Från stat till koloni: En historia om tvångsarbete i Kongo.

FRÅN STAT TILL KOLONI

FÖRFATTARE: LARS ANDERSSON HANDLEDARE: TORBJÖRN ENGDAHL UPPSALA UNIVERSITET

INSTITUTIONEN FÖR EKONOMISK HISTORIA C-NIVÅ

1. INLEDNING ____________________________________________________________ 3 1.1 SYFTE ____________________________________________________________________ 4 1.2 METOD ___________________________________________________________________ 4 1.3 DISPOSITION _____________________________________________________________ 5 1.4 INLEDANDE TEORIDISKUSSION ___________________________________________ 6 2. FRISTATEN KONGO BLIR TILL __________________________________________ 10

2.2 BILDANDET AV EN STAT _________________________________________________ 13 2.3 RELATIONEN MELLAN KONGO OCH BRYSSEL ____________________________ 15 2.4 SAMMANFATTNING ______________________________________________________ 17 3. KUNG LEOPOLDS KONGO 1885-1906 _____________________________________ 18

3.1 FRISTATEN KONGOS ORGANISATION_____________________________________ 19 3.2 RÉGIME DOMANIAL _____________________________________________________ 21 3.3 ORGANISERINGEN AV ARBETSKRAFT ____________________________________ 22 3.4 FISKALT SYSTEM ________________________________________________________ 25 3.5 FÖRETAG I FRISTATEN KONGO __________________________________________ 27 3.5 FRISTATEN KONGO GÅR FÖRLORAD _____________________________________ 28 3.5.1 CONGO REFORM ASSOCIATION ________________________________________________ 32 3.5.2 CASEMENTRAPPORTEN _______________________________________________________ 33 3.5.3 BREV TILL GENERALGUVERNÖREN ____________________________________________ 35 3.6 AVSLUTANDE DISKUSSION _______________________________________________ 37 4. FRÅN STAT TILL KOLONI _______________________________________________ 39

4.1 CHARTE COLONIALE – EN NY POLITIK VÄXER FRAM _____________________ 42 4.2 ORGANISERINGEN AV ARBETSKRAFT ____________________________________ 44 4.3 FISKALT SYSTEM ________________________________________________________ 50 4.4 FÖRETAG I BELGISKA KONGO ___________________________________________ 50 4.3.1 POLIDORIRAPPORTEN ________________________________________________________ 51 4.3.2 RUTTENRAPPORTEN __________________________________________________________ 52 4.3.3BIOGELOTRAPPORTEN ________________________________________________________ 54 4.3.4 FORESTIÈRE ET MINIÈRE ______________________________________________________ 55 4.3.5 UNION MINIÈRE , REKRYTERING OCH GRUVDRIFT I KATANGA___________________ 57 5. NYA FÖRUTSÄTTNINGAR _______________________________________________ 61 6. AVSLUTANDE DISKUSSION _____________________________________________ 63 7.LITTERATURFÖRTECKNING ____________________________________________ 69

1. INLEDNING

Belgiens historia som kolonialmakt skiljer sig till stor del från de andra kolonialmakternas. I jämförelse med exempelvis England var Belgien ett litet, ungt land utan imperialistiska traditioner. Inom Belgiens ledande politiska skikt fanns det inga större ambitioner att göra landet till en kolonialmakt. Det förhöll sig snarare så att det fanns en stark opinion i Belgien mot att ta på sig åtagandet det innebar att utveckla och administrera en koloni. Denna åsikt delades dock inte av Belgiens monark kung Leopold II som hade en nästan religiös tro på de ekonomiska välsignelser en koloni kunde innebära. Kung Leopold var en konstitutionell monark vars makt var starkt begränsad och han var tvungen att skaffa stöd för att få tillstånd för en expansion. Trots ihärdiga försök lyckades han aldrig få regeringen på sin sida angående frågan om att förvärva en koloni. Bedrövad över detta misslyckande tog han saken i egna händer och införskaffade en koloni för egen räkning. När så väl skedde gjorde han sitt yttersta för att förhindra att belgiska staten blandade sig i vad han såg som ”sitt Afrika”. Han gjorde sig till absolut monark över den nybildade Fristaten Kongo samtidigt som han var

konstitutionell monark i Belgien. Två olika stater vars affärer hölls starkt separerade. Ett förhållande som varade från 1885 till 1908. Under denna period gick Belgien igenom en demokratiseringsprocess och kungen fick finna sig i att se sin makt minska ytterligare.

Belgien gick från monarki till att vara en rättsstat grundad på principer om medborgerliga fri- och rättigheter.

För Leopold var kolonin i första hand en god affär och inget annat. Hans styre resulterade i en av de mest brutala exploateringar på den afrikanska kontinenten. Kung Leopolds framfart i Afrika utsattes dock för hård kritik och blev med tiden allt mer av en belastning och en pinsamhet för rättsstaten Belgien. Fristaten Kongo målades upp som ett skräckkabinett och kungen som en hänsynslös kapitalist. Rapporterna om missförhållande strömmade in och allt fler stater kom med högljudda protester. Mot slutet av Leopolds regeringstid fanns det inget annat val än att låta Belgien annektera Fristaten Kongo som ställdes under regeringens styre.

Trots att de ursprungliga intentionerna att ej bli kolonialmakt kom Belgien att styra ett enormt landområde i Afrikas mitt. Från 1908 fram till avkolonialiseringen 1960 var det den belgiska regeringen i samarbete med diverse europeiska storbolag som styrde i Kongo. Det faktum att

man i Kongo hade två olika regimer som båda utgick från samma nation fast ändå på olika grund gör kolonin särskilt intressant som studieobjekt.

1.1 SYFTE

Syftet med denna uppsats är att se vilken påverkan övergången mellan de olika

styrelseskicken fick för den ekonomiska politiken i Kongo? Hur påverkades förhållandena för arbetarna i Kongo av att man gick ifrån att styras av en absolut monark till att styras av en folkvald regering? För att nå detta mål ska jag studera ekonomin ur två centrala aspekter som är nära sammanlänkade med varandra:

-Hur förändrades systemet med tvångsarbetskraft?

-Hur förändrades det fiskala systemet?

Det som kommer i fokus för denna uppsats är inställningen till arbetskraften. Hur man förhöll sig till den inhemska arbetskraften och hur det juridiska systemet utformades över tid. För att kunna belysa denna utveckling måste jag även beskriva hur det fiskala systemet förändrades. Skattesystemet får dock inte samma utrymme i arbetet utan fokus ligger alltjämt på

arbetskraften.

1.2 METOD

För att kunna besvara ovanstående frågeställning kommer jag att presentera och analysera olika reformer som ägde rum gällande fiskal politik och hanteringen av arbetskraften. De båda perioderna delas upp i olika delar som presenteras och jämförs. Undersökningen inriktas i första hand på de stora dragen i den politik som fördes. Som komplettering återges en del skildringar från personer som befann sig på plats under den aktuella tiden. Officiella rapporter som skrevs på uppdrag av den Belgiska och den Brittiska staten samt en del

ögonvittnesskildringar. Till grund för analysdelen ligger en teoretisk diskussion där olika begrepp presenteras.

Att jag väljer just skattesystemet och lagstiftningen kring tvångsarbetet beror på att det är två delar av ekonomin som väl belyser den förda politiken. Det är också två delar av den

ekonomiska politiken som är nära sammanbundna och beroende av varandra. När Fristaten Kongo grundades saknades en fungerande administration, infrastruktur och det förekom inget organiserat arbete i större skala. De första hinder som kung Leopold som statsgrundare ställdes inför var således att bygga ett ekonomiskt system och ett statsskick från grunden. För att organisera en fungerande stat behövs intäkter i form av skatter samt en arbetande

befolkning som kunde stå för produktion. Därför är det av stort intresse att se hur dessa delar av politiken samverkar under en stats utvecklig. Vidare är det också av intresse att se den inbördes utvecklingen av arbetskrafts- och fiskal politik ur ett lite längre tidsperspektiv. Vad händer när Fristaten Kongo upphör att existera och administrationen tas över av belgiska staten?

1.3 DISPOSITION

Som inledning på denna uppsats presenterar jag en bakgrunds historik av kolonins grundande samt det politiska förhållandet i moderlandet. Därefter går jag vidare med själva

avhandlingen. För att kunna jämföra och analysera Kongos utveckling har jag delat in historien i två delar. Den första delen inleds 1885 och går fram till 1906. Det är mellan dessa år Fristaten Kongo består under kung Leopolds styre. För att styra sin stat skapar kungen en policy vid namn Régime Dominial som blir det styrande regelverket under denna period. Juridiskt består Fristaten Kongo fram till 1911 men kungen frånsäger sig sitt styre 1906 och Kongo annekteras av Belgien. 1908 bildas officiellt Belgiska Kongo och ansvaret för

administrationen övertas av regeringen. Nästa undersökningsperiod börjar jag 1906 med den motiveringen att kungens makt efter 1906 är starkt begränsad och man påbörjar ett

reformarbete. Reformarbetet resulterar i att man överger kungens gamla policy Régime Domanial till förmån för Charte Colonial. Denna policy blir det grundläggande i Belgiens koloniala politik och styrelseskicket genomgår långtgående reformer. Belgiska staten inleder ett samarbete med privata intressen och omformar den kung Leopolds oberoende stat till en koloni. Den andra undersökningsperioden sträcker sig fram till 1930-talets början. Att undersökningen slutar då beror på att de ekonomiska förutsättningarna ändras drastiskt som en följd av 30-talets lågkonjunktur. Perioden mellan 1906 och 1930 utmärker sig i Kongos historia eftersom det är under dessa år Belgiska staten konsoliderar sin makt och i praktiken skapar kolonin.

1.4 INLEDANDE TEORIDISKUSSION

Kung Leopold legitimerade sin inmutning i Afrika med filantropiska motiv. Dessa stämde väl överens med den samtida inställningen till kolonialexpansion. Man menade att de europeiska makterna hade en form av skyldighet att sprida sin civilisation på den mörka kontinenten. Att dela med sig av sin upplysthet och religion värderades högt och man såg i Afrika en kontinent som var i behov av att räddas från sig själv. Att det fanns starka ekonomiska incitament till den europeiska expansionen borde vara bortom allt tvivel men man får ej glömma att alla former av styre söker att uppfattas som legitima. Kolonialismen var också en del av det europeiska stormaktspelet. Om ett europeiskt land ville anses vara en stat att räkna med så var innehavet av en koloni mycket viktigt för prestigen. Detta säger kanske inte så mycket om legitimiteten men däremot mer om den inställning och de motiv som låg bakom. När man studerar den allt snabbare accelereringen med vilken man la Afrika under sig får man lätt ett intryck av att området var av stort intresse. Expansionen motiverades dock, till viss del, av att man ville hålla sina konkurrenter utanför snarare än en tro på ekonomisk vinning.1

Några av de mest genomarbetade och realistiska modeller om utvecklingsteori åberopar konceptet om agrar arbetskraft och ekonomiskt överskott inom jorbruktssektorn. Syftet med detta är att demonstrera under vilka villkor moderniseringen av traditionella samhällen möjliggörs. Den realistiska i dessa modeller ligger i gestaltningen av modernisering som en ackumuleringsprocess som kommer ur ett jordbruksöverskott skapat av den agrara

arbetskraften. Det som kommer i fokus är förhållandet mellan jordbruket och industrin, där jordbruksöverskottet effektivt tillför till utvecklingen av den industriella sektorn. Denna typen av modeller tar dock inte hänsyn till relationen mellan olika klasser och hur inkomsterna fördelas.2 Frågan är vad som sker när ackumuleringen och det ekonomiska systemet ej

utvecklas enligt denna linje. När kapitalet som leder till övergången från jordbruksproduktion för självhushållning till produktion för export finansieras externt. Finns det andra former av ackumulering som ej leder till en modernisering av det förindustriella samhället? Vad händer när man ersätter det förindustriella samhället med ett kapitalistisk samhälle som helt saknar

1

The imperial mind, s.24

22

tidigare kulturell förankring? Hur vinner man legitimitet för en sådan involvering och vilken långsiktig effekt får det?

Oavsett vilka intentioner de styrande hade med grundandet av kolonin och införandet av ett kapitalistiskt system så får systemets utformande effekter för framtiden. En koloni existerar inte i ett ekonomiskt vakuum utan införlivas automatiskt i den internationella ekonomin. Utformningen av och förhållningssättet till den inhemska arbetskraften får långtgående effekter för hur kolonin klarar sig i konkurrens med andra. Dels när man ser till de varor som produceras, till vilket pris och varornas kvalité men även när man ser till attraktionskraft. Eftersom en koloni, ur europeisk synvinkel, var tom på existerande statsskick (det

förkoloniala samhället togs sällan hänsyn till), fanns det ett behov av att utöva en ”pulleffekt” både på västerländsk kompetens och kapital. För att kunna uppnå en långsiktig hållbarhet och utveckling måste man rationalisera och effektivisera utvinningen av kolonins resurser. Både gällande naturresurser och arbetskraft. 3

Ekonomisk utveckling av ett område förutsätter långsiktig tillgång till erforderlig arbetskraft. I Afrika fanns det tre grundläggande problem för kolonialmakterna att bemöta. Det första var tillgången till billig, outbildad arbetskraft för manuella arbeten. Det andra var tillgången till yrkesskickliga arbetare för de mer kvalificerade arbetsuppgifter som uppstår vid en

modernisering. Det tredje var att man behövde välutbildade administratörer som kunde styra verksamheten och leva upp till det krav som ställs av en allt mer avancerad samhällsstruktur.4 Denna uppsats behandlar främst kolonialmaktens förhållande till den första men även den andra gruppen. I fokus kommer organiseringen och skapandet av ett proletariat inte tillgången till arbetskraft beräknat i folkmängd. Problemet med att säkra arbetskraftsresurser ses mer som ett allokerings- och organisationsproblem. Att rekrytera arbetskraft blir då ett

fundamentalt problem ur ett vidare perspektiv. Själva kärnan ligger i övergången av arbetskraftsresurser från jordbruk för självhushållning till exportinriktad produktion och lönearbete.

En annan fråga som då blir av vikt, om man vill studera utvinningen av arbetskraften som resurs, är vilken inställning man hade gentemot den inhemska befolkningen. Det

vetenskapliga intresset för befolkningen Afrika söder om Sahara var ojämnt. Före 1914 var

3 4

den tysktalande delen av Europa ledande inom afrikansk etnologi och etnografi. Den tyska närvaron i sydvästra Afrika påbörjades samtidigt som den belgiska under 1880-talets mitt. Ett flertal av de mest välansedda expeditionerna av området utfördes på tysk initiativ.

Utgångspunkt för forskningen var vanligtvis att man studerade befolkningen ur ett ras- eller stamperspektiv. Man skapade en begreppsapparat och ett tankesystem för fortsatt forskning som inte var helt smickrande för befolkningen.5 En uppdelning av samhället efter konfession och ras blev en del av den politik som fördes.6 1903 preciserades den ideologiska grunden av Tyska Sydvästafrikas Siedlungskommissar på följande sätt:

Både hela folks och enskilda individers rätt att finnas till beror på om det är till nytta för utvecklingen i stort. Det finns inget argument i världen som skulle kunna visa att det är till lika stor eller större fördel för mänsklighetens utveckling i allmänhet och det tyska fokets utveckling i synnerhet att raserna i Sydvästafrika får behålla sitt nationella oberoende, sin välfärd och sin politiska organisation än om dessa raser görs till tjänare åt de vita raserna på sina egna gamla områden.7

När man studerar kolonisatörernas rasistiska attityder som har utgjort ett strukturellt kännetecken utkristalliserar sig två typer av rasism. Den första grundar sig på olikheter och stöds på en evolutionistisk uppfattning om civilisationens ständiga framåtskridande. De mest utvecklande raserna driver på utvecklingen och bedömer graden av framsteg för de ”lägre raserna”. I sin yttersta form tar denna rasism sig uttryck i att det inte finns raser som är förmögna till utveckling och därför dömda till undergång. En annan typ av rasism är åsikten att det finns att det finns genetiska skillnader mellan folkslag. Denna åsiktsinriktning sätter rasblandning i fokus anser att det strider mot naturens lagar. Eftersom en biologisk blandning av olika folk ej ses som naturell så resulterar den i negativa personlighetsdrag exempelvis fallenhet för kriminalitet. I praktiken korsade man gärna dessa båda inriktningar i attityden gentemot befolkningen i Afrika.8 De rasistiska attityderna som fanns bland många européer vid denna tid kommer inte att lämnas något större utrymme i denna uppsats. Det är dock av vikt att ha i åtanke att åsikter av detta slag fått en stor genomslagskraft och därmed också fungerade som en referensram i många av de beslut som togs, både på praktisk och politisk nivå.

5

The imperial mind, s.39

6

Folkmordens historia, s.23

7

Folkmordens historia, s.78

8

Eftersom detta arbete behandlar förhållandet mellan arbetare och stat är det också viktigt att definiera denna relation. Vilka olika typer av relationer mellan arbetare och arbetsgivare finns det och hur definierar vi dessa? Man skulle kunna säga att allt arbete är förenat med någon form av tvång eftersom det är något man måste göra för att kunna överleva. Det är dock viktigt att skilja på de förhållanden under vilka människor introduceras på arbetsmarknaden. En utgångspunkt för detta arbete är att det finns två olika huvudgrupper av förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. En person kan forceras till tvångsarbete eller av egen fri vilja utse sin anställning på en öppen marknad. Vilka kriterier kan man då ställa för att anse att ett arbetsförhållande ska definieras som tvångsarbete eller ej? En första punkt är om arbetaren har anmält sig frivilligt eller om anställningen har skett genom tvång. En andra punkt är om arbetaren är fri att avsluta sin anställning utan att riskera bestraffning. Slaveri och straffarbete är exempel på tvångsarbete då arbetaren inte själv har valt att ställa upp med sina tjänster och kan utsättas för straff vid vägran. Slaveri är tvångsarbetet i sin mest extrema form då det helt avlägsnar personens rätt att bestämma över sig själv. Slaven blir en annans

egendom och kan behandlas därefter exempelvis genom att godtyckligt bestraffas eller säljas. Det finns dock mellanting som innehåller element av både frivilligt- och tvångsarbete. En arbetare kan exempelvis skriva på ett anställningskontrakt frivilligt men kan enligt kontraktet inte säga upp sig och lämna sin arbetsgivare utan risk för sanktioner. En annan form av

tvångsarbete är när en person som hamnat i skuld ej har något annat alternativ än att arbeta för sin fordringsägare. Även om man kan argumentera för att en skuld kan uppstå frivilligt genom exempelvis lån kan det räknas som tvångsarbete beroende på de metoder som används. En skuld kan göras omöjlig att återbetala genom oskälig ränta och böter eller genom allt för hårda krav på återbetalning. Om så är fallet upphör skulden att vara frivillig och den skuldsatte tvingas ta anställning mot sin vilja. Gemensamt för alla former av tvångsarbete är att de strävar mot samma mål. Att exploatera arbetskraften till en kostnad som ligger under det egentliga marknadspriset. Tvångsarbete syftar alltid till att förmå folk att arbeta för mindre lön än vad de skulle ha gjort om de hade haft ett alternativ.9

9

2. FRISTATEN KONGO BLIR TILL

När Belgien grundades som stat 1830 utformades en konstitution som starkt begränsade kungens makt. Till skillnad från många andra kungahus så kröner man ej Belgiens monark utan han installeras inför parlamentet och avlägger där en ed att följa konstitutionen. Belgiens första monark kung Leopold den I var en tysk furste som gått miste om den brittiska tronen. Han var redan från början missnöjd med det faktum att hans makt var begränsad och han ansträngde sig för att komma ifrån den ed som band honom vid parlamentet. I egenskap av monark var han högsta befälhavare av den belgiska militären och ansvarig för försvaret. Han agerade också som Belgiens främste ambassadör och skötte all utlandsrepresentation. I praktiken fungerade han som handels- och utrikesminister vilket gav honom stort inflytande över statens internationella relationer. Ett förhållande som reglerades i den konstitution som skulle begränsa hans makt. Detta var befogenheter han knöt nära till sin person och därmed lämnade över till sin son.10

När en belgisk monark går bort och en annan ska tillsättas sker det ej per automatik utan staten fungerar som republik tills man utsett en efterföljare. På detta sätt gick det till när Leopold den I gick bort i december 1865 och efterträddes av sin son Leopold II. Vid denna tidpunkt var Belgien som stat endast 35 år och hade ännu inte funnit sin plats på den internationella arenan. Man befann sig i en utsatt position och upplevde ett hot från sina starkare grannationer. Eftersom kungen bar det yttersta ansvaret för Belgiens försvar och skötte de internationella kontakterna lät man det inte dröja innan tronföljaren utsågs.11

Leopold den II var väl medveten om den potentiella faran från starkare nationer och visste att Belgiens neutralitet var skör. Stormakternas respekt för belgisk neutralitet var nära

sammankopplad med statens förmåga att försvara sina gränser på egen hand. Han ansåg att det enda sättet att bevara staten intakt var ett starkt försvar. Precis som sin far så fann kungen regeringens intresse för internationella affärer svagt och upplevde stor frustration över oviljan att gå med på hans militära försvarsprogram. Kungen å andra sidan var helt övertygad om att

10

The King Incorporated, Neal Ascherson, s.19

11

Belgien inte kunde förbli passivt utan var i stort behov av att hävda sig internationellt. För att komma över de ekonomiska medel som krävdes för att hålla ihop staten var Belgien tvunget att engagera sig i internationell handel. 12

Kungen argumenterade att han själv skulle finansiera införskaffandet av en koloni om belgiska staten ej ville ställa upp. Han var vid denna tidpunkt en av Europas rikaste män och hade tillgångar som åtminstone kunde räcka som startkapital. Till en början såg han sig om bland de andra europeiska staterna i hopp om att kunna förvärva mark genom köp. Han skickade ut förfrågningar och erbjöd sig att köpa eller leasa land. Detta gick dock om intet. Efter det misslyckade försöket att förvärva mark via en annan europeisk nation insåg han att det inte längre återstod särskilt mycket land som var fritt.13

Eftersom den belgiska staten visade sig ytters ovillig att ställa upp på monarkens koloniala ambitioner insåg Leopold att han var tvungen att få hela projektet att verka som filantropiskt för att vinna stöd. Han var också ytterst intresserad av att dölja sina koloniala ambitioner för omvärlden för att undvika ovälkommen konkurrens. Både britterna och fransmännen hade kolonier som omgav Kongo men de verkade ovilliga att belasta sina skattebetalare med den börda det skulle innebära att försöka exploatera området.14

Belgien var ett välmående land och hade vare sig intresse i eller behov av att ta på sig rollen som imperium. Runt kungen fanns dock en liten grupp affärsmän, militärer och politiker som delade hans ambitioner och drömmen om en koloni. Huvudargumentet för dessa personer var att en kolonial egendom skulle ändra Belgiens nationella karaktär vilket man såg som

avgörande för den unga nationens överlevnad.15

1867 deltog Leopold i Sociéte Geographiqui konferens i Paris. Han började samla in information om andra länders koloniala projekt för att se över möjligheterna och

svårigheterna med denna typen av handel. Kungen byggde upp ett nätverk av förtrogna som kunde delta i hans ställe i alla de olika konferenser som hölls om nationernas koloniala

projekt. Själv följde han med stort intresse händelseutvecklingen i exempelvis Nederländerna, Tyskland och Storbritannien. Kungen visste att det skulle bli svårt, om inte omöjligt, att

12

The King Incorporated, Neal Ascherson, s. 23

13

The Scramble for Africa, Thomas Pankenham s.14

14

The Scramble for Africa, Thomas Pakenham s 15

15

övertyga sina landsmän om vikten av att införskaffa en koloni trots detaljerade rapporter och ekonomiska beräkningar av de stora vinster som fanns att inbringa.16 Leopold intresse för en koloni växte till en besatthet och han spenderade enorma belopp på att finansiera diverse expeditioner runt om i Afrika. Bland det omfattande materialet fann han allt mer information om den arabiska slavhandeln som höll kontinenten i sitt grepp. Med tiden insåg kungen att även om de ekonomiska och militära fördelarna med en koloni inte gick hem så kanske en vädjan av humanitära skäl skulle fungera bättre.17

För att vinna stöd för sin sak påbörjade han planeringen av en konferens om Afrikas framtid i Bryssel med bland annat slavhandeln som en punkt på agendan. Han påbörjade en kampanj för att övertala gräddan av Europas Afrikaexperter att samlas vid hans bord. 1986 fick han sin konferens till stånd. Ett stort antal ledande upptäcktsresande, geografer och rika filantroper samlades i hans slott för att delta denna historiska konferens. Många vetenskapsmän var avogt inställda till att se den kontinent som väckt deras intresse skuren i bitar av stormakter med koloniala ambitioner. De fruktade att en girig exploatering med nationella förtecken skulle förstöra möjligheten till nya upptäckter och att kontinentens särställning skulle gå om intet. Därför tedde sig kungens förslag om att ställa Afrikas mitt under protektorat av en oberoende, internationell organisation som väldigt lockande. Syftet med organisationen skulle vara att bekämpa slavhandeln, civilisera genom handel, missionera samt systematisk exploatering och vetenskapligt utforskande utan inblandning från stormakter. I sitt inledningstal poängterade han storheten i detta humanitära uppdrag och vilket ansvar som vilade på de få upplysta som åtog sig det. Han talade länge om att Belgien var ett litet neutralt land nöjt med sin lott och försäkrade att det inte fanns några personliga ambitioner bakom förslaget.18

Under konferensen kom man överens om en agenda att följa och tog upp viktiga punkter för genomförandet av projektet. Man beslutade om platser där man skulle upprätta

operationsbaser genom fördrag med lokala ledare eller att köpa upp mark. Rutter lades upp längs vilka man skulle upprätta färdvägar mot Kongos inre för att frakta material till dessa pacificeringsbaser som skulle agera vetenskapliga och medicinska utposter. Utifrån baserna skulle man sedan verka för att förbjuda slavhandel, etablera fred mellan samhällen genom opartisk medling. Deltagarna vid konferensen representerade ett stort antal stater och var

16

The King incorporated, Neal Ascherson, s.89

17

The King incorporated, Neal Ascherson, s. 90

18

deltagare fick ett ansvarsområde. I förlängningen ville man bilda en central kommitté där alla deltagarnationer var representerade. Tanken var att man genom samarbete skulle kunna stå över alla nationella ambitioner och istället agera utifrån ett välgörande perspektiv. På central nivå bildade man ”Internationella Afrikasällskapet” med kontor i Bryssel. Tanken var att Internationella Afrikasällskapet skulle vara namnet på den centrala och ledande

organisationen med kung Leopold II som förste ordförande. När hans ämbetsperiod var över skulle ordförandeskapet lämnas över årligen till någon av de andra deltagarnationerna. I var land planerade man att upprätta en nationell kommitté med uppgift att upprätthålla kontakten med den centrala organisationen. Trots de storslagna planerna höll det Internationella

Afrikasällskapet bara ett möte till följande år. Då gick man emot stadgarna och valde om kung Leopold till ordförande. Efter 1877 hördes sällskapet aldrig av igen. Det enda av de nationella kontoren som fortsatte att verka var det som befann sig under kungens ledning i Bryssel.19

2.2 BILDANDET AV EN STAT

En ny organisation upprättades som fick namnet Internationella Kongosällskapet. Högst avsiktligt lät man namnet påminna om Internationella Afrikasällskapet som fortfarande mindes som en filantropisk rörelse. Man använde samma flagga som det gamla sällskapet för att ytterligare förvilla allmänheten. Kungen sägs ha varnat för att inte göra det uppenbart att det rörde sig om två olika sällskap.20 En annan organisation (Kommittén för studium av Övre Kongo) grundades också och ägdes officiellt av holländska och brittiska affärsintressen. I själva verket var det Leopold som genom en hemlig bulvan kontrollerade kommittén.21

Om det skulle finnas något hopp för Kongos överlevnad var det av yttersta vikt att Kongos gränser respekterades av andra stater. Kungen hade inga som helst möjligheter att försvara området militärt utan fick använda diplomatiska medel. För att uppnå detta mål vände sig kung Leopold till USA. Genom skicklig lobbyverksamhet och rena lögner lyckades han övertyga den amerikanska presidenten om att Internationella Kongosällskapet var av

filantropisk art. Sällskapet lovade att öppna Kongo för frihandel och amerikanska medborgare skulle få möjlighet att köpa in sig i landet. Man hävdade att sällskapet ej hade vare sig

19

The King incorporated, Neal Ascherson, s.95

20

The Congo from Leopold to Kabila, Georges Nzongola-Ntalaja s.16

21

politiska eller ekonomiska ambitioner i området och lovade att verka för utveckling och civilisering.

Ur amerikansk synvinkel verkade det hela lovande. Man såg möjlighet till en ny marknad för sina industriprodukter men också en chans att bli av med, vad vissa såg som, ett överskott av svarta. Det hade länge funnits idéer om att skicka tillbaka en del av de slavättlingar som fanns i USA till Afrika. Man såg en möjlighet för en växande arbetsmarknad inom den nya statens gränser. Kanske slavättlingarna skulle välkomna en möjlighet att återvända till Afrika?22 Det ligger en viss ironi i att en stor del av de amerikanska slavarna kom just från det område man ville skicka dem till. I vilket fall som helst så fick Kung Leopold det erkännande han så desperat behövde. I april 1884 tillkännagav USA sin sympati för de humana, filantropiska syften vilka besjälade det Internationella Kongosällskapet och beordrade sina tjänstemän att erkänna sällskapets flagg som en vänligt sinnad regerings.23

När han väl fått erkännande av en stormakt låg de andra inom räckhåll. 1885 skulle en stor konferens i Berlin hållas. Genom komplicerade nätverk av politiker, intresseorganisationer, privata intressen och lobbyister beslutades Afrikas framtid. Ett spel av det här slaget passade Leopold utmärkt eftersom han var en mästare i att spela ut sina motståndare mot varandra. Han agerade genom ett antal inflytelserika personer som alla stod på hans lönelista och deltog sällan personligen i några förhandlingar.24 Den första nöten att knäcka var Frankrike som gärna ville åt en bit av den afrikanska kakan. Franska regeringen erbjöds att vara ”arvtagare” till Leopold om det skulle visa sig att projektet misslyckades i utbyte mot erkännande. Britternas oroade sig i första hand för att en protektionistisk ekonomi skulle införas i Kongo om Leopold fick sin vilja igenom. De allierade sig därför med Portugal i sina anspråk på området för att kunna utöva påtryckningar. Tyskarna å andra sidan var måna om att förbättra sina relationer till Frankrike och såg den brittisk-portugisiska alliansen som ett hot och gav sitt erkännande. När Berlinkonferensen slutligen var över hade kungen, genom skickligt manipulerande fått erkännande från alla deltagarstater utom Turkiet.25

Berlinkonferensens mål var att göra upp om riktlinjerna för hur uppdelningen av Afrika skulle ske och inte att stycka upp Afrika i delar mellan de imperialistiska staterna. Grunden för

22

Kung Leopolds vålnad, Adam Hochschild s.107

23

The Congo from Leopold to Kabila, Georges Nzongola-Ntalaja s.16

24

The Scramble for Africa, Thomas Pakenham s.242

25

imperialismen var att man var tvungen att ha kontroll över ett område för att kunna göra anspråk på det.26 Det rådde dock stor rivalitet mellan de europeiska staterna och för många passade det bra att ett så stort område lämnades över till kungen av ett litet svagt land istället för någon av konkurrenterna. Man hoppades på att området skulle kunna fungera som en frihandelszon för de större staterna och att en dag kunna göra anspråk på sig resterna av kungens projekt.27 Man satte dock upp vissa riktlinjer för hur Fristaten Kongo skulle utformas och vilka regler som skulle gälla. Följande är några av de viktigaste punkterna som togs upp:

1. Alla nationer ska erhålla fullständig handelsfrihet 2. Alla flagor, utan nationell distinktion, ska ha fri access 3. Inga tullar på handelsfartyg eller handelsvaror ska tillåtas

4. Ingen makt som utövar eller ska komma att utöva enväldig makt inom ovanstående områden skall tillåtas överlåta monopol en någon form av handelsfördelar

Ovanstående punkter visar på den anda som vilade över kung Leopolds projekt. Tanken var att Kongo skulle stå under Fristaten Kongos beskydd men inte att någon enskild makt, privat eller annan, skulle tillåtas att enväldigt besluta om Kongos rikedomar. Fristaten skulle bli en internationell angelägenhet som flera nationer skulle få tillgång till.

Att erkännandet gällde Internationella Kongosällskapet eller Internationella Afrikasällskapet (det rådde en viss förvirring i dokumenten) hindrade inte honom från att byta namn. Den filantropiska del som fanns plockades bort, man behöll flaggan och döpte om landet till Fristaten Kongo (État Indépendant du Congo) under Leopolds personliga överhöghet. I och med detta sista drag blev han i praktiken ensam ägare till ett område drygt tjugofyra gånger så stort som Belgien självt.28

2.3 RELATIONEN MELLAN KONGO OCH BRYSSEL

Kung Leopold var inte sen att utnyttja sina internationella framgångar på hemmaplan. Enligt artikel 62 i den Belgiska konstitutionen var det inte tillåtet för monarken att acceptera

26

The Congo from Leopold to Kabila, Georges Nzongola-Ntalaja s. 20

27

The Congo from Leopold to Kabila, Georges Nzongola-Ntalaja s.18

28

ytterligare en tron utan en två tredjedelsmajoritet i parlamentet. Det fanns de inom

parlamentet som var av åsikten att även Internationella Afrikasällskapet till sin karaktär var internationellt så hade det hela blivit en belgisk affär. Vissa ansåg att landet hade blivit påtvingat ett äventyr i Afrika utan att det folkvalda fått säga sitt och man fruktade att det bara var en tidsfråga innan skattebetalarna skulle få se räkningen. Artikel 62 i konstitutionen hade blivit till för att förhindra att en monark fick dubbla lojaliteter. Om en konstitutionell monark, styrd av två separata parlament, skyldig att representera två olika stater, som plötsligt befann sig i en konflikt kunde resultatet bli förödande. Ursprungligen var lagens syfte och förhindra att Belgien annekterades av någon starkare makt efter ett kungligt giftermål. Frågan som ställdes på sin spets var alltså om Kongo skulle ha ett eget parlament eller ej. Detta dilemma löste kungen genom att lova att han aldrig skulle bli konstitutionell monark i någon annan stat än Belgien. Kongo hade han för avsikt att styra som en enväldig härskare och han förväntade sig inte att den belgiska staten skulle acceptera något som helts ansvar för den internationella kolonin. 29

I april 1885 gav Belgiska parlamentet honom rätt att vara monark av två separata stater samtidigt. Vid omröstningen i parlamentet var det bara en röst som motsatte sig förslaget. Den lagtext som definierar förhållandet mellan kung och stat lyder: -Hans majestät, Leopold II,

belgarnas kung, är auktoriserad att bli monark av staten grundad i Afrika av det

Internationella Kongosällskapet. Unionen mellan Belgien och och den nya staten Kongo ska vara av exklusivt personlig karaktär.30 En månad senare publicerades ett kungligt dekret som

förklarade Kongofristatens existens och att Kung Leopold II var dess suveräna monark. Den belgiska staten ställde dock upp ett viktigt villkor för att Leopold skulle kunna ta på sig rollen som monark i Kongo. Inte under några omständigheter skulle den belgiska staten att komma och belastas med utgifter förenade med förvärvandet av kolonin. Detta ställningstagande illustrerar vilken inställning regeringen hade till kungens koloniala ambitioner. 31

Åren 1885 till 1906 bestod fristaten Kongo och dominerades helt av kung Leopold. Under hela denna tid var Belgien och Kongo två helt åtskilda stater även om de hade samma monark. Leopold själv gjorde allt för att separera sina olika roller. I Belgien var han en konstitutionell monark och följde noggrant de spelregler som följde med denna roll. Medlemmarna i den

29

The King Incoprporated, Neal Ascherson, s.143

30

The Congo, a brief history and appraisal, s.19

31

Belgiska regeringen fick dock läsa i tidningen om de ville få veta vad som pågick i kolonin. Fristaten Kongo var en absolut monarki och Leopold ansåg sig vara kolonins rättmätige ägare. Kungen ansträngde sig till de yttersta för att minska insynen i hans Kongo. Han var av åsikten att all bokföring och alla dokument var hans privata egendom precis som själva kolonin och vägrade belgiska statens tjänstemän information på begäran.32

2.4 SAMMANFATTNING

Upptakten till bildandet av Fristaten Kongo handlar, stor del, om relationen mellan olika europeiska stater. Den belgiska staten var motsträvig, för att inte säga motvillig att ställa upp på kungens koloniala projekt. Trots detta lyckades kungen driva sin vilja igenom och lyckades förvärva det landområde han så hett åtrådde. Vad som är viktigt att belysa för uppsatsens fortsättning är inte bara delningen mellan kung och stat utan även själva strukturen som statsskicket fick. Kungens makt var starkt begränsad i Belgien och han kunde inte driva igenom någon politik utan stöd av parlamentet. I Fristaten Kongo var förhållandena motsatta. Kung Leopolds makt var absolut och han var i praktiken ägare av Kongo. Fristaten saknade helt ett eget parlament, befolkningen hade ingen som helst representation och det fanns heller ingen statlig organisation som kunde utöva ett inflytande. Ett väsentligt resultat av denna konstruktion blev att det heller inte fanns några politiker eller någon förvaltning tillhörande den Belgiska regeringen som hade tillgång till förstahandsmaterial från Fristaten Kongo.

Själva tanken med grundandet av fristaten är i sig en unik företeelse. Man bildade ett internationellt organ, på filantropisk grund, som skulle förvalta detta gigantiska område. Organisationen skulle vara helt fristående från statlig inblandning och befriad från nationella särintressen. Inledningsvis såg man det nog mer som en temporär förvaltningsform än en egentlig stat. Även om bildandet av Fristaten Kongo blev en mindre bricka stormaktspolitiken och det fanns flera nationer som ställde sig bakom kungen av olika skäl så är det som hände sedan väldigt intressant. Man gav denna privata organisation samma erkännande och

rättigheter som en stat. Trots att det inte fanns en statlig förvaltning eller militär styrka i Kongo. Det enda som fanns 1885 var en samling bunkringsstationer utspridda i ett av Afrikas mest otillgängliga områden. Till detta måsta man ta i beaktande att den organisation som kungen grundade upphörde att existera i praktiken 1887. Den filantropiska rörelsen som var

32

Fristaten Kongo lämnade egentligen aldrig ritbordet och förblev en pappersprodukt. Oavsett hur man ser på det politiska läget i Europa och vad man tror om kungens ambitioner så är det viktigaste att Fristaten var helt oberoende, skyddad från insyn och kontrollerad av en person. Detta förhållande är av största vikt man vill studera Kongos fortsatta utveckling eftersom det är under dessa omständigheter staten bildas och dess förvaltning byggs upp.

3. KUNG LEOPOLDS KONGO 1885-1906

Att grunda Kongofristaten och få den erkänd av andra nationer var ett projekt i sig. Men att sedan hitta på sätt att utvinna vinster ur landområdet var något helt annat. Det var trots allt inte mycket annat än en otillgänglig, outforskad vildmark belägen på, vad som förmodligen är att betrakta som, en av jordens mest ogästvänliga platser. Kongofloden var i det närmaste omöjlig att färdas på pga. alla vattenfall, malaria och andra tropiska sjukdomar härjade, infödingarna var inte alltid vänligt sinnade och området var fullt av rovdjur. Kongo hade definitivt stor potential men om det skulle kunna exploateras krävdes en massiv

kapitalsatsning.33 Denna del av Afrika hade ej utvecklat något avancerat jordbruk före européernas ankomst. Kongoleserna var dock inte främmande för handel med européer. Ett kommersiellt förhållande hade länge pågått då afrikaner lockades av de handelsmöjligheter som erbjöds med det främmande folket. Afrikanerna samlade ihop skogsprodukter och annat av värde för att idka byteshandel vid kusten.34 Befolkningen var visserligen stor men gles och det skulle dröja länge innan man lyckades konstruera någon järnväg.35 Leopold var förmögen men han hade inte på långt när de medel som behövdes för att utveckla detta jättelika område. I samband med grundandet av kolonin hade han dragit på sig jättelika kostnader för

utforskning, lobbying, militär upprustning mm. Som den affärsman han var månade kungen om att snabbt ta igen vad han investerat och att göra kolonin till en lönsam affär. Problemet var att det område han gjort sig till kung över var väldigt underutvecklat och saknade en modern produktionsapparat.36 Perioden 1885-1906 domineras av de problem som administrationen ställdes inför när de försökte skaffa kontroll över det område som införskaffats.

33

Kung Leopolds vålnad, Adam Hochschild s.122

34

King Leopold´s Rule in Africa, .s32

36

3.1 FRISTATEN KONGOS ORGANISATION

När kungen väl grundat Fristaten Kongo utsåg han en generalguvernör och en viceguvernör, med långtgående befogenheter, som ställföreträdare. Kungen själv satte aldrig sin fot i Kongo utan verkade endast genom sina ställföreträdare. Det fanns ingen separat lagstiftande eller verkställande instans. Detta förhållande gav generalguvernören stora möjligheter att arbeta ostört och självständigt. Övriga landet organiserade man i femton distrikt, vart och ett med en kommissionär som representant för generalguvernören. Distrikten delades i sin tur in i

utposter under en statlig agent som mot slutet av 1800-talet räknade 183 stycken.

Kommissionären skulle utöva någon form av kontroll över de isolerade handelsutposterna och upprätthålla lugnet i sin region. Distriktskommissionären hade fria händer att styra sitt

område. Han kunde utse hövdingar, kalla in militär, beordra arbete till offentliga projekt och besluta om insamlandet av skatt. Det enda egentliga krav han hade på sig var att regionen var tvungen att kunna leverera ett överskott inom ramarna för den egna budgeten. För att kunna styra på gräsrotsnivå var de lokala ledarna och de statliga agenterna på plats oerhört

värdefulla. Inte bara gällande insamling av skatt utan också för att utöva kontroll och implementera beslut.

Hela det administrativa systemet byggde på att man upprättade utposter runt om i Kongo. Många av dessa utposter var, till stor del, isolerade från kontakt med andra delar av

administrationen och var tvungna att försörja sig själva. Inledningsvis bedrevs handel med befolkningen för att skaffa förnödenheter. Ofta var dock de intäkter man kunde göra genom handel sparsamma och man fick klara sig på knappa medel. Många gånger var stationens ekonomiska lönsamhet helt beroende av vilken relation till befolkningen man lyckades bygga upp och i vilken mån man hade ett militärt övertag.

Landets stora yta och otillgänglighet gjorde att statens representanter på lokal nivå ofta kunde verka helt utan insyn. I motsats till exempelvis britterna som ofta stärkte de lokala ledarnas makt gjorde kung Leopolds män det motsatta. Kongos administratörer minskade stadigt makten hos hövdingarna och man visade ingen respekt för förkoloniala institutioner. En hövding tilläts endast de befogenheter som man, från statligt håll, ansåg behövligt. Man

avsatte och tillsatte lokala ledare godtyckligt och utan hänsyn till faktiska förhållanden.

Reduceringen av en hövding till en vanlig person fick en utmanande effekt på det förkoloniala samhället som ställdes inför något helt nytt. Befolkningen lämnades helt utan skydd inför de, av statsmakten, utsedda personer som skulle styra kolonin på lokal nivå. En afrikan hade inga som helst rättigheter att freda sig från övergrepp och en person i officiell ställning kunde uppträda nästan hur som helst utan risk för repressalier. I en dispyt mellan en europé och en afrikan togs den förras ord för lag.37

Den främsta funktionen för hövdingarna förblev alltjämt att samla in skatt i form av

arbetskraft och varor. I synnerhet så överlät man den hårda hanteringen med insamlandet av gummi till de lokala ledarna. Insamlandet av gummi blev en hörnsten i Fristaten Kongos ekonomi och under kung Leopolds styre väsentlig för kolonins framgång. Detta var dock en oerhört svår vara att framställa och det var svårt att få befolkningen att ställa upp frivilligt.

Trots att all form av slaveri var förbjudet i Fristaten var det vanligt förekommande på flera håll. Det fanns också flera platser som fungerade som knutpunkter för arabisk slavhandel. För att få kontroll över området och sätta stopp för slavhandeln var det av största vikt att man upprättade en stående armé. Man beslutade om utskrivningskvoter och tjänstgöringsperioder på fem år samt två år i reserv. För att få ihop det manskap man behövde la manöver ansvaret på att samla ihop rekryter på lokala ledare.38

Att försvara området från rivaliserande kolonialmakter och upprätthålla ordningen var givetvis av största vikt. 1885 lät kungen upprätta Force Publique som en stående armé och polisstyrka. Officerskåren bestod till största delen av belgiska officerare men man rekryterade också legosoldater från andra europeiska länder samt USA. Man rekryterade meniga soldater bland kringliggande områden t ex Egypten, Zanzibar och Sierra Leone men tog också en hel del folk lokalt. För att locka gav man sina rekryter fina uniformer och vapen. Man använde sig också av rekrytering av infödda som ett led i en ”härska genom att söndra taktik”. Man allierade sig med vissa hövdingar för att få rekryter som sedan skickades mot hövdingens fiender. 1889 hade man 1487 aktiva soldater och antalet ökade sedan konstant. Mot

37

The Congo, a brief history avd appraisal, Maurice Hennesy, s.26

38

sekelskiftet var siffran som högst då man hade närmare 20000 soldater. Soldaterna värvades först på en period av fem år men denna gräns höjdes senare till sju år. 39

Även om kungen samlade all makt kring sin person så blev systemet, till sin natur, starkt decentraliserat. Kung Leopold var aldrig närvarande i sitt Kongo och var helt beroende av ett informationsflöde från sina ställföreträdare. Eftersom möjligheterna för informationen att färdas var starkt begränsad och därmed långsam tog all form av korrespondens mycket lång tid. Denna informationsasymmetri förstärktes av att Kongo i sig var ett vidsträckt och svårtillgängligt område. Fristatens utposter låg ofta långt ifrån varandra och kontakten däremellan var därför sparsam. Kungens ställföreträdare, i sin tur, hade små möjligheter att inhämta order uppifrån utan fick fatta beslut egenhändigt. Vidare var de beslut som fattades från Bryssel inte alltid grundade på helt korrekt och uppdaterad information.

3.2 RÉGIME DOMANIAL

För att skaffa sig kontroll över arbetskraften samt de ekonomiska välsignelser som fanns i Kongo inrättade kung Leopold en policy ”Régime Domanial”. Régime Domanial var ett vägledande system av lagar som styrde alla delar av ekonomin och fungerade i praktiken som Kongos konstitution. Det viktigaste var att reglera ägandet av mark samt Kongos

naturresurser och bestämma relationen till befolkningen. Genom införandet av en lag i juli 1885 föll all mark som inte beboddes eller brukades av afrikaner i statlig ägo. Detta följdes av en diskussion om vilken rätt afrikanerna skulle ha att nyttja de naturresurser som fanns i skogarna. Man beslutade att afrikanerna endast hade rätt att nyttja de skogsområden som låg i direkt anslutning till byn. Detta motiverades genom en hänvisning till att det inte förekom något systematiskt brukande eller nyttjande av skogsprodukter40

Administrationen fick därigenom rätten att fritt exploatera eller överlåta åt andra att exploatera all obrukad jord. Utländsk handel expanderade och man köpte produkter av afrikanska producenter. Efter 1891 tog staten total kontroll över all produktion av värde.41 I december 1891 skärptes lagarna angående ägandet av jord ytterligare. Hädanefter

inkluderades alla naturliga produkter på obrukad jord exempelvis gummi eller elfenben. Man

39

Camebridge History of Africa s.323

40

A study of problems arising in africa south of the Sahara, Lord Hailey, s.751

41

konstaterade att afrikanerna ej tidigare ägnat sig åt insamlande av gummi och därför var det att betrakta som en outnyttjad resurs och därmed statlig egendom.

Det förkoloniala samhället och sociala livet var beroende av tillgången till stora landområden för sin överlevnad. Man behövde mark inte bara till jordbruk utan var även beroende av att kunna jaga och samla i skogen. Innan européerna anlände delades all mark mellan byarna och betraktades som allmän egendom. Det fanns ofta någon byäldste eller hövding som hade makten att reglera användandet av den allmänna egendomen men dessa personer hade aldrig rätten att överlåta marken till någon annan. När lagen om statligt ägande av all ouppodlad mark introducerades rubbades ett fundament i det förkoloniala samhället.42 Denna politik slog effektivt ut stora delar av den afrikanska handel som upphörde att vara av större betydelse efter 1891. Handel fortsatte dock men på en mycket mindre skala. Eftersom afrikanernas möjligeter till inkomster i princip försvann så reducerades de till enkel arbetskraft, fri att exploatera.43 Den afrikanska byekonomin stod i vägen för omvandlandet av den tillgängliga arbetskraften till en handelsvara. Några sådan interna sociala mekanismer fanns helt enkelt inte.44

Man kan knappast överskatta de effekter som den nya ordningen fick för det förkoloniala samhället. En befolkning som tidigare varit fri att vinna sin utkomst hamnade nu i en situation där deras möjligheter att upprätthålla sin livsstil blev starkt begränsad. De var inte längre ägare till den mark de bodde på och de varor som tidigare samlats för handel och eget bruk var nu statlig egendom. Upprättandet och utformandet av Régime Domanial präglas helt av kolonisatörens utgångspunkt. Ingen hänsyn till eller förståelse för det förkoloniala samhället togs och utgick ifrån det egna perspektivet.

3.3 ORGANISERINGEN AV ARBETSKRAFT

Ett problem som uppstod på ett tidigt stadium var avsaknaden av arbetskraft. Man var i stort behov av arbetare till offentliga byggen såväl som inom utvinnandet av naturresurser och transport. Den typen av arbete förutsätter god tillgång till manuell arbetskraft villig att arbeta

42

Capital Accumulation in the Congo s.178

43

Camebridge history of Africa, s.338

44

för lön. När exploateringen av Kongo inleds är detta något som saknas helt. I det förkoloniala samhället existerade inte lönearbete på det sättet och befolkningen var ovan vid det

europeiska sättet att producera. De saknade incitament att ta lönearbete för att förbättra sin materiella standard eftersom det inte var en del av deras kultur. Ovanan att använda sig av pengar gjorde att det fanns ett naturligt motstånd mot ett nytt system. Konceptet att organisera arbetskraft på europeiskt sätt där man rättar sig efter en arbetsgivares order tedde sig

främmande. Den potentiella arbetskraft som fanns i Kongo var inte bara främmande för lönearbete utan den var också svår att nå.45

Att organisera arbetskraften var av största vikt för kolonin av flera skäl. Som tidigare nämnts var kung Leopold i behov av kapital och ville så fort som möjligt få igång en handel och attrahera andra investerare. För att kunna få igång en fungerande handel var man först tvungen att förbättra kolonins infrastruktur. Det största projektet under kung Leopolds styre var därför byggandet av en fungerande järnväg. Arbetsförhållandena vid järnvägsbyggandet var dock så gräsliga och dödstalen så höga att man var tvungen att upprätta en ”järnvägsmilis” för att upprätthålla disciplinen. Hårdast drabbades de befolkningar som bodde i närheten av de område där järnvägen drog fram. Först fick de bidra till byggandet genom sin arbetsskatt och sedan fick de stå för underhållet genom att leverera mat och andra förnödenheter.46

Man försökte rekrytera Européer till att styra befolkningen och samla ihop arbetskraft istället för de traditionella hövdingarna som man ej vågade lita på. Detta visade sig dock ej fungera särskilt väl och man insåg att det var i det närmaste omöjligt att dominera ett folk utan pålitliga lokala allierade. År 1891 beslutades att man skulle erkänna de lokala ledarnas auktoritet och ge dem ett visst men ändå begränsat inflytande för att använda dessa som mellanhand. Hövdingarna gavs ett officiellt erkännande i sitt maktutövande och gjordes ansvariga för utförandet av officiella order, sköta insamlandet av skatt i form av varor och tillhandahålla arbetskraft till offentliga såväl som privata projekt.

Användandet av lokala ledare för att insamla skatt och organisera arbetskraften

institutionaliserades vidare efter en utredning 1904. Då konstateras att man bör beakta en ärftlig utnämning av hövdingar. Detta skulle skapa en klass med djup förankring bland folket och ge ökad möjlighet till kontroll. Samma år förstärktes förhållandet mellan hövdingarna och staten ytterligare genom att man inte bara erkände dem som traditionella ledare utan även

45

A study of problems arising in africa south of the Sahara, Lord Hailey s.781

46

”delegater för den suveräna makten”, detta för att stärka deras auktoritet och därigenom försäkra sig om att order utfördes. De personer som fick statens erkännande saknade dock ofta den förankring hos befolkningen man eftersträvade. Många gånger utsågs personer som var direkt olämpliga för uppgiften och istället såg en chans att berika sig själva. Istället för att ta hänsyn till exempelvis etnicitet så valde man att samarbeta med de som visade sig vara villiga att ställa upp på statens villkor.47

Gummi utvanns ur saven från en slingerväxt som parasiterar på stora träd. Den är ungefär en fot tjock vid basen och kan slingra sig hela vägen upp till trädkronan för att nå solljus. Enda sättet att utvinna gummit är att skära upp slingerväxten och placera ett kärl under för att samla upp saven. Ganska snart tog gummiväxterna runt byar och befolkade områden slut och man måste ge sig allt längre in i djungeln. Man måste också ge sig allt högre upp i trädkronorna för att komma åt växten. Detta innebar att arbetet blev allt svårare, mer tidsödande och farligare. Detta medförde att del blev svårare att motivera arbetare att utföra denna uppgift. Vid de tillfällen då ett samhälle visade sig ovilligt att eller oförmöget att insamla den bestämda mängden gummi kunde man skicka ut Force Publiqeu för att utöva påtryckning. De byar som inte ville eller inte kunde klara av att leverera det gummi som erfordrades utsattes för

våldtäkt, brand, stympning och mord. Även om detta våld inte definieras som folkmord enligt internationell lag så resulterade det i dödssiffror som kan vara så höga som 10 miljoner personer. När den koloniala eran inleddes uppskattas befolkningsmängden till mellan 20 och 30 miljoner. 1911 återstod endast 8,5 miljoner, de som inte dog flydde landet för gott. Det skulle ta lång tid innan den kongolesiska befolkningen hämtade sig från denna åderlåtning och det är svårt att beräkna vilka konsekvenser det fick. Befolkningsstatistiken från den här tiden är inte särskilt tillförlitlig men att det rörde sig om ett stort antal döda råder det ingen tvekan om. 48

En ung officer beskrev en raid för att bestraffa en by som hade protesterat (mot

gummisamling). Ett högre befäl beordrade oss att hugga av huvuden på männen och hänga

dem i byns pallisader, vi skulle också skära av deras sexualorgan samt hänga kvinnorna och barnen på pallisaden i form av ett kors”.

47

A study of problems arising in Africa south of the Sahara, Lord Hailey. s.551

48

”Korgen av avhuggna händer, nedställda framför fötterna av den europeiska kommendanten blev en symbol för Fristaten Kongo…….Samlandet av händer blev ett ändamål i sig. Force Publice soldater tog med dom till stationerna i stället för gummi, de gick t o m ut för att skörda händer istället för gummi….Till slut blev de (händerna) en sorts betalningsmedel. De kom att användas för att väga upp en gummikvot som inte kunde uppnås……..Soldaterna i Force Publice fick sin bonus baserad på antalet insamlade händer.”49

3.4 FISKALT SYSTEM

Under den koloniala eran var det vanligt att man använde införandet av ett monetärt

skattesystem för att motivera befolkningen att jobba. Genom att beskatta exempelvis boendet genom en hyddskatt som skulle betalas i reda pengar och inte i varor försäkrade man sig om tillgången till arbetskraft. I Fristaten Kongo valde man en annan väg och krävde arbete som skattebetalning istället för varor eller pengar. Detta omvandlades dock oftast till en form av skatteinbetalning genom leverans av gummi, elfenben eller mat. Man satte också i system att låta befolkningen betala sin skatt genom att göra dagsverk exempelvis som bärare eller samla ved åt flodbåtarna. Den mängd gummi eller det antal dagsverk som skulle utföras skilde ofta från station till station och varierade efter de behov som fanns..50

De instruktioner som lämnades över till de lokala agenterna gav ett stort utrymme för egna initiativ på befolkningens bekostnad. Följande rader lämnades över till en av faktoricheferna från en högre tjänsteman:Jag har äran att meddela er att ni skall bemöda er att redan den 1

januari 1899 leverera 4000 kilo gummi. För detta har ni givetvis fria händer. Pröva först med lämpor, men om infödingarna envisas med att vägra betala de skatter som staten kräver skall ni tillgripa vapenmakt.51 När man läser ovanstående så står det ganska klart vilka avsikter man hade gentemot befolkningen och vilka åtgärder man var villig att ta för att få in statens skatt.

De fiskala reglerna för Fristaten Kongo bestämdes i december 1892 och var ganska enkelt utformade. De personer som befanns sig i ”fält” och var närmast ansvariga för Kongos ekonomiska framgång agerade via sina otillgängliga utposter runt om territoriet. För att ge

49

Peter Forbath: The River Congo: The Discovery, Exploration and Exploitation of the World's Most Dramatic Rivers,

50

The King Incorporated, Neal Ascherson, s. 203

51

dessa agenter bästa möjliga incitament till att redovisa maximala vinster infördes ett bonussystem. De fick helt enkelt betalt efter hur mycket gummi och elfenben de lyckades samla in i skatt. Efter som man ej fixerat hur mycket skatt som skulle tas ut i form av arbete lämnade det fiskala systemet det upp till agenterna att bestämma hur hårt skattetrycket skulle vara.52 Det arbete som utfördes belönades med diverse, billiga varor exempelvis tyg eller koppartråd. Avsaknaden av legaliserat skattesystem gjorde det enkelt att utmäta bestraffningar för de som inte lyckades fylla sina skattekvoter.53

Under kung Leopolds styre infördes aldrig något monetärt system. Etablerandet av en marknad hade möjliggjort för afrikanerna att konkurrera på ett helt annat sätt. År 1903 begränsades arbetsskatten, i teorin, till 40 timmar per månad men lämnades i praktiken upp till agenternas godtycke.54 Försöket att reglera skatteuttaget i form av arbete kom i konflikt med kraven på att utvinna gummi och elfenben. Ofta hade statens agenter egna mål att leva upp till och ett bonussystem enligt vilket ersättning utbetaldes.55 Utöver den obligatoriska leveransen av gummi fanns också bärarskyldighet, dagsverken och livsmedelsleveranser som skulle utföras. Bärarskyldigheten var särskilt viktig eftersom man saknade en fungerande infrastruktur och var i konstant behov av att frakta varor till och från handelsstationer. 1891 Infördes en lag enligt vilken man kunde inkalla bärare vid behov.56

Det stora avståndet mellan centralmakten i Bryssel och Kongo gjorde att beslutsfattandet många gånger gjordes på plats. Staten kunde utarbeta en policy och ställa krav på sina tjänstemän som sedan själva fick ansvara för att målen uppnåddes. Denna starka

decentralisering i kombination med Kongos geografiska utformning fick konsekvenser för systemet i sin helhet. Många av utposterna var helt isolerade från omvärlden och därmed också all insyn. Det fanns inga möjligheter för någon att se eller påverka händelseförloppet än de som var direkt inblandade. Hela systemet bäddade för en stor godtycklighet hos den

styrande makten och man fick inte till stånd den förutsebarhet som förväntas i en modern stat.

52

Camebridge history of Africa, s 339

53

King Leopold´s Legacy, Roger Anstey, s.5

54

of problems arising in Africa south of the Sahara, Lord Hayley, s.673

55

The Congo, a brief history and appraisal, Maurice Hennesy, s.27

56

3.5 FÖRETAG I FRISTATEN KONGO

Inledningsvis gick uppbyggnaden av Fristaten Kongo jämsides med utvecklingen av

traditionella handelsbolag. Det första belgiska handelshuset började operera i området 1887. Vid denna tidpunkt fanns det ett antal olika bolag på plats som bedrev handel med afrikaerna. Man köpte i första hand elfenben men även andra varor exempelvis palmolja och timmer. Man expanderade snabbt inåt landet och antalet handelsstationer ökade. De två dominerande bolagen var belgisk ägda Congo pour le Commerce et l´Industrie (CCCI) och hollädska AHV. Man lyckades effektivt konkurrera ut afrikanska handelsnätverk som kollapsade 1887-90.57 Relationerna mellan kungen och bolagens ledning försämrades avsevärt när staten ökade sitt inflytande. CCCL fick dock kontrakt på stora järnvägsbyggnationer och gruvprojekt. Ett fåtal andra stora bolag fick liknande kontrakt och man la grunden för att börja utvinna Kongos naturrikedomar. Hela arrangemanget byggde dock på ett nära samarbete mellan staten och utländskt kapital. Ett fördelaktigt företagsklimat bildades för att locka till sig det kapital som behövdes till att utveckla infrastrukturen och gruvdriften. Staten garanterade lån till låga räntor och gav bolagen rätt till stora landområden och att exploatera dessa. För varje

investering värd 25 miljoner franc fick bolagen ytterligare fyra miljoner hektar mark. I utbyte gick 47 procent av vinsten till Kongofristaten.58

För att undvika att någon annan skaffade för stort inflytande i det område Leopold betraktade som sitt såg han alltid till att staten ägde minst femtio procent av aktierna. På så sätt lyckades han locka kapital till sitt projekt från den privata sektorn utan att ge upp någon av kontrollen. När ett område lämnades över till privata intressen överlät man också till företaget i fråga att ta på sig ansvaret för insamlande av skatt och organiseringen av arbetskraft. Bolaget i fråga fick ta på sig rollen som stat i området man fått rätt att exploatera. Detta betydde i praktiken att företaget fick ansvaret för befolkningen såväl som administration och upprätthållande av ordning.

57

The Camebridge History of Africa s.338

58

Totalt delades 27 miljoner hektar mark ut på detta vis. Det tydligaste exemplet på nära samarbete mellan stat och kapital är nog bildandet av Comité Spécial du Katanga (CSK) 1891. Detta bolag grundades gemensamt av Kongofristaten och CCCI i syfte att exploatera Katangaområdet för statens räkning. Staten erhöll två tredjedelar av intäkterna och CCCI den resterande tredjedelen. CSK fogade över 45 miljoner hektar mark och hade långtgående frihet att agera. Mer än något annat bolag fick CSK möjlighet att agera som en stat med både egen polis och militär. CSK grundade i sin tur Union Miniére du Haut-Katanga (UMHK) för att öka gruvdriften och fortsatte att vara bolagets största ägare fram till Kongos liberalisering 1960. Staten fick genom dessa bolag stort inflytande över den största producenten i Kongo denna period. Trots att möjlighet till inflytande fanns överlämnade staten driften av bolagen åt till Belgiens mest inflytelserika finansgrupp Société Générale som ägde en sjättedel av CSK.59

3.5 FRISTATEN KONGO GÅR FÖRLORAD

Under fristatens första år tio år var ekonomin konstant i fara. De inkomster som gjordes täckte i själva verket bara en liten del av kostnaderna. För att förhindra en ekonomisk kollaps var Leopold tvungen att hela tiden skjuta till medel ur egen ficka.60 Under senare delen av 1880-talet spenderade kungen en stor del av sin kraft åt att hitta potentiella finansiärer. Att låna ihop pengar från ett flertal olika håll hade dock sina baksidor. Små lån var inte till någon större hjälp långsiktigt, var mycket tidskrävande och kunde även vara ett problem ur PR-synvinkel. Det var knappast bra om kolonin fick rykte om sig att gå dåligt och på så sätt skrämma bort potentiella investerare. Hans främsta hopp var att få göra ett enda massivt lån för att täcka gamla skulder och ge tillräckligt med kapital för att fortsätta utvecklandet av en fungerande koloni. Bästa lösningen för att få loss kapital av det slaget var givetvis belgiska staten. Detta hade dock sina bekymmer. Som tidigare nämnts hade belgiska staten tidigt ställt som krav att kolonin aldrig skulle bli en belastning för skattebetalarna. 61

Detta gjorde att kungen hamnade i ett svårt diplomatiskt dilemma. Hur skulle han få staten att ställa upp med pengar utan att få det och verka som en belastning? Återigen fick kungen nytta av sina goda kontakter och sitt sinne för politik. År 1888 lyckades han få tillstånd till att, via

59

The Camebridge History of Africa s.338

60

The Camebridge History of Africa s.317

61

staten, köra ett lotteri vars intäkter skulle gå till utvecklingen av Kongo. Han spelade på sin roll som välvillig filantrop och betonade vikten av att fortsätta civiliseringsuppdraget han påbörjat. Bekämpandet av de arabiska slavhandlarna måste fortsätta för mänsklighetens bästa.

Det dröjde dock inte mer än två år innan han stod inför samma dilemma. Pengarna var slut och skulderna växte. Denna gång var ett direkt lån för att rädda upp situationen enda lösningen som stod tillbuds. Han fick låna upp 25 miljoner franc under en period av tio år utan ränta av belgiska staten. Villkoret för detta lån var att Belgien skulle få rätt att annektera Kongo 1901 om regeringen så önskade. Detta sågs som mycket fördelaktigt ur Belgisk synpunkt eftersom man behöll valfriheten och ej tog på sig någon skyldighet att annektera kolonin. För att rädda sitt ansikte skrev kungen in annekteringen i sitt testamente. På detta sätt framstod överlåtande av kolonin som en generös gärning istället för en ekonomisk

uppgörelse.62

Eftersom inga budgetar eller resultaträkningar publicerades offentligt visste ej allmänheten hur ansträngd Kongos ekonomi i själva verket var och återigen framhölls den humanitära aspekten som motivering. Trots den upprepade tillförseln av kapital räckte det inte till. Kolonin genererade helt enkelt inte de pengar man hade hoppats på och1895 stod konkursen för dörren återigen. Den lösning, till mångas fasa, som då diskuterades var en omedelbar annektering. Vid det här laget hade det koloniala projektet gått så långt att man helt enkelt inte kunde dra sig ur utan att orsaka en mängd nya bekymmer. Ett avtal om annektering slöts 1895 men kom aldrig att träda i kraft. Kritikerna hade starka argument när de påpekade att staten skulle få möjlighet att välja 1901 och inte bli påtvingad en annektering.63 Istället fick ytterligare lån på 7 miljoner franc skrivas ut som en nödlösning. Hans högtidliga löften om ekonomisk framgång verkade bli om intet och kritikerna fick vatten på sin kvarn. Allt pekade på att kung Leopolds planer skulle få ett pinsamt slut och de konkurrerande nationerna väntade på att kollapsen skulle komma.

62

Kung Leopolds vålnad, Adam Hochshild s.125

63

Kongostatens gummiexport 1886-1909 År Vikt i kg Värde i belgiska franc 1886 70503 1887 30050 116768 1888 74294 260029 1889 131113 458895 1890 123666 556497 1891 81680 326720 1892 156339 625356 1893 241153 964612 1894 338194 1472944 1895 576517 2882585 1896 1317346 6586730 1897 1662380 8311900 1898 2113465 15850987 1899 3746739 28100917 1900 5316534 39874005 1901 6022733 43965950 1902 5350452 41733525 1903 5917983 47343864 1904 4830939 43478451 1905 4861767 43755903 1906 4848930 48489310 Källa:Kolonialismens svarta bok s.502

År 1895 framstår som en vändpunkt i Fristaten Kongos historia. Gummiexporten tar fart på allvar och intäkterna ökar. Det som så länge har framstått som ett stort förlustprojekt har plötsligt börjat bär frukt. Kungen ändrar sig angående den förestående annekteringen och behåller sin koloni. I tabellen ovan kan man se en ökning av produktionen från kolonins grundande och framåt. Mellan 1894 och 1895 ökar producerade vikten gummi med ca 70 procent och intäkten i belgiska franc med 95 procent. Detta berodde dels på en ökad

efterfrågan på varan men också på att man lyckats organisera produktionen på ett förtjänstfullt sätt.

Mellan år 1895 och år 1901, då produktionen är som störst, ökar den producerade vikten hela 10 gånger. Värdet på produktionen ökar under samma period femton gånger. Det var inte bara produktionen som skenade iväg utan även priset stegrades i allt snabbare takt under slutet av 1900-talet. Att priset ökade fortare än vad man hann med att producera visar på att marknaden