AVSLUTANDE DISKUSSION

När kungen berövas sin makt och Belgiska regeringen tar över Fristaten Kongo ändras en stor del av de tidigare förutsättningarna. Statsskicket omorganiseras enligt belgisk modell och kolonin underställs en regering i en annan del av världen. Det belgiska parlamentet blir den lagstiftande instansen och kungens makt blir obetydlig. Makten centrerade inte längre kring en enda person utan ett flertal partier får, enligt ett pluralistiskt parlamentariskt system, möjlighet att påverka politiken. En annan förändring som är av största vikt är att man införde ett separat juridiskt system, oberoende av den politiska makten med möjlighet att ställa statens företrädare inför rätta.

Precis som under kung Leopolds styre stod den nya regeringen inför problemet med arbetskraft. Man behövde folk som kunde arbeta och producera men arbetskraften var oorganiserad, svårttillgänglig och ibland otillräcklig. Detta var helt enkelt ett problem som man aldrig lyckades lösa innan 1906 och därmed behövde tacklas. Till skillnad från kungen hade man nu arvet från reformrörelsen att hantera, en internationell skandal att hantera samt en folkopinion som ville se förändring. Under tiden för belgiskt styre omformades också de internationella förutsättningarna för att bedriva verksamhet i en koloni. Från amerikanskt håll fanns en vilja att begränsa den europeiska imperialismen och man drev igenom avtal och bildande av internationella organisationer med uppgift att bevaka användandet av

tvångsarbetskraft och försvarandet av monopolsystem. Låt vara att dess organisationer saknade egentlig makt att påverka en nations policy gentemot sin koloni men Belgien kunde knappast totalt bortse från det internationella samfundet.

För att organisera arbetskraften vände man sig till det civila samhället. Detta var något som även Kung Leopold och hans förtrogna gjort men på ett annorlunda sätt. Istället för att agera efter principen ”söndra och härska” så försökte man stärka lokala ledare och använda dom för att kontrollera befolkningen, samla in skatt och organisera arbetskraft. Detta är en viktig punkt som skiljer de två olika systemen åt. Förmodligen hade det förkoloniala samhället redan lidit en skada som knappast skulle gå att reparera så enkelt och det var säkert inte det som var syftet. Man var intresserad av att skaffa sig pålitliga allierade i kolonin och även om man försökte ta hänsyn till etniska skillnader och gamla lojaliteter så var det inte alltid möjligt. Det viktiga är dock att man gav det civila samhället ett större erkännande även i lag.

Under kung Leopolds styre hade ägandet av land varit en viktig del att styra befolkningen i önskvärd riktning och ta kontrollen över råvarorna. Detta var en modell som reformerades något men som ändå behölls. Befolkningen fick möjlighet att behålla en större del av jorden än vad som tidigare varit fallet men staten införde begränsningar.

Kort efter annekteringen påbörjades ett reformarbete som innebar att man begränsade

användandet av den inhemska arbetskraften. Lagen från 1906 innebar att man bara fick skriva ut arbetare till projekt som ansågs vara i det allmännas intressen. Till allmänna intressen räknades också exempelvis gruvdrift och järnvägsbyggen som kanske inte helt klart föll under denna definition. Stegvis lagstiftade man och reglerade användandet av statliga utskrivningar vid utbildningsjordbruk och gav företag laglig möjlighet att skriva ut folk för bärartjänst. Alla dessa utskrivningar kan tolkas som tvångsarbete men var en reglerad sådan. Man kunde inte godtyckligt tvångsrekrytera befolkningen och de perioder man kunde skriva ut folk för var tidsbestämda. Detta reformeringsarbete ser jag också som en skillnad från perioden 1885- 1906. Användandet av den inhemska arbetskraften var då mer godtycklig och man tog inte hänsyn till det civila samhället. Det fanns inga regleringar av användandet av statliga utskrivningar. Agenterna på plats kunde, efter behov, rekrytera den arbetskraft de behövde. Under den tidigare perioden var dock utskrivningarna inte lika organiserade och det var svårare att kontrollera befolkningen.

Den tidigare regimen hade institutionaliserat användandet av våld som ett sätt att motivera befolkningen att arbeta. Kung Leopold hade visserligen inte stiftat lagar som reglerade användandet av våld men bruket var så vanligt förekommande att det blev en del av själva

systemet. Den våldsutövning som användes var ofta godtycklig och oreglerad. Ofta handlade nog mer om att terrorisera befolkningen till lydnad än att utmäta en bestraffning i relation till ett begånget brott. Instruktionerna som lämnades från Fristaten Kongo till de agenter som befann sig i fält handlade mer om vilka kvoter av gods som skulle levereras och inte om de metoder som skulle användas. Det belgiska parlamentet började tidigt att definiera det våld som fick utövas genom att skriva in spöstraff i lagen. Man definierade också hur dessa straff fick utmätas och i vilken omfattning. Dessa bestraffningsmetoder användes säkert godtyckligt och utan hänsyn till lagen vid flera tillfällen men vad som är viktigt i det här sammanhanget här just själva lagstiftandet. När något regleras och definieras i lag innebär det också en statlig sanktionering och därmed ett medvetet försök till institutionalisering.

Under denna andra period införde man också ett monetärt system. Något som saknats under kung Leopolds styre. Slutet på bruket att betala löner med varor och förekomsten av en valuta skapade möjlighet till lönearbete. Under hela perioden ökade antalet lönearbetare markant. Detta ökade också möjligheten att utkräva skattebetalning i reda pengar istället för dagsverk eller varor. Man kunde påbörja konstruktionen av ett fiskalt system som baserade sig på inkrävandet av en del av en persons inkomst för statliga ändamål. Man kompletterade detta system med bestraffningar i form av frihetsberövande, konfiskering eller arbetet för den som inte kunde leva upp till statens förväntningar. De skatteskulder som uppstod användes av privata företag och rekryteringsbyråer som påtryckningsmedel vid kontraktskrivning. Detta bör sättas i relation till att man använde sig av allt längre kontraktstider och strävade efter att behålla duglig personal så länge som möjligt.

För att rekrytera lönearbetare använde man sig av rekryteringsbyråer som i samarbete med företag, staten och lokala ledare skaffade fram de arbetare som behövdes. I takt med att gruvnäringen ökade i omfattning ökade också antalet arbetare och till slut infördes

restriktioner av hur många personer i ett visst område som fick lönearbeta. Detta med hänsyn till det civila samhället och en oro för befolkningens överlevnad. Att man ansåg att

restriktioner av denna typ var nödvändiga tyder på en medvetenhet från statens håll att arbetet slet på befolkningen och att ett överdrivet uttag av arbetare kunde vara förödande.

Bruket att låta stora bolag ta ansvaret för stora landområden fortsatte även efter 1906. Man begränsade dock detta bruk och återtog stora landområden. Man begränsade också bolagens möjlighet att agera som stat och hålla sig med en egen ordningsmakt. Det fanns dock

fortfarande kvar starka likheter mellan systemen. Belgiska staten precis som kung Leopold var stora ägare i de bolag som var aktiva i kolonin och man gav gärna stöd åt verksamheten även om man ej deltog aktivt i ledningen.

Under tjugotalet ökade kritiken mot användandet av piskor på arbetsplatserna vilket inte bara ledde till åtal av enskilda tjänstemän utan även till ett förbud. Istället så upprättade man ett särskilt verk som skulle utmäta bestraffningarna under kontrollerade former när det ansågs nödvändigt. Denna reform tyder på att man egentligen inte satte sig emot användandet av våld för att upprätthålla disciplinen bland arbetarna. Det man ville få bort var det godtyckliga användandet av våld som utövades av företagens tjänstemän. Ett försök att reglera

hanteringen tyder på ett sanktionerande av våldsutövning men under ordnade former. Man tillät inte exempelvis en förman vid en gruva att utmäta spöstraff under pågående arbete men om arbetaren togs i fängsligt förvar och bestraffningen utfördes av en tjänsteman såg det bättre ut.

Att förhållandena vid de gruvor och järnvägsbyggen som fanns i Belgiska Kongo inte var särskilt trevliga framgår tydligt i de rapporter som presenterats. Det verkar dock som att man insåg nödvändigheten till förbättring. Man började göra satsningar för att förbättra hygien, sjukvård mm. Trots detta så fortsatte bruket att ta till våldsmetoder för att motivera folk till att arbete. Vid Forminére hade man ambitionen att endast anställa frivilliga arbetare. Denna policy kompletterades med ett skuldbrev som motivering för kontraktsskrivning, straff för de som försökte rymma och ett säkerhetssystem som hindrade arbetarnas frihet och

rörelseförmåga.

Åtskilligt av det system som skapades av kung Leopold gick i arv till den belgiska regeringen. De stora företagens dominans i samarbete med staten bestod även om det reformerades något på de privata intressenas bekostnad. Den jägar- och samlarekonomi som dominerade under första perioden försvann nästan helt. Inte som ett led i någon reform utan helt enkelt för att priset på gummi sjönk och marknaden förändrades. Vi 1900-talets början fann man de första fyndigheterna av ädla metaller och Kongo gick därmed i en ny fas. Man påbörjade

utvecklandet av en kapital- och arbetskraftsintensiv industri som ställde nya krav på de arbetare som skulle rekryteras. Under kung Leopolds styre fick man folk att arbeta genom att använda diverse terrormetoder. Belgiska regeringens metod för att motivera folk till att arbeta var något annorlunda. Man införde ett monetärt system och ett fiskalt system. På så sätt

uppstod ett behov av lönearbete bland befolkningen som fick ta de jobb som erbjöds. Införandet av ett fiskalt system tog bort godtyckligheten ur skattebetalandet. Det var inte längre tillåtet för agenterna på plats att, efter eget huvud, besluta om skattenivå. Detta förfarande markerar ett systemskifte mellan de olika perioderna.

Gruvdrift som verksamhet skiljer sig avsevärt från den tidigare exploateringen. Den var lokaliserad till fasta punkter, krävde en ständig tillgång till personal och var i behov av en viss skicklighet bland arbetarna. Detta blev avgörande för hur man organiserade rekryteringen under den andra perioden. Man kunde inte längre samla ihop folk och skicka ut dem i regnskogarna för att hämta gummi. Man var tvungen att flytta på befolkningen till de platser där gruvdriften bedrev och sedan få arbetarna att stanna. Gärna under en längre period för att hinna lära upp arbetarna. Dessa problem löste man med att upprätta rekryteringsbyråer som med skuldbrev kunde få folk att omlokalisera. Man skrev kontrakt och upprättade ett juridiskt system med verkställande och dömande instanser som drev igenom besluten. Samtidigt så erkände man den skadliga effekten för befolkningen som de långa kontrakten utgjorde och införde en övre gräns.

Det finns dock en hel del mer positiva förändringar under den andra perioden. Även om det gjordes på liten skala så påbörjade man arbetet med att skapa ett sjukvårdssystem i anslutning till gruvorna. Man satsade kapital på att bekämpa sömnsjukan som drabbade befolkningen hårt. Vidare så visade man ett intresse från statligt håll för befolkningen. Man tillsatte utredningar där man ifrågasatte arbetsförhållandena vid gruvorna. Krav ställdes på att företagen skulle investera i sjukvård, återinvestera i området man verkade i och ta ett ansvar för befolkningen. Även om förbättringarna förblev små och många sjukstugor var

undermåliga så tyder detta på en förändring. Man kunde inte längre helt agera utan insyn från omvärlden utan var tvungen att ta hänsyn till folkopinionen och det internationella samfundet. I takt med att man försökte organisera arbetskraften på ett bättre sätt så blev man också tvungen att åstadkomma förbättringar. Några ansträngningar av det slaget finns ej under den första perioden. Att det gjordes återinvesteringar i samhället upprättar en del av

skattesystemets legitimitet. Tyvärr så finns det här inte utrymme för att gå in på storleken av dessa investeringar men frågan inbjuder till vidare undersökning.

Att frågan om BTK:s rekryteringsmetoder kom upp i Belgiens representanthus 1920 ser jag också som en viktig punkt. En företrädare för kristdemokraterna uttrycker där en oro för

ursprungsbefolkningen och en medvetenhet för att det förekommer tvång i samband med anställning. Genom detta uttalande kritiserar han själva systemet som byggts upp kring rekryteringen och organiseringen av arbetskraften. Uttalandet tyder också på att det fanns en insyn i kolonins affärer och att arbetsgivarna inte kunde verka ostört. Sätter man detta uttalande i relation till försöken att införa ett regelsystem gällande transporter, sovsalar, sjukvård osv framstår ett tydligt mönster. Den ökade insynen i kombination med den

uppmärksamhet kolonin fått gav upphov till en politisk vilja att åstadkomma förändring. Man behöver egentligen inte gå in på vilka förbättringar som faktiskt genomfördes för att

konstatera att det sker ett paradigmskifte i synen på kolonin. Istället kan man fundera över hur mycket av den genuina politiska viljan att förbättra arbetarnas förhållande som hindrades av kung Leopolds arv. I sitt testamente la han grunden för en kontinuitet genom att försäkra sig om att den belgiska regeringen skulle leva upp till alla gamla avtal med kolonins aktörer. Även om det koloniala styret byttes ut så var det samma bolag som verkade i Kongo.

Om befolkningen av egen fri vilja tagit de jobb som erbjöds hade det inte funnits något behov av de bestraffningssystem som kompletterade både det fiskala systemet och reglerade arbetet. Det system för tvångsarbetskraft som användes under kung Leopolds styre var godtyckligt och oreglerat. Under den Belgiska regeringen reglerade och institutionaliserade man systemet vidare. Om man ser till de påtryckningsmedel som användes så kanske de var värre före 1906 men de blev betydligt djupare förankrade längre fram. Enligt den retorik som fördes och de avtal man signerade så verkade man för en fri arbetsmarknad och hade ambitionen att

reformera kungens politik. Det system man kom att utarbeta fick på flera sätt motsatt effekt i praktiken. Befolkningen befann sig fortfarande i en situation där de hade få möjligheter att göra val eller påverka sina villkor på arbetsmarknaden. Regeringen fortsatte att skapa sig en arbetarklass men denna gång genom ett skattesystem som gav upphov till skulder och ett behov av pengar. Arbetsgivarna skapade inga jobb som folk ville ha till konkurrenskraftiga löner utan fick använda olika former av påtryckning för att få arbetare. Även om systemet under den andra perioden blev mer humant och man reglerade användandet av

tvångsarbetskraft så fanns det starka inslag av tvång kvar. Avslutningsvis kan man konstatera att båda systemen, även om det fanns gott om olikheter, hade en avgörande sak gemensam. Båda strävade efter att skapa en arbetarklass och forma den efter de egna behoven.

Anledningen till att man gjorde det var att man ville exploatera arbetskraften till en kostnad under marknadsvärdet.