En stor del av forskningen som handlar om barns delaktighet tar upp frågan om barns deltagande leder till empowerment. Ordet empowerment omfattar övertygande ord som styrka, makt, och kraft (Askheim & Starrin 2007:9). Graden av empowerment är svår att mäta, och det är ett begrepp som ibland används alltför lättvindigt. Barn blir inte automatiskt styrkta av sitt deltagande
som medforskare, det handlar också om hur stor deras delaktighet i forskningen har varit, och hur stort inflytande de har haft på den. Empowerment är det som händer när människor stärks genom sin delaktighet, genom att de får nya insikter och genom att de kan påverka sådant som berör dem. Medforskningen är till stor del ett emancipatoriskt projekt, men begreppet empowerment har också en problematisk sida då det har använts oaktsamt. Det kan då uppfattas som en liberal styrningsstrategi, och snarare bekräfta människors utsatthet genom att den utgår från förutfattade meningar om vad människor behöver, önskar osv. Istället för att fungera emancipatoriskt kan sådana strategier istället bidra till att människor omyndigförklaras (Askheim 2007:19, 29f).
Om governmentalitet handlar om att genom normer, påtryckningar och upp muntran knuffas i önskvärd riktning så kan empowerment ses som belö-ningen för den som lyckats ta ansvar för sin egen utveckling. Genom sin ny-vunna kunskap ska hon eller han kunna resa sig upp från en underordnad posi tion, stärkt och full av insikt. Det förutsätter dock att den individ eller gruppering som befinner sig i en utsatt position förmår att ta ansvar för sin egen hierarkiska underordning och sin livssituation. I sin ursprungliga bemärkelse var empowerment ett sätt för marginaliserade grupper att bli medvetna om sin egen position genom kunskap och organisering, och på så vis kunna resa sig och hävda sina rättigheter. Jag väljer att se den möjliga empowerment som sker i medforskningen som en något reviderad version av den tidiga betydelsen av begreppet. Barnen som grupp ska ges verktygen för att bli stärkta, men ska inte ges hela ansvaret för sin individuella progression då det kan innebära att de skuldbeläggs om progressionen uteblir.
Barns kompetenser, både sådana som de redan hade med sig och de som de utvecklade under medforskningen, stämmer väl överens med den grund läg-gande idén om empowerment. Idén kan sammanfattas som ett sätt att ta fram människors inneboende möjligheter, och styrka dem att göra bruk av dem. Utöver att barnen har utvecklats som medforskare under forskningsprocessen har de visat stolthet över vad de åstadkommit. Till viss del har medforskningen fungerat som stärkande för barnens självförtroende, de har blivit säkrare som medforskare ju längre in i processen de har kommit. De har också begagnat sig av sitt aktörskap då de har förstått att de styrt riktningen för forskningen och aktivt gjort så.
Den största potentialen för empowerment har legat i den fas av forsknings-processen då resultaten skulle föras ut till andra utanför forskningsgruppen. Detta skedde främst genom presentationer med PowerPoint och annan rekvisita som hjälpmedel, som jag beskrivits i föregående kapitel. Presentationerna var uppsummeringen av vad som gjorts i forskningen, det var en sammanfattning av resultaten och gav medforskarna ett tillfälle att få respons från andra på det
som gjorts. I de situationerna såg jag verkligen barnen växa, bildligt talat, och deras åter-koppling i utvärderingarna be kräft ade detta. Barnen upp-trädde som riktiga estradörer, och de tog sig an uppgiften med största allvar. Efteråt ville de gärna svara på frågor från åhör arna om arbetet de gjort. Att presentera forskningen ställ de krav på barnen. Det
var i viss mening tal om ett offentligt upp trädande, och alla barn kanske inte var lika bekväma med att stå framför andra och prata, och de löste därför situationen på lite olika sätt.
Flickorna från den första skolan delade upp arbetet mellan sig genom hela med forskningsprocessen, så också i sina lektioner och under presentationen. De planerade noga vem som skulle sitta vid datorn, vem som skulle anteckna, vem som skulle säga vad och vem som skulle hålla upp diagrammen etc. I den andra skolan turades medforskarna om att ta ansvar för olika delar av presen-tationen, och alla presenterade en bestämd del av forskningen. Alla barn har inte stått och pratat framför andra, men då de hade sina enskilda ansvarsområden i genomförandet av lektionerna och presentationerna var alla ändå synliga i det momentet. Förutom presentationernas möjliga stärkande effekt på barnen så kunde de också liknas vid en föreställning som barnen regisserade och spelade upp, där de även fick återkoppling från publiken. Det handlade också om en slags iscensättning då barnen spelade ut olika kompetenser och roller i presentationerna. Redovisningarna var betydelsefulla då de bekräftade för barnen att de var betrodda att träda in i andra roller som skilde sig från deras van liga positioner. Förutom att presentationerna fungerade som ett kvitto för barnen att de faktiskt hade genomfört något som de kunde vara stolta över, så var de också en möjlighet för dem att visa upp sina kompetenser.
Sammanfattning
Så vad innebär dessa slutsatser för en forskare som är intresserad av att involvera barn som medforskare? Den övergripande frågan om vad som händer med barns kompetenser när de involveras som medforskare är komplex. Jag har föreslagit en mängd olika tolkningar av barn och deras kompetenser när de involveras i forskning som medforskare. Ett kompetent barn behöver inte vara
ett barn som är en bra forskare enligt vuxenvärlden. Snarare handlar det om många olika former av kompetens, där erfarenheten av att vara ett barn är en av de viktigaste. Det är också en fråga om barns aktörskap och hur de använder det. Detta kan också kopplas till barns subjektspositioner.
Jag gav exempel på förskjutningar som skedde inom de maktrelationer som barnen ingick i där dessa positioner omtolkades och förändrades. Jag disku-terade barns position som de som leker och går i skolan. Tanken om barn som värnlösa gör att barn skyddas från arbete, riskfulla stads- och landsbygdsmiljöer och hotfulla vuxna, vilket jag inte ifrågasatte. Däremot gör idén om att vi lever i ett risksamhälle samt normer för vad som är ett ”normalt” barn att barns vardag blir allt mer governerad och övervakad, vilket jag resonerade kring.
Medforskningen rör sig i gränslandet mellan arbete och undervisning, med vissa lekinslag. Därför tog jag upp barns lekkompetens, och visade hur barnen var bra på att skilja på arbete och lek, och vilka konsekvenser det fick. Som drivkraft för att delta i forskning av det här slaget föreslog jag lekfullhet. I Featherstones (1994) mening handlar lekfullhet om vuxnas drivkraft att för-kovra sig i och utföra handlingar som egentligen inte är produktiva eller leder någonstans, men den visade sig också vara fruktbar i analysen av barns motiv till att delta i forskning.
I kapitlets nästföljande avsnitt utgick jag från den situationella kompetens som medforskningssituationen medförde. Jag visade på många olika sätt som barn positionerade sig inom medforskningen, positioner som förändrades och omfördelades under processens gång. Jag föreslog även att när barn gick in i olika forskarroller så kan det ses som en typ av iscensättning. Utifrån frågor om makt analyserade jag min egen roll som forskare som involverade barn, hur maktrelationerna såg ut och hur de förändrades under medforskningen samt hur intersektionen mellan kön och ålder blev tydlig i olika situationer. Barn i elvaårsåldern är kompetenta att bedriva forskning om de får stöd från en vuxen, men sättet de gör det på skiljer sig från det sätt som vuxna forskare gör det på. Jag använde begreppet omogen sociologi för att betona att alla behöver lära sig nya färdigheter, och att alla tvingas anpassa sig till nya situationer (Lee 2001, 2009). Barnen bidrog med sina kompetenser, men de tillägnade sig också nya. Genom att skriva fram dessa kompetenser som exempel på att barn är annorlunda jämlika så visade jag att barns kompetenser, som faller utanför det som vuxenvärlden uppfattar som användbara färdigheter, kan uppvärderas.
Kapitlets avslutande del tog upp medforskningen från perspektiven govern-mentalitet, empowerment och kompetens. Barns historia är en historia om över vakning och reglering, och jag hävdade att barns vardag präglas av olika former av styrningsmekanismer. Framförallt skolan som institution fick fungera som ett exempel där en hybridisering av disciplinering och
govern-men talitet sker, en styrning som är inbyggd i skolornas arkitektur och dess för hållandevis hierarkiska och tidsmässiga organisering. Samtidigt är skolan påverkad av det moderna projektet där individen ansvarar för sin egen inlär-ning och utveckling. Jag analyserade medforskinlär-ningen som en governerad situa tion utifrån makt, ansvar och autonomi. Slutligen tittade jag på hur em-powerment kan kopplas till barns förändrade positioner och kompetenser i med forskningen. Jag utvärderade medforskningssituationer från mitt fältarbete för att se om just de här barnen som medverkade som medforskare också blev styrkta genom sitt deltagande. Den största potentialen för empowerment såg jag i de delar av forskningen där medforskarna presenterade sin forskning utanför Matforskarklubben.
I bokens tidigare kapitel har jag redogjort för hur medforskningen i Matforskar-klubben har sett ut och analyserat det som skett där utifrån frågor om kompetens med avstamp i begreppen governmentalitet och empowerment. I det här kapitlet ställer jag frågan Hur produceras kunskap, och vilken sorts kunskap produceras,
när barn involveras i forskning? Kunskaperna som kom ut från den här studien i
form av lärdomar, resultat och produkter har formats av den specifika kontext, de särskilda kunskapsmål och den kunskapssyn som har kännetecknat just det här doktorandprojektet. Projektet har bland annat resulterat i kunskap om hur barn kan forska om mat, kunskap om hur vuxna forskare kan bedriva med-forsk ning och kunskap om barn som medmed-forskare och medborgare. Jag för ett resonemang om vad som har påverkat kunskapsproduktionen och under vilka förutsättningar forskningen har genomförts. Därefter beskriver jag den kunskapsproduktion som skett i projektet. Jag redogör för både en praktisk nivå, där barnens kunskapsproduktion står i fokus, och för en mer analytisk nivå, det vill säga de faktiska kunskaperna om barn som medforskare som har genererats i projektet. Jag diskuterar också metodernas betydelse för kunskaps-produktionen, först i en generell kontext, för att sen gå vidare och diskutera metodutvecklingen som en kunskapsprodukt av den forskning som genom-förts i projektet.