Barn har en lång historia av att bli disciplinerade genom familjen, skolan, kyr kan etcetera. (Foucault 1991b). Medforskningen som utgör grunden för den här avhandlingen utförs i skolmiljö, som i sig är en institution präglad av dis kurser om lärande och kunskap, men också av diskurser om hur en lydig, disci plinerad och duktig elev ska vara (jfr Foucault 1991a). För att kunna bli det krävs att de först görs till medgörliga föremål för underkastelse som går att använda, förändra och förbättra, då fogliga verktyg utgör grunden för disci-plinering (Foucualt 1991a, Schwan & Shapiro 2011:98f). Barn formas genom skolans omsorger och ansträngningar, men skolmiljön bidrar också till att en del av de traditionella maktrelationerna där barn och vuxna ingår bev aras, och att det kräver extra uppmärksamhet. I skolan lär sig en elev mycket mer än exempelvis matte eller historia. Eleven lär sig bland annat att passa tider, att vänta, att sitta på sin plats och att mäta sig själv i kvantitativa termer genom provresultat och betyg (McGushin 2011:132).
Det går att påstå att barnen betraktas som en framtida resurs för samhället. Dagens barn formas, och förmås att forma sig själva, till tänkande subjekt som passar in i informations- och teknologisamhället av idag. Här är det inte den fogliga arbetaren som eftersöks, de som passar in som arbetskraft i en framtida produktion, snarare individer som governeras att passa in i ett flex i belt arbetsklimat som premierar självständighet. Edward McGushin (2011) förklarar den här typen av styrning som att dagligen bli instruerad, upp muntrad, varligt puffad eller stadigt knuffad i den rätta riktningen. Där disciplinering förutsätter att individen är föremål för och en produkt av densamma, så är det governerade subjektet snarare en nyliberal form av styrning, där ansvaret för det egna välmåendet, inlärningen, livssituationen och så vidare läggs på individen, och inte i lika hög grad på samhället (jfr Jans 2004). Också barn och unga får då ta allt större ansvar för sin egen utveckling, bland annat kan nämnas att läroplanen, under rubriken Skolans värdegrund
och uppdrag, säger att: ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla
kunskap om grundläggande de mokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveck la sin för måga att utöva inflytande och ta ansvar.”5 Eleven framställs alltså här som ett särdeles governerat subjekt, med ansvar för sin egen och andra elevers skolgång.
Även disciplinering bör nämnas här, då disciplinering och governmentalitet är nära förbundna, även om de tar sig olika uttryck. ”Disciplin ’gör’ individer; det är den specifika maktteknik som ser individer som objekt och verktyg för dess egen utövning” enligt Foucault (1979:170, min översättning). Foucault häv dade att governeringen ersatt den tidigare disciplineringen som ett sätt att styra medborgarna. Jag ser snarare disciplinering och självstyre som två styr-nings tekniker som verkar parallellt, där det governerade subjektet kan sägas vara en sida av styrning, och det disciplinerade objektet en annan. Disciplinär makt kan sägas vara en styrning som främst utövas av institutioner (Taylor 2011:45), där praktiker, tekniker, teknologier och taktiker samverkar för att skapa eftertraktade subjekt (Nicoll & Fejes 2008:15), medan governmentalitet är individers styrning av sig själva, givetvis i samverkan med yttre normer, för -väntningar och påverkan (Foucault 1991b). Barnet som inte ifrågasätter och gör det som förväntas eller som det blir tillsagt kan påstås vara de disci pli-nerade objekt Foucault talar om. Barns frågor, åsikter och deras sätt att närma sig forskningsområdet kan vara innovativa och upplysande, men de kan också vara alldagliga och traditionella. Det konventionella barnet, en position som blev påtaglig under medforskningsprocessen, saknade möjligtvis visioner, men tog sig an uppgifterna med en målmedvetenhet som drev de praktiska delarna av medforskningen framåt. I mycket representerar det barnet karaktärsdrag som tidigare har premierats i vårt samhälle: att vara tyst, lydig och arbetsam (se Brembeck 1986). I Foucaults begreppsvärld kan det barnet representera de fog liga kroppar, alltså resursen av framtida skötsamma arbetare, som samhället be höver.
Jag skulle vilja påstå att just skolan som institution är en hybrid mellan disci-plinering och governmentalitet, då eleverna både stöps in i formen som lydiga elever, samtidigt som de uppmuntras till att söka kunskap själva och ta kontroll över sitt eget lärande. Disciplinering kan ske genom utbildning, upp lysning och vägledning, och de kan ses som ledstjärnor för att välja den rätta vägen (Øksnes 2011:44). I skolan kombineras också två diskurser som båda två har haft en likvärdig påverkan på hur barn uppfattas. Båda har sin upp rinnelse i 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus idéer om det naturliga barnet som behövde beskydd och frihet att utvecklas för att bli autonomt och själv-reglerande, men som samtidigt var i behov av en fast hand när det gällde dess utbildning (Rousseau 1977). Med det satte han fingret på den groende, men ännu inte helt utvecklade, idén om det moderna barnet. Straffet för elevers brister är inte längre fysisk, det är den inre skammen vid misslyckanden som ska undvikas. Detta sker genom att eleverna jämför sig, och blir jämförda, med andra elever. Det är normen om den ”normala” eleven som är förebilden (Foucault 1991a).
I psykologin och pedagogiken producerades bilden av det självreglerande barnet som, om det släpps fritt från traditioner och restriktioner, kommer att reglera sig självt, men med viss hjälp från professionella pedagoger (Hultqvist & Dahlberg 2001:3ff), idéer som haft stor inverkan på hur skolan utformats för att skapa själreglerande subjekt. Övervakningen sker alltså både inifrån barnet själv och utifrån, så skolan bär fortfarande spår av den disciplinära upp sikt som kan sammanfattas i modeller för rumslig övervakning (Foucault 1975/2003). De egenskaper som förknippas med fogliga kroppar står dock, som jag tidigare nämnt, inte lika högt i kurs som förut. Som användbar fram-tida samhällsmedborgare ska du istället kunna staka ut din egen väg, ta ansvar och använda ditt huvud (snarare än din kropp). På samma gång kan förmågan att vara flitig, att kunna samarbeta och slutföra en arbetsuppgift utan problem vara nog så användbar, både i skolan och senare i livet.
Som motvikt till uppfattningen om det kompetenta barnet som klarar mer än vi tror har en parallell syn på barn och uppfostran växt fram, där barnet ses en förlängning av föräldrarnas individuella projekt. Det hävdas att barn curlas av sina föräldrar, att de är för beskyddade och därmed inte får lära sig att ta ansvar för sig själva inför framtiden. Det finns röster som kritiserar detta och säger att barn i Sverige får ta alldeles för lite ansvar under sin uppväxt. Fram förallt handlar diskussionen om att föräldrarna går in och sköter allt å barnets vägnar, även sådant som barnet själv skulle kunna lära sig att bli självständigt i och ta ansvar för. Resonemanget om curlande föräldrar och osjälv -ständiga barn är i allra högsta grad länkade till den ökade övervakningen och styrningen av barns vardag. Barn av idag anses leva i ett farligare samhälle än barn exempelvis gjorde när jag växte upp och nu för tiden lurar farorna även i hemmet, exempelvis via internet. Detta har inskränkt deras rörelsefrihet i både stadsrummet och på landsbygden, och deras internetvanor kontrolleras också, i den mån det är möjligt. Som uppvuxna i risksamhället upplevs barnen av idag som i ständigt behov av beskydd (Rose 1989, Beck 2000, Björklid 2003). Jag tycker mig se att föräldraskapet i sig också har fått prägel av en expert kultur, då många söker information om barns uppfostran, hälsa och ut-veckling i böcker, tidningar och på nätet istället för att konsultera experter. Det överensstämmer med Ulrich Becks (2000) analys om misstron mot exper-ter som en del av risksamhällets komponenexper-ter, då vissa föräldrar verkar lita mer på sina egna informationssökningar än på exempelvis allmänna rikt linjer och rekommendationer. I mina ögon har familjen i sig i viss mån blivit ett självförverkligande projekt (för föräldrarna), och därmed föremål för libe rala styrningsstrategier, där de kontrollerar sig själva genom att jämföra sig med andra familjer. Detta kan också ses som en del av samhällets ökade in di vi-dualisering (jfr Foucault 1991b, Rose 1989). Barn kontrolleras och beskyddas
alltmer. I kombination med att barn i allt högre grad verkar ha blivit ett livs-stilsprojekt för föräldrarna där barnets bästa avgörs av föräldrarnas värde-rin gar, och i mindre grad är samhällets ansvar, kan det konstateras att även familjer governerar sig själva. Normen blir då andra familjer som finns i om-givningen att jämföra sig med, istället för barnfamiljer i allmänhet. Även detta kan relateras till samhällets ökade individualisering, i det här fallet av sociala skillnader, då jämförelsen oftast sker med familjer som lever under liknade socio ekonomiska villkor (jfr Beck2000).