
Skiljelinjen mellan ett tillåtet och ett otillåtet beteende bygger uteslutande på gärningspersonens avsikter och det bör följaktligen finnas en risk att regleringen även påverkar kontakter mellan barn och vuxna som är önskvärda. Att lägga så stor vikt vid gärningspersonens subjektiva inställning kan leda till tillämpningssvårigheter.101 Jag har redan dragit slutsatsen att det finns omständigheter, exempelvis uttryckliga sexuella önskemål i en chattkonversation, som kan användas för att styrka att en gärningsperson haft ett sexuellt syfte med sin kontakt. Det är emellertid inte säkert att ett sådant tydligt syfte alltid manifesterats i kontakten med barnet.
På flera ställen i Ds 2007:13 beskrivs att vuxnas kontakter med barn aldrig är legitima samt att vuxna därmed redan genom sin kontakt med barnet har manifesterat sitt syfte att förgripa sig sexuellt på barnet.102 Jag är inte beredd att dra lika långtgående slutsatser utan anser att det uppenbart måste finnas situationer då vuxna kan ha kontakt med barn i
101 Se liknande resonemang exempelvis i Lernestedt 2003 s 276.
102 Se exempelvis Ds 2007:13 s 109, 110, 116, 122 och 133.
legitima syften. Familje- och släktrelationer, kulturskolor, idrottslag, andra fritidsaktivi-teter eller sociala tillställningar kan utgöra sammanhang där vuxna av naturliga skäl har kontakt och föreslår sammanträffanden med barn.
Frågan om legitima syften kan problematiseras med ett exempel. Föreställ dig att en ensam vuxen man tar kontakt med en främmande 14-årig flicka via en internetsida i syfte att ha någon att samtala med. Vi förutsätter att det är stor åldersskillnad mellan mannen och flickan och att de inte haft någon egentlig anledning att inleda en kontakt med varandra. Mannen och flickan har därefter en lång kontakt via internet och kommer varandra nära. En dag föreslår mannen att de ska träffas hemma hos honom. Mannen har inga sexuella avsikter utan vill träffa flickan som han anser är sin jämlika vän. Vid en helhetsbedömning av detta fall utifrån de i förarbetena uppräknade faktorerna som kan beaktas vid avgörandet om det föreligger ett sexuellt syfte – exempelvis åldersskillnaden, den valda mötesplatsen och hur personerna kommit i kontakt med varandra – skulle slut-satsen kunna bli att mannen haft ett sexuellt syfte med det föreslagna mötet.103 Den ensamme mannens agerande utgör inget brott men skulle alltså sannolikt kunna komma att bedömas som ett brott vid en prövning i domstol eftersom hans gärning enligt gällande rätt innehåller ett presumerat sexuellt syfte. I detta fall exponeras problemet med dom-stolens stora utrymme för egen bedömning av gärningspersonens avsikter. Eftersom bestämmelsens objektiva moment är få och relativt intetsägande för bedömningen av ett sexuellt syfte blir uppsåtsbedömningen bräcklig. Ett brott enligt bestämmelsen behöver som vi sett inte nödvändigtvis innehålla några sexuella inslag. När det föreligger ett sådant begränsat underlag för att bedöma uppsåtet, vilket det ofta lär göra i kontaktbrotts-fall, ökar risken för oriktiga domar. Detta i sin tur kan innebära en betydande orättssäker-het. Därför kan det vara svårt att legitimera en kriminalisering som i princip uteslutande bygger på en tolkning av ett överskjutande uppsåtsrekvisit.
Det bör även finnas vissa gärningar som en vuxen begår som omfattas av dagens kontaktbrottsbestämmelse men som måste anses så ”oskyldiga” att de inte bör föranleda straffansvar. För att exemplifiera detta kan vi tänka oss en ung danslärare som tar kontakt med en 14-årig flicka och frågar om hon vill börja i lärarens dansgrupp eftersom hon utmärkt sig extra under terminen. Läraren är mycket attraherad av flickan och har en stark
103 Se kriterierna i prop 2008/09:149 s 46.
vilja att genomföra sexuella handlingar med henne när hon kommer till den kommande träningen. Läraren uttrycker dock aldrig något sexuellt i kontakten med flickan. När det första träningstillfället kommer har läraren samlat sina tankar och förverkligar aldrig någon av de avsikter han hade när han föreslog träningen. Läraren har här gjort sig skyldig till brott enligt 6 kap 10 a § BrB eftersom han föreslog mötet i syfte att genomföra sexuella handlingar med flickan. Det är möjligt att anse att även denna typ av kontakt är förkastlig och icke önskvärd, men det går dessvärre inte att på ett objektivt sätt skilja mellan en tillåten och en otillåten kontakt när det inte förekommer några uttryckta sexuella tankar.
I danslärarexemplet skulle det sexuella syftet troligtvis inte kunna bevisas innan läraren på något sätt uttryckt sina sexuella motiv.
När ett straffansvar är avhängigt vad gärningspersonen avsåg vid tidpunkten för sitt agerande kan vi också se att det lätt blir en förskjutning av fokus från en skadlig gärning till en farlig gärningsperson.104 I fall där stor vikt läggs vid gärningspersonens avsikter samtidigt som underlaget för bedömningen ofta är begränsat kan det tänkas föreligga en ökad risk att faktorer som är straffrättsligt irrelevanta tillmäts betydelse vid bedömningen.
Sådana faktorer kan exempelvis vara att gärningspersonen tidigare har dömts för sexual-brott mot barn eller tillhör någon viss grupp i samhället. Det finns därmed en risk att en domstol dömer en i domstolens ögon ”suspekt” person, trots att underlaget är bristfälligt, med hänvisning till personens historia eller livsomständigheter.
Några ord måste även sägas om faktumet att det inte är möjligt att tillbakaträda från ansvar när ett kontaktbrott väl begåtts.105 Fall av egenförberedelse är komplicerade. Vid tidpunkten för kontakten har gärningspersonen fortfarande kvar kontrollen över hur händelsen ska utvecklas och har ännu inte bundit upp sig till något av det kommande händelseförloppet. Gärningspersonen har många steg kvar till ett fullbordat sexuellt övergrepp och har många tillfällen då planen kan avbrytas eller ändras. Personen kan när som helst komma på andra tankar, exempelvis som i danslärarexemplet. Trots att någon skada aldrig uppstod i det exemplet kunde dansläraren inte tillbakaträda från sitt straff-rättsliga ansvar eftersom hans handlande – att föreslå en träff med flickan i syfte att genomföra någon sexuell handling med henne – utgjorde ett fullbordat kontaktbrott.
104 Se bland annat resonemangen i Asp 2005 s 75 ff och Jareborg 2001 s 176 f.
105 För en djupgående analys om egenförberedelse samt att tillbakaträda från förberedelsegärningar, se Asp 2007 A s 65 ff och 210 ff.
En annan invändning mot kriminalisering av egenförberedelsegärningar är att det måste kunna finnas en viss period då gärningspersonen ännu inte tagit ställning till hur relationen ska utvecklas och alltså ännu inte bestämt sig för vad personen avser att göra med kontakten med barnet. En sådan osäkerhet bör även kunna föreligga efter att ett möte bestämts med barnet om gärningspersonen ännu inte vet vad denne avser att göra med barnet vid mötet.
Den avgörande frågan är om gärningspersonen ska läggas till last innehållet i sitt över-skjutande uppsåt trots att hon eller han varken bundit sig till något handlande eller är nära att utföra den slutliga gärningen. Jag menar att en gärningsperson inte bör kunna lastas för kontaktbrottet i de fall det inte förekommit några som helst sexuella inslag i kontakten med barnet. Gärningspersonens eventuella onda tankar eller viljeriktning är enligt mig inte en tillräcklig faktor för att motivera en kriminalisering av kontakt med barn. I avsnitt 8.2 kommer jag därför att föreslå en ny utformning av straffansvaret med beaktande av detta problem.
7.3 Tendenser av preventionism, repression och symbolvärde i skälen