Hittills har kontaktbrottet ställts mot ett antal principer för kriminalisering och det har exponerats vissa brister i hur kontaktbrottet är utformat. I det följande ska några av de slutsatser som dragits i uppsatsen och de frågor som därmed väckts diskuteras.
Det kan helt klart konstateras att det har varit ett snårigt lagstiftningsläge. I promemo-rian år 2007 föreslogs en reglering som Lagrådet kritiserade och föreslog skulle skrivas om. Redan då förekom kritik som visade de problem som det tidiga ansvarsinträdet med-förde. Regeringen uttryckte både vid införandet och vid lagändringen att de hade förstå-else för, samt att de instämde i stort med de invändningar som hade anförts mot det tidiga inträdet av straffansvaret.121 Hela den del i propositionen vid bestämmelsens införande som berör skälen för när straffansvaret ska inträda innehåller problem med utformningen samt skäl emot en kriminalisering i den form som föreslogs.122 De argument som har använts för det tidiga inträdet har främst varit möjligheten att rättsligt ingripa på ett tidigt stadium i syfte att skydda barn från att utsättas för sexuella övergrepp.123 Förarbetena ger därmed sken av att regeringen förstått att kriminaliseringens utformning skulle innebära problem i ett antal avseenden, men att den bortsett från dessa problem med beaktande av att skyddsintresset ansågs vara så tungt vägande. Därefter utvidgades ansvaret till en utformning som både Lagrådet och regeringen tidigare argumenterat emot med moti-veringen att man upptäckt att bestämmelsen inte gick att tillämpa på det sätt som var avsett. I Ds 2015:49 drogs slutsatsen att det inte fanns tillräckligt starka skäl att utvidga straffansvaret med hänsyn till kraven på rättssäkerhet och effektivitet som ställs på en utvidgad kriminalisering.124 Trots detta föreslogs en utvidgning av straffansvaret. Jag har svårt att hitta vilken omständighet som medför denna vändning. Det är
121 Prop 2008/09:149 s 22 och prop 2016/17:214 s 9.
122 Se prop 2008/09:149 s 22–24.
123 Se prop 2008/09:149 s 19 och 25 f och prop 2016/17:214 s 9.
124 Ds 2015:49 s 99 ff.
ande att det har föreslagits så olika utformningar av kontaktbrottet, varav inget förslag enligt min mening har varit helt legitimt. De politiska tendenserna av preventionism och repression har varit tydliga, men till vilket pris? Det finns ingen mening i att agera kraft-fullt när resultatet inte kan tillämpas.
I uppsatsen används en viss tolkning av effektivitetskravet. Lernestedt har framfört att ett straffbud även kan argumenteras vara effektivt genom dess avståndstagande till den kriminaliserade gärningen.125 Lernestedt exemplifierade påståendet bland annat med en beskrivning av att kriminaliseringen av sexköp vid införandet av straffbudet befarades brista i ett traditionellt effektivitetshänseende. Istället motiverades kriminaliseringen genom att visa ett avståndstagande från sexköp.126 På ett liknande sätt har kontaktbrottet ett symbolvärde genom att ta avstånd från grooming medan bestämmelsen brister i traditionell effektivitet. Trots att det är viktigt att synliggöra och visa ett avståndstagande från grooming ser jag ingen mening i att behålla ett ineffektivt straffbud. Det som vore bäst för barnen är att utforma en reglering som faktiskt går att tillämpa och som kommer medföra att gärningspersonerna blir fällda för de brott som begås mot barnen. På så sätt kan regleringen även erhålla en avskräckande effekt hos de vuxna som har kontakt med barn i sexuella syften. Lernestedts beskrivning av ett straffbuds symboliska värde – straff-budets berättelse – borde enligt min mening inte kopplas samman med straffstraff-budets effek-tivitet. Det symboliska värdet hör istället bättre ihop med kriminaliseringens skydds-intresse och de övergripande skälen för varför kriminaliseringen bör finnas avseende en viss gärningstyp. I uppsatsen använder jag därför kontaktbrottets symbolvärde som skäl för att straffbudet bör finnas, inte för att motivera dess effektivitet.
Det finns en konflikt mellan att regleringen ska vara effektiv och att den straffbelagda gärningen ska vara straffvärd. En för tidig fullbordanspunkt medför att gärningen ännu inte har erhållit något straffvärde medan en för sen tidpunkt gör att regleringen inte kan tillämpas rent praktiskt eftersom få situationer då skulle omfattas av brottet. Att ha kontakt med samt att föreslå en träff med ett barn är gärningar som inte har något abstrakt straffvärde i sig. Det som gör handlingen straffvärd är gärningspersonens påstådda sexu-ella syfte med det kommande mötet. Kontaktbrottets nuvarande rättspolitiska grund är en presumerad farlighet inkluderad i gärningspersonens tankar. Dagens utformning
125 Lernestedt 2003 s 332 f.
126 A a s 340 f.
rar i min mening allt för mycket på den tilltalades tankar vilka ännu inte kommit till uttryck eller lett till någon handling. Det kan inte vara möjligt att kriminalisera tankar som inte på något sätt har manifesterats. I och med att man bör kriminalisera gärnings-typer och inte gärningspersoner kan kritik riktas mot att så stort fokus enligt dagens kontaktbrott ligger på ett uppsåt att begå en ännu inte utförd handling.
Det som använts som bevisning för att styrka det överskjutande uppsåtet har i samtliga fall som tagits upp i uppsatsen varit någon form av kommunikation med sexuellt innehåll mellan gärningspersonen och barnet. Gärningspersonen kan exempelvis ha beskrivit vad denne vill göra med barnet eller på annat sätt anspelat på barnets sexualitet. Sådan kom-munikation kan även anses utgöra sexuellt ofredande enligt 6 kap 10 § BrB. En fråga som kan ställas är vad kontaktbrottet egentligen tillför. Kontaktbrottet bör i praktiken utgöra en utvidgning av brottet sexuellt ofredande där gärningspersonens syfte gör gärningen mer straffvärd. När kontaktbrottet görs gällande har den vuxne visserligen tagit ett extra steg och föreslagit eller kommit överens om att träffa barnet, vilket borde utgöra en större risk för att något sexualbrott kommer till stånd. Jag anser dock att den del av kontakt-brottet som är legitim att kriminalisera redan är kriminaliserad genom bestämmelsen om sexuellt ofredande. Det ytterligare uppsåtet att senare begå ett sexualbrott avser en hand-ling som enligt nuvarande lydelse av kontaktbrottet ligger för långt fram i tiden för att en kriminalisering ska vara befogad genom kopplingen till den framtida skadan.
Jag har även svårt att se att lagstiftaren vid införandet av kontaktbrottet har agerat i enlighet med principen om ultima ratio, vilket med stor sannolikhet beror på det jag i uppsatsen kallat för preventionism. En kriminalisering ska enligt principen om ultima ratio införas i sista hand medan preventionistiska tendenser kan antas ha medfört att kriminaliseringen istället tagits till mycket tidigare. En sådan drivkraft kan även antas ha varit orsaken till att lagstiftaren bortsett från ett flertal viktiga kriminaliseringsprinciper vid kriminaliseringen av grooming.
Trots den kritik som här har anförts mot dagens kriminalisering av grooming är det inte helt enkelt att avkriminalisera gärningstyper. Jareborg har exempelvis konstaterat att en straffbestämmelses symbolfunktion talar för att behålla en befintlig kriminalisering trots att den visar sig vara ineffektiv.127 Eftersom det fortfarande måste anses finnas ett
127 Se Jareborg 1992 s 143.
behov av att fördöma grooming bör de gärningstyper som omfattas av kontaktbrottet inte avkriminaliseras utan vidare. Med detta sagt finns det fortfarande en möjlighet att ändra bestämmelsen för att den ska få en mer ändamålsenlig utformning. På grund av Sveriges internationella åtaganden krävs att Sverige upprätthåller ett straffrättsligt skydd mot grooming. Frågan är hur bestämmelsen lämpligen ska utformas för att vara förenlig med principerna för kriminalisering.