CONGO REFORM ASSOCIATION

1901 publicerade en Kapten Burrows, som befunnit sig på resa genom Kongo, en bok om det hårda styre han bevittnat. Han blev genast stämd för förtal och saken fördes upp i en brittisk rättssal. Burrows förlorade visserligen rättegången men fick åtskilligt med publicitet i europeisk press. Rättsfallet resulterade i att allt fler började intressera sig för det som senare skulle komma och kallas för ”Kongoskandalen”.64 Efter 1901 började kritiken av den

kungliga afrikapolicyn ta farliga proportioner. 1903 togs frågan upp i det brittiska parlamentet efter en ingående rapport av Roger Casement. Året därpå startades ”The Congo Reform Association” en organisation som helt inriktade sig på att kritisera och offentliggöra Leopold II:s Afrika. E.D Morel var initiativtagare till och grundare av ”The Congo Reform

Association”. Han var en f.d tjänsteman vid ett brittiskt handelskompani verksamt i

Västafrika. I tjänsten fick han tillgång till material angående de affärer som bedrevs i Kongo. Han blev intresserad av handelsutbytet och började följa statistiken. När han undersökte saken närmare kunde han konstatera att exporten från Kongo vida översteg importen. Av denna upptäckt drog han slutsatsen att afrikanerna fick ett väldigt dåligt utbyte genom denna handel. Vidare kunde han konstatera att utöver de glaspärlor, koppartråd och textilier som sändes till Kongo utgjordes lasterna till största delen av militärt material. Han kunde också konstatera att det förekom felaktigheter i rapporteringen av vilka kvantiteter elfenben och gummi som anlände till europeiska hamnar. Utifrån de statistiska fakta Morel hittade kom han fram till följande tes: Afrikanerna i Kongo har blivit av med rätten till sitt land och de får väldigt dåligt betalt för sitt arbete med att samla in de varor som exporteras. Han blev övertygad om att de rapporter om övergrepp som cirkulerade var sanna och att de var ett resultat av

styrelseskicket. Enligt Morel så låg det slutgiltiga ansvaret för vad som inträffade hos belgarnas konung Kung Leopold II. Med detta som utgångspunkt startade han sin reformrörelse och började samla information om Fristaten Kongo.65

64

The Congo, a brief history and appraisal, Maurice Hennesy, s.29

65

3.5.2 CASEMENTRAPPORTEN

Den skarpa kritiken som förts fram mot kung Leopolds Kongo fick tillslut genomslag. I Juni 1903 tillsatte den brittiska regeringen en egen utredning för att gå till botten med vad som egentligen skedde. En irländsk statstjänsteman vid namn Roger Casement gavs i uppdrag att bege sig till Fristaten Kongos inre och genomföra en undersökning att presentera vid

återkomsten. Det var inte första gången Roger Casement besökte Kongo och han hade tidigare ett förflutet som tjänsteman i Fristaten. Sir Casements rapport finns bevarad i dagboksform och nedan återges valda stycken.

Den mest slående förändringen som går att observera under resan till Kongos inre är den stora reduktionen av infödd. Samhällen jag tidigare känt som stora och blomstrande befolkningscentra är idag helt försvunna...För två år sedan beslutade sig en majoritet av befolkningen för att, över natt, överge sina hem och bege sig till det franska territoriet.

Här finns (Leopoldville) ett sjukhus för Européer och ett etablissemang designat som infödingssjukhus under överseende av en Europeisk läkare……..När jag besökte de tre

lerhyddorna som utgör infödingssjukhus var de alla i bedrövligt skick och två av dem saknade hela tak. Jag fann sömnsjukepatienter, män och kvinnor, liggande i smutsen. De flesta låg direkt på bar mark, flera utanför huset på gångstigen…….Alla jag såg var mycket nära slutet.

Befolkningen i byarna utmed floderna och tjugo miles inåt land måste hålla telegraf linjen fri från vegetation. På många ställen fyller telegraflinan en viktig funktion som väl. Vissa av de infödda klagar på att denna tvångsmässiga, offentliga service är helt utan ersättning och de som befinner sig på stora avstånd på att de har svårt att föda sig själva så långt ifrån

hemmet...Efterfrågning i området etablerar att ingen betalning för detta arbetet skett på ett helt år…..Männen måste också arbeta på det angränsande sågverket för regeringens

ångbåtar……..Dessa sågverksarbetare, trots att de rekryterats tvångsmässigt att tjänstgöra och ibland regelbundet kvarhållna får undermånlig ersättning för sitt arbete.

Elfenbenshandeln har idag helt tagits ifrån de inföddas hände och varken fisk eller någon annan utkomst av lokal industri byter nu händer i större skala eller på någon längre distans från hemmet.

Enligt mina observationer, under den begränsade tid jag har till mitt förfogande, så lämnar sällan befolkningen sina hem utom när det krävs av regeringens tjänstemän…………då är det för att tjäna som soldater, vid ett sågverk eller för att leverera veckoförrådet av

förnödenheter som de är skyldiga att lämna över till en statlig utpost………..Vad jag förstår så är det stabschefen vid utposten i Bolobo som har en skyldighet att leverera dessa

varor……….han tvingas att utöva kontinuerligt tryck på lokalbefolkningen och på senaste tid har detta tryck inte bara bestått i rekvisition. Beväpnade expeditioner har varit nödvändiga och en mer kraftfull metod att samla in varor, än den som föreskrivs eller sanktionerats av lagen har använts.

Då jag frågade dem varför de lämnat sina hem satte sig tre män ner framför mig och

berättade en historia som jag inte knappt kan tro på men den verkade komma rakt från deras hjärtan. De svarade ”-På grund av gummiskatten som utmäts av utposterna!!!!” På frågan om hur denna skatt imposed fick jag som svar:”-Från vårt land måste varje by leverera tjugo korgar med gummi (en korg uppvisas upp)……. -”Hur mycket betalt får ni för detta arbete?” Alla svarade på en gång ”-Vi får inget betalt. Vi får ingenting.” En av arbetarna svarar”-Vår by får cloth och lite salt, men inte folket som gör jobbet. Vår hövding åt upp cloth arbetarna fick ingenting. Lönen var en famn cloth och lite salt för varje full korg men det gavs alltid till hövdingen och aldrig till männen. Det brukar ta tio dagar att samla in de tjugo korgarna gummi. Vi var jämt inne i skogarna för att hitta gummirankorna och fick jobba utan mat. Våra kvinnor fick sluta bruka jorden och trädgårdarna sedan svalt vi.”…………..Vi bad de vita männen att de skulle låta oss vara ifred och att vi inte kunde hitta mer gummi men de vita männen och deras soldater sa:-Gå!! Ni är bara djur själva……….Vi försökte alltid gå längre in i skogarna och när vi misslyckades och inte fick ihop tillräckligt mycket gummi kom soldaterna till byarna och dödade oss. Många sköts, en del fick öronen avskurna och andra blev bundna med rep runt halsarna………De vita männen vid utposten visste inte alltid om de ondskefulla sakerna deras soldater gjorde mot oss men det var de vita männen som skickade soldaterna att straffa oss när vi inte hade tillräckligt med gummi.66

66