Forskningen på de eddiska dikterna i Edda har framförallt kommit att koncen-treras till två nära förbundna frågor: hade Snorri tillgång till dikterna i muntlig eller skriftlig form, och vilken roll spelade han för nedtecknandet av de eddiska dikterna? Däremot har överraskande få forskare intresserat sig för vilken funk-tion citaten av eddiska dikter har i verket Edda. Här kommer jag först att redo-göra för hur olika forskare har sett på Snorris förhållande till de eddiska dikterna och sedan ta upp det fåtal bidrag som behandlar de eddiska dikternas funktion i Edda.
Diskussionen om i vilken form Snorri kände de eddiska dikterna rör sig nästan uteslutande om de tre mest citerade dikterna i Gylfaginning: Vǫluspá, Vafþrúðnis-mál och GrímnisVafþrúðnis-mál. En stark förespråkare för att dessa tre dikter har förelegat skriftligen är Karl Müllenhoff (1883), som argumenterar för att Vǫluspá,
Vafþrúð-nismál och GrímVafþrúð-nismál tillsammans har utgjort ”das erste eddische liederbuch”9
’den första eddiska diktboken’, nedskriven på 1100-talet och sedermera använd av Snorri (s. 249). Müllenhoff tar utgångspunkt i Vǫluspá, där han tycker sig finna en mängd interpolationer och fel som delvis är ”verderbnisse, die die abschreiber verschuldet oder äussere umstände herbeigeführt haben” ’olyckor som beror på avskrivaren eller som har föranletts av andra omständigheter’ (s. 234). Flertalet av dessa interpolationer bör enligt Müllenhoff ha kommit in i dikten genom lärd skri-varverksamhet snarare än via den muntliga traderingen. Han föreställer sig en skrivartradition där dikterna sågs som ett slags kärl (”gefässe”) som man kunde fylla på med annat material ur det förflutna och därmed bevara det (s. 235). Det framstår dock inte alldeles klart varför detta material i så fall inte blev nedskrivet för sig i stället för att inarbetas i redan befintliga dikter. En liknande utveckling som för Vǫluspá ser Müllenhoff i Grímnismál; båda dikterna uppvisar alltså skriftliga interpolationer som enligt Müllenhoff måste ha funnits redan i en förlaga till gylfaginningcitaten. Det förhåller sig något annorlunda med Vafþrúðnismál, som han inte anser har utvidgats i lika hög grad som Vǫluspá och Grímnismál. I stället för att utgå från interpolationer talar Müllenhoff för att Vafþrúðnismál i sin nuvarande form är en ”neugestaltung” (s. 249) av en mängd poetiskt mytologiskt material på samma tema, sammansatt av en människa med överblick över mate-rialet (a.st.). Han menar även att Vafþrúðnismál har diktats som ett komplement
9 Müllenhoff är mycket restriktiv i sitt bruk av versaler och använder dem endast i namn samt vid nytt stycke.
till Vǫluspá för att utfylla luckor i den diktens mytologiska framställning (s. 29, 244). Den föreslagna nygestaltningen ska ha kommit till i förbindelse med en öns-kan om att nedteckna de viktigaste källorna till den inhemska mytologin, det vill säga i förbindelse med att ”das erste eddische liederbuch” sattes samman av Vafþrúðnismál, Vǫluspá och Grímnismál (s. 249). Müllenhoffs argumentation bygger i hög grad på identifieringen av och förmodanden om ”oäkta”och ”falska” strofer i förhållande till hans tänkta original, och det är inte alltid lätt att följa hans tankebanor.
PeterE. Müller (1818:100 f.) ansåg att Snorri har haft en skriftlig förlaga till de eddiska dikterna som har liknat den poetiska Regius, ett antagande som Sophus Bugge (1867:XXVIII ff.) motsätter sig. Snorris förlaga kan enligt Bugge inte ha liknat den poetiska Regius; skillnaderna är för stora, och dessutom förefaller det Bugge osannolikt att Snorri inte skulle ha använt mer av materialet i Regius om han hade haft ett sådant original framför sig. Bugge säger inte direkt var han står i frågan skriftlig/muntlig förlaga; det framgår dock att han inte ser det som nöd-vändigt att dikterna i Edda och i diktsamlingen skulle gå tillbaka på ett gemensamt skriftligt ursprung (s. XXX).
I direkt anslutning till Müllenhoff lägger sig Barend Sijmons (1906:
XXXVIff.), som framförallt baserar sin diskussion på den förstnämnde
forska-rens tanke om DG 11 som utgörande den ursprungliga versionen av Edda. Finnur Jónsson (1926:221 f.) ansluter sig delvis till Müllenhoff vad angår tanken att de eddiska dikterna har samlats i olika omgångar. Han anser det mer än sannolikt att Snorri haft tillgång till en skriftlig samling eddiska dikter, men diskuterar inte kompositionen av Edda närmare. I Finnur Jónssons utgåva av de eddiska dikterna (1932) har hans åsikt om Snorris skriftliga förlaga blivit ett faktum (s. VIII). Elias Wessén (1946:6) förutsätter att Snorri haft Vǫluspá, Vafþrúðnismál och Grímnis-mál i skriftlig form, delvis med hänvisning till Müllenhoff, varifrån han dock mest verkar ha hämtat begreppet ”das erste eddische liederbuch”. En annan tanke än de
ovan refererade forskarnas kommer från Jón Helgason (1953:28f., 1955:VIII f.).
Han anser det möjligt att Snorri haft en uppteckning av Vafþrúðnismál och Grím-nismál som liknar den i den poetiska Regius och AM 748 I, men att vǫluspá-varianterna skiljer sig så väsentligt mellan den poetiska Regius, Hauksbók och Edda att det samma inte kan antas där. I stället föreslår han att versionen i den poetiska Regius och Hauksbók respektive eddaversionen bygger på var sin skrift-lig förlaga, nedtecknad på olika sätt efter muntskrift-lig tradition; olika skrivare kan ock-så ha kunnat dikten utantill och följt sitt eget minne snarare än förlagan (1955:IX) (se ovan 1.5.1). Även Sigurður Nordal (1973:91) anser att Vǫluspá intar en sär-ställning bland de eddiska dikterna i Edda:
Og þá var um leið lögð upp í hendurnar á honum [Snorri] heimild og fyrirmynd, Völu-spá, sem hann sennilega hefur kunnað utan bókar frá æsku. Völuspá má heita uppistaðan í Gylfaginning (a.st.).10
10 ’Och samtidigt lades då i hans [Snorris] händer en källa och modell, Vǫluspá, som han förmodli-gen har kunnit utantill sedan uppväxten. Vǫluspá kan kallas basen i Gylfaginning’, min övers.
Han menar alltså att Snorri har byggt upp Gylfaginning efter Vǫluspás mönster, från jordens skapelse till dess undergång. Trots att Sigurður Nordal tror att Snorri har känt Vǫluspá i ungefär samma form som den vi har bevarad i handskrifterna motsätter han sig tanken på att Snorri har haft den skriftligen (a.st.). Det samma gäller Vafþrúðnismál och Grímnismál, och liksom Bugge förutsätter Sigurður Nordal att Snorri skulle ha använt sig av Hymiskviða och Þrymskviða om han hade haft tillgång till en handskrift liknande den poetiska Regius (s. 92). Genom-gående tycks Sigurður Nordal vara skeptisk till nedskrivna eddiska dikter före Snorri (s. 91), något som jag återkommer till nedan. Också Anthony Faulkes (2005:xxv) ser det som en möjlighet att Snorri själv har känt dikterna från muntlig tradition, på grund av vissa skillnader mellan handskrifterna av Edda respektive de eddiska dikterna. Dessa skulle dock också kunna förklaras genom att Snorri haft en nu förlorad uppteckning av dikterna. Faulkes anser liksom Sigurður Nordal att Vǫluspás struktur går igen i Gylfaginning.
Sammanfattningsvis kan sägas att åsikterna om Snorris muntliga eller skriftliga förlaga har rört sig från starka antaganden om skriftliga källor till ett ifrågasättan-de av främst Vǫluspás skriftlighet. Faulkes’ mer avvaktanifrågasättan-de inställning i frågan är nog relativt typisk för dagens eddaforskning.
I förbindelse med diskussionen om källorna till Edda har det föreslagits att Snorri genom Edda mer eller mindre bär ansvaret för nedtecknandet av samtliga eddiska dikter. I förordet till en faksimilutgåva av den poetiska Regius ställer Andreas Heusler (1937:25 ff.) upp fyra s.k. ”component sources” till dikt-samlingen, varav den första, ”the Odin section”, består av Vǫluspá, Vafþrúðnis-mál och GrímnisVafþrúðnis-mál. Detta liknar Müllenhoffs ”erste eddische liederbuch”, men medan den senare (1883:232) helt avvisar tanken på att Snorri skulle ha svarat för sammanställningen av de eddiska dikterna menar Heusler tvärtom att det är
Snorri som står bakom samlingen och nedtecknandet av de tre dikterna (1937:30). Enligt Heusler skiljer Snorris bruk av dessa dikter sig från hur han behandlar de övriga eddiska dikterna i Edda: ”He has them in front of him, as it were, in the dissecting room” (s. 25). Heusler talar också om dem som skärvor i Snorris mosaik och kan inte se hur en sådan finfördelning av dikterna kan ha för-siggått utan en skriftlig förlaga (s. 31). Resten av Gylfaginning, däremot, bygger enligt Heusler på muntlig tradition, vilket bl.a. ses av Snorris hantering av Lokasenna (s. 32). Han är av den åsikten att det först är i det här ”antikvariska” sammanhanget som någon överhuvudtaget känner ett behov av att skriva ned eddiska dikter. För underhållnings- och konstnärliga syften var och förblev muntlig recitation det föredragna mediet (s. 31). Det står också klart för Heusler att samlingen av Vǫluspá, Vafþrúðnismál och Grímnismál har inspirerat ned-tecknandet av de övriga tre ”component sources” och därmed den diktsamling som föreligger i den poetiska Regius och AM 748 I; frågan är bara när (s. 32). Även denna inspiration ska främst ha varit antikvarisk. I anslutning till Heusler anser Elias Wessén (1946:6) att det inte har funnits några nedskrivna eddiska dikter före Snorris tid. Han vill inte påstå att Snorri själv nedtecknat den samling av eddiska dikter som finns bevarad i den poetiska Regius och AM 748 I, men
anser att detstår bortom tvivel att inspirationen till nedtecknandet kommit från Snorri (s.7).
Mot både Heusler och Wessén, men främst som ett svar på Wesséns artikel, argumenterar Gustaf Lindblad (1978) för att det finns tydliga tecken på att de eddiska dikterna har varit nedskrivna före Snorri. Han hänvisar bland annat till att Merlínusspá, daterad till ca. 1200, innehåller en rad lån från eddiska dikter, och anser att det ungefär samtidigt bör ha funnits en skriftlig diktsamling om Sigurðr (s. 22). Dessutom påpekar han, med hänvisning till Jón Helgason (1956), att de avvikelser i Vafþrúðnismál och Grímnismál som finns mellan Eddas och diktsam-lingens versioner ”är av den arten, att de förutsätter skriftlig förbindelse mellan versionerna men snarast på sådant sätt, att de återgår på gemensam skriftlig källa” (Lindblad 1978:22). Därmed bör de ha varit nedskrivna före Snorris tid. Lindblad är också kritisk mot Heuslers antagande om att det först är med Edda man får ett intresse för att skriva ned de eddiska dikterna, främst hjältedikterna (s. 23). Dock kan Lindblad, liksom Jón Helgason (se ovan), föreställa sig att Snorri har uppteck-nat eller låtit uppteckna Vǫluspá från muntlig tradition (s. 24). I frågan om Snorris och Eddas inflytande på den diktsamling vi känner till skiljer Lindblad mellan hjälte- och gudadikter, och han anser att de har förelegat i var sin ”särsamling” som först förenades i den poetiska Regius på 1270-talet (s. 30 f.). Snorris inflytan-de på nedtecknaninflytan-det av inflytan-de eddiska dikterna gäller främst gudadikterna; Eddas mytologiska innehåll har ”väckt intresse för genren och samtidigt ådagalagt, att det gick an att fästa dylikt på pränt” (s. 32).
Ursula Dronke (1997:63 ff.) anser också att Snorri har initierat en ned- eller avskrift av Vǫluspá, enligt henne för att underlätta arbetet med Gylfaginning. Eftersom vǫluspácitaten i eddahandskrifterna ofta avviker från versionen i den poetiska Regius medan de överensstämmer med Hauksbók föreslår Dronke att det är Snorris redaktion som ligger till grund för Hauksbóks version av Vǫluspá, dock efter att först ha blivit korrumperad (”revised, and also damaged”, s. 64) i en mellanliggande avskrift (a.st.). Snorris främsta mål med sin redaktion är enligt Dronke dels att få diktcitaten att passa in i hans prosaframställning (se t.ex. diskussionen av strof 3, s. 79), dels det Dronke kallar ”standardization”, något som hon också ser som en genomgående tendens i Hauksbók (s. 77 och passim). Denna standardisering gäller till exempel tempus (s. 69) och lexikon (s. 79). Jag kommer att återkomma till Dronkes diskussion kring enskilda varianter när de aktualiseras i avhandlingen.
Bortsett från Dronke tenderar de senare forskarna att undvika att ta ställning till huruvida Edda eller den eddiska diktsamlingen kom först. Exempelvis Faulkes (2005:xxv) anser att Edda och de eddiska dikternas nedtecknande kommer ur samma ”antiquarian movement”, men att det är oklart vad som kom först. På lik-nande sätt tar Vésteinn Ólason (2001:xxxii) upp frågan, men lutar åt att det är Snorri och Edda som har påverkat nedtecknandet. En avvaktande inställning är dock inte enbart något som hör nutiden till; Müller (1941:55) nämner också båda möjligheterna, att Snorri använt en skriftlig förlaga eller varit dess upphov, men anger inte vilken hypotes han föredrar.
Hur Snorri överlag hanterat dikterna har diskuterats av Finnur Jónsson, både i förordet till hans översättning av Gylfaginning (1902), hans eddautgåva (1931) och i en artikel i Arkiv för nordisk filologi (1934). Hans grundläggande inställning är att Snorri, med ett av Finnur Jónsson ofta använt ord (se kapitel 1), för det mesta är ”vilkårlig” i sitt bruk av källorna, det vill säga att han ”ændrer noget i dem, udelader endel [sic], som han godt kunde have taget med, flytter om på
række-fölgen11 osv.” (1934:183; se även 1902:VI och 1931:LIV). I Arkiv för nordisk
filologi (1934:182 f.) påvisar han ett tiotal fall av ”vilkårlighed” i Gylfaginning, främst vad han ser som feltolkningar jämfört med dikterna som vi har dem be-varade. Han förklarar detta med att Snorri i detta sitt första verk inte hade upp-arbetat någon ”vetenskaplighet”. Även Sigurður Nordal (1973:99 f.) förklarar vad han ser som Snorris missförstånd i Edda med att Snorri ännu är ovan när han komponerar verket. Trots att Sigurður Nordal fokuserar på det som han menar att Snorri inte har förstått menar han att Snorri överlag använder sina källor väl, och att han lägger till och tar bort där det behövs (a.a. s. 93 ff.).
Medan de eddiska dikternas roll som källor till Edda har varit mycket omdis-kuterad har deras funktion i Edda berörts desto mindre av forskningen. Sigurður Nordal (1973:92) framhåller att de eddiska dikterna används i Gylfaginning inte bara på grund av det mytologiska innehållet, vilket även skaldedikter har, men sär-skilt i och med sin anonymitet och sin redan i Snorris samtid uppfattade höga ålder. Namngivna och kända skalders verk skulle vara fullständigt malplacerade i sammanhanget. Margaret Clunies Ross och Bernard K. Martin (1986:57 f.) uttrycker den gängse synen på följande sätt:
The conjunction of the frame with the texts contained within it relativises the latter semantically. Although he never makes it explicit, Snorri leads the reader to consider it likely that the Eddic verses he puts into the framed text of Gylfaginning represent the utterances of the Æsir. One forms the impression that the gods spoke in Eddic measure.
Bland de få som tar upp frågan, till exempel Müller (1941:54), är detta den grund-läggande åsikten. Det är även den som återges i handböcker, som hos Jónas Kristjánsson (2007:30).
Som ses av det ovanstående har forskningen omkring de eddiska dikterna i Edda främst intresserat sig för Snorris förhållande till dikterna, snarare än vad de har för funktion i Edda. Frågor om urval och citatteknik lämnas inte bara obesva-rade, de ställs i stort sett inte; den forskning som har bedrivits om ämnet kan snarare sägas intressera sig för de eddiska dikterna före och efter Edda än för de eddiska dikterna i Edda. Ett undantag är dock Judy Quinns (2000) artikel om Vǫluspá i DG 11. Quinn argumenterar där för att flera av de varianter som får
DG11:s vǫluspácitat att verka avvikande ger dikten en annan, mer empatisk
karaktär. Hon diskuterar bland annat in arma och tungls tregari i Vǫluspá 40 (se 4.1.10) samt mun enn maðr ǫðrum þyrma i Vǫluspá 45 (se 4.1.43). Hennes artikel är ett viktigt principiellt bidrag till forskningen om de eddiska dikterna i Edda och
den har inspirerat min egen undersökning. Det bör också nämnas att Helen Leslie (ms) har arbetat på en avhandling om citat av eddiska dikter i prosaverk, där hon främst behandlar fornaldarsǫgur men även diskuterar eddiska dikter i Edda. Jag fick tillgång till manuset kort före färdigställandet av mitt eget arbete och har inte kunnat inarbeta Leslies resultat.