Modelläsare och modellsändare

Nära förbunden med diskussionen om läsarkompetens och idealläsare är forsk-ningen kring modelläsare och modellsändare. Termen modelläsare myntades av Umberto Eco, som beskriver modelläsaren som den läsare en text producerar, det vill säga en idealläsare som delar den uppsättning kulturella koder som författaren använder i sin text (1981:7). För att optimalt kunna ta till sig en text måste man

”observe the rules of the game, and the model reader is someone eager to play such a game” (Eco 1994:10). Modelläsaren kontrasteras mot den empiriska läsaren, det vill säga den faktiskt existerande läsaren. Den senare behöver inte närma sig tex-ten som modelläsaren; i Ecos exempel kan den empiriska mottagaren av en komedi mycket väl vara någon som på grund av djup sorg inte kan se det roliga. Modelläsaren som både förutsätts och skapas av samma komedi är en som skrattar och är underhållen (a.a. s. 8 f.). Modelläsaren är alltså en funktion som kan utläsas eller konstrueras ur texten, och detsamma gäller för modelläsarens motpart

modellsändaren.9 Liksom modelläsaren är skild från den empiriska läsaren är modellsändaren inte densamma som den empiriska avsändaren. På ett ytligt plan kan skillnaden beskrivas som skillnaden mellan den faktiska författaren och berät-tarrösten i exempelvis en roman; doktor Watson är ett slags modellsändare som den empiriska avsändaren Arthur Conan Doyle har konstruerat (se Eco 1994:17 ff., som använder andra exempel). Begreppet sticker dock djupare än så. Eco (a.a. s. 15) talar om modellsändaren som

a voice that speaks to us affectionately (or imperiously, or slyly), that wants us beside it. This voice is manifested as a narrative strategy, as a set of instructions which is given to us step by step and which we have to follow when we decide to act as the model reader.

Det är alltså modellsändaren som tillrättalägger texten för modelläsaren, och de strategier som kan tillskrivas modellsändaren behöver inte vara medvetna eller genomtänkta från den empiriska avsändarens sida (Eco 1994:44; se även Asdal et al. 2008:41 f.).

Eco använder främst modelläsare och modellsändare i analys av skönlitteratur. De forskare inom nordistiken som på senare år har utgått från Ecos begreppspar har fokuserat på modelläsaren; det gäller till exempel Anders Björkvalls (2003) studie av vilka modelläsare som konstrueras i svensk reklam och Andreas Nords (2008) undersökning av trädgårdsböcker från 1600-talet fram till 2000-talet. Deras material är alltså mer eller mindre modernt. En norrönfilolog som har dis-kuterat avsändare och mottagare av medeltida handskrifter är Karl G. Johansson (2008b). Han utgår dock inte från begrepp som modelläsare och modellsändare utan från Quentin Skinners teorier om text som språkhandling (se Johansson 2008b:120 f.), men infallsvinklarna har vissa likheter. Johansson (a.a. s. 121) intresserar sig för vad avsändaren av en handskrift har velat kommunicera till sin tänkta mottagare. Avsändaren är i det här fallet alltså inte avsändare av originalet (författaren), utan den närmaste avsändaren i handskriftstraderingen, nämligen skrivaren/kompilatorn (s. 119 figur 1). Johanssons hypotetiska mottagare på-minner om modelläsaren, och genom att han fokuserar på hur avsändaren har till-rättalagt texten för mottagaren använder han sig på sätt och vis av en modellsän-dare. Johansson är dock på ett annat sätt än jag inriktad på handskriften som helhet och ser den som en språkhandling i sig (s. 122).

9 Eco använder på engelska termen model author och på italienska autore modello. Den svenska termen har jag från Björkvall (2003:28).

I förlängning av modelläsarbegreppet har Nord (2008) föreslagit att man kan tala om en modelläsning, som han beskriver som ”det eller de textbruk eller läs-beteenden som texten genom sin utformning bäddar för och gör naturliga” (s. 57). Nord använder primärt begreppet för att hantera textbärare där layouten gör flera läsvägar möjliga (uppslag med faktarutor bredvid brödtexten, hemsidor etc.), men hans grundprincip bör vara möjlig att tillämpa på mer linjär text. Det jag kallar

mottagarvittne är på sätt och vis en modelläsning.

I mina analyser godtar jag ibland vad som skulle kunna ses som oväntade tolk-ningar av de eddiska dikterna, som till exempel att tolka verþr oll va. ly. i Vǫluspá 41 (4.1.11) som verðr ǫll ván lygi ’allt hopp blir lögn’. Men det finns för-stås gränser för hur orimliga de kan vara, vilket även Nord (2008:56) pekar på. Det ovan (2.1) nämnda svalar undir i Vǫluspá 3 (4.1.2) är ett exempel på en variant där vissa tolkningar måste avvisas av rimlighetsskäl. Det faktum att det mottagar-vittne jag försöker komma åt bör beskrivas som den rimligaste läsningen av DG11:s diktcitat, inte vilken läsning som helst, gör att det kan vara möjligt att tala om strofernas modelläsning. Nords idé om modelläsning kan också jämföras med det sätt Culler (se ovan 2.3.1) använder läsarkompetensen som ett ramverk inom vilket en tolkning måste falla för att vara godtagbar.

2.3.3 Läsarkompetens i DG 11

I avsnitt 3.2 nedan diskuterar jag hur diktcitaten markeras grafiskt och språkligt i handskriften, nämligen genom små v i marginalen, bruket av versaler och före-komsten av inledande fraser som svá sem segir ’som det sägs’. Sådana markörer kan antas lotsa in läsaren i att läsa avsnittet som poesi snarare än prosa, och även i själva stroferna finns det språkliga signaler som kan avkodas som poetiska av någon med rätt läsarkompetens. Det gäller till exempel rytm, allitteration, syntax och ordval. Culler (1975:114) exemplifierar litterär kompetens genom att jämföra vad som skulle hända med ett stycke tidningstext om man ställde upp det med rad-brytningar som i en dikt. Den läsare som är bekant med moderna konventioner för layout skulle genast se texten i ett annat ljus och tolka samma ordföljd på ett nytt sätt. I de flesta isländska handskrifter från medeltiden skrivs diktstrofer i löpande text, men det finns alltså andra konventioner för skrivaren att ta till för att markera poesi. I en handskrift som DG 11 är det extra viktigt att diskutera hur förberedd läsaren kan ha varit på att ett visst avsnitt ska läsas som poesi, eftersom några av de vanliga markörerna ibland saknas eller fungerar dåligt i handskriften. Det finns exempel på eddiska strofer där allitterationen inte följer det av oss förväntade mönstret, som i slutet av Vafþrúðnismál 31 (4.1.5), eller där det finns anledning att tro att det används meningslösa ord, vilket tycks vara fallet i lokasennacitatet (4.1.21). I sådana fall måste man fråga sig hur långt den hypotetiska läsarens lit-terära kompetens sträcker sig. Hur mycket kan en handskrift fjärma sig från de gängse konventionerna innan läsaren slutar acceptera det som står?

När det gäller medeltida läsare bör man också fråga sig i vilken mån det ingår i deras läsarkompetens att vara förtrogna med avskrivningsprocessen och dess

konsekvenser för den text de läser. En filolog idag är väl medveten om att det är lätt för en skrivare att blanda ihop till exempel l och högt s (\ſ\)10 eller att låta blicken gå till fel ord under kopieringen, och tar hänsyn till sådana mekaniska fel i tolkningen av en handskrift. En modern parallell skulle kunna vara att de allra flesta svenskar idag vet hur ett tangentbord ser ut och vilka textuella fel som kan uppstå när det används. Med den kunskapen är det mycket mer sannolikt att en skrivning som oj, vad svprt det blev skulle tolkas som innehållande ordet svårt snarare än till exempel svart, som annars också skulle fungera i frasen. Men om jag i likhet med Fish försöker sätta mig i idealläsarens position, ingår det i den rol-len att förstå sig på hur skrivare kan göra fel? Kan vi anta att den tänkta medeltida läsaren hade den kompetensen? Frågan aktualiseras också när man talar om modelläsningen av de eddiska dikterna i DG 11. Nord beskriver, som redan nämnts, modelläsningen som den rimligaste läsningen, liksom Culler talar om den acceptabla läsningen, och läsarens förståelse för avskrivningsprocessen bör påver-ka vad som befinns vara rimligt och acceptabelt. I mina analyser av stroferna kom-mer jag att försöka ta hänsyn till vad olika läsarkompetenser skulle kunna resultera i för läsning. Förhoppningsvis kan ett sådant förhållningssätt hjälpa till att

klargö-ra vad som krävs av en läsare till en handskrift som DG11.

2.4 Analysmetod

Den metod jag använder för att analysera diktcitaten i DG 11 bygger på de olika nivåer jag har presenterat ovan (2.1). Analysen syftar till att undersöka på vilken nivå i första hand en hel strof och i andra hand enskilda varianter bäst tolkas. Nivåerna är följande:

• Verksnivå, den nivå där man tolkar olika textversioner som representationer av samma verk.

• Versionsnivå, nivån där möjliga skillnader i tradering och avsikt diskuteras. • Avsändarvittnesnivå. Här prövas antagandet att avvikande och svårtolkade

varianter är avsiktliga från skrivarens/redaktörens sida. Sådan variation kan också diskuteras i förhållande till versionsnivån: utgör skrivningen en ny redaktion?

• Mottagarvittnesnivå, där även de varianter som inte kan antas vara avsiktli-ga från skrivarens sida tolkas utifrån antaavsiktli-gandet att läsaren kan begripa dem och inte uppfattar dem som problematiska.

• Omtolkningsnivå, ”säkerhetsnätet” för varianterna. Om det kan konstateras att läsaren inte kan ha förstått en skrivning undersöks vilka möjligheter han eller hon har att omtolka den. I den mån det kan antas att läsaren utan större

10 Jag använder mig av Lasse Mårtenssons (2011:23) notationsprincip, där det han kallar graftyp sätts inom bakåtsnedstreck, som jag har gjort med \ſ\ här. Graftypen ”sammanfattar typologisk likhet på makropaleografisk nivå” (a.st.). Graftyperna \s\ och \ſ\ är alltså olika graftyper som representerar samma grafem, s.

åthävor kan ha fått ut en mening ur inkongruensen uppfattas den omtolk-ningen som en del av mottagarvittnet; om inte kan den kallas ett egentligt fel.

Strofernas utformning och varianterna prövas mot de olika nivåerna i fallande ord-ning, såsom illustreras i figur 1. Med undantag av de avsiktliga inkongruenserna, som alltså kan ingå i avsändarvittnet utan att nödvändigtvis höra till mottagarvitt-net, är utgångspunkten att en variant som fungerar på en nivå även hör hemma på den därpå följande. De två första frågorna i figur 1 kan sägas vara besvarade med ”ja” i alla de fall där DG 11:s diktcitat stämmer överens med de flesta av de andra textvittnena. Eftersom min analys främst koncentrerar sig på de varianter som avviker från flertalet (se kapitel 1) är dessa två frågor i hög grad redan besvarade med ”nej” när jag börjar diskutera varianterna mer ingående. Vid varje variant som behandlas i kapitel 4 ställs sedan alltså frågan om skrivaren kan ha menat att producera varianten, följt av i vilken utsträckning läsaren kan ha förstått den. Dessa är de centrala frågorna i min undersökning.

Jag vill inskärpa att modellen som visas i figur 1 är ett flödesschema över det tillvägagångssätt jag har tillämpat vid analys av varianterna. Detta är alltså inte en textmodell.

För att exemplifiera de olika nivåerna kan man säga att Grímnismál 18 (4.1.33), som ser i stort sett likadan ut i samtliga textvittnen, är en strof som inte behöver tolkas bortom verksnivån. En strof som lämpligast diskuteras på versionsnivå är Vǫluspá 19 (4.1.19), där DG 11, den poetiska Regius och Hauksbók alla delar skrivningen ask veit ek standa ’jag vet att det står en ask’, medan de andra tre eddatextvittnena har ask veit ek ausinn ’jag vet att det finns en ask, överöst’.

Som jag har påpekat ovan är den svåraste och viktigaste uppgiften att skilja på avsändar- och mottagarvittnet, och det finns få entydiga exempel på skrivningar som hör till det ena eller det andra. Ett exempel på avsändarvittnesnivå anser jag ändå vara skrivningen tungls tregari ’den som sörjer månen/orsakar månen sorg’ i Vǫluspá 40 (4.1.10). Det finns inget som tyder på att skrivaren menat att skriva något annat; skrivningen passar så väl in i sitt sammanhang och ligger så långt ifrån de andras tungls tjúgari ’den som rövar bort månen’ att det är rimligast att anta att den är avsiktlig. Det ovan (2.1.1) diskuterade hverr skyldi dverga drott um

spekja ’vem skulle göra dvärgarnas skara visa’ anser jag mest sannolikt höra

hem-ma på mottagarvittnesnivå: det går att påvisa en vanlig typ av misstag i avskriften, men läsaren bör inte ha tyckt att varianten var underlig.

Som ett exempel på en inkongruens som först hamnar på omtolkningsnivå och sedan kan föras upp till mottagarvittnesnivå har jag ovan anfört at froþa iotunn a var lvþr vm lagiðr i Vafþrúðnismál 35 (4.1.6). Som den står i textvitt-net är skrivningen obegriplig i sitt sammanhang, men om läsaren mentalt kan lägga till ett nasalstreck över a i froþa får han eller hon meningen at fróðan

iǫtunn á var lúðr um lagðr ’när lúðr lades på en vis jätte’. Slutligen anser jag att

ordet floptir i citatet från Lokasenna (avsnitt 4.1.21) är ett exempel på ett

och det går inte att på ett enkelt sätt komma fram till en alternativ läsning som är meningsfull.

Genom att använda denna nivåindelade analysmetod hoppas jag kunna se vil-ken tolkningsnivå som är den vanligaste för de eddiska dikterna i DG 11. Det bör vara ett mer nyanserat sätt att undersöka denna annorlunda handskrift än det verkscentrerade traditionella, där det som inte passar med det tänkta originalet eller kan bidra till arketypen anses vara felaktigt och därmed ointressant. Som jag har klargjort ovan (2.2) definierar jag den här undersökningen som deskriptivt receptionsfilologisk, inriktad på det som möter mottagaren av en handskrift, och metoden är utformad därefter. Att det är mottagaren som står i fokus innebär naturligtvis inte att avsändaren är oviktig; hur textvittnet är avfattat beror ju på skrivarens läsning och på avsändarvittnet. På såväl avsändarvittnes- och mottagar-vittnesnivå som på omtolkningsnivå kommer jag som diskuteras i avsnitt 2.3 att ta hänsyn till frågor om eventuella modellsändare och -läsare i texten, och undersöka i vilken mån olika antagna läsarkompetenser påverkar tolkningen av stroferna.