En av de viktigaste motiveringarna för kung Leopolds koloniala projekt var att slå ut den arabiska slavhandeln. Denna motivering stod helt på moralisk grund och kungen sa sig agera som en filantrop och i afrikanernas bästa. Detta motiv knöts nära samman med liberala idéer som gick emot det ekonomiskt försvarliga med att använda slavar. När kungen påbörjade sitt koloniala äventyr så gjorde han det utan inblandning från den Belgiska staten som ej hade någon inflytande över förloppet. Det är med detta i åtanke man måste analysera den politiska och ekonomiska utvecklingen från 1885 och framåt. Avsaknaden av ett monetärt system gjorde det svårare för afrikanerna att betala de skatter som de ålades. I stället för att betala i kontanta medel byggdes det fiskala systemet upp runt ett insamlande av varor samt arbete vid diverse offentliga projekt. Under en övergångsperiod kanske ett sådant system kunnat gå att försvara, om syftet varit att få in pengar för offentliga utgifter. Men med tanke på att detta system institutionaliseras och får en långsiktig karaktär samt att man aktivt motarbetar införandet av en valuta blir det svårare.
Tillskillnad från många andra områden i Afrika så var Fristaten Kongo ingen koloni i vanlig bemärkelse. Kongo stod inledningsvis inte under någon stats styre utan ägdes av en enskild person. Eftersom kungens finansiella medel, hur imponerande de än var, inte räckte till för att utveckla detta gigantiska område hade han inget annat val än att ”leasa ut” mark till företag. Det blev alltså privata företag som fick ansvaret för insamlandet av skatt. Att det fiskala systemet lades ut på den privata sektorn får stor betydelse för utvecklingen. Jag har inte hittat några indikationer på att man ställde krav på företagen att de skulle göra någon form av motprestation gentemot Kongo för sin rätt att ta ut skatt. De hade inget ansvar för att utveckla kolonin på något sätt annat än vad som var ändamålsenligt för den egna verksamheten. Därav kan man anta att företagen inte gjorde några återinvesteringar i Kongo mer än vad som var nödvändigt för att öka vinsten. Det som stod i fokus var dock alltjämt att göra kolonin till en lönsam affär och attraktiv för nya investerare.
Systemet var baserat på väldigt generella och vaga dekret som syftade till att använda alla medel för att åstadkomma ekonomisk exploatering av den statliga egendomen. Under 1903 inträffade två saker som, i kombination resulterade i en viss återhållsamhet. Den ena var reformkampanjen och den andra var att det hårda styret resulterat i att man ej längre kunde
öka produktionen utan man nått sin gräns. Man kunde helt enkelt inte utvinna mer ur en så primitiv ekonomi. Mellan 1895 och 1900 nådde produktionen en topp. Här utgår jag ifrån att ett system som baserades på insamlandet av produkter och som inte förbättrades med hjälp av tekniska innovationer. En produktionsökning kunde endast komma till stånd genom en utökning av produktionsområdet i kombination med ökat militärt tryck. Detta i sin tur förutsätter vidare satsningar inom den militära ockupationen vilket också skulle öka kostnaderna. Ett större militärt åtagande i allt mer svåråtkomliga områden var givetvis problematiskt. Det enklaste sättet för att öka produktionen blev då att öka trycket på de redan ockuperade områdena som var lättare att komma åt. En produktion som baseras på militärt tryck får dock, i längden, negativa konsekvenser för det utsatta samhället i form av
befolkningsminskning och resulterar slutligen i en minskad produktion.74 Användandet av tvångsarbetskraft åsidosätter incitamenten till att skapa ett ekonomiskt överskott.
Administrativa tvångsmedel användes för att införliva den afrikanska befolkningen i
arbetsmarknaden på tvångsbasis. Användandet av politiskt våld och institutionellt tryck för att öka produktionen eliminerade den materiella basen för ekonomisk utveckling inom det
normala ramverket för kapitalism.
När man analyserar utvecklingen i Fristaten Kongo så måste man göra det med utgångspunkt i förhållandet mellan den styrande makten och den underordnade staten. Fallet med Fristaten Kongo är på flera sätt unikt i jämförelse med andra kolonialstater. När man studerar de flesta kolonialmakter så är situationen att det finns en centralmakt som på avstånd styr och
kontrollerar kolonin. Så är inte riktig fallet med Fristaten Kongo. Kung Leopold styrde inte Kongo via en annan nation utan var i praktiken områdets ägare och därmed högsta beslutande instans. Trots att han skapade och ägde Fristaten Kongo så var han aldrig där utan agerade helt igenom sina ställföreträdare som i många fall, även de, befann sig på långt avstånd från den befolkning de var satta att regera över. Man regerade genom militär överlägsenhet och utnyttjade befolkningens utsatthet.
Med hjälp av sin totala makt kunde man skapa en arbetsklass och bestämma de villkoren som denna hade att anpassa sig efter. Man kunde också anpassa produktionsapparaten och
skattesystemet enligt de mål och riktlinjer man själv ansåg vara lämpliga. Den kongolesiska befolkningens introducering i den internationella ekonomin skedde helt efter förutsättningar
74
som ställdes upp av någon annan. Den styrande minoriteten skapade sig själv till en överklass med full kontroll över kapitalackumuleringen och hur överskottet skulle fördelas.
Genom utövandet av makt kunde man konstruera en brist på markområde och därmed ändra förutsättningarna för det förkoloniala samhällets möjlighet till överlevnad. De lagar som stiftades kring fördelningen av land är bland de viktigaste för den fortsatta utvecklingen. Begränsandet av tillgången till mark och därmed även tillgången till varor för produktion och hushållning pacificerade inhemska ekonomiska initiativ. Befolkningen blev tvingade att anpassa sig efter de nya förutsättningarna utan någon möjlighet att påverka händelseförloppet. Det slag som det förkoloniala samhället utsattes för stoppade utvecklingen av en inhemsk tillväxt av klasstruktur. Degraderandet av de lokala ledarna lämnade inte bara befolkningen utan beskydd och organisation utan förvandlade också folket till ett proletariat. Ett proletariat konstruerat av en militärt och organisatoriskt överlägsen minoritet.
Förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren under denna period utmärks av starka inslag av tvång. Man skulle kunna argumentera för att befolkningen fick arbeta av sina skatter till regeringen istället för att betala i kontanter och därmed hävda att det inte var frågan om tvångsarbetskraft. Alla måste ju betala skatt sin skatt för att kunna delta i samhället.
Problemet med detta resonemang är att själva skattesystemet förlorar sin legitimitet då lite eller inget återinvesterades i samhället. Det geopolitiska området hyrdes ut till privata affärsintressen som med statens tillåtelse fick kräva ut skatt. Skatten gick därmed till investerarna istället för till staten Kongo. Och om skattesystemet förlorar sin legitimitet blir det svårt och hävda att det arbete befolkningen utförde för att betala sina skatter sker på frivillig basis. Den skuld som befolkningen fick till staten för obetalda skatter var inte ju inte heller den legitim. Om man sedan ser till systemet i sig så framstår det som en kortsiktig profitjakt. Det var inte frågan om någon form av samhällsbygge utan man skapade istället en mycket primitiv ekonomi.