Förenkling och konsekvens

I vissa tillfällen tycks DG 11 ha en enklare variant än övriga textvittnen, vilket också kan ta sig uttryck i mer repetitiva versioner av stroferna. Det är naturligt-vis svårt att avgöra i vilken mån den samtida läsaren skulle ha uppfattat en va-riant som lättare, men det är en klar möjlighet i de fall där majoritetsvava-rianten är ett sällan belagt ord och DG 11 har ett ord med många belägg. Det är även omöjligt att säkert säga vad som är en medveten förenkling och vad som har stått i förlagan, utan jag vill med detta avsnitt föreslå en möjlig förklaring på varia-tionen mellan textvittnena. Den här diskussionen kommer av naturliga skäl att centreras kring skrivaren, men det ska understrykas att varje strategi man kan tycka sig utläsa från skrivarens sida bör vara nära förbunden med dennas för-väntningar på läsaren.

I kapitel 4 har jag identifierat ett antal varianter i DG 11 som kan ha uppstått på grund av att skrivaren har stött på ett ovanligt eller tvetydigt ord och försökt för-enkla skrivningen. Detta tycks kunna resultera i både fungerande och problema-tiska varianter, som visas i tablå 10 nedan.

Tablå 10 Möjliga lyckade och misslyckade förenklingar

De förenklade varianterna fördelar sig relativt jämnt mellan dikterna, men strofer-na om Njǫrðr och Skaði samt en av stroferstrofer-na om Gná sticker ut. De citeras ju en-dast med två strofer vardera, så de sammanlagt fem varianterna ur de stroferna i tablån ovan är ovanligt många. Som jag redan har noterat i analysen av Njǫrðr/ Skaði-stroferna verkar de enklitiska pronomenen i stroferna ha ställt till besvär för skrivaren. Så verkar visserligen inte nödvändigtvis vara fallet i variationen varka – varka þá i Njǫrðr/Skaði 1, men den ovanliga stavningen <uarkaþa> antyder att skrivaren inte har varit säker på det han eller hon har skrivit av. Varianten unz för

óumk i Grímnismál 20 kan också bero på att majoritetsvarianten har enklitiskt

pro-nomen. De två varianterna ur Gná 2 är båda hästnamn, där det ena, Hamskerpir, tycks ha omtolkats till en fungerande variant, och det andra, Garðrofa, har resul-terat i en svårbegriplig skrivning.

Tablå 10 innehåller 23 varianter som kan ha uppstått genom förenkling. Det är en påtaglig del av de 137 analyserade varianterna, men det finns naturligtvis en mängd ovanliga ord och namn i de eddiska diktcitaten som inte har resulterat i en avvikande variant i DG 11. I det ovanstående har jag heller inte tagit upp fall där ett ovanligt ord tycks ha orsakat en obegriplig skrivning, som till exempel fæingstavi i Grímnismál 12 (4.1.23). Sådana varianter kan inte omedelbart tol-kas som försök till förenklingar, men de är ytterligare exempel på tillfällen där skrivaren verkar ha haft problem med okända ord. Två skrivningar till som inte har tagits med i översikten ovan är de två tillfällen där det vaga ordet kostr

Majoritetsvariant DG 11:s variant Strof, avsnitt

Lyckade? æva eigi Vsp 3, 4.1.2

rata hrata Vsp 52, 4.1.3

vitkar vættir Hdl 33, 4.1.4

tjúgari tregari Vsp 40, 4.1.10

sagði þeim … kendi Vsp 10, 4.1.13

hlóa flóa Grm 29, 4.1.14

um fjórum tugum fjóra tugu Grm 24, 4.1.22

ámátki mátki Grm 11, 4.1.26

Hamskerpir hátt strýkr Gná 2, 4.1.32

morðvargar morðingjar Vsp 39, 4.1.47

Vingnis Vignigs synir9 Vm 51, 4.1.48

Óðs mey óskmey Vsp 25, 4.1.40

draumnjǫrun draum Alv 30, 4.3.2

Misslyckade? unnr undir Vsp 3, 4.1.2

óx vǫxtr Vm 31, 4.1.5

erumk erumst N/S 1, 4.1.24

varka varka þá N/S 1, 4.1.24

máttak maki N/S 2, 4.1.25

Garðrofu garð voru Gná 2, 4.1.32

gunntamiðr gunntanigr Grm 19, 4.1.34

óumk unz Grm 20, 4.1.35

sǫkkr fold í mar sigrfolldinnar Vsp 57, 4.1.45

vígþroti vígroði Vm 51, 4.1.48

’valmöjlighet; villkor; tillstånd’ används, Grímnismál 34 (4.1.18 ) och Grímnis-mál 14 (4.1.27). Utan att jag kan bevisa det menar jag att bruket av kostr i båda dessa strofer ger intryck av att skrivaren har varit medvetet vag för att dölja sin bristande förståelse av strofen.

När variationen innebär att en strof blir mer repetitiv eller på annat sätt får en enklare struktur i DG 11 jämfört med de andra textvittnena kan även detta vara frå-ga om en förenklande tendens från skrivarens sida. Belägg på sådan förenkling förekommer ett fåtal gånger, varav två i de båda stroferna om Gná (4.1.31 och 4.1.32). I Gná 1 upprepas eða hvat och i Gná 2 þó ek. Båda stroferna blir därför mer repetitiva än deras motsvarighet i de andra eddatextvittnena. Det är också tänkbart att upprepningen av ganga i Grímnismál 23 (4.1.36) ska ses som utslag av en förenklingstendens, liksom den saknade frasen i Hyndluljóð 33 (4.1.4). Det senare fallet kan också bero på ett misstag, men den resulterande strofen framstår som enklare än i andra textvittnen, inte minst för att den i DG 11 inte innehåller det ovanliga ordet seiðberandi ’trollkarl’. Även upprepningen av jǫtunn i Vafþrúðnismál 37 (4.1.38) gör inte bara strofen, utan hela avsnittet något mer repetitivt i DG 11.

5.4.2.1 Konsekvens prosa – poesi

I kapitel 4 har jag noterat ett antal tillfällen där DG 11 jämfört med övriga textvitt-nen uppvisar större konsekvens mellan strofcitaten och den föregående prosan. I den mån detta kan kallas en tendens hör den ihop med det ovan diskuterade feno-menet att förenkla vissa skrivningar eftersom ökad konsekvens mellan poesi och prosa bör underlätta för läsaren. Jag är dock inte säker på det kan kallas en tendens i DG 11, vilket jag kommer att diskutera nedan.

Ett par exempel på konsekvens prosa – poesi är ørlǫg manna i lokasennaci-tatet (4.1.21), som motsvaras av ørlǫg i de andra textvittnena, men har en paral-lell i prosan som föregår citatet, och standa i Vafþrúðnismál 37 (4.1.38), där

DG11 som enda eddatextvittne har ordet i både prosan och strofen medan de

övriga har koma i diktcitatet. I Vǫluspá 46–48 (4.1.44) finns eventuellt ännu ett exempel i och med att frasen æsir eru á þingi tycks ha placerats på en mer fram-trädande plats i strofen samtidigt som den föregående prosan också fokuserar mer på tinget i DG 11 än i de övriga eddatextvittnena. Det kan även finnas en tendens till större konsekvens prosa – poesi i Grímnismál 13 (4.1.28) där ort-namnet Himinbjǫrg är singulart i DG 11 men inte i de andra textvittnena. I den inledande prosan är namnet singulart i Regius av Edda, men pluralt i Wormianus och Trajectinus. Grímnismál 14 (4.1.27) inleds på ett liknande sätt som Grím-nismál 13, med ett ortnamn följt av heitir. I den strofen rör det sig om namnet

Fólkvangr, och det är singulart i både den inledande prosan och i diktcitatet. Det

gäller även för Wormianus, men Regius av Edda och Trajectinus har en plural version av namnet, Fólkvangar, i prosan. I en tredje strof med samma typ av inledning, Grímnismál 12 (4.1.23), är ortnamnet Breiðablik singulart i både prosan och strofen, men det är återigen inte mer konsekvent än Trajectinus och

Wormianus, som har ortnamnet i plural båda gångerna. Endast Regius av Edda har singular i prosan och plural i diktcitatet.

På grund av variationen i huruvida de andra eddatextvittnena också är konse-kventa i ortnamnens numerus i prosa och poesi är jag tveksam till att tolka DG 11:s behandling av namnen som en medveten förenkling. Den variation jag har tagit upp ovan visar egentligen ett annat resultat, nämligen att det är Regius av Edda som tenderar att vara inkonsekvent i vilket numerus ortnamnen i grímnismálstro-ferna har, medan Trajectinus växlar mellan konsekvens och inkonsekvens och

Wormianus genomgående har ortnamnen i plural när det kan variera.10 Det som är

genomgående för DG 11 är i stället att ortnamnen är singulara, oavsett vilket numerus de har i de andra textvittnena. Detta beror möjligen på medveten förenk-ling, men kan också tyda på en annan tradition för stroferna. Det är ju egentligen inte DG 11 som har de anmärkningsvärda skrivningarna i det här fallet, utan Regius av Edda, men jag har inte lyckats hitta någon som kommenterar saken. Det emenderas heller inte i eddautgåvor, utan inkonsekvens på denna punkt accepteras vanligen.

Det finns också ett antal fall där DG 11 i stället har en diskrepans mellan det som står i den inledande prosan och det som står i diktcitatet. Några av dessa fall har vållat påtagliga problem i kapitel 4, till exempel Grímnismál 11 (4.1.26), där prosan anger att Skaði bosätter sig i Þrúðheimr, som hennes far Þjazi en gång ägde, medan strofen inleds med att Þjazi ’nu bor’ i Þrúðheimr. Lokasennacitatet (4.1.21) är ett annat intressant exempel; samtidigt som det ovan nämnda ørlǫg

manna upprepas från prosa till poesi passar slutet på strofen, því at henni sjálfgi segir ’för att hon/du själv inte berättar för henne’, inte ihop med att den inledande

prosan handlar om att Frigg inte uttalar några spådomar. Varianten vígroði ’kamp-rodnad’ i Vafþrúðnismál 51 gör också en stor skillnad mellan den fred som om-talas i prosan och det aktuella ordets vanliga betydelse av varsel om strid. Ett annat exempel, där det mer handlar om enstaka ord än om strofens mening i stort, är att samtliga eddatextvittnen utom DG 11 har ordet morðvargar om samma företeelse både i den inledande prosan och i diktcitatet (Vǫluspá 39, 4.1.47), medan DG 11 har morðvargar i prosan och morðingjar i poesin. Fall som dessa visar att man inte enkelt kan fastslå hur skrivaren har arbetat med stroferna. Det finns vissa tenden-ser och det finns motverkande tendentenden-ser, men jag antenden-ser inte att de utesluter var-andra.