Grafiska markörer

I handskriften finns få typer av grafiska markörer för diktcitaten. Den enda utbred-da markören som enbart används för dikterna är ett v i marginalen vid somliga strofer. Enligt Thorell (i Grape et al. 1977:xv) är det handskriftens skrivare som har skrivit v:na, och han noterar även att bokstävernas placering långt ute i kan-terna förmodligen har gjort dem extra utsatta för bortnötning och liknande (a.st.). Detta betyder naturligtvis att v-markeringarna kan ha varit flera från början, något som är värt att komma ihåg eftersom bara drygt en tredjedel av de eddiska diktcitaten markeras på detta vis. Det är dock osannolikt att alla strofer från början har markerats med v i marginalen och att två tredjedelar av dessa skulle ha nötts bort. Det finns till exempel sidor där endast ett par av de citerade stroferna åtföljs av ett v i marginalen, medan resten står omarkerade. Dessutom markeras en hög andel av skaldedikterna i Skáldskaparmál på samma sätt med stor konsekvens: det finns ett v per strof för majoriteten av skaldestrofer fram till s. 67/fol. 35r, där

markeringarna upphör efter rad 5.7 Till skillnad mot i Gylfaginning finns det

7 Strofer som saknar v finns på s. 53/fol. 28r, s. 64/fol. 33v, ett par på s. 65/fol. 34r samt ett flertal på s. 66/fol. 34v. Många av de senare fallen är dock svårbedömda pga. att sidorna 61–66/fol. 32r– 34v är lagade med silkesslöja.

tillfällen i Skáldskaparmál där skrivaren har använt fler v:n i marginalen än det finns strofer på sidan.8 När man ser hur sidorna ser ut är det inte svårt att föreställa sig varför skrivaren slutade använda v:na. Stroferna kommer så tätt i Skáldska-parmál att nästan varje rad har ett v; det vore nästan lättare att göra en markering där det inte citeras en dikt. Skrivaren kan helt enkelt ha tröttnat eller ansett det onödigt att fortsätta. Den konsekvens i diktmarkeringen som alltså syns i Skáld-skaparmál måste man naturligtvis ta hänsyn till när man ser på samma marke-ringar i Gylfaginning.

DG 11 är inte ensam om att markera poesi genom ett v i marginalen; ett annat exempel är den till 1330–1370 daterade Möðruvallabók (AM 132 fol.), där många av sagorna innehåller citat av skaldestrofer. Inte heller i den handskriften markeras samtliga strofer, men konsekvensen är betydligt större än i DG 11. Detsamma gäl-ler för den del av AM 748 I 4to som innehålgäl-ler Skáldskaparmál. Däremot innehål-ler varken Wormianus elinnehål-ler Regius av Edda motsvarande markörer. Detta skulle helt enkelt kunna bero på olika skrivares vanor, men orsaken skulle också kunna ligga i det faktum att det rör sig om olika slags handskrifter. Regius av Edda är som redan har nämnts en liten handskrift med snålt tilltagna marginaler och många blad som har varit skadade redan innan man började skriva på dem (Finnur

Jóns-son 1931:IV). I jämförelse framstår DG11 som mer påkostad: pergamentet är

bättre och marginalerna bredare. DG11 är även mer utsmyckad vad gäller

anfang-er och rubrikanfang-er, vilka i motsättning till Regius av Edda ofta är i färg, främst rött och grönt (se 1.5). Möðruvallabók är berömd för att vara en riktig prakthandskrift, både till storlek och kvalitet. Men även Wormianus är en påkostad handskrift, och den har som sagt inga markörer i marginalen. Förekomsten eller avsaknaden av sådana markörer kan alltså både bero på skrivarens preferenser och på i vilken mån det finns marginaler att skriva i.

Av de 60 eddiska diktcitaten i DG 11:s Gylfaginning markeras 27 med v i

marginalen.9 Det enda skaldediktscitatet i Gylfaginning markeras också så. Av de

tre mest citerade dikterna är det Vǫluspá som markeras flest gånger, 11 av 23, vil-ket är över genomsnittet för de eddiska dikterna. Citat ur Grímnismál markeras 8 gånger av 22 möjliga, medan tre av de sju vafþrúðnismálstroferna åtföljs av ett v i marginalen. Fem av grímnismálcitaten (strof 46–50, s.12/fol. 7v) består nästan uteslutande av namn på Óðinn; de delar av strofen som i den poetiska Regius inte är ren uppräkning finns inte med i Edda. Att dessa fem strofer inte markeras med v kan kanske förklaras med att de inte har uppfattats som poesi utan snarare som en þula, en synonymlista. Däremot är de fyra strofer ur Vǫluspá som utgör dvärg-listan (strof 11–13 och 15–16, s. 9/fol. 6r) markerade, men där är

omständigheter-8 Det gäller s. 52/fol. 27v, s. 57/fol. 30r, s. 63/fol. 33r samt s. 65/fol. 34r. De överflödiga markering-arna på s. 57/fol. 30r och s. 63/fol. 33r avviker dock i placering och delvis i utseende från de övri-ga på samma sida.

9 Endast 23 av dessa är utskrivna i den diplomatariska utgåvan (Grape et al. 1977). Utöver dessa har jag noterat ytterligare fyra: s. 6/fol. 4v (Vm 35), s. 14/fol. 8v (Grm 11) samt s. 22/fol. 12v (Vm 37 och Grm 44). Härtill kommer två osäkra fall: s. 14/ fol 8v (Grm 14) samt s. 15/fol 9r (Heimdallar-galdr). Det är alltså maximalt 29 eddiska strofer i Gylfaginning som kan vara markerade på detta sätt.

na något annorlunda. Medan listan på Óðinns namn i Edda står självständigt som en lista utan inskott av något annat10 kopplas dvärglistan mer till Vǫluspá. Listan följer direkt på den strof som även föregår densamma i den poetiska Regius och Hauksbók, och avbryts ett par gånger av mer utförlig information, som till exem-pel þessir eru dvergar ok búa í steinum, enn einir fyrri í moldu ’de här är dvärgar och bor i stenar, men de föregående (bor) i jord’. Därmed får dvärglistan en annan karaktär än den över Óðinns namn, vilket kan vara en medverkande orsak till att listan har markerats som dikt.

Frågan är vad v-markeringarna har fyllt för funktion. I Egils saga i Möðru-vallabók har prosan och poesin skrivits av två olika händer (Einar Ólafur Svein-son 1933:9), så där skulle de kunna vara riktmärken åt den skrivare som fyllde i stroferna i efterhand. Dock finns v-markeringar även i andra sagor i hand-skriften där en och samma skrivare har svarat för hela avhand-skriften, och man kan fråga sig om inte de luckor som lämnades åt den andra skrivaren i Egils saga

skulle vara en tillräckligt tydlig anvisning.11 I DG 11 tycks v:na snarast vara

ämnade åt läsaren. Vid ett tillfälle, fol. 28r/s. 51, har skrivaren lämnat plats för en strof som dock inte har blivit inskriven senare. Denna lucka åtföljs, i motsätt-ning till samtliga strofer på sidan, inte av ett v, vilket tyder på att markering-arna först har skrivits dit efter att stroferna har kommit på plats. I och med att diktcitaten för det mesta även markeras på andra sätt inne i texten är det ome-delbara intrycket att marginalbokstäverna främst hjälper läsaren att vid en ytlig läsning snabbt se var stroferna finns.

En av få som har försökt dra några slutsatser av marginalanteckningar i en handskrift är Terry Gunnell (1995). I de två fragmenten av AM 748 samt i den poetiska Regius, där det av naturliga orsaker vore onödigt att skilja ut poesin, finns det en annan typ av marginalnotation än den i DG 11: skrivaren har vid sex dialo-giska dikter12 angett vem det är som talar genom att skriva första bokstaven i tala-rens namn jämte ett q för qvað i marginalen (Gunnell 1995: 207 ff.). Gunnell argumenterar för att detta visar att skrivaren ser dikterna som dramer som ska upp-föras av flera skådespelare, snarare än dikter som ska läsas (upp) av en enskild per-son (s. 329). Markeringarna i marginalen blir då en hjälp för läsaren att identifiera vem det är som talar, i dikter där detta sällan sägs i texten.

En annan möjlig grafisk diktmarkör i DG 11 utgörs av versaler. För det mesta rör det sig bara om samma slags versaler som används genomgående i handskrif-ten, men det förekommer också att versalen som inleder citatet är förstorad och skriven ute i marginalen. Det rör sig inte om anfanger, utan om versaler som står utanför den egentliga textytan. Sådana versaler används också i prosan. Två gång-er börjar första ordet i ett citat med två vgång-ersalgång-er, något som i Gylfaginnings

10 Listan inleds dock med en hänvisning till Grímnismáls ramberättelse: þá er hann var kominn til Geirraðar konungs segir han svá ’när han hade kommit till kung Geirrøðr säger han så här’.

11 Mikael Males (2010:151 ff.) har diskuterat förhållandet mellan handskriftens huvudskrivare och den som har varit ansvarig för stroferna närmare, men kommer inte in på marginalbokstäverna.

12 Skírnismál, Vafþrúðnismál, Lokasenna, Fáfnismál, Harbarðsljóð samt sex strofer i Helgakviða Hjörvarðssonar.

brödtext endast förekommer i diktcitat.13 Sammantaget inleds 40 av de eddiska diktcitaten med en versal av något slag. Trots att versaler därmed är vanligare vid citaten än v-markeringarna är de långt ifrån lika utmärkande, eftersom versaler naturligtvis används på många olika sätt i handskriften medan v-markeringarna som nämnts uteslutande markerar poesi. Skrivarens bruk, och därmed läsarens uppfattning, av enkel versal beror på något annat än huruvida det rör sig om poesi eller prosa. De två citat som inleds med dubbel versal är det från Lokasenna (4.1.21) samt ett vǫluspácitat, strof 38 (4.1.46). När det rör sig om så få fall som två är det osäkert om läsaren har förbundit dubbel versal med dikt, särskilt när de står så långt från varandra i handskriften (fol. 7v/s. 12 resp. fol. 18v/s. 34). Det är möjligt att stroferna har varit skrivna så i förlagan, men det förklarar inte varför det är fallet för just dessa två strofer. De är från olika dikter, och ur Vǫluspá används ju en mängd strofer i Gylfaginning utan att någon av de andra inleds med dubbel versal.

Bland skiljetecknen utmärker sig det som Thorell (i Grape et al. 1977: xiv) kallar omvänt semikolon och Parkes (1992:306; se även Haugen 2013b:238)

punctus elevatus, en punkt med en uppåtvänd båge över.14 Det markerar i DG 11 halvstrof eller slutet på en strof, och används mest i Háttatal, där över hälften av stroferna har en sådan markör (Grape et al. 1977:xiv). I Gylfaginning finns fyra belägg på omvänt semikolon i strofcitat, alla för att markera halvstrof och samtliga i grímnismálstrofer. Stroferna fördelar sig parvis: Grímnismál 12 och 11 på fol. 8r/ s. 13 respektive fol. 8v/s. 14 samt Grímnismál 19 och 20 på fol. 12r/s. 21. I det senare fallet kan man notera att Grímnismál 18, som citeras på samma sida och i direkt anslutning till Grímnismál 19 och 20 inte har halvstrofsmarkör. Alla fyra strofer är i ljóðaháttr, så uppdelningen av dem i två halvstrofer kan sägas ingå i versmåttet (se Mundal 2013:373 f.). Varför det är just i dessa fyra och inte i resten av citaten ur samma dikt, eller i andra citat i ljóðaháttr, som halvstrofen markeras är svårt att säga. Liksom med v-markeringarna i marginalen ser man här en täm-ligen klar skillnad mellan Gylfaginning och handskriftens övriga delar, eller ut-tryckt på ett annat sätt, mellan eddiska dikter och skaldedikter. Mycket tyder alltså på att eddiska dikter behandlas på ett annat sätt av skrivaren. Jämfört med Háttatal är omvänt semikolon alltså en relativt ovanlig företeelse i Gylfaginning.