Från avbildat rum till referentiellt rum

Många människor tänker sig att en roman är mer stimulerande för fantasin än en bild, därför att bilden visar verkligheten medan man i en roman får föreställa sig i fantasin vad som utspelar sig. Men det är en felaktig inställning därför att en bild kräver lika mycket fantasi och

20 _{Det är tecknets substans som sammanfaller. Formen däremot är olika. I det ena fallet är det bilden}

suggestionskraft som en roman. Att så är fallet visar sig bland annat i relationen mellan det avbildade rummet och det referentiella rummet i en bild.

I och kring en bild finns flera olika rum. Det rum man först ser är det avbildade rummet, dvs det rum som man i bilden ser som en illusion. Det avbildade rummet är bildens innehåll. Ytterligare ett rum är det referentiella rummet och det är en förlängning av bildens innehåll. Det är den tänkta plats som omger fotografen eller målaren vid sitt staffli eller det rum som betraktaren tänker sig utanför det avbildade rummets gräns eller bakom de föremål som det avbildade rummet visar. Det referentiella rummet är alltså mer än det avbildade rummet och det rummet kan man föreställa sig i fantasin. Det är också färg (om bilden är svart/vit, rörelse (om det är en stillbild) ljud, smak, lukt etc. I det referentiella rummet finns också en referentiell tidsdimension på så sätt att vad som föregår och kommer efter tidsutsnittet läggs till bilden. Observera att det i första hand inte handlar om att lista ut vad som "egentligen" finns i det referentiella rummet, utan istället är det för betraktaren frågan om att sätta sin livsvärldskunskap och sin fantasi i rörelse. I somliga bilder finns en speciellt markerad betraktarposition som man kliver in i för att kunna relatera sig till motivet. En betraktare av en bild måste då i fantasin ställa sig i bildens referentiella rum, strax utanför det avbildade rummet, för att kunna se scenen som en illusion. Ett annat sätt att är att med empati leva sig in i en av de personer som bilden avbildar. Relationen mellan det avbildade rummet och det referentiella rummet visar att man i en bild måste engagera sig och använda sin suggestionsförmåga för att få ut något viktigt, intressant eller spännande av bilden.

ur: Notisen April 1996

Laboration: Vad?

Laborationen strävar efter att belysa relationen mellan de diskuterade rummen genom en praktisk laboration.

Hur?

Varje elev får en bild, ett fotografi eller en målning som är realistisk. Man kan också låta två elever dela på en bild. Försök att hitta varierande bilder, av olika svårighetsgrad och med olika innehåll. Bilden ska studeras noga för att lära känna det avbildade rummet. Eleverna ska tänka sig att de är fotografen eller konstnären eller närmare bestämt den person som antas se det som

bilden visar. Därefter ska eleverna i sin fantasi byta plats, så att bilden ses från ett annat håll, från

en annan plats. Eleven kan placera sig på olika ställen i relation till bilden. Man kan ta några steg bakåt så att man ser mer av motivet. Man kan också flytta sig så att man ser bilden "bakifrån".

Hur ser bilden ut uppifrån? Varje elev gör en teckning av vad de ser i den nya vinkel som bilden betraktas ur.

Därefter visas bilderna och den originalbild som man utgick ifrån. Man kan i den avslutande genomgången diskutera fantasins eller föreställningsförmågans roll i bildbetraktandet. Hur den rumsliga relationen egentligen är mellan figurerna i bilden. Vilken storlek de har osv. Hur långt/högt/brett något i bilden är.

ur: Notisen April 1996 Varför?

Praktiskt taget alla bilder har dessa två rumsbildningar oavsett om de är fotografier, teckningar eller målningar. Att göra klart för eleverna att så är fallet är en del av en elementär bildundervisning eftersom många ungdomar har en föreställning om att bild är lika med verklighet. Men övningen syftar till att visa att bild istället visar den verklighet som betraktaren kan föreställa sig. Det betyder att alla bilders tolkning är beroende av betraktarens föreställningsförmåga eller fantasi. Laborationen kan vidare belysa elevernas rumsuppfattning

och kan i förlängningen leda till diskussioner om relationer mellan bild och verklighet, om hur verkligheten är konstruerad.

Alternativ laboration:

Man kan också utföra övningen i två steg, där det första steget är att eleverna tecknar hur bildens motiv ser ut bakifrån. Därefter lämnar man över bilden till en klasskompis som får "återställa" bilden till en vy framifrån. Därefter så kan man kolla fantasins verkan och avvikelsen från originalet. Men detta förutsätter att klasskompisen inte har sett originalbilden, utan får elevbilden som en originalbild som man ska vända på.

Alternativ laboration:

Man kan ur en bild riva eller klippa ut delar och för eleverna på ett papper bara visa denna lilla del. Deras uppgift är då att på papperet fullborda bilden, dvs. rita ut resten av kroppen eller resten av miljön. Vid genomgången man kan diskutera motivet till att eleverna löst uppgiften på så många olika sätt och därefter visas originalbilden. Man bör också klargöra att även en hel bild fungerar på samma sätt som den lilla del som de fullbordat, att det alltid finns någonting utanför bilden.

Alternativ laboration:

Först ska eleverna teckna en bild av ett motiv där något utanför bilden suggereras, men som inte ses. Det kan göras med en närbild, ett visst utsnitt ur ett större sammanhang eller genom att bygga upp en stämning av t.ex. glädje eller hot men där orsaken till känslorna inte förklaras. Efter det att bilderna är färdiga ska eleverna byta bilder med varandra. Varje elev har nu en bild där det finns något att lägga till, att förklara etc. och det är detta tillägg som ska gestaltas i den andra bilden. Vid genomgången kan man diskutera den andra bildens förklaring i relation till hur den som gjorde den första bilden tänkte sig att den andra skulle se ut. Uppgiften kan integreras i serietecknande och vara en förövning till ett längre arbete om serier.

Alternativ laboration

De flesta av laborationerna med det referentiella rummet kan utföras i dator med t.ex. Corel Draw och en bildbank där bilder att arbeta med kan väljas.

Observera:

Relationen mellan avbildat rum och referentiellt rum är inte piktoral utan indexikalisk, medan relationen mellan avbildningsrum (bildens uttrycksplan) och avbildat rum däremot är piktoral. I bilder finns alltså samtidigt ett helt annat betydelsesystem.

Vi ser en bild och föreställer oss eller fantiserar om vad som finns utanför bilden eller vad som hänt före och efter bilden. På så sätt fungerar också den vanliga världen. Den är uppbyggd av indexikaliska relationer. När vi ser rök, antar vi att det finns eld någonstans. Ser vi vattenpölar så

antar vi att det har regnat. I grund och botten är det dessa regelbundenheter som gör att vi tar livsvärlden för given och som något bekant.

Det finns tre olika grundläggande teckentyper: konventionellt tecken, ikoniskt tecken och index. Det som skiljer teckentyperna åt är att de har olika relationer mellan uttrycket och innehållet. Det konventionella tecknet har ingen annan relation mellan uttryck och innehåll annat än att man lärt sig den. Den är godtycklig. Språket är konventionellt och överenskommet. I det ikoniska tecknet, t ex bilden, är relationen baserad på intrycket av likhet. Index är baserat på närhet eller

del/helhet, dvs t ex när vi ser ett spår efter ett djur som ett index av djuret. Vid genomgången av

laborationen kan det vara passande att på ett enkelt sätt föra in resonemanget på vad index är och hur den vanliga världen fungerar när vi på grundval av regelbundenheter (att saker ska ske på samma sätt som vanligt) förväntar oss vissa saker.

åk 7: Från avbildat rum till referentiellt rum- bildtolkning I