Avsändarvittne, mottagarvittne och inkongruenser

I det ovanstående har jag presenterat hur jag förhåller mig till Wendts terminologi, men det finns två mer specifika typer av textvittne jag ska definiera i det följande, nämligen avsändarvittne och mottagarvittne. Medan textvittnet direkt går att ut-läsa ur handskriften, eftersom det är den rena abstraktionen av allt som står i den, är dessa två begrepp beroende av tolkning. Eftersom distinktionen mellan vad skrivaren har avsett att skriva och vad som faktiskt har mött läsaren är viktig för att besvara avhandlingens frågeställningar vill jag skilja mellan å ena sidan det textvittne man kan anta att skrivaren har tyckt sig producera, avsändarvittnet, och å andra sidan det textvittne som skapas vid läsning av handskriften, mottagar-vittnet. Till avsändarvittnet hör allt i textvittnet som man har anledning att tro är avsiktligt skrivet från skrivarens sida, och till mottagarvittnet räknas allt som man kan anta att läsaren har förstått genom läsning av samma textvittne. Avsändarvitt-net baserar sig alltså på det mottagarvittne skrivaren har skapat sig vid läsning av sin förlaga och kan vara till hjälp för att närma sig denna. Syftet med att tala om mottagarvittnet är att försöka destillera fram den uppfattning av textvittnet i en given handskrift som har legat till grund för samtidens idé om verket och eventuell vidare tradering.

Båda dessa begrepp hänger samman med hur jag förhåller mig till sådana vari-anter som vanligtvis skulle beskrivas som ”fel”, en beskrivning jag vill

problema-tisera. Definitionen av vad som är felaktigt i ett textvittne beror på vilket perspek-tiv man intar. Filologer som vill återskapa en så ursprunglig textavfattning som

möjligt har kunnat definiera avvikelser från den normen som fel,3 medan det är

mer fruktbart för en textvittnesnära undersökning som min att utgå från skrivaren och läsaren av en handskrift snarare än från det tänkta originalet (se vidare nedan under 2.2).

Ofta kan man anta att en anmärkningsvärd variant inte har varit avsiktlig från skrivarens sida, vanligen när man kan förklara variationen med en vanlig typ av felskrivning (om feltypologi, se 1.2). Den varianten kan då sägas inte höra till avsändarvittnet, eftersom den inte var det skrivaren menade att skriva. Samma variant kan dock vara fullt begriplig för läsaren, som därför inte kommer att förstå den som ett fel; varianten ingår då i mottagarvittnet. Ett exempel på en sådan skrivning kan vara DG 11:s hverr skyldi dverga drott um spekja ’vem skulle göra dvärgarnas skara visa’ i Vǫluspá 9. Tagen i sitt eget sammanhang i textvittnet fungerar skrivningen utmärkt (se 4.1.12). I jämförelse med textvittnena i de andra vǫluspáhandskrifterna, som har skepja ’skapa’, kan DG 11:s spekja ’göra vis’ dock tolkas som en omedveten skrivning som har uppstått genom att skrivaren har råkat byta plats på två språkljud eller bokstäver. Det är alltså osäkert om skrivaren har menat att skriva spekja, men sannolikt att läsaren har förstått ordet som det står. Man kan alltså argumentera för att spekja inte ingår i avsändarvittnet, men dock i mottagarvittnet.

I vilken mån ordet spekja i exemplet ovan ingår i avsändarvittnet är en tolk-ningsfråga. Om det kan göras sannolikt att ordet har stått i förlagan hör det natur-ligtvis till avsändarvittnet. Om varianten har uppstått vid skrivningen av DG 11 kan det antingen ha hänt genom ett mekaniskt skrivfel, ett missförstånd av ordet eller som resultatet av en medveten redaktion. Av dessa tre fall är spekja inte del av avsändarvittnet i det första fallet, men däremot i de två andra. I analysen av diktstroferna kommer jag att diskutera dessa olika möjligheter. Jag har tagit upp detta exempel här för att visa på hur glidande gränsen mellan avsändar- och mot-tagarvittnet kan vara.

Varianter som läsaren har behövt tolka om för att skapa sig ett fungerande mottagarvittne kallar jag för inkongruenser, och skiljer mellan dem och

egentli-ga fel, sådana varianter som läsaren inte har möjlighet att förstå ens genom

omtolkning. Inkongruensen är alltså en variant som bör ha fått läsaren att reage-ra genom att den bryter mot läsarens språkkänsla antingen greage-rammatiskt, lexikalt eller semantiskt. En grammatisk inkongruens är till exempel at froþa jǫtunn á

var lúðr um lagiðr (4.1.6), där adjektivet fróðr är böjt svagt utan att ha någon

synbar bestämning. Som exempel på en lexikal inkongruens kan anföras sigrfoldinnar (4.1.45), som med all sannolikhet inte är ett begripligt ord, och slutligen kan en semantisk inkongruens vara svalar undir (4.1.2) om man tolkar

svalar som substantivet ’svalgångar’. Det är en grammatiskt fungerande

tolk-3 Så kan t.ex. Haugen (2013c:107 f.) tala om ”medvitne og umedvitne feil”, där det förra används om redaktionella ändringar från förlaga till kopia.

ning, men semantiskt olämplig som en företeelse vars avsaknad exemplifierar den stora tomheten före världens skapelse jämte bristen på sandr ’sand’ och sjór ’hav’. Om jag kan påvisa en relativt närliggande omtolkning av en inkongruens som får den att bli begriplig för jag resultatet av den tolkningen till mottagarvitt-net. När så inte är möjligt blir den inkongruensen att räkna som ett egentligt fel. Analysmetoden visas i figur 1.

I och med att jag har definierat avsändarvittnet som allt skrivaren har menat att skriva kan vissa skrivningar räknas till avsändarvittnet samtidigt som de bedöms vara inkongruenser för läsaren. Skrivaren kan alltså medvetet ha producerat en variant som han eller hon själv inte har förstått. Ett sådant exempel anser jag vara

gakk, um garð voru i den andra strofen om Gná (4.1.32). Mycket tyder på att

skri-varen inte har förstått namnet Garðrofa som finns i de andra textvittnena och i stället har försökt få till en sats utan namn. Frasen är visserligen grammatiskt kor-rekt, men meningslös i sitt sammanhang (se 4.1.32 för analysen av varianten), något som läsaren bör ha reagerat på. Dessa fall är få i mitt material, men det är viktigt att påpeka att de finns.

Vid flera tillfällen i DG 11 har skrivaren rättat sina misstag (se Grape et al. 1977:XVI f.). Det är inte alltid möjligt att veta när dessa rättningar har skett i direkt anslutning till att misstagen begicks och när de är resultatet av en korrektur-läsning. När skrivaren har strukit över eller prickat under ett ord och direkt skrivit om det tyder det på att misstaget har rättats löpande, men det finns också exempel på ord som har skrivits in mellan raderna, vilket kan ha skett långt efter att sidan var färdigskriven. Vid en eventuell korrektur- eller omläsning av sitt arbete bör skrivaren alltså ha läst även de egentliga fel som ingår i mitt material och som inte är rättade. Även om dessa skulle ha lästs om och till synes ”godkänts” av skrivaren ingår de ändå inte i avsändarvittnet. Att skrivaren inte har rättat dem tolkar jag i stället som att det avsändarvittne skrivaren redan har skapat åt sig färgar omläs-ningen; skrivaren läser snarare det som borde stå där än det som faktiskt har skri-vits. Envar som har korrekturläst något man själv har skrivit vet hur lätt det är att bli ”hemmablind” för sin egen text; jag antar att detsamma har gällt för medel-tidens skrivare.

Den del av undersökningens syfte som rör läsarens möjlighet att förstå de eddiska dikterna som de står i DG 11 handlar alltså om att reda ut hur mottagar-vittnet av stroferna kan tänkas se ut, och på samma sätt är diskussionen av avsändarvittnet ett försök att närma sig skrivarens läsning. Det ska påpekas att detta görs genom att jämföra med de andra handskrifternas textvittnen utan att liknande undersökningar har gjorts för deras del. Här finns en möjlig felkälla i och med att jag inte undersöker hur det som står i de övriga handskrifterna kan ha uppfattats av hypotetiska läsare. Jag tror dock att detta för det mesta uppvägs av att undersökningen är koncentrerad på de varianter där DG 11 avviker gent-emot flertalet av textvittnena, vilket bör innebära att det för det mesta är DG 11 som har den minst genomskinliga varianten. Den variant som flertalet av eddatextvittnena har är också oftast den som återges som den auktoritativa texten i utgåvor och som därigenom har varit studieobjektet för forskningen.

Grundantagandet för avhandlingen är att DG 11 är det eddatextvittne där av-sändar- respektive mottagarvittnet är svårast att komma åt, eftersom textvittnet innehåller så många svårtolkade varianter.