En av avgränsningarna jag har fått göra under avhandlingsarbetet, och något av det svåraste, har varit att ta beslut om vad som ska få mest utrymme i av-handlingen; själva forskningsprocessen eller de resultat som kommer ut av barnens forskning. Att jag till sist bestämde mig för det första alternativet har flera orsaker. Intresset för metoden hos etnologer och forskare inom andra discipliner är betydligt större än intresset för de ämnen knutna till mat som barnen forskat om. Det kan bero på att metoden är relativt ny och out-forskad, särskilt i den svenska forskningskontexten. Trots ett stort intresse för medforskning som metod har min arbetsform mött en viss kritik. Att barn kan göra samma eller likvärdig forskning som vuxna kan vara ett känsligt påstående, antagligen för att det kan tänkas deklassera forskarens roll som expert. Samtidigt är det också ett av de tyngst vägande skälen till att skriva om vad som händer när barn involveras i forskning, då metoden ifrågasätter just maktrelationen mellan expert och beforskad.
Det andra skälet till att jag valde att avgränsa avhandlingens fokus till själva forskningsprocessen var att barnens forskningsresultat inte var utförliga nog för att fylla en hel avhandling med innehåll. Detta har ju givetvis att göra med hur jag valde att gå tillväga i arbetet med matforskarklubbarna; att barnens intressen skulle styra vilket håll forskningen tog. Jag ville inte påverka dem i deras val av forskningsfrågor, och deras forskning kan därför ses som ett utforskande av många olika aspekter, snarare än att den hade en tydlig foku-sering på några stora frågor. Dessa överväganden gjorde att avhandlingen
ana-lytisk mest handlar om vad som gjorts och hur det har fungerat, och inte i lika hög grad om den forskning om mat som medforskarna har frambringat genom sin medverkan.
När jag planerade mitt fältarbete på skolorna valde jag att arbeta med femteklassare, alltså barn som var runt 11 år gamla. Det fanns fler orsaker till det. Den viktigaste var att vi genom BAMM hade etablerat kontakt med en skola och att jag gärna ville fortsätta engagera barn från den skolan, och dessa barn gick då i femman. Den andra orsaken var att jag genom BAMM redan hade erfarenhet av att arbeta tillsammans med 10-åringar, och att jag därför ville jobba med lite äldre barn. Att det blev just 11-åringar hänger samman med min uppfattning av dem som mittemellan barndom och ungdom. Jag upp lever dem som tillräckligt mogna för att kunna resonera om företeelser från olika perspektiv, samtidigt som de har med sig barnets nyfikenhet. 11-åringar kan fokusera på aktiviteter som handlar om att undersöka olika företeelser, aktiviteter som senare kan upplevas som töntiga eller barnsliga och få konkurrens av annat när de kommer in i förpuberteten och de tidiga ton-åren. En annan aspekt var praktisk. De kan uttrycka sig i tal och skrift och de har en med sig en viss teknisk kunskap som kunde komma väl till pass. Senare har det visat sig att jag är i gott sällskap, då några brittiska forskare systematiskt granskade tre ledande vetenskapliga tidskrifter inom området utifrån frågan vilka de där barnen i den ”nya” barndomsforskningen egentligen är. Det visade sig att artiklarna i de allra flesta fall handlade om barn i 10- till 12-årsåldern (McNamee & Seymour 2012:156, 162). Samtidigt kan det ju betraktas som något av ett problem att en viss ålderskategori inom kategorin barn är överrepresenterad. Detta får följden att vissa barns röster får större utrymme än andras medan vissa ålderskategorier – väldigt unga barn och i barn övre tonåren – nästan helt saknar röst, och i slutändan blir detta ett repre-sentationsproblem (ibid.:166).
Ytterligare en viktig aspekt är vilka barn på de aktuella skolorna som fick och ville delta, och varför det just blev de barnen och inte andra. I den skola som ingick i den första fältarbetsetappen blev alla barn i de två femteklasser som ingått i BAMM tillfrågade om de var intresserade av att fortsätta sin forskning. Barnen var redan medvetna om vad forskning var och vad det fortsatta arbetet skulle innebära. Lärarna hade förberett barnen på att jag skulle komma och elva barn var med på en första information, varav sju stycken bestämde sig för att fortsätta. Av de fyra pojkar som hoppade av redan efter första mötet var en pojke förhindrad att delta, då han inte fick föräldrarnas medgivande. Han var också initiativtagare i gruppen om fyra pojkar, vilket innebar att alla fyra slutade. En flicka anslöt sig vid nästföljande mötestillfälle till gruppen bestående av flickor, och hon var med fältarbetsperioden ut. I en senare fas
kom ännu en flicka med, men hon fick inte fortsätta då hennes föräldrar var skeptiska till att vi i det skedet hade en idé att dela materialet som producerades internt via en blogg, något som senare inte realiserades.
I den första skolan fick alltså alla barn som både fick för sina föräldrar och själva ville delta vara med i Matforskarklubben, men två var förhindrade att delta då de saknade föräldrarnas medgivande. Den avgränsningen kan här-ledas till två kolliderande forskningsetiska diskurser. Den första diskursen handlar om de samtyckeskrav som forskningen har att förhålla sig till samt det trygghetsperspektiv som uttrycks i barnkonventionen; att barnet ska skyddas och vägledas av föräldrar och andra vuxna. Den andra diskursen utgörs av de riktlinjer som dras upp i barnkonventionens tolfte artikel; att barn har rätt att uttryck sin mening i frågor som rör honom eller henne, samt det fokus på delaktighet som uttrycks i barnkonventionen. Återigen handlar det om omsorgs- och rättighetsperspektiv som krockar (jfr Näsman 2004, Näsman et al. 2008), och som jag hade att förhålla mig till och rätta mig efter.
När jag kontaktade nästa skola gick jag först via rektorn som kopplade ihop mig med en lärare i en av skolans två femteklasser. Läraren handplockade sedan de barn i klassen som hon trodde kunde vara mest motiverade och som skulle kunna tänkas vara med under hela fältarbetsperioden, en termin. Det fanns flera skäl till detta förfarande: dels kände jag inte barnen, och de kände inte mig, dels så var utrymmet för antalet deltagare begränsat till mellan 6-8 barn, då en större grupp skulle vara svår att hantera. Det var således bara barn från den ena av de två femteklasser som tillfrågades. De båda femmornas klassrum gränsade till gemensamma samlingslokaler och barnen rörde sig ofta däremellan. Då vi jobbade närmare resten av klassen och ofta befann oss i samma lokal som de andra parallellt med den ordinarie undervisningen, till skillnad från den första skolan där klasserna var mer rumsligt avgränsade, rönte våra möten en del uppmärksamhet av andra elever. Vissa ansikten kände jag efter en tid igen, och det är inte helt omöjligt att det fanns barn som gärna hade varit med i Matforskarklubben. Jag är medveten om att urvalsprocessen där barn handplockas kan vara problematisk, då det lätt blir de ”duktiga” bar-nen som plockas ut. I det läget fick jag dock göra ett val mellan praktiska aspekter och frågan om representation, och de praktiska aspekterna vägde i det här fallet tyngst. Urvalsprocessen, vilka barn som fick delta, såg med andra ord ut på olika vis i de två olika etapperna. I båda skolorna fanns det barn som exkluderades, dels på grund av urvalet, dels på grund av andra hinder som ex-empelvis föräldrarnas medgivande.
Att bara en bråkdel av femteklassarna i den senare skolan plockades ut för att delta som medforskare handlade dessutom om att mitt utrymme för stu-dien var något begränsat. Den delen av fältarbetet var förlagd till en sen fas i
min forskarutbildning. Det fanns också ytterligare skäl till att jag ville begränsa fältarbetet tidsmässigt till en termin; fältarbetet i den första skolan hade inga tidsliga begränsningar och flöt ut över två terminer. Det fanns många positiva aspekter av det långa fältarbetet i första skolan: jag hann lära känna grupperna, de hade gott om tid för sin forskning och det fanns tid för fördjupning. Det negativa var att processen blev lite för långdragen för vissa och de hann tappa intresset under tiden. Jag ville strama åt processen, då en för utdragen sådan inte nödvändigtvis leder till bättre resultat. Alla barn som deltog i andra fält-arbetsetappen var med terminen ut, och vi hade antagligen kunnat fortsätta ett tag till, då de hade många idéer om forskning. Trots det kändes det lagom att avsluta Matforskarklubben där vi gjorde, då själva fältarbetsfasen blev mer konsekvent med en tydlig början och ett tydligt slut.
En geografisk avgränsning gjordes också i barnens fältarbete. Då jag var ensam om att handleda medforskarna, och vår avsatta tid för möten var relativt begränsad så hade vi inte möjligheter att röra oss alltför långt ifrån skolans område. Under skoltid begränsades därför undersökningarna till skolan och de butiker och restauranger som låg inom gångavstånd från skolan. I barnens forskning gjordes dock ett par undantag från den rumsliga avgränsningen, dels när barnen genomförde fältarbete över internet, och dels när deras fältarbete skedde utanför skoltid.
Som tidigare nämnts valdes de båda skolorna utifrån vissa kriterier. Även om den ena skolan var privat och låg i centrala Göteborg och den andra var kommunal och låg avsides och hade andra villkor för sitt upptagningsområde så fanns det många likheter dem emellan. Generellt hade eleverna på båda skolorna en ganska homogen medelklassbakgrund, och för mig som utom-stående var skolorna välfungerande och utan någon större social problematik. Eleverna som rekryterades från skolorna hade med andra ord en liknande bakgrund och liknande socioekonomiska förutsättningar. I fråga om repre-sentation så får även detta urval konsekvenser, men min studie handlar mer om vad som händer när just dessa barn involverades i forskning än om att representera barn i stort. Antalet barn som deltog var sammanlagt 14 stycken, och det är inte heller tillräckligt många för att utgöra ett representativt urval. Men detta är heller ingen kvantitativ studie, det är en kvalitativ studie där frå-gor om vad det innebär att vara barn och medborgare är centrala. Urvalet gjordes följaktligen på två nivåer, dels ett urval av skolor och dels ett urval av elever, framförallt i den senare etappen. Problematiken i svenska skolor uppmärksammas ofta i media, dels kopplat till vissa områden och stadsdelar, dels i samband med elevernas prestationer. Ofta framhålls skolor i städernas ytterområden som problemfyllda, och eleverna som sämre presterande, medan innerstadsskolor och landsortsskolor framställs som oproblematiska. Jag har
medvetet valt att inte gå in i de mediala diskurserna i den här avhandlingen. Däremot kommer jag att återkomma till problematiken med att enbart de ”motiverade”, ”normala” eller ”duktiga” barnen involveras när jag gör min ana-lys om hur barns kompetenser betraktas.
En möjlig väg att gå för att fånga upp barnens egen syn på själva forsknings-processen och deras deltagande i den skulle ha kunnat innefatta intervjuer med barnen. Det finns flera orsaker till att jag valde att inte göra det. Dels så skulle ett sådant metodologiskt val befäst maktrelationerna mellan mig och dem på ett för tydligt vis, där jag skulle ha fått rollen som forskare och de som forskningsobjekt, vilket hade motverkat mina intentioner att jämna ut dessa skillnader. Dels så fanns det en forskningsrelaterad trötthet bland barnen i slutet av de båda fältarbetsfaserna, då jag uttömt deras vilja och engagemang. Att intervjua vart och ett av barnen hade inte fungerat i det läget. Däremot utförde jag relativt djupgående utvärderingar som gav mycket information kring hur de upplevt medforskningen och sitt deltagande i Matforskarklubben. Utvärderingarna från den första fältarbetsfasen gav mig dessutom värdefulla råd och synpunkter att ta med in i nästa fältarbetsfas. Jag kommer tillbaka till utvärderingarna i senare delar av avhandlingen, då de också fungerar som en del av mitt material.